The Dark Knight (2008) - 6/6

Batmanveckan avslutas med The Dark Knight, som inte bara är den bästa Batmanfilmen utan den bästa superhjältefilmen någonsin och dessutom en av det förra årtiondets bästa filmer, alla kategorier. Den tar allt det som Batman Begins gjorde rätt - destillering, mörker, realism, filosofiska motsättningar - och vrider upp till elva, samtidigt som den häller i en ordentlig dos moralisk tvetydighet. Ingen, vare sig hjälte eller skurk, kommer ur The Dark Knight med fläckfritt samvete.

Batman Begins berättade Batmans bakgrundshistoria och gjorde det så väl att vi fick den första Batmanfilmen där hjälten var intressantare än skurken. The Dark Knight går tillbaka till normalläget och är Jokerns film. Heath Ledgers hypnotiska milstolpeprestation gav honom en postum och mycket välförtjänt Oscar. Ledger hittade något djupt, mörkt, förvridet och primalt i sin Joker, något som verkar beröra en uråldrig namnlös skräck. Han är det en människa blir som har släppt allt och därmed funnit frihet. Han har inga regler, inget samvete, inte ens någon självbevarelsedrift. Det enda han har är en önskan att visa världen hur falsk dess låtsade moral är.

Hur han blev sådan får vi aldrig veta. Det finns någonting i hans förflutna men det är inte säkert att han själv minns vad det var. Han är en ond naturkraft som inte kan stoppas eftersom han inte bryr sig om något. Hans jämlike och motpol är Batman (Christian Bale), som också fördärvades av en fruktansvärd upplevelse men valde att bli hjälte. Liksom Jokern är han beredd att offra allt han har för sitt ändamål, men deras ändamål är diametralt motsatta. Batman vet inte hur han ska hantera Jokern, denne man som är immun mot hans styrka och verkar fast besluten att krossa honom.

Är det Batman som dragit Jokern till Gotham City? Är det han som släppt lös denna pest över staden? Det finns redan amatörkopior av Batman som drar runt med hockeyskydd och hagelgevär och försöker bekämpa brott på samma sätt som sin idol, och Gotham Citys gangstrar blir bara hårdare. "It was always going to get worse before it got better" säger Bruce Waynes butler Alfred (Michael Caine), och värre har det blivit.

Batmans aktiviteter har slagit hårt mot Gotham Citys maffia. Tillsammans med polischefen Jim Gordon (Gary Oldman) och stadens nye distriktsåklagare Harvey Dent (Aaron Eckhart) jagar han dem, tar deras pengar och gör sitt bästa för att helt utradera dem. Jokern erbjuder sig att ta hand om maffians problem på enklast möjliga sätt: döda Batman. De förstår inte vad de gör när de säger ja. Jokern har helt andra planer än att bara döda Batman; han vill lämna sin signatur på Gothams psyke.

Jokerns invecklade planer försätter Batman, polisen och vanligt folk i omöjliga situationer där de måste göra moraliska val utan ett enda rätt alternativ. Liksom i The Killing Joke vill han bevisa att alla människor, hur goda de än anser sig vara, befinner sig en dålig dag från avgrunden. Människor är bara så goda som världen låter dem vara. Undantagen, som Batman och han själv, benämner han "freaks". Och han verkar ha rätt. Det krävs inte mycket innan Batmans hjältegloria börjar smutsas ner.

Roger Ebert har sagt att 1989 års Batman och uppföljaren Batman Returns misslyckades därför att Tim Burton försökte göra Batman till noir och det fungerar inte då noirs budskap är att det inte finns några hjältar. The Dark Knight är beviset på att han hade fel. Noirs budskap är inte att det inte finns några hjältar utan att hjältarna är få, ensamma och svagare än världens mörka krafter. Sin City är noir, och det är The Dark Knight också. Batman och Gordon är ensamma och tvingas göra större uppoffringar än de till att börja med kan föreställa sig.

Detta serveras med action och förstklassiga specialeffekter som inte tillåter en död sekund. Igenom biljakter, slagsmål och explosioner behåller The Dark Knight sina teman; det här är inte en film som fyller mellanrummen mellan actionscener med smart snack och släpper det så fort någon drar en pistol. Varenda scen behåller filmens sanningar och Batman tvingas om och om igen att spela efter Jokerns regler, till och med när han kör Batmobile eller spöar upp motståndare.

The Dark Knight utvecklar attityden till grundmaterialet som vi såg i Batman Begins. De här filmerna ser serietidningshistorierna som legender och myter, förvanskade när de berättats om och om igen, och visar oss de händelser som kan ha legat till grund för sagorna. Alla elementen finns här: Batmobile, Batcave, gadgets, Jokerns vita hud, röda läppar och gröna hår, Two-Faces halva ansikte och mynt, men de får verklighetstrogna förklaringar i stället för de naturlagstrotsande från serietidningarna. Det som fungerar i ett medium fungerar inte alltid i ett annat. Det The Dark Knight aldrig gör är att ta sitt material på något annat än hundraprocentigt allvar, och därmed sträcker den sig bortom serietidningsfilmens gränser och omdefinierar sin egen genre.

Batman Begins (2005) - 6/6

Detta är Batmanfilmen vi väntade på. Den respekterar sitt grundmaterial men håller det inte för heligt, vilket är rätt sätt att närma sig en över sjuttio år gammal serietidningsmyt. Serier och film är två vitt skilda media och vi möter dem med helt olika förväntningar och troströsklar. Vi accepterar saker i serietidningar som bara ser löjliga ut på film. Det finns repliker som ser coola ut i en pratbubbla men som inte en skådespelare i världen kan uttala utan att göra sig till åtlöje. Serietidningskaraktärer kan lugnt häva ur sig långa haranger under den bråkdel av en sekund som det tar att ducka. Det kan aldrig fungera på film, och det vet bröderna Nolan om.

Det de gjort är att ta Batmans essens och placera honom i en värld som ligger så nära vår som möjligt. Han är fortfarande ett geni och ett fysiskt praktexemplar, men sådana existerar. Han har till synes oändliga dollarresurser, men rika människor finns. Han är fortfarande besatt av sina föräldrars mord, men besatthet är på riktigt.

Bröderna Nolan drar sig inte undan de gnagande frågorna runt Batmanlegenden. Där Tim Burton bara accepterade att Batman fixar en dräkt och en bil och en underjordisk grotta tar bröderna Nolan sig tid att förklara hur det gick till. Var kom grottan ifrån? Hur lyckas Batman hålla sig oupptäckt? Hur lärde han sig att slåss som en hel legion med ninjor? Where does he get all those wonderful toys?

Batman Begins är även unik på det sättet att den var den första och hittills enda Batmanfilmen där hjälten var intressantare än skurken. Batman Begins handlar inte om Scarecrow eller Ra's al Ghul, den handlar om Bruce Wayne. Filmens första scener presenterar oss för Wayne (Christian Bale), denne psykiskt ärrade man som söker mening i en till synes nihilistisk värld av skuggor och ondska. Vi möter honom i ett asiatiskt fängelse där han verkar se ett värde i att bråka med de andra fångarna. En mystisk man vid namn Henri Ducard (Liam Neeson) dyker upp och säger sig vara talesman för Ra's al Ghul (Ken Watanabe), ledaren för League of Shadows.

League of Shadows är en tusentals år gammal organisation som rör sig utanför lagen. När en civilisation blir för dekadent och korrupt ser League of Shadows till att den störtas. De krossade Rom, antände Londons stora brand och startade Digerdöden i Europa. De kan träna Bruce Wayne till att kunna bekämpa de brott han efter sina föräldrars mord hatar så mycket. Han antar deras erbjudande och går igenom en hård utbildning under Ducard.

Under tiden håller hans hemstad Gotham City på att falla sönder. Maffiabossen Carmine Falcone (Tom Wilkinson) har total makt och bekämpas bara av några få ärliga lagens tjänare, såsom åklagaren Rachel Dawes (Katie Holmes) och polischefen Jim Gordon (Gary Oldman). Tillsammans med psykiatern Jonathan Crane (Cillian Murphy) håller Falcone på med en vidsträckt plan vars fullständiga natur länge förblir oklar för oss. Jonathan Crane har utvecklat en hemsk psykoaktiv gas som orsakar skräckkänslor, hallucinationer och, i stora doser, permanent psykisk skada.

När Bruce Wayne till slut kommer hem får han hjälp av familjens butler Alfred (Michael Caine) och den av familjeföretagets VD ogillade Lucius Fox (Morgan Freeman). Den senare har i princip fri tillgång till företagets forskningsavdelning där det finns gott om prototyper som en spirande superhjälte kan ha nytta av. Wayne får sin dräkt, sin bil, sina gadgets. Han blir Batman och börjar slåss för rättvisa och den lilla människan, redo att offra liv och kärlek för Gotham Citys svaga.

Batman Begins presenterar en imponerande rollista. Få filmer har tillgång till så här mycket talang: Christian Bale, Liam Neeson, Gary Oldman, Cillian Murphy, Morgan Freeman, Michael Caine. Var och en av dem hittar rätt melodi att spela inifrån sin roll. Lucius Fox avslöjar aldrig hur mycket han vet och förstår, Alfred är en konstant god närvaro, Jim Gordon är den förtvivlade ensamme gode polisen i en stad som ruttnar inifrån, Jonathan "Scarecrow" Crane är en psykopat som älskar att leka med mänskliga hjärnor, Henri Ducard är en hängiven anhängare av samma ideal som Batman men utan dennes moraliska regler, och Batman själv tvingar sig att vara övermänniska. Det är enda sättet för honom att motstå avgrundens blick.

Filmen tar all denna talang och skapar en historia som är spännande, fascinerande, meningsfull och medryckande actionfylld. Den tar tid på sig att berätta Batmans bakgrundshistoria och när jag såg den hade jag svårt att tänka mig en bättre Batmanfilm. Då visste jag inte att Batman Begins bara var uppvärmning.

Batman & Robin (1997) - 2/6

När Batman & Robin var färdigfilmad men inte hade släppts sa huvudrollsinnehavaren George Clooney att han hade förstört Batmanfranchiset. Det visade sig vara väldigt förutseende av honom. Det skulle dröja åtta år innan vi fick en ny Batmanfilm, och då struntade den i de fyra tidigare filmerna och började om från början.

När man ser Batman & Robin är det uppenbart varför. George Clooneys Batman har rört sig så långt ifrån karaktären att det knappt finns något kvar förutom namnet och dräkten. Han är ingen mörk hämnare, plågad av minnena från sina föräldrars våldsamma död. Chris O'Donnells Robin har tydligen helt släppt taget om sina egna döda föräldrar och hans största problem är i stället att Batman inte respekterar honom som en vuxen superhjälte.

Alla former av drama har kastats åt sidan och ersatts av medioker komik. Clooneys och O'Donnells tjafsande för tankarna till en mindre förortsidyllisk version av sextiotalets TV-serie. Allting spelas på skoj, Batman är en mysfarbror i stället för en fristående rättviseskipare, och både teknik och stunts är så överdrivna att Batman & Robin hastigt passerar varenda gräns som Batman Forever skickligt höll sig nära men aldrig korsade. Där Batman Forever var distanserat rolig är Batman & Robin en parodi.

Väl utförda skurkar hade kanske kunnat rädda filmen och göra den till åtminstone småfestlig underhållning. Tyvärr får vi i stället Mr. Freeze (Arnold Schwarzenegger), ett blåhudat missfoster som måste hålla sin kroppstemperatur på noll grader (vilken skala det gäller är oklart) för att överleva. Han tillbringar filmen med att hosta ur sig usel ordvits efter usel ordvits, samtliga på temat köld, is och snö.

Mr. Freeze kan tydligen inte ensam bära filmen för Uma Thurman får rollen som Poison Ivy, en växtfanatiker som genom en bisarr incident förvandlas till en humanoid giftväxt med övernaturlig förförelseförmåga. Hon slår sig ihop med Bane (Jeep Swenson), en karaktär som i serietidningarna var såväl intelligent som superstark men här har reducerats till en anonym grymtande muskelhög. Inget av detta ger Batman & Robin en skjuts i rätt riktning.

Clooney visste tydligen vad han hade varit med om att skapa, och han fick rätt. Dock var han även med om att öppna fältet för Christopher Nolan som gjorde Batman Begins, och resten är historia.

Batman Forever (1995) - 4/6

Både 1989 års Batman och Batman Returns var mörka, dystra historier som trots det aldrig lyckades förmedla den sanna Batmankänslan. Den tredje filmen bytte ut Tim Burton mot Joel Schumacher, Michael Keaton mot Val Kilmer, och allvaret mot komedi. Resultatet blir mycket bättre. Batman Forever är på skoj, vet att den är på skoj, och är nöjd med det.

Den ende som verkar ta det hela på allvar är Bruce Wayne/Batman själv, spelad av Val Kilmer. Det är förstås också helt rätt inställning; Batman kan inte tillåtas veta att hans värld är ett skämt. Då skulle det aldrig fungera.

Filmens riktiga attraktionsvärde, liksom i de tidigare filmerna, ligger därför hos skurkarna. Tommy Lee-Jones är den märkligt vanställde Harvey Dent/Two-Face, vars ena ansiktshalva är lila och vars garderob måste ha drivit fjorton skräddare till vansinne. Han är en galen gangster av klassiskt snitt, hans grej är att begå brott med siffran två som tema, och han har en till synes outsinlig mängd underhuggare vars lojalitet förblir obruten trots att han behandlar dem som skit. Jim Carrey är Edward Nygma/Riddler, en inte helt mentalt sund anställd på Wayne Enterprises som idoliserar Bruce Wayne tills denne inte går med på att på sekunden ge Nygma grönt ljus för hans nya projekt. Både Jones och Carrey har hur roligt som helst i sina roller och därmed är det roligt att titta på dem.

Riddlers projekt är en kvasivetenskaplig tingest som kan stimulera hjärnan så att användaren upplever totalt realistiska hallucinationer av sina innersta fantasier. Den kan också - vilket han håller mer tyst om - söka igenom hjärnan efter intressanta fakta såsom Batmans identitet och suga ut IQ som Riddler själv absorberar... nej, man ska inte fråga för mycket, man ska slappna av och ha roligt.

Som hjälp har Batman Dick Grayson/Robin (Chris O'Donnell), en föräldralös akrobat som i serietidningen var tio år gammal men här förefaller närmare tjugofem och ändå kallas för pojke. Two-Face dödade hans föräldrar och Bruce Wayne tar honom som inneboende vilket verkar riskabelt när man är superhjälte. Mycket riktigt upptäcker unge herr Grayson Waynes hemliga identitet och kräver att få bli hjältens sidekick. Wayne säger naturligtvis emot, det här är inget liv för den unge mannen, man ska inte söka hämnd, det tar aldrig slut, våldet är en cirkel, men antagligen hör Wayne själv hyckleriet och det slutar med att butlern Alfred (Michael Gough) fixar en kostym åt honom och så har vi två superhjältar.

Batman Forever är varken mer eller mindre än skojig underhållning för stunden, men den är lyckad underhållning för stunden. Den driver med sitt material utan att någonsin gå över gränsen till parodi, och alla inblandade vet precis vilken sorts film de är med i och ser till att njuta av det. Då gör publiken det också.

Batman Returns (1992) - 3/6

När Tim Burton fick göra sin andra Batmanfilm hade han Edward Scissorhands bakom sig och hans stil var både mer utmejslad och mer välkänd. Vi känner igen Burton i det snötäckta Gotham City han skapat: en gotisk febervision där solen aldrig skiner och människor stängs in av svart betong. Under staden, i kloakerna, lever den groteskt deformerade Pingvinen (Danny DeVito som aldrig sett mindre rolig ut än här) och ovan staden, i sitt tornliknande högkvarter, planerar Max Shreck (Christopher Walken) sina superskurkprojekt.

Shrecks sekreterare Selina Kyle (Michelle Pfeiffer) snubblar över hans planer och blir därför utslängd genom fönstret. Hon överlever, släpar sig hem, gör sig en skintight läderdräkt och börjar jama. Hon har blivit Kattkvinnan.

Under tiden tar Pingvinen kontakt med Shreck och de slår sig samman. Pingvinen kommer upp ur kloakerna och marknadsförs som en tragisk hjälte. Shreck hjälper honom att hamna på varenda förstasida och han börjar kandidera till borgmästarposten. Den ende som inte litar på Pingvinens godhet är Bruce Wayne (Michael Keaton) som i hemlighet är Batman. Han råkar också hålla på att inleda ett förhållande med Selina Kyle, samtidigt som Batman slåss mot Kattkvinnan.

Batman Returns är ännu mer visuellt fascinerande än Burtons första Batmanfilm men den lider av den förstas grundproblem i ännu högre grad: det är något fundamentalt larvigt i den här historien. Christopher Nolan bevisade att man kunde eliminera det fåniga och därmed destillera det värdefulla i Batmanmytologin, men Burton tar sin bisarre Pingvin, sin vansinnesöverdrivna Shreck och sin fräsande väsande Kattkvinna på största allvar utan att någonsin distansera sig från de mindre seriösa versionerna i Batmans förflutna. Det är svårt att få ihop en långnäst, fingerlös Danny DeVito med Pingvinens på pappret tragiska bakgrundshistoria och det är svårt att acceptera att en sekreterare som faller ut genom ett fönster plötsligt skulle få för sig att bli kattklädd halvskurk.

Dessutom är Batman Returns nästan outhärdligt grå och dyster, och inte på ett berörande vis utan på ett sätt som gör att vi längtar efter slutet så vi kan gå tillbaka till vår egen värld, där solen skiner ibland och det finns människor som inte förlorat allt hopp och förbannats av evig tungsinthet.

Batman Returns är mycket skickligt gjord, men har tappat bort vad det är vi vill se i en film. Det gråsvarta skådespel Burton har satt ihop är fantastiskt, men det förvandlar världen till en mörk och deprimerande plats där ingen gärna vill vistas. Jag känner inte med dess invånare, jag vill bara lämna dem och glömma dem.

Batman (1989) - 4/6

1989 var Batmans år. Man kunde knappt gå utomhus utan att se den gulsvarta Batmansymbolen. Mer än så var ingen intresserad av att förmedla; det var en Batmanfilm och ingenting annat. De informationsbitar vi fick på den internetfattiga tiden inspirerade inte förtroende. Tim Burton var då mest känd för Beetlejuice, inte en film som ser bra ut på meritlistan för en Batmanregissör, och hans huvudrollsinnehavare Michael Keaton kunde nog ingen tänka sig i Batmans dräkt.

Det blev inte så illa som vi fruktade. Tim Burton gjorde ett bra jobb med att framställa Gotham City som en mörk stad av metall och glas medan Michael Keaton kanske inte såg ut som Bruce Wayne eller Batman men lät precis som han borde. När han väl var i dräkten kunde man tro på att han var en svart hämnare och när han var i sin kostym talade han som en stenrik arvtagare.

Som Batman ingriper han vid ett rånförsök mot en kemisk fabrik. Gangstern Jack Napier (Jack Nicholson) inser att han blivit lurad av sin chef Carl Grissom (Jack Palance). En eldstrid utbryter och det slutar med att Napier faller ner i ett kar fullt med kemikalier. Efter diverse plastikkirurgi har han grönt hår, vit hud, röda läppar och ett otäckt, permanent leende. Han har blivit Jokern.

Jokern tar över Gotham Citys organiserade brottslighet och börjar förgifta stadens befolkning med sitt klassiska gift som får offren att skratta ihjäl sig; liken hittas med stelfrusna leenden som liknar Jokerns eget. Han kallar sig konstnär och hans plan är massmord.

Det finns mycket att beundra i Batman. Filmen försöker efter den komiska TV-serien ta sig tillbaka till karaktärens serietidningsrötter, och dess version av Gotham City är fängslande; en rutten och farlig plats som inte ens vågar fira sin egen tvåhundraårsdag eftersom brottsligheten löper amok. Jokern är ett typiskt exempel på det Jack Nicholson gör bäst och här slår han aldrig på bromsen. Som Jokern kan han gå hela vägen och bli den totale galning vi alla misstänkt att han har inom sig.

Filmen fick kritik för att Jokern var en intressantare karaktär än Batman och Bruce Wayne, särskilt för Burton själv. Det är inte nödvändigtvis en nackdel. Det är ofta skurkarna snarare än hjältarna som gör en historia. Nu är inte Batman precis trist här; han är den skadade, ärrade varelse vi känner från serietidningarna och han måste anstränga sig för att inte döda. Keatons och Burtons Batman gillar våld, han gillar att spöa upp dem som ska ha det, och det är inte lätt för honom att förbli på det han anser vara rätt sida.

Batman är vackert gjord, mörk och allvarlig, och bilderna fastnar i huvudet. Jokern är en vidrig skapelse, precis som han ska vara, och filmen består av kampen mellan honom och Batman. Vi fick vänta tjugo år på en bättre version av den konflikten.

Batman (1966) - 4/6

Bit efter bit av information dyker upp om The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi och redan innan den är färdig en stark kandidat till titeln "bästa tredjefilm i en serie någonsin". Som casual superhjältenörd och icke-apologetisk älskare av Nolans The Dark Knight inspireras jag till att ha Batmanvecka här på filmbloggen. Vi börjar med 1966 års Batman, en långfilmsversion av den vansinnigt fjantiga TV-serien från sextiotalet. Samtliga läsare nynnar just nu signaturmelodin och om någon till äventyrs inte gjorde det har hen börjat nu.

Låt oss från början vara överens om vad det handlar om här. Vi pratar inte om den psykiskt ärrade mörke riddaren som är två sekunder från att slå ihjäl varenda jävel, utan om en lätt lönnfet skojfigur i blågrå tights. Det rör sig inte om ett korrumperat och ruttet Gotham City som plågas av hjärtlösa missfoster utan om POW, BIFF och OOF. Och det är precis vad vi får också.

Det är ordvitsar, stiliserade slagsmål, helt orimliga deduktionsfärdigheter och klentroget skratt efter klentroget skratt. Det är precis vad vi är vana vid från serien. Ibland skrattar man med filmen, ibland skrattar man åt den, men man skrattar hela tiden. Det är svårt att tänka sig att filmskaparna inte visste precis hur camp och larvig deras film var. Jag tror att vår reaktion är precis vad de var ute efter.

Batman (Adam West) och Robin (Burt Ward, som senare redogjorde för sina sexuella eskapader i boken Boy Wonder: My Life in Tights) går igenom en inledande actionscen där Batman får nytta av ett antihajmedel (Batman vinner alltid om han är förberedd) och upptäcker sen att fyra superskurkar slagit sina påsar ihop: Jokern (Cesar Romero som vägrade att raka av sin mustasch och i stället vitsminkade över den), Pingvinen (Burgess Meredith som måste ha haft ett väldigt sinne för humor), Gåtan (Frank Gorshin som kan se galnare ut än de flesta galna människor) och Kattkvinnan (Lee Meriwether som bara spelade rollen i filmen; i serien var det Julie Newmar och Eartha Kitt).

Med enbart denna information - fyra samarbetande skurkar - räknar Batman ut att skurkarnas plan måste vara att ta över hela världen. Han har rätt. Det har han alltid. Deras vapen visar sig vara en dehydrator som kan förvandla människor till pulver, men det är lugnt, Batman kan rehydrera dem. Han kan till och med skilja dem åt när de har blandats ihop, även om det inte blir helt perfekt i slutändan.

Det är fånigt, skrattretande och inte ens i närheten av att vara på allvar. Men det är aldrig tråkigt och Batman försöker aldrig vara ett seriöst drama i alla fall. Om man går in i den med rätt förväntningar får man ut precis vad man var ute efter, om man förväntar sig något annat blir man gravt besviken.

Some days, you just can't get rid of a bomb.