Radio Flyer (1992) - 6/6 (SPOILERS)

Detta är en märklig film. Större delen av dess löptid hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om den, mycket därför att den kastade sig från ytterlighet till ytterlighet. Den försökte vara en historia om barndomens oskuldsfulla magi samtidigt som den behandlade det nattsvarta ämnet barnmisshandel. Jag fick inte ihop det och kunde inte få ihop det förrän filmen var över, och då visste jag exakt vad jag tyckte om den och varför. Slutet träffade mig i pannan som en slägga.

Jag blev förvånad när jag läste recensioner och artiklar om den. Jag tyckte att det bara fanns en tolkning, och den var uppenbar. Det visade sig att det bara var jag som tyckte det. Min tolkning sågs som en alternativ möjlighet och den allmänna uppfattningen verkade vara "så kan det vara men det räddar inte filmen". Därför kan jag inte recensera den utan att i detalj diskutera slutet. Det färgar hela filmen och är avgörande för vad man tar med sig därifrån. Så om du missade SPOILERS i titeln, här kommer en varning till: se filmen innan du läser vidare.

Mike (Tom Hanks) är på en flygplats landningsbana - oklart vad han gör där - med sina söner när de börjar bråka om ett brutet löfte. Det får Mike att berätta en historia om sin lillebror Bobby, nu när hans söner är stora nog att förstå den.

Det börjar med att Mikes (nu en tioårig Elijah Wood) och Bobbys (Joseph Mazzello) mor Mary (Lorraine Bracco) blir lämnad av deras far och bestämmer sig för att flytta sin lilla familj tvärsöver landet. Hon packar in sina söner och schäfern Shane i bilen och gör en roadtrip vars längd räknas i burkar jordnötssmör.

Väl framme slår de sig ner i ett fint litet område. De lokala ungarna gillar inte Mike och Bobby eftersom de är utbölingar, men de klarar sig genom att ha Shane som livvakt. Värre blir det när det dyker upp ett hot som Shane inte kan skydda dem mot: mammans nye man, som vill kallas The King (Adam Baldwin). I början är allt fint men det visar sig att The King inte är fullt så fluffig som mamman tror. Han dricker, och när han dricker blir han våldsam. Bara mot Bobby, aldrig mot Mike eller Mary. Bröderna svär en ed att aldrig avslöja detta för sin mamma. Hon är äntligen lycklig och det får inte fördärvas.

Nu följer den besynnerliga mittdel av filmen som gjorde mig så förvirrad. Pojkarna springer runt ute i skogen och leker och förundras över världens underverk. De lever i en halvpåhittad saga där de kan flyga, där legender vandrar mitt ibland oss, där Bobbys röda julklappsvagn av märket Radio Flyer är magisk, där det går att postorderbeställa en förtrollad dryck som skyddar mot monster.

De verkar inte se någon skillnad på sagornas monster och det mycket verkliga monster som gör Bobbys liv till ett helvete. För så fort kvällen kommer och de måste gå hem så finns risken att The King blir som tokig igen, hur försiktiga de än är för att undvika det. Och de kan inte säga något till mamma, de kan inte säga något till den snälle polisen Jim Daugherty (John Heard). De måste hålla det hemligt.

Mike och Bobby kläcker till slut en plan som de inte berättar för publiken, i alla fall inte i dess helhet. Det var bland annat det som fick filmens sista del att fungera så bra för mig; det kunde inte rimligen vara det jag trodde att det var för hur skulle filmen då sluta? Men jag förstod inte vad det annars skulle vara. Och visst var det precis vad jag trodde: de bygger om sin Radio Flyer-vagn till en flygmaskin som Bobby ska använda för att flyga därifrån och komma undan The King för alltid.

När slutet närmade sig satt jag - ursäkta klichén - som på nålar. Hur kunde detta rimligen sluta? Filmen hade hittills, bortsett från någon enstaka fantasisekvens, varit blodigt realistisk. Så när Bobby rullade sitt hemmabygge nerför kullen för att starta kunde jag inte se hur det skulle kunna sluta i något annat än olycka. Men vad är det för slut på en film? Å andra sidan, hur skulle han kunna lyfta i sin improviserade mackapär, hopbyggd av två småpojkar? Fanns det något annat slut som inte var fullständigt antiklimaktiskt?

Flygmaskinen fungerar, Bobby lyfter och flyger iväg, The King grips av polisen, och Mike växer upp och blir Tom Hanks som avslutar berättelsen för sina barn och säger "History is in the mind of the teller". Han påstår att han fick vykort från Bobby från alla möjliga ställen i världen; hans lillebror blev en globetrotter.

Och tydligen tolkar de flesta detta bokstavligt. För att citera Roger Ebert:

I was so appalled, watching this kid hurtling down the hill in his pathetic contraption, that I didn't know which ending would be worse. If he fell to his death, that would be unthinkable, but if he soared up to the moon, it would be unforgiveable - because you can't escape from child abuse in little red wagons, and even the people who made this picture should have been ashamed to suggest otherwise.

Men det är ju just poängen. Man kan inte, men barn kan tänkas tro att man kan. Så vad drar vi för slutsats när vi ser det omöjliga? Att det inte hände. Och det är så mycket som är omöjligt med det här slutet. Inte ett ord är sant från det ögonblick då Mike och Bobby lämnar huset med sin Radio Flyer, och kanske ännu längre tillbaka. Till att börja med är det förstås omöjligt att två småpojkar bygger ihop en fungerande flygmaskin. Men allt det andra?

På vägen till kullen stöter de på Fisher (Robert Munic), den lokale legend som en gång hoppade från samma kulle med sin cykel. Nu är han vuxen, och med en enda blick på deras apparat förstår han vad de tänker göra. Försöker han stoppa detta självmordsförsök? Nej då, han ger dem råd om hur man ska lyckas starta därifrån... med en flygmaskin, något han själv aldrig gjort.

När Bobby lyft och polisman Daugherty anländer hittar han en blödande The King liggande på marken och sätter genast handbojor på honom. Varför? Han har inte sett mannen göra något brottsligt, han har bara sett honom ligga skadad på marken. Om något så vore den rimliga slutsatsen att han försökte stoppa sina styvsöner från att göra något väldigt farligt.

Och när vi är tillbaka hos Tom Hanks och hans söner frågar en av dem om det var så familjen fick sin sköldpadda Samson, ett djur som Mike och Bobby hittade på tomten när de flyttade in. Den vuxne Mike tvekar lite och säger sen att det var exakt så de fick Samson. Det är bara det att Samson var ombord på Radio Flyern när den lyfte. Samson försvann med Bobby.

Jag kan inte se allt detta och dra slutsatsen att Fisher är ett bisarrskallat wunderkind, att det är kriminellt att ligga på marken och blöda, och att Mike och Bobby byggde ett flygplan i ett skjul av delar de samlade ihop. Framför allt kan jag aldrig dra slutsatsen att flygplanet fungerade och att Bobby växte upp som världsresenär. Denne åttaårige pojke som inte klarade sig utan sin storebror.

Så vad hände egentligen? Jag var först helt säker: Bobby dog. Han försökte verkligen komma undan i sin magiska flygmaskin, men det gick förstås inte. Han hoppade utför rampen, kraschade och dog. Mike hittade på historien om hur han kom undan. Kanske för att skydda sig själv, kanske bara för att ha något att berätta för sina söner. Tror han på den själv? Kanske, men med tanke på hur Hanks levererar repliken om Samson tror jag inte det. Han vet att han ljuger.

Det är fortfarande min tolkning. Det finns en annan som hävdar att Bobby aldrig fanns utan bara var ett sätt för Mike att distansera sig från misshandeln. Det är faktiskt märkligt att The King aldrig ger sig på Mike utan bara Bobby. I en halvfantasi-halvdröm undrar Mike samma sak och får svaret att det är för att Bobby inte kan kämpa emot, men vad kan Mike göra mot The King? Det går inte ihop.

Regissören Richard Donner säger att det inte finns någon dold mening med slutet utan det han visar oss är precis det som händer. Jag vill inte tala illa om mannen som gav oss Goonies, men där trodde jag att han helt enkelt inte förstått manuset han filmade. Tills jag läste att dess författare är av samma åsikt. Bobby flög verkligen iväg.

Jag bestämmer mig medvetet för att strunta i det. Med min tolkning är Radio Flyer en underbar och ljuvligt okonventionell film som fascinerade mig både på det konstnärliga planet och genom själva sin berättelse. Slutet var en smäll som fick mig att skaka stumt och till slut få ur mig orden att det här var något av det hemskaste jag någonsin sett. Det var kanske inte med flit, men det fungerar ändå. Mycket, mycket bättre än att hävda att man faktiskt kan flyga ifrån sin onde styvfar i ett hemmabygge.

Feature: Batmans slut (SPOILERS)

När jag recenserade The Dark Knight Rises skrev jag att jag skulle vänta några månader och sen skriva om exakt varför jag hatade slutet så mycket. "Några" visade sig betyda sju, men det betyder väl bara att alla som rimligen kan bry sig redan har sett filmen. Ändock följer en varning: feta spoilers framvärtes så om du a) inte sett The Dark Knight Rises samt b) bryr dig, läs inte vidare.















--------------- SPOILERUTRYMME ---------------















Mitt huvudsakliga problem med slutet är att det är så fullständigt oärligt mot den Batman och Bruce Wayne som vi sett under de två tidigare - båda fantastiska - filmerna. Jag pratar inte heller om ett drag som uppfanns av Nolan utan som löper genom Batmanmyten nästan från början. När jag såg Batman Forever när den var ny hickade jag till när dr Chase Meridian frågade vad Batman kunde ha gjort "to deserve a life of nightly torment", för det var ju totalt awesome att vara Batman; fanns väl ingen plåga med det? Det bevisar bara att det tog ett tag innan jag fick ordning på den den briljanta hjärna jag har i dag.

Batman mår förstås fruktansvärt dåligt. Ett barndomstrauma förvandlade honom till en så djupt störd människa att han bara kan hitta ett sätt att hantera sina demoner: att orsaka smärta på dem han tycker är ansvariga. Det är egentligen ren flax för världen att han råkar kanalisera sina problem åt rätt håll och spöa upp skurkar snarare än de lättaste offer han kan hitta, som de flesta våldsbrottslingar.

Så Batman kan inte få ett riktigt lyckligt slut. Det spelar ingen roll vad som händer, han kan inte bara dra sig tillbaka med en tös och njuta av livet. När han gör precis det i slutet på The Dark Knight Rises är det som om The Dark Knight hade slutat med att Jokern slumpat bestämde sig för att bli god. Batman har, utan synbar anledning, bara tillfrisknat. Eller flytt, vilket jag återkommer till nedan.

Han gör det också vid ett mycket märkligt tillfälle. Efter åratal som Gothams syndabock och instängd ensling i Hughesstil har han alldeles nyss fått bevis för att han faktiskt behövs. Gotham har just utsatts för en pärs som till och med överträffar de första två filmernas, och hur reagerar Batman, som hittills varit beredd att riskera precis vad som helst för Gothams säkerhet? Genom att försvinna.

Han skulle aldrig göra det. Han skulle aldrig fly från det han betraktar som sin plikt. Han kan inte finna någon ro i ett litet café i Florens. Om han kunde det så hade han aldrig blivit Batman, han hade aldrig åkt till Asien och spöat upp fängelsekunder. Inget i The Dark Knight Rises förklarar hur han plötsligt förändrats så radikalt.

Framför allt är det en besvikelse att se. När Batman dog tyckte jag att det var ett fantastiskt slut. Det var modigt, logiskt och effektivt. Det gjorde att Batman äntligen slapp sin livslånga förbannelse, utan att svika sina ideal. Utan att hyckla. Han dog för att rädda Gotham och han dog säkert lycklig. Det var det bästa möjliga slutet och jag tänkte "Christopher Nolan, din briljante tokfan, du gjorde det". Han dödade Batman och han gjorde det bra.

Till och med när Lucius Fox fick veta att Bruce Wayne fixat autopiloten på planet tyckte jag om det. Fox kunde få undra om Batman glömt det eller förträngt det, eller om den till slut inte fungerat ändå, eller om han faktiskt under sina sista ögonblick lät sig dö, vilket hade varit okej, det med. Han var bara människa. Men död var han, och det var det bästa slut han kunde hoppas på.

Och så dyker han upp på det förbannade caféet och förstör alltihop. I stället för att följa sina livsregler så smet han alltså undan, fegade ur, låtsades dö och flydde undan sitt självpåtagna ansvar. Gotham hyllar honom som en fallen hjälte och själv sitter han och myser. Jag tänker inte ens ta upp hur orimligt det är att Bruce Wayne kan försvinna och inte bli igenkänd.

Så där har vi hur slutet förstörde en annars bra film, även om den ändå inte hade nått upp till Batman Begins- eller Dark Knight-nivåer. Men det är inte det enda problemet med slutet. Jag måste även prata om Robin, John Blake, som alltså ärver Batcave och tydligen ska bli näste Batman. Jag antar att det ska ge någon sorts positiv slutton. Stafettpinnen skickas vidare och Gotham har kvar sin beskyddare. Men det räcker med ett ögonblicks eftertanke för att inse varför det inte fungerar.

Den här killen är en helt vanlig snut som saknar Bruce Waynes superkraft: pengar. Bruce Wayne är stenjävlarik och utan den fördelen hade han aldrig kunnat göra det han gjorde. Låt oss se vad Blake gör med en fuktig grotta och ungefär inga andra tillgångar alls. Hur länge hade Batman klarat sig under de omständigheterna? Blir inte Blake bara en av de bleka kopior som Batman spöade upp i förra filmen?

Så Batman, denne skadade man som förvandlat sina djupa neuroser till ett stenhårt rättesnöre - totally incorruptible, för att citera Jokern - bestämmer sig på slump att smita undan allt och alla, fejka sin egen död, dumpa sin älskade fadersfigur utan så mycket som en lapp, och lämna sin stad till slöddret. Det är ett riktigt uselt slut på det som ändå är den bästa superhjältetrilogin någonsin.

Dead Poets Society (1989) (SPOILERS) - 4/6

Jag gick på högstadiet första gången jag såg den här filmen, och då slog den rätt in i hjärtat. Den gjorde mig arg, upprörd, berörd, men ju äldre jag blir och ju fler gånger jag ser den desto mindre betydelse verkar den ha. Den är kompetent genomförd och väl spelad men den där massiva effekten jag minns kom nog snarare av att jag var en fjortonårig udda typ än av något verkligt värde hos filmen.

Welton Academy är en prestigefylld amerikansk internatskola av ett slag som inte existerar längre, så filmen måste vara förlagd till femtiotalet. Eleverna är privilegierade unga män som ska bli läkare och advokater. Lärarna och föräldrarna verkar överens om att individualism och initiativ är egenskaper som i möjligaste mån ska undertryckas; tänka fritt kan ungarna börja med när de är vuxna.

Till denna yrkesmannafabrik anländer John Keating (Robin Williams), en före detta Welton-elev som nu återvänder som engelsklärare. Han har passion för sitt ämne och är svår att tycka illa om. "Medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for". Han inleder med övningar för att visa på konformismens faror, något som inte faller i god jord hos resten av lärarkollegiet.

Några elever hittar hans gamla skolfoto och lär sig om Döda poeters sällskap, en grupp som han var med om att grunda och som gick ut på att samlas ute i skogen utanför Welton och läsa poesi för varandra. Eleverna bestämmer sig för att återuppliva sällskapet, men det verkar som en besynnerlig idé att bara sitta i en grotta och läsa poesi i förhoppningen att något magiskt ska hända av sig självt.

Keating påverkar alla eleverna, men på olika sätt. Gale Dalton (Gale Hansen) börjar kalla sig Nuwanda och förför flickor, Neil Perry (Robert Sean Leonard) blir skådespelare, Todd Anderson (Ethan Hawke) skaffar sig självförtroende, Knox Overstreet (Josh Charles) vågar närma sig en tjej han kärat ner sig i och allihop börjar i största allmänhet vända sig mot auktoriteter.

Det hela slutar i katastrof med Neils självmord som enligt filmen är hans konservative fars (Kurtwood Smith) fel men skulden läggs på Keating som måste sluta och det var den biten som gjorde mig så arg den där första gången. Syndabocksgrejen. Jag har mildrat lite på den punkten och börjat hålla med Kurtwood Smiths karaktär lite mer, funnit Keating något oansvarig, och börjat undra mer och mer varför engelsklärare verkar älska den här filmen så mycket när så väldigt få av dem - tack och lov - påminner om Keating.

Filmens budskap förefaller mer diffust nu för tiden, det uppenbara värdet i att göra sin egen grej och göra uppror för upprorets egen skull förefaller mindre uppenbart, och det är väl fortfarande inte rättvist att Keating måste lämna sin plats men jag blir i alla fall inte upprörd längre. Ändå är Dead Poets Society ingen dålig film, bara en som inte åldrats väl. Eller så är det jag som inte åldrats väl.

Ändå har jag inte förfallit till att köpa dess kritikers standardtolkning av den, som går ut på att Keating ersätter en form av auktoritarianism med en annan, att han inte alls predikar individualism utan bara en alternativ norm, lika stark som den gängse. Jag tycker att den tolkningen direkt motsäges av slutscenen, där eleverna börjar ställa sig på bänkarna för att visa sitt stöd för Keating och vi tror att de alla står bakom honom i en klassisk kliché... tills vi får en bild till och det visar sig att det bara är hälften. Resten sitter kvar med böjda huvuden och fogar sig.

The Fly (1958) (SPOILERS) - 4/6

Andre Delambre (David Hedison) har hittats död, krossad i en hydraulisk press som används för att trycka ut metallplåtar av olika tjocklek och nu finns vara inställd för en tjocklek på noll. Hans fru Helene (Patricia Owens) - som dittills verkat leva i ett lyckligt äktenskap med honom - erkänner mordet men vägrar att berätta något om bakgrunden eller motivet. I stället tjatar hon om en vithövdad fluga som är lös någonstans i parets hus.

Genom att ljuga om att han hittat den vithövdade flugan lyckas den döde mannens bror Francois (Vincent Price) få Helene att berätta sin historia. I en lång återblick visar det sig att hennes man var en vetenskapsman som arbetade med teleportation, även om det ordet aldrig förekommer i filmen. Han arbetade sig upp från att teleportera små föremål till katter och marsvin.

När han trodde sig ha fått ordning på processen gjorde han en Barry Marshall och teleporterade sig själv, men något gick hemskt fel. Han låser in sig i sitt laboratorium, när han träffar sin fru har han en duk över huvudet, han pratar inte, det är något fel på hans ena hand, och via skrift begär han flytande föda och ber sin fru att försöka hitta en vithövdad fluga.

Den här biten av filmen är effektiv och stämningsfull. När jag såg The Fly visste jag redan vad det var för hemlighet som dolde sig under Andre Delambres huvudduk men filmen lyckades ändå dra in mig i en kuslig stämning. Även med total okunskap hade jag säkert börjat misstänka vad som gått fel vid teleportationen och fått den där kittlande känslan i magen när man önskar att man har fel för man vill inte se det man väntar sig.

Men när det stora avslöjandet väl kommer sviks filmen av sina åldrade effekter. Andre Delambre har fått flughuvud och flugarm, men år 1958 lyckades de inte göra det snyggare än att det ser ut som en flugmask över David Hedisons huvud. Stämningen faller pladask, skräcken ersätts med fnissningar, och det kanske fungerade bra för femtio år sen men nu är vi bortskämda.

Efter det är det en riktig bragd av The Fly att återerövra mitt hjärta, men det gör den i den berömda slutscenen där Francois och polisinspektören Charas (Herbert Marshall), efter att Helene bedömts som sinnessjuk, hittar den vithövdade flugan, fast i ett spindelnät. Med Andre Delambres huvud och arm väntar den skräckslaget på den annalkande spindeln och gnyr "Help me! Help me!". Det är en sekvens som fortfarande fungerar, hur bortskämd jag än är.

Den logiska luckan - varför har både flugmannen och manflugan Andre Delambres hjärna och medvetande? - spelar just då ingen roll. Den kommer sen, och då är filmen över.

American History X (1998) (SPOILERS) - 6/6

American History X följer Derek Vinyard (den alltid briljante Edward Norton) under ett dygn efter att han släppts ut ur fängelset. Muskulös, med rakat huvud och ett stort svart hakkors tatuerat på ena bröstmuskeln tog han blodig hämnd när tre svarta killar bröt sig in i hans bil. Den ene sköt han ihjäl, den andra sårade han och dödade sedan iskallt på ett mycket obehagligt sätt i en scen som jag helst vill slippa tänka på.

Nu kommer han ut till sin dyrkande lillebror Danny (Edward Furlong), sin flickvän Stacey (Fairuza Balk), sin gamle kompis Seth (Ethan Suplee), och sitt gamla white power-gäng, ledda av den äldre Cameron Alexander (Stacy Keach) som alltid låtit Derek och de andra ungdomarna sköta hans skitjobb. Hela Dereks sociala krets består av dessa människor, förutom hans mor Doris (Beverly D'Angelo) och hans syster Davina (Jennifer Lien) som hjälplöst sett på när båda männen i familjen sjunkit ner i hatets träsk.

Men Derek är annorlunda. Han är inte med längre. Han tänker gå ur, lägga hakkorsen bakom sig och leva sitt liv. Han tänker se till att få Danny med sig ut. Han är beredd att förlora flickvän och vänner. Kanske inte för att han fått ett ideologiskt uppvaknande - även om det verkar ha skett, åtminstone till viss del - utan för att han är trött på att hata. Det leder ingenstans.

American History X har en icke-linjär struktur som i väl markerade återblickar berättar Dereks historia innan fängelsestraffet. När berättelsen är klar förstår vi att den rashatsretorik han kom att spy ur sig ursprungligen kom från hans far, som vid middagsbordet gav uttryck för sina tankar om vita och svarta. När fadern dödades av en svart knarklangare medan han som brandman försökte släcka en brand i ett svart kvarter sprack det för Derek, som vi får se gråtande i TV. Hans hjältepappa försökte rädda några jävla niggrer som han borde ha skitit i och som tack var det en av de jävla niggrerna som sköt honom.

Derek var smart och hade talets gåva. Han samlade de andra skinnskallarna omkring sig, med Cameron Alexander i ryggen. De flesta av dem var ölpimplande busar, men Derek tvingade dem att samarbeta. De slogs, vandaliserade, de började ett krig för att ta tillbaka sina kvarter. Och vi förstår varför.

Häri ligger filmens genialitet och kanske även dess fara. Vi känner med den gråtande Derek när han sörjer sin far. Danny presenteras i en briljant scen där en annan vit kille trakasseras av tre svarta, och Danny går fram till dem och utmanar dem, utan ett ord. Det här är ingen liten fegis som pladdrar om den vita rasens överlägsenhet; han tror på det, han står för det och han visar det. När de svarta killarna gått drar han upp offret på fötter och säger åt honom att han inte kan vara en sån mes, han måste stå upp för sig själv. Även om vi avskyr Dannys åsikter måste vi respektera honom. Vi föraktar kanske de simpla snorungar de slåss tillsammans med, men Derek och Danny är på riktigt.

Aldrig fungerar det bättre än i basketmatchen. Den korkade Seth försätter sig i trubbel som vanligt, Derek måste rädda honom, och han väljer att utmana det svarta laget. En match, om planen. Den som vinner får fullständiga rättigheter till basketplanen. Det byggs upp fantastiskt och det tar befälet över oss. Jag erkänner: jag ville vara där, jag ville vara en av de vita, jag ville vara en del av detta. Jag kände med varenda lyckat skott, varenda tagen poäng, varenda hurrarop. Jag ville dela segern med dem, en seger av det slag som man så sällan får i vårt samhälle. Jag förstod varför man går med i en rörelse som deras. Varför man vill vara en del av något stort, något man kan tro på. American History X gör mer än att beskriva vitmaktrörelsen, den förklarar den, och inte med ord utan med känslor.

Så kommer inbrottet i bilen, Dereks brutala hämnd, och fängelsestraffet. Han visar sin hakkorstatuering och hoppas att få vänner, och det lyckas. Men till och med där inne, bland hårda vita rasister som håller samman med andra hårda vita rasister för att ha en chans att överleva, visar det sig att det bara är Derek som håller sig till idealen. Ariska Brödraskapet kan tänka sig att handla med de andra gängen, bruna och svarta, och Derek tycker att de bryter mot reglerna. Gänget tröttnar på hans predikningar och bestämmer sig för att ge honom en varning. I fängelset är en varning en brutal våldtäkt.

Hur mycket just våldtäkten lärde Derek är en öppen fråga. Förmodligen bara att man får de vänner man förtjänar, vilket kan vara en nog så viktig läxa. Men efter det kan han inte vara med i gänget längre. Han förvandlar sig till isolat, vilket är en dödsdom. Ändå händer ingenting. Ingen dyker upp och kör en hemmagjord kniv i ryggen på honom.

Svaret på det ligger hos Lamont (Guy Torry), den svarte man som Derek arbetat tillsammans med i fängelset men aldrig nedlåtit sig att säga ett ord till. Lamont har dock aldrig slutat försöka. Han pratar om allt han kommer på, orden flödar ur munnen på honom, och till slut kan Derek inte stå emot. Han börjar flina, sen skrattar han, och han ser Lamont som en människa. Det är underbara scener mellan två skickliga skådespelare. Det spelar ingen roll att Lamont aldrig kommer med några vettiga argument för rasharmoni; det är inte det det handlar om. Det handlar om att Derek ska förstå att Lamont är precis som han. När den insikten har kommit, kan Lamont tänka sig att hjälpa honom. Hålla honom vid liv.

Är Lamont orimligt god, ett orealistiskt helgon innanför fängelsets väggar? Kanske. I verkligheten hade han förmodligen varken haft modet eller auktoriteten som behövs för att rädda Derek. I filmen fungerar han fantastiskt.

Argumenten som Lamont aldrig ger serveras i stället av den judiske historieläraren Murray (Elliot Gould), som inte har Dereks vältalighet och inte heller samma lätta budskap att spy ur sig, så det blir veka anspråk som Derek genast avfärdar med hån och vrede. Det är helt rätt. Murray har ett mycket svårare jobb än Derek. Sanningen är alltid mer komplicerad än den enkla lögnen. Än hatet.

Det mer effektiva budskapet kommer från den svarte Dr Robert Sweeney (Avery Brooks), som ställer nyckelfrågan till Derek: "Has anything you've done made your life better?" Det har det inte, och när Derek väl kommer ut är han övertygad. Han ska inte göra så mer. Det kanske inte hjälper, det kanske inte leder någonstans, men han kan i alla fall rädda sig själv och Danny, och sluta utsätta sin familj för mer (Seth är inte vänlig mot Davina).

Så kommer slutet med Dannys död inne på toaletten, en referens tillbaka till konfrontationen i början av filmen. Det kan till att börja med kännas påklistrat men passar faktiskt perfekt in i filmens struktur och tema. Det är inget simplistiskt budskap om att hat lämnar ett ärr som aldrig försvinner; om Dannys mördare vore ett av hans offer så hade det bara visat att man aldrig blir fri från sitt förflutna.

I stället påminns vi om att det faktiskt var den svarte killen som var den aggressive från början, Danny bara försvarade hans offer. Om Danny hade varit skolans störste förespråkare av rasharmoni så hade han ändå dött, där inne på toaletten, för att han stod upp mot en mobbare. Han dör för att den svarte killen hatar vita, inte för att han själv hatade svarta. American History X säger oss på ett brutalt sätt att alla förlorar på rashat, vare sig vi deltar eller inte.

Och så lämnas vi med en fråga. Dereks älskade lillebror sköts av en svart man. Kommer han att leva vidare i ljuset eller kommer han att ta den lätta utvägen, som han gjorde förr?

American History X är en intelligent, tankfull film som väcker bubblande starka känslor. Den har skådespelare som inte bara pratar om sin ångest och sin vrede, de låter den lysa ur ögonen och synas i varje okontrollerbar rörelse. Den är hemsk att se och det ska den vara: den behandlar ett hemskt ämne. Det här är inte våld som man känslolöst tittar igenom utan brutaliteter som tar sig innanför huden. Där befinner sig hela filmen, i våra hjärtan och magar där vi inte har något försvar. Den tvingar oss att förstå människor vi helst av allt vill betrakta som dunkla onda "andra". På det viset är vi precis som Derek.

The Fountain (2006) (SPOILERS) - 5/6

Det finns inte mycket att spoila i The Fountain; däremot är det här inlägget helt meningslöst och obegripligt om man inte sett filmen, därav spoilers-varningen. Om du gillar besynnerliga och vackra filmer, se den och återkom.

The Fountain började för mig som en film i samma stil som Donnie Darko, Mulholland Drive och Mr. Nobody: jag tillbringade den med att tänka "jag har ingen aning om vad jag ser men det är jättebra". Donnie Darko förblev sån till slutet (den som säger att hen förstod den direkt ljuger) medan jag åtminstone lyckades formulera en tolkning av Mulholland Drive och (i mindre grad) Mr. Nobody. The Fountain föll i den senare klassen; jag var till och med säker på att jag fattat vad det var som skaparen Darren Aronofsky hade försökt säga.

Sen hade jag en lunchdiskussion om saken med en arbetskamrat (ja, det är sånt vi lunchdiskuterar) och kom fram till att det kanske fanns fler synvinklar på det hela. En kort internetefterforskning grävde upp en redogörelse som hävdar att det bara finns en sann berättelse i The Fountain: nämligen den om vetenskapsmannen Tommy. Konkvistadoren Tomás är en karaktär i Tommys frus bok och munkastronauten Tom är en karaktär i bokens sista kapitel, som skrivs av Tommy efter hustruns död. Det är välskrivet, genomtänkt och solitt. Jag är inte lika säker längre.

Där fanns även en respons som inte höll med; enligt den är Tomás en fiktiv karaktär medan Tommy och Tom är samma riktiga person. Tommy lyckades verkligen besegra döden och han lever flera hundra år senare i ett futuristiskt rymdskepp tillsammans med det träd han planterade på sin hustrus grav. Det här är närmare min egen tolkning.

Som jag ser The Fountain är alla tre - Tomás, Tommy och Tom - samma person, som verkligen levde. Tomás hittade ungdomens källa och drack ur den. Hans förvandling var inte permanent men den lärde honom hur han kunde föra in Izzys själ i trädet som han sedan för med sig ut i rymden. Isabella och Izzy är också samma person; Isabella fick smaka av trädets sav och samma sak hände henne.

Femhundra år senare får hon cancer och evig ungdom hjälper inte längre. Tommy har samlat på sig en väldig massa kunskap de senaste århundradena (och bär själv på en del av svaret på dödens gåta) och gör allt han kan för att rädda henne, men lyckas hitta det yttersta svaret först när Izzy är död.

Vad är då poängen med allt det här? Jo, Izzy hade accepterat sin egen dödlighet och ville att Tommy skulle göra samma sak. Hon var aldrig rädd för döden, det var inte hon som reste tvärs över världen för att det fanns en liten liten chans att finna ungdomens källa. Tomás/Tommy/Toms hela liv har definierats av denna rädsla, denna drift att besegra döden som uppslukade allting annat. Därför förlorade han sin sista tid med Izzy och tillbringar ett halvt århundrade med att försöka återuppliva henne. Han har evigt liv men ingenting att fylla det med utom mer rädsla.

Det som händer i slutet är att Tom äntligen lär sig det som Izzy förstod hela tiden. Han slutar vara rädd för döden, accepterar sin dödlighet, och uppgår i intigheten.

Det var min tolkning i alla fall, och oavsett vilken (om någon alls) som stämmer så är det här en vacker och ovanlig film väl värd en titt. Några andra förslag?

Vertigo (1958) (SPOILERS) - 4/6

Jag spoilar inte Vertigo för att jag vill analysera den djupare än en vanlig recension kan utan för att det är helt omöjligt att förklara hur bra den är utan att spoila den, då de bra bitarna kommer efter en signifikant händelse som man inte vill känna till innan man ser filmen. Ni är varnade.

John "Scottie" Ferguson (James Stewart) är en före detta polis som lämnat yrket efter att hans svåra svindel orsakade en kollegas död. Nu hänger han med en före detta fästmö, Midge Wood (Barbara Bel Geddes), och försöker med hennes hjälp bli av med sin svindel. Under tiden vill hans gamle vän Gavin Elster (Tom Helmore) ha hjälp med ett uppdrag i detektivstil.

Hans fru Madeleine (Kim Novak) har börjat bete sig mycket underligt och herr Elster misstänker att hon blivit besatt av en död kvinna, Carlotta Valdes. Ferguson låter sig övertalas och börjar följa efter den unga, vackra Madeleine. Hon besöker Valdes gravsten, ser hennes porträtt på ett museum och besöker platser där Valdes levt. Ferguson gör tillsammans med Wood efterforskningar och upptäcker att Valdes begick självmord. Madeleine verkar ha liknande planer och hoppar i havet men Ferguson dyker efter och räddar henne.

På så vis börjar deras bekantskap och Ferguson får ur Madeleines egen mun höra om de tankar och känslor som hemsöker henne. Hon drömmer om verkliga platser hon aldrig besökt men som Valdes kände till. Ferguson är övertygad om att det finns en naturlig förklaring och försöker finna den, men det verkar omöjligt. Samtidigt kommer han och Madeleine närmare varandra och det slutar med att de blir förälskade. Ett sista försök att lösa mysteriet för dem till ett missionshus där Madeleine efter ett kryptiskt farväl rusar uppför torntrapporna. Ferguson försöker följa efter men hindras av sin svindel och får snart se Madeleines kropp fara förbi utanför fönstret. Hon har tagit livet av sig.

Hittills har Vertigo varit en enormt välfilmad men bara måttligt intressant historia och det är först efter Madeleines död som den tar ett språng in i nya territorier. Det fungerar trots att de psykedeliska, hallucinatoriska sekvenserna inte går att ta på allvar; de är produkter av en förgången och ofta parodierad era.

Den deprimerade Ferguson stryker runt på ställen som påminner honom om Madeleine, och det är där han får syn på Judy (Kim Novak) som är så lik Madeleine att han blir besatt av henne. Hon är märkligt tillmötesgående trots sina försök att verka avvisande, och det visar sig snart varför: det var hela tiden hon som utklädd till Madeleine umgicks med Ferguson; den riktige Madeleine befann sig på landet. Det hela är Gavin Elsters plan för att mörda sin fru, vars redan döda kropp han kastade ut från tornet när Judy nådde toppen. Den stackars Ferguson var bara det perfekta vittnet, manipulerad till att säkra Elsters frihet.

Nu följer en rad sekvenser av unikt värde. Det är en mycket besynnerlig situation. Tittarna och Judy vet hur det egentligen ligger till medan Ferguson verkar obehagligt besatt av att återskapa sin Madeleine, utan att veta att det är just hans Madeleine som är hans arbetsmaterial. Ferguson är en störd, otäck individ men Judy älskar honom och gör honom till viljes, på grund av ett fåfängt hopp om att han ska kunna älska henne som Judy, inte som Madeleine.

Det är naturligtvis bara en tidsfråga innan Ferguson får reda på sanningen. Han drar med sig Judy upp i missionstornet för att genom en upprepning av händelsen med "Madeleine" bli av med det förflutnas demoner, men det slutar med att hon faller till sin död. Ferguson har i alla fall blivit botad från sin svindel; han kan stå vid kanten och se efter Judy. Wood förutspådde tidigare att det skulle krävas en stark emotionell upplevelse för att bli av med svindeln, och det verkar som om hon hade rätt.

För att vara en film som döpts efter Fergusons tillstånd spelar själva tillståndet rätt sällan roll, men det förekommer tematiskt nästintill oavbrutet. Fallande och nedåtlutning återkommer gång på gång genom Hitchcocks innovativa, utmärkande filmtekniker. Han skapade tekniken att zooma samtidigt som kameran dras bakåt, vilket skapar en mardrömslik, förvirrande, omöjlig bild som väl speglar kaoset i Fergusons hjärna när han drabbas av svindel. Fergusons och "Madeleines" respektive galenskap sprider sig till själva filmen och därmed till tittaren.

På handlingsplanet är det dock sämre med Vertigo. Den första halvan är inte tillräckligt medryckande. Filmen kommer igång först när Ferguson träffar Judy. Jag blev också väldigt besviken på slutet, som känns slumpartat och lösryckt - Judy hade gärna fått dö och Ferguson botas, men det kunde väl skett på ett annat sätt en att en slumpad nunna råkade dyka upp.

Men framför allt hade jag problem med luckorna i handlingen. Jag kan inte köpa att Ferguson ser ett halsband på Judy som han tycker sig känna igen och därur deducerar precis vad som hänt. Jag kan inte köpa att en förälskad Judy skulle utföra Elsters plan och springa uppför torntrappan. Hon kunde bara ha låtit bli; det är inte som om mördaren Elster kunde skvallra.

Vertigo är känd som ett av Hitchcocks största mästerverk och förtjänar allt beröm för sin scenografi, sin filmteknik och sina innovationer. Om den som berättelse hade fungerat något bättre hade den varit fantastisk.

Hard Candy (2005) (SPOILERS) - 6/6

Som jag har tjatat om tidigare är Hard Candy en film man vill se med så lite förkunskap som möjligt, så om du inte har sett den, läs inte detta utan se den i stället. Massvis med filmförstörande spoilers följer.

Hard Candy är en av de filmer som är en helt annan upplevelse andra gången än första gången. Första gången man ser Hard Candy är den en upptäcktsfärd genom en originell och oförutsägbar historia och den gör sitt bästa för att gång på gång lura tittaren. Innan jag såg den andra gången var jag rädd att den inte skulle vara alls lika bra när man visste vad som skulle hända (så är ofta fallet med oförutsägbara filmer) men det visade sig vara tvärtom. Första gången är en sällsynt och värdefull upplevelse, men andra och tredje och fjärde gången blir filmen bara bättre när man plockar upp de ledtrådar man missade första gången.

Filmen inleds i ett chattrum med noggrant utvalda textrepliker för att presentera våra karaktärer, så som filmen vill att vi ska tro att de är vid den här tidpunkten. Lensman319 är tydligen en vuxen man som har snackat in sig hos en ung tonårstjej, Thonggrrrl14, och nu äntligen lyckas bestämma möte med henne. Det är första gången Hard Candy lurar oss. Eftersom ingenting sägs rätt ut tror vi att det är tänkt att vi ska känna kalla kårar över det vi - men inte flickan - håller på att hända.

Det fortsätter likadant när Jeff (Patrick Wilson) och Hayley (Ellen Page) träffas på fiket. Hayley verkar vara en typisk, om än smart och påläst, ung tjej som känner sig kvävd och tryckt i sitt dagliga liv, vill vara äldre, och känner sig mycket mognare än omgivningen tycker att hon är. Jeff vet precis hur man manipulerar sådana flickor. Hard Candy får oss precis dit den vill. Vi börjar genast tycka illa om Jeff och ju charmigare han är desto mer hatar vi honom.

Men redan här planterar filmen ledtrådar. En affisch med den saknade Donna Mauers ansikte blixtrar förbi. Hayley har en bok i väskan som hon tydligen inte vill att Jeff ska se. Jag missade alltihop första gången och andra gången slog de sakerna mig hårt i magen.

Jeff tror att han har kontrollen och låter Hayley tro att det är hon som bestämmer sig för att följa med honom hem. Han behåller noggrant den avslappnade stämningen, frågar Hayley om hon vill ringa sin storasyster och berätta vart hon ska; han vet ju att hon inte kan göra det. I bilen får vi ytterligare en ledtråd; när Hayley tittar på Jeff visar hon ett brett oskuldsfullt leende men när hon tittar bort är hennes ansikte av sten. Under de allt mer obehagliga scenerna hemma hos Jeff håller hon masken ända fram till det ögonblick då Jeff förlorar medvetandet; då ser vi en antydan till ett leende innan det blir svart.

Större delen av filmen består av den psykiska duellen mellan Hayley och Jeff, men till och med det är ett bedrägeri från filmens sida. Det är inte en duell, Hayley har konstant kontroll. Jeff börjar inse det när hon berättar att hans grannar inte är hemma. Ögonen fylls av skräck och han förstår att det här, vad det än är, är allvar. Han ger sig inte, han fortsätter försöka manipulera henne - "Is this a teenage joke?" och pratet om hennes familj - men hon var aldrig emottaglig för det och är det verkligen inte nu.

Jeff försöker gång på gång att matcha Hayley och göra det till en jämn match, men han har aldrig en chans. Hon har planerat allt i förväg, hon vet vad hon har att vänta sig, hon är förberedd. Han trodde att han skulle komma nånvart med en het naiv fjortonåring och plötsligt är han ett offer.

Det enda som gör att Hayley aldrig blir en totalt orealistisk karaktär är att det faktiskt finns sprickor i hennes rustning. Hon väntade sig inte att bli nersparkad av Jeff, men hon vet vad hon ska göra när det händer. Hon väntade sig inte att mrs Tokuda skulle knacka på och sälja kakor och hon går lite vilse när hennes plan rasar, men hon lyckas precis samla sig och rädda situationen. Hon blir arg när hon välter en kruka, men hon låter det inte ta över.

Jeff är en tvetydig karaktär. Patrick Wilson spelar honom otydligt, så att vi aldrig är riktigt säkra på om han är skyldig eller inte, till och med efter att vi sett honom lura en fjortonåring till ett fik och låta henne dra i sig två vodkadrinkar. Kanske talar han sanning, kanske tror han själv på det han säger, kanske rättfärdigar han det för sig själv. Hard Candy gör honom i alla fall så nära sympatisk som den gärna kan.

Hayley har, ytligt sett, det självklara moraliska överläget. Hon straffar ett fruktansvärt brott och det är svårt att inte tycka om henne för det, oavsett hur mycket vi i verkligheten är emot människor som tar rättvisan i egna händer. Samtidigt är det tydligt att hon inte är någon vidare trevlig person. Hon nöjer sig inte med att kastrera eller döda Jeff. Hon ljuger, hon är sarkastisk, hon är sadistisk, och hon jävlas med honom så mycket hon kan. Hon gör det inte för att han förtjänar det, även om hon absolut tycker det, hon gör det för att hon tycker om det. Hon har helt uppenbart jätteroligt. Hon är dessutom intelligent, påläst och nästintill övermänskligt förberedd, en liten Batman. Borde vi vara rädda för henne i stället för att heja på henne.

Enligt producenten David W. Higgins var grundidén bakom Hard Candy "14-year old girl and 32-year old man meet on the internet, but she's the predator" och det är en vanlig tolkning vi inte borde stå på Hayleys sida. Hon är en psykopat på uppgång, en framtida seriemördare, och lika ond som Jeff. Hon tränar på honom och kommer att göra mer i framtiden. Så kanske det är. Det här är, trots allt, redan hennes andra gång. Hon är inte helt och hållet sund.

Men även om det är så betyder inte det att vi inte hör hemma på hennes sida. Jeff har varit med om åtminstone ett sexmord på en minderårig flicka; det enda vi inte vet är vem det var som utförde själva mordet och det är av föga betydelse. Han lurade hem en fjortonåring och lät henne glatt hälla i sig två screwdrivers. Det sista han är, är bättre än hon.

Så länge Hayley är en liten Dexter Morgan och dödar andra mördare har jag svårt att se henne som skurken i den här filmen. Visst tycker hon väldigt mycket om det. Visst har hon roligt. Visst är hon onödigt sadistisk. Hon är absolut ingen moralisk förebild. Men om hon är en mordisk psykopat är hon den bästa mordiska psykopat jag kan tänka mig. Hon är kanske "a predator" men inte "the predator". Det finns två av dem.

Bortsett från allt annat så är Hard Candy en briljant uppvisning mellan två skickliga skådespelare. Den då endast sjuttonåriga Ellen Page gör en milstolpeprestation som den manipulativa Hayley. Det är inte bara Ellen Page som är en duktig skådespelare, Hayley är precis lika bra som hon och Page försvinner bakom flera lager av Hayleys bedrägeri. Patrick Wilson lyckas göra Jeff, en mördande pedofil, till en tvetydig karaktär som trots vårt inledande och välförtjänta hat tillskansar sig lite sympati innan filmen är över.

Hard Candy kanske är moraliskt vidrig eller bara tvetydig även om jag vet vad min egen åsikt i frågan är, men som film är den fantastiskt välgjord på ett sätt som man alltför sällan ser. Det är spelet mellan Ellen Page och Patrick Wilson som ger den dess avsevärda sevärdhet, inte tricks, effekter, kvicka repliker eller vackra omgivningar.

The Truman Show (1998) (SPOILERS) - 5/6

Truman Burbank lever tydligen i ett universum med mycket märkliga lagar, för det är där helt okej för ett företag att köpa ett spädbarn, uppfostra det i en fullständigt kontrollerad värld, ljuga oavbrutet för det och till och med inflika hemska psykiska ärr för att hålla kvar stackaren i ett hårt grepp. Det är ett fint exempel på ett hål i handlingen som inte spelar någon som helst roll förrän efter att eftertexterna har rullat. Först då börjar man fundera på varför det inte fanns någon förklaring av de omöjligare aspekterna av historien, och förhoppningsvis har man huvudet för fullt av annat.

Det finns mer att tänka på i The Truman Show, så låt oss lämna premissens bräcklighet därhän. Jim Carrey är alltså Truman Burbank, vars hela liv utspelar sig framför kameror som sänder direkt tjugofyra timmar om dygnet i ett TV-program som har varit en oavbruten hit sen Trumans födelse. Jag har svårt att tänka mig att ett sådant program skulle vara särskilt populärt - vem vill egentligen se en helt vanlig man borsta tänderna och gå till jobbet? - men det är den verklighet filmen bjuder in oss i.

Sprickor uppstår i Trumans värld. En stjärnlampa faller ner och träffar honom nästan. Han träffar sin far som ska ha dött många år tidigare. Han hör radioröster diskutera hans bilväg till jobbet. Om det tar honom lång tid att räkna ut vad det är som pågår så kan vi inte klandra honom. Vem skulle misstänka en så orimlig sanning?

Truman försöker slita sin verklighet i bitar och ta reda på vad som finns bakom kulisserna. Till slut lyckas han undkomma kamerorna och bege sig ut på vattnet. TV-programmets producent Christof (Ed Harris) jagar honom men kan till slut inte hindra honom från att lämna den lilla staden där han tillbringat hela sitt liv. Han öppnar dörren till omvärlden och går ut. Hur Truman reagerar på världen utanför får vi aldrig veta.

Jag såg The Truman Show första gången när den var ny och har sett den ett halvdussin gånger sen dess. Jag hade redan från början en bestämd tolkning av den och har inte ändrat den under året som gått, men jag har aldrig sett någon dela min tolkning. De som ens nämner religiösa teman i The Truman Show är överens om att Christof representerar Djävulen, en demon, eller kanske Antikrist.

Jag kan däremot inte se The Truman Show som något annat än en frenetiskt antireligiös film. Den handlar om en man som visserligen har fri vilja men lever i en värld som styrs in i minsta detalj av en varelse som lever i himlen (och heter Christof). Denne varelse är allestädes närvarande, vet allt Truman säger och gör, och har all makt över honom och hans miljö.

När Truman försöker lämna den här världen och slå sönder alla gränser och hämningar försöker världens härskare hindra honom. Han får solen att stiga för tidigt, han angriper Truman med stormar och blixtar och all naturens vrede, och till slut talar han till Truman ur solen. Hans röst dånar ner från himlen och försöker övertyga Truman om att inte ge sig av, inte tänka själv, inte försöka klara sig utan honom, inte bli en självständig varelse som vägrar låta sig fängslas av regler och galler. Truman lyssnar inte, och då förlorar den dittills allsmäktige all makt över honom.

Jag färgas kanske av min egen antireligiösa inställning, men jag tycker att det finns tillräckligt med objektivt material här för att driva min sak. Christof är ingen demon, ingen djävul. Han är Gud och Truman är mannen som lämnar religionen bakom sig och tar kontroll över sitt eget liv.

29/5: The Land Before Time (1988)

Planet of the Apes (1968) (SPOILERS) - 2/6

Musikvideon till Prodigys "Smack My Bitch Up" låter oss se en kväll genom huvudpersonens ögon. Det festas, knarkas och slåss, varpå huvudpersonen raggar upp en tjej och drar med henne hem. I videons sista sekunder vänder sig kameran mot spegeln och vi får se att huvudpersonen är en kvinna. En kompis som tyckte att den videon var det mest briljanta som skapats visade den för mig och jag kunde nästan höra hans puls när det kritiska ögonblicket närmade sig och han väntade på min reaktion. Han blev nog rätt besviken när den kunde sammanfattas som "ja, det är klart, den kunde ju inte sluta på något annat sätt, det fattade man ju femton sekunder in".

Jag känner likadant inför slutscenen i Planet of the Apes. Efter att ha tillbringat filmen på en extremt jordliknande planet där det finns apor och människor och alla aporna talar engelska (vilket för övrigt tyder på att språkutveckling inte slog igenom bland våra håriga släktingar) blir Charlton Hestons Taylor chockad och förbannad när han får veta att han befinner sig på Jorden. Det är tydligen tänkt att publiken ska bli lika hisnande överraskad som han, och av allt att döma blev de flesta det också.

Okej, jag förstår varför språk oftast ignoreras i science fiction och fantasy. Jag vet att man måste acceptera vissa förändringar av verkligheten för att en historia ska fungera. Om varenda alien i Star Trek hade ett eget språk skulle serien vara omöjlig, så de talar engelska allihop och vi kommer överens med Gene Roddenberry att vi ignorerar det och han inte gör något dumt av det.

Det gör Planet of the Apes. Här är det en poäng att det är just engelska aporna talar, en gåta som för sin lösning i slutscenen. Kan Taylor verkligen aldrig göra kopplingen och inse att det kanske eventuellt finns något slags samband mellan hans egen planet, där engelska talas, och den här planeten, där engelska talas? Tror han att två planeter hade parallell språkevolution? I verkligheten behöver man en rätt redig hjärna för att ens få kamma en astronauts hår, men i den här världen skickar de vilka jönsar som helst.

Framför allt fanns det aldrig något annat sätt för filmen att sluta. Vad skulle Taylor annars hitta när han på hästrygg ger sig ut i den förbjudna zonen tillsammans med sin stumma flickvän? Vad kan doktor Zaius möjligen ha varnat honom för, om inte detta?

Slutscenen är i alla fall ikonisk och effektiv till och med om man räknat ut hemligheten i förväg. Tyvärr finns inget sådant försvarstal för den andra ansträngda intrigvridningen: Taylors skada i halsen. Den gör - väldigt praktiskt för handlingen - att han inte kan prata, utan att orsaka några andra problem över huvud taget. När skadan släpper, släpper den omedelbart. Inget hostande fram av enskilda stavelser medan halsen läker; nej, det är "take your stinking paws off me, you damn dirty ape" direkt.

Det är synd, det hela. Planet of the Apes är en film som mitt trettonåriga jag hade älskat om inte till och med han hade kunnat genomskåda den. Det finns ett par av uppföljarna som jag tycker om och konceptet som sådant är det inget fel på. Jag kanske borde läsa boken och se om den är mer övertygande.

7/5: Hachiko: A Dog's Story (2009)