tisdag 29 april 2014

The Internship (2013) - 3/6


The Internship är åtminstone imponerande på ett sätt: den är den absolut längsta reklamfilm jag någonsin sett. Den spöar till och med Mac and Me i skamlös produktplacering... nej förresten, det kan inte ens kallas produktplacering. Mac and Me hade fortfarande varit en film om alla referenserna till McDonalds och Coca-Cola togs bort; The Internship hade inte existerat utan gigantföretaget där allt utspelar sig: Google.

Bill (Vince Vaughn) och Nick (Owen Wilson) är två av de bästa försäljarna i branschen, men armbandsursföretaget de jobbar för går under när armbandsuret blir förlegat på grund av alla smartphones. De är arbetslösa och innehar en fullständigt otrolig grad av okunskap vad gäller allt tekniskt, så många jobb är stängda för dem. Bill hittar en lösning: de ska söka till ett praktikantprogram på Google. Hundra deltar, uppdelade i tjugo femmannalag som tävlar om de fem anställningar som erbjuds i slutet av sommaren.

Jag behöver förmodligen inte berätta mer om handlingen. Bill och Nick kommer in, de bildar ett rag-tag band of misfits, de är hopplösa men samlas kring laganda bla bla bla. Ja, en snygg kvinna också, förstås.

Det är inte handlingen som är den här filmens starka sida, och det är verkligen inte karaktärerna Bill och Nick heller. Till att börja med är de roliga men de blir väldigt snabbt irriterande och när de bara kör samma grej om och om igen, med sitt smorda försäljarmunläder, sitt snabba babbel, sin instinktiva uppbackning av varandra så är det bara jobbigt.

The Internship är dock rolig nog och smidig nog att det fungerar ändå, även om det inte är huvudpersonernas förtjänst utan alla birollernas. Det som gör att jag i slutändan inte kan ge den en positiv recension ändå är att de två huvudpersonerna är alldeles för irriterande för att få så mycket tid som de får, och att jag vägrar hylla en förtäckt propagandafilm för ett verkligt företag. "Googliness", indeed.

söndag 27 april 2014

The Bag Man (2014) - 2/6


Jack (John Cusack) är en hyrbrottsling som får ett jobb av den fruktade gangsterbossen Dragna (Robert De Niro i en prestation som han inte behövde sträcka några muskler för att producera). Han ska hämta en väska och ta den till ett visst rum på ett visst motell vid en viss tidpunkt. Han får absolut inte under några som helst omständigheter titta i väskan.

Efter ett litet hopp i tiden har Jack hämtat väskan och Dragnas underhuggare försökt döda honom men själv strukit med för Jacks hand. Han ringer Dragna som inte verkar tycka att en sån småsak är något att tjafsa om, och beordrar iväg Jack till motellet. Där barrikaderar han sig på rum 13 och inväntar rätt tidpunkt, men runt i trakten stryker en aggressiv dvärg (Martin Klebba), en poetisk knarklangare (Sticky Fingaz), en lilahårig strippa (Rebecca Da Costa) och motellets besynnerlige portier (Crispin Glover). För att inte tala om den lokala polisstyrkan.

Jack har ett jobbigt liv, och vi lever det genom honom. Tyvärr lever vi det på helt fel sätt. Vi blir lika irriterade som han på alla fanskap som stör honom hela tiden och medan deras beteenden blir allt mer besynnerliga börjar vi undra hur allting hänger ihop och framför allt vad Dragna egentligen pysslar med. Det är inte den sortens mysterium som vi blir nyfikna på, utan den sortens som vi bara vill bli av med en gång för alla, och när vi får det blir vi ändå besvikna.

Både Cusack och De Niro är helt bortslösade i den här filmen. De är talangfulla skådespelare som sitter fast i en handling som vill vara originell och quirky, vill vara spännande och fantasikittlande, men bara är taggig och jobbig. Till slut har det bara tjatats alldeles för mycket och jag har ställt mig alldeles för många av den sortens frågor som jag vill komma på efter att filmen är slut, om ens då.

torsdag 24 april 2014

Hunger (2008) - 5/6


Hunger är den första långfilmen från regissören Steve McQueen - och varför tog han inte ett artistnamn? - som senare skulle göra den utmärkta Shame. Det märks. Allt med Hunger skriker "talangfull debutant som vill visa vad hen kan". Det är bara okonventionella kameravinklar, extrema närbilder, symbolisk filmning genom galler och långa, stämningsfulla scener som inte leder någonstans.

Hunger berättar inte en historia i konventionell mening. Den följer ingen sedvanlig dramaturgi. Bortsett från ett långt samtal i mitten av filmen, där hela handlingen och karaktärernas motivation klargörs, är den också en väldigt tyst film. Det finns strörepliker och då och då skrik av smärta eller vrede, men för det mesta bara driver händelserna vidare under lugn och tystnad.

Det vi ser är historien om det tidiga åttiotalets fängslade IRA-medlemmar som protesterade mot att de behandlades som kriminella. Deras krav låter löjligt principiella och egentligt meningslösa i mina öron; det viktigaste enligt filmen var rätten att slippa fängelseuniform. I stället går de nakna eller insvepta i handdukar, och de vägrar tvätta, klippa eller raka sig.

Bobby Sands (Michael Fassbender, som också spelade huvudrollen i Shame) bestämmer sig för att den fyra år långa filt- och smutsprotesten inte har någon effekt. I stället ska det hungerstrejkas, och han föregår med gott exempel. Utan mittscenen där han förklarar sina avsikter för en präst (Liam Cunningham) hade Hunger, trots några inledande och förklarande texter, förmodligen varit helt obegriplig. Jag förstod till exempel inte varför fångarna blev så arga över att de till synes fick vissa krav tillgodosedda förrän Sands berättade det för prästen.

Trots att Hunger förefaller vara ett litet snitt av ett händelseförlopp snarare än en berättelse i sig, så håller den ofelbart intresset uppe. Även om jag inte fås att sympatisera med Sands och hans olycksbröder - jag har aldrig förstått hur det kan bli lovvärt eller ens ursäktligt att mörda oskyldiga - så följer jag gärna deras kamp, även så här vagt presenterad.

Shame är en betydligt bättre film, där McQueens talang paras med disciplin och berättarförmåga. Hunger var nog bara ett sätt för honom att briljera, men det är okej när man har så här mycket att briljera med.

tisdag 22 april 2014

Future My Love (2012) - 3/6


Detta är en intressant film gjord på ett irriterande sätt. Filmskaparen Maja Borg har trängt in i vår moderna världs underligare egenskaper och självmotsägelser och sökt sätt att ändra världen i grunden. Via intervjuer med futuristen Jacque Fresco, organisationen Technocracy och andra som förespråkar radikala förändringar visar hon att det finns lösningar, åtminstone teoretiska sådana. Vi behöver inte leva i ett finansiellt system som imploderar med oförutsägbara mellanrum. Vi behöver inte behålla samma strukturer bara för att vi är vana vid dem.

Möjligheterna finns, som vi får se när det pratas 3D-printing och gratisenergi. Världen har förändrats förr och kan förändras igen. Men civilisationer har också gått under förut och det kan hända igen, med den skillnaden att civilisationen nu är global. Future My Love väcker tankar och vilja.

Men Maja Borg tog ett väldigt märkligt beslut när hon bestämde sig för att koppla ihop det här med sina egna spruckna kärleksrelationer. Med kantig accent och pseudokryptiska formuleringar talar hon till sina forna partners så att deras gemensamma historia långsamt målas upp framför oss. Jag förstår att de här händelserna var viktiga för henne och att hon ser likheter med hur världen fungerar, men det blir helt ointressant för mig.

Jag ville se mer Fresco och Technocracy, mer teknologi, fler radikala teorier, fler milda revolutionärer. Men de bitarna omges av Borgs monologer om något jämförelsevis litet och personligt vars eventuella kopplingar till resten är vaga och oklara. Jag vill bara att det ska vara över. Jag vill se vad hon hittat, inte höra om vad hon upplevt.

Det är synd på en film som tar tag i enorma och viktiga frågor, frågor vi måste ta oss an om vår värld ska överleva. Gigantiska omvälvningar kommer att ske under vår livstid, vare sig vi vill det eller inte, och vi kan antingen göra dem frivilligt eller låta dem ske genom krig, svält och katastrofer. Men det viktiga är att de kan ske frivilligt, och att vi kan få en bättre värld när det är över. Det är budskapet Future My Love borde ha fokuserat på.

söndag 20 april 2014

Reasonable Doubt (2014) - 4/6


Jag älskar att bli överraskad så här. Jag hade väldigt låga förväntningar på den här filmen; det är en thriller jag knappt hört talas om och kalla mig gärna fördomsfull men filmer med titlar som Reasonable Doubt är aldrig bra. Utom denna, då.

Den börjar dock bra mycket mer lovande än den avslutar. Mitch Brockden (Dominic Cooper) är en ung, hungrig, talangfull och framgångsrik åklagare som aldrig förlorar. Efter en mycket blöt kväll bestämmer han sig för att köra hem hellre än att lämna bilen i ett skumt kvarter, och det slutar med att han kör över en man (Karl Thordarson) som ligger krossad och blödande på gatan.

Mitch tar ett beslut. Han ringer ett anonymt SOS-samtal och kör därifrån. Dagen efter är han en skälvande massa av ångest, men han verkar ha kommit undan. Då får han veta att en man, Clinton Davis (Samuel L Jackson) gripits för mordet på Cecil Ackerman, som Mitch känner igen. Det var mannen han körde över.

Mitch blir åklagare i fallet mot Davis, och måste på något sätt misslyckas med sitt jobb utan att det blir uppenbart att det är det han försöker göra, och utan att avslöja sig. Det är en infernalisk situation som gärna hade fått fortgå längre, men filmens geni ligger i vad den gör när rättegången är slut. Mitchs mardröm är inte över och han börjar tvivla på allt han trodde att han visste.

Jag hade gärna sett Reasonable Doubt dra ut på tiden lite mer. Den tappar intresse så fort det blir klart hur det egentligen ligger till; det roliga är att se Mitch stappla runt och försöka få ordning på världen medan han sjunker djupare och djupare ner i paranoian. Framför allt förlorar den mycket på att skurkens handlingar mot slutet blir helt ologiska, ett klassiskt tecken på att manusförfattaren fick slut på idéer. Därför, men bara därför, kan jag inte kalla den mer än okej, men det är betydligt bättre än jag väntade mig.

torsdag 17 april 2014

Gambit (2012) - 4/6


Vad har hänt med bröderna Coen? En gång i tiden levererade de briljanta filmer på löpande band: Miller's Crossing, The Man Who Wasn't There, The Hudsucker Proxy, Barton Fink, Fargo och mästerverket The Big Lebowski som är med och slåss om titeln "min favoritfilm någonsin". Sen dess har de tydligen helt släppt det de är riktigt bra på, och resultatet har blivit att de är betydligt mindre pålitliga som filmskapare.

Gambit, ett av deras senaste verk, är dels en remake på en film från 1966 och dels en i och för sig hyggligt kul komedi men inget som jag hade misstänkt kom från en Coenpenna om jag inte hade vetat det från början. Visst, i några repliker ser man kvickheten som gjorde flera av dess tidiga filmer till så underbara upplevelser, men den här produkten hade lika gärna kunnat spottas ut av vilken noname-manusförfattare som helst.

Hen hade kanske haft svårt att engagera den här rollistan, i och för sig. Colin Firth som Harry Deane, konstexpert och anställd för att ta hand om en privat konstsamling. Alan Rickman som Lionel Shabandar, stenrik mediemogul, ägare av den ovan nämnda konstsamlingen, och enligt Deane ett fullblodsarsel. Cameron Diaz som PJ Puznowski, cowgirl från Texas som blir indragen i en värld som är helt främmande för henne. Stanley Tucci som Martin Zaidenweber, konstexpert och rival till Deane. Och så har vi Tom Courtenay i en underhållande roll som Majoren, skicklig konstförfalskare och berättarröst.

Deane har en plan för att lura sin hatade chef på tolv miljoner pund. Shabandar äger en av Monets två berömda höstackstavlor (i verkligheten finns tjugofem stycken) och åtrår den andra som dock varit försvunnen sen andra världskriget. Deane spårar upp PJ Puznakowski, sondotter till den amerikanske officeren som intog huset där tavlan sist befann sig och använder en reproduktion signerad Majoren för att få Shabandar att tro att Monets tavla hängt i en husvagn i Texas i sjuttio år.

Det är en enkel plan när Deane förklarar den men den visar sig givetvis mer komplicerad i verkligheten. Filmen fylls av den sorts förvecklingar vi är vana vid; det trista är att de så sällan för handlingen någonstans. Nu står Colin Firth på en avsats utan byxor, och det leder ingenstans. Nu får han en smäll i ansiktet, och det spelar ingen roll. Gambit är fylld av utfyllnad.

Det är i och för sig rätt roligt mest hela tiden. Man skrattar, man har inte tråkigt. Men handlingen drar aldrig in tittaren, och skrynklorna i planen är bara där för att vara roliga. Skådespelarna använder all sin avundsvärda talang men det finns en gräns för hur långt de kan dra den här historien, och det blir aldrig bättre än okej. Gambit är ingen dålig film, men jag väntar mig så oerhört mycket mer av en film med den rollistan och bröderna Coens namn på manuset.

tisdag 15 april 2014

Eraser (1996) - 1/6


Det här är ungefär så dålig som en allvarligt menad actionfilm kan bli utan att göra mig förbannad snarare än uttråkad. G.I. Joe: The Rise of Cobra korsade den gränsen men Eraser dansar bara på den. Det är i och för sig illa nog.

Premissen är till att börja med anstötligt korkad. Det handlar om en "rail gun", ett experimentellt vapen som använder elektromagnetism för att accelerera sina skott till extremt höga hastigheter. Eftersom kraft ökar stadigt med massa men exponentiellt med hastighet så kan en rail gun smälla sönder det mesta - eller skulle kunna, om någon hade lyckats skapa en som var praktiskt användbar.

Det har någon i Eraser och i en infodump får vi veta att vapnet skjuter iväg kulor med hastigheter strax under ljusets. Hur fundamentalt okunnig om verklighetens beskaffenhet ska man vara innan man häver ur sig något sånt? De här kulorna ska vara gjorda av lera och aluminium; inte för att det spelar någon roll för inget ämne på Guds gröna jord skulle hålla ihop i de hastigheterna.

Så filmen börjar dåligt, med att ta ett faktiskt och coolt koncept och vrida det dumt. Den fortsätter med att låta Lee Cullen (Vanessa L. Williams) få nys om det här vapnet, vilket får dess upphovsmän att vilja döda henne. Här kommer Arnold Schwarzenegger in, för Vanessa L. Williams kan ju inte få vara huvudperson i en film som Eraser.

Schwarzenegger spelar titelns "eraser", John Kruger. Hans jobb är att fejka andra människors död så att de kan hålla sig undan sina fiender, och nu tar han hand om Lee Cullen i en massiv, rökfylld eldstrid. Därefter är det actionscen efter actionscen med en totalt osårbar - eller snarare magiskt snabbläkande - Schwarzenegger, tills alla de politiska problemen har lösts via leverans av tonvis med hett bly. Tänk om det nånsin vore så enkelt i verkligheten.

Jag satt och väntade på att den här filmen skulle ta slut och hur intensivt den än försökte fånga intresset med alla sina krystade stunts och förment coola oneliners så kom den aldrig i närheten av att bli något annat än usel. Schwarzenegger har gjort en hel del smörja, men den här ligger om inte i botten så åtminstone väldigt nära.

söndag 13 april 2014

Das Millionenspiel (1970) - 5/6


Före The Hunger Games och före The Running Man kom Das Millionenspiel, den västtyska filmatiseringen av Robert Sheckleys novell The Prize of Peril som förmodligen var första gången som idén "död som TV-underhållning" förekom.

Das Millionenspiel är ett enormt populärt TV-program. Deltagaren är en vanlig man vars uppgift är att hålla sig vid liv i en vecka medan han jagas av det tungt beväpnade Köhlergänget. Lyckas han med detta vinner han en miljon D-mark. Han kan ge sig, men då går han miste om pengarna och den ende deltagaren som valt den utvägen blev så hånad att han begick självmord.

När vi kommer in i handlingen är den femtonde deltagaren, Bernhard Lotz (Jörg Pleva), inne på sin sjunde dag som jagad. Han är paranoid och utmattad och fortfarande är det många timmar kvar innan han får försöka ta sig de sista dödliga metrarna fram till segern. 24 kameror följer honom, liksom de tre mördarna. Samtidigt används jakten som underhållning med hjälp av programledaren Thilo Uhlenhorst (Dieter Thomas Heck).

Das Millionenspiel är på sätt och vis mindre cynisk än flera av sina likar - de flesta vanliga människor hjälper Lotz snarare än Köhlergänget även om några befinner sig i den sista kategorin också, och vi får höra deras otäckt trovärdiga motiv. Det tjänar dock mest till att belysa TV-bolagets ondska; de hyllar de "goda samariter" som räddar Lotz trots att det är de själva som lockat honom till situationen och de själva som betalar männen som jagar honom.

Den här filmen trycker in en imponerande mängd komplexitet i sina 93 minuter. Vi får se erotiserade reklampauser i kommersiell TV, något som inte fanns i Västtyskland 1970, TV-bolagets manipulation av verkligheten, och intervjuer med publiken och "mannen på gatan" som så här i dokusåpornas tidevarv känns kusligt förutseende. Alltihop är träffsäkert - även om vi fortfarande inte sett någon TV-tävling där förloraren dör - och slutsatsen serveras inte på silverfat.

Samtidigt upprätthåller filmen spänningen i sina actionscener. Lotz är nära döden många gånger och när han ska ta sig fram den sista biten känner vi hans trötthet, hans smärta, och även hans ånger. Hur kunde han vara så dum att han gav sig på det här? Det svaret anar vi också.

torsdag 10 april 2014

The Words (2012) - 4/6


Clayton Hammond (Dennis Quaid) är en framgångsrik författare som håller en uppläsning av de första två kapitlen av sin senaste bok "The Words". Dess huvudperson är också författare, heter Rory Jansen (Bradley Cooper), är gift med Dora (Zoe Saldana), och har precis fått ett fint pris för sin hyllade debutroman "Window Tear".

En tillbakablick för oss till en tid då Dora och Rory bara var sambor medan han kämpade för att bli publicerad och blev tvungen att låna pengar av sin far (J.K. Simmons) för att kunna betala räkningarna. De gifter sig, reser till Paris på smekmånad och hittar en portfölj som Dora köper till sin nyblivne make. Däri hittar Rory, mitt i sin förtvivlan över att inte lyckas nå ut med sin konst, ett gammalt bortglömt manuskript med titeln "Window Tear".

Under tiden tar Clayton Hammond paus från sin uppläsning och träffar Daniella (Olivia Wilde), en kvinna som är way out of his league men också ett massivt fan av hans alster; hennes encyklopediska kunskap om honom och hans liv är snarare otäck än smickrande.

Och så följer vi dessa två händelseförlopp, det skenbart verkliga och det skenbart fiktiva. Fler kommer när Rory Jansen får kontakt med den gamle mannen (Jeremy Irons), som har sin egen historia att berätta, och The Words ger framgångsrikt intryck av att vara en narrativ matrjosjkadocka. Den är inte fullt så komplicerad som den verkar, dock, men jag erkänner att jag tillfälligt tappade tråden när slutminuterna närmade sig.

Då hade jag tyvärr också börjat tappa intresset, vilket jag aldrig trodde skulle hända under filmens första halva. Jag tyckte faktiskt om båda historierna och ville se vart de var på väg. Jag var fascinerad både av Clayton och Rory även om den senare, som avsett är, höll huvuddelen av mitt intresse. Cooper och Saldana gör några av sina bästa prestationer och de får känslostormen som drabbar dem att lämna filmen och träffa publiken. Det känns på riktigt, trots att de till och med i den fiktiva historien är fiktiva.

Men det tar slut, och när filmen börjar varva ner blir den mer av en besvikelse. Den känslomässiga nivån kan inte upprätthållas och de avslutande scenerna med Quaid och Wilde är bara grötiga och påklistrade. Den biten hade kunnat göras mycket bättre, och då hade det här varit en underbar film.

tisdag 8 april 2014

Idel ädel adel (1945) - 1/6


En bred kulturell klyfta står mellan mig och den här filmen. Det är svårt för mig att känna mig in i dess prat om högadel och lågadel, drift med arbetarrörelsen, äktenskapliga plikter och äktenskapliga rättigheter, och det sätt på vilket intrigen hänger på saker som jag finner fullständigt irrelevanta. Vissa filmer fungerar fortfarande sjuttio år efteråt; Idel ädel adel är inte en av dem.

Men även om jag kunde regrediera hjärnan sju årtionden och befinna mig i den kultur som skapade den här filmen så tror jag inte att jag skulle tycka om den. Det är helt enkelt nästan omöjligt för mig att bry mig om handlingens småkrokar och rakt igenom irriterande karaktärer.

Två av dem, Gittan Andersson (Annalisa Ericson) och greve Joakim Gyllenhorn (Åke Söderblom), har precis gift sig och ska flytta in på slottet Gyllingehus. Utan att berätta det för sin nyblivne fru planerar dock greven att sälja slottet, och - ödets ironi! - den som representerar köparna visar sig vara Gittans bror Rickard (Anders Henrikson). Det är upplagt för komik.

För att fylla ut de krävande 87 minuterna finns även lite festligt tjänstefolk och två intryckta kärleksaffärer, en mellan de gamla turturduvorna Beatrix (Tollie Zellman) och greve Raoul (Erik "Bullen" Berglund, som gav sitt namn till Bullens pilsnerkorv) som aldrig kommer till skott, och en mellan Rickard och lady Alice Peabottle (Margit Manstad) som börjar bråka på ett tåg och sen faller handlöst för varandra.

Den utpräglade tråkigheten bryts bara av ögonblicken när jag hickar till av något förlegat, och skämten som faktiskt fungerar är rariteter i klass med hönständer. Den här filmen är en av dem som trillade av historiens vagn och bör lämnas där den föll.

söndag 6 april 2014

The Last Legion (2007) - 4/6


The Last Legion är en originell version av Västroms sista dagar. Den börjar någorlunda historiskt korrekt med pojkkejsaren Romulus Augustus (Thomas Brodie Sangster) som våldsamt avsätts av goternas ledare Odoacer (Peter Mullan) i en attack som lägger Rom under goternas fötter. Sedan tar historien en kraftig vänstersväng och blandar in ett legendariskt svärd signerat Julius Caesar, en lärare/trollkarl vid namn Ambrosinus (Ben Kingsley), ett gäng lojala krigare ledda av Aurelius (Colin Firth) och inkluderande den indiska stridskonstnären Mira (Aishwarya Rai), en episk fritagning och en episk vandring över Europa. Och i slutändan lyckas den blanda in Arthurlegenden också.

Men jag vet vad du tänker. Inte kan en film med både Ben Kingsley och Colin Firth vara dålig, vilka brott den än begår mot historieböckerna? Nä, det stämmer faktiskt. Och The Last Legion är inte dålig; den är underhållande och kul att se, med engagerande actionscener, utmärkt skådespel när chansen ges, och en direkt trollbindande berättarröst som ger oss en känsla av skala som filmen egentligen inte förtjänar.

Så den är inte dålig. Men den försöker, Gud vad den försöker. Den lägger massor med tid på helt ointressanta scener medan en vandring tvärs över Europa knappt visas; vandrarna korsar Alperna och når den brittiska övärlden och ser fräschare ut än när de startade. Och de lyckas vara förföljda av goter hela vägen. Och när de väl är i Britannien så får vi en helt ny skurk vars bakgrund är ytterst fläckig; jag begrep aldrig vad han hade där att göra. Utom att koppla ihop det med ovan nämnda Arthurlegend.

Men det är bara roligt att se Colin Firth som romersk superkrigare, Aishwarya Rai som antik ninja, Ben Kingsley som halv-Gandalf och Aurelius killar som ett gäng gamla stridsbröder som har ett sista jobb att utföra. Med lite mer jobb nerlagt på filmens nyckelproblem hade den varit ett klassiskt sprudlande äventyr, en film att snubbla över som eftermiddagsmatiné när man är tretton och sen komma ihåg resten av livet.

torsdag 3 april 2014

Monster House (2006) - 2/6


Märklig film. Jag finner att jag kommer på filmer som den inte är lika dålig som. Den är en hemsk barnfilm, men inte lika hemsk som The Nutcracker in 3D. Dess CGI-figurer dansar på gränsen till the uncanny valley men ramlar inte i som i The Polar Express. Karaktärerna är otroliga, men inte lika otroliga som i Boxing Helena. Det är synd att den har alla de här felen, för i grunden har historien något unikt och bra. Det bara försvinner bland allt det andra.

Filmen verkar till att börja med handla om en klassisk surgubbe-i-otäckt-hus. Mr Nebbercracker (Steve Buscemi) är en ilsk, barnhatande elaking, besatt av att hålla ungar borta från tomten och förtjust i att stjäla trehjulingar, bollar och drakar som råkar hitta in på hans egendom.

Tolvårige DJ (Mitchel Musso) håller koll på Nebbercracker via ett teleskop medan hans kompis Chowder (Sam Lerner) är mer intresserad av allt godis han kan tillskansa sig på den stundande Halloweenhelgen. Tillsammans hamnar de öga mot öga med mr Nebbercracker när Chowders boll studsar in på hans gräsmatta, och något så otäckt händer att jag knappt trodde att det var en film för barn jag såg.

De två pojkarna - och senare A-barnet Jenny (Spencer Locke) - börjar utforska Nebbercrackers hus, som de utgår ifrån är hemsökt. Sanningen visar sig värre: huset lever, och är ondskefullt.

Visuellt hittar jag inget fel på Monster House, förutom att karaktärerna blir lite grann så där omänskligt kusliga, och den okonventionella animationen kommer till sin rätt under de hisnande scenerna inne i huset. Men det är som om all energi lades ner på just dem och resten av historien lämnas därhän. Att de scenerna dessutom har marginell inverkan på handlingen är bara ytterligare ett tecken på hur filmen misslyckas.

Så varför hände detta? Manusförfattaren Dan Harmon har sin egen förklaring (spoilervarning) och efter att ha läst det är jag övertygad om att de element jag verkligen tycker om kom från hans penna medan resten kom från de andra. Monster House är ett monument över dränkt originalitet, en bra idé som inte tilläts blomstra.

tisdag 1 april 2014

Big Wednesday (1978) - 4/6


I mitt huvud blev den här filmen legendarisk. Jag såg den i tolvårsåldern, en regnig semesterdag med två familjer samlade runt en liten TV, och den verkade fortsätta i evighet. Jag visste inte vad den hette eller vilka som var med, men jag glömde den aldrig.

Internet kom in i våra liv men mina fragmenterade minnen gjorde det svårt att söka upp den. Till slut spydde jag på ett filmforum ut det lilla jag kunde komma ihåg, och svaret studsade tillbaka: Big Wednesday. Den var dock fortfarande svår att hitta och åren gick tills jag till slut fick tag på den och fick se den för första gången på över tjugo år.

Så hur är den? Tja, ni vet hur folk säger att man inte ska träffa sina hjältar? Det är nog något liknande på gång här. Inte för att Big Wednesday är en dålig film, men det är inte uppenbart varför just den fastnade i huvudet.

Vi följer tre surfande kompisar, mästaren Matt (Jan-Michael Vincent, sedermera Airwolfpilot), snälle killen Jack (William Katt, sedermera manuallös superhjälte) och masochisten Leroy (Gary Busey, sedermera tokdåre). Vi ser deras liv vid fyra olika tillfällen med flera års mellanrum, från den sorglösa ungdomen då de bara festar, knullar och surfar, via förhållanden och barn och Vietnamkrig och att de tvingas växa upp, bit för bit.

De går från att vara de heta unga surfarna till att vara de halvt mytiska, halvt bortglömda veteranerna som ersatts av en ny generation. De går från att vara vilda partykillar till att bli familjefäder och marinsoldater, till att be om ursäkt för dumheterna de gjorde som vilda partykillar. Oskulden rinner bort, och världen förändras för alltid.

Big Wednesday pressar in en imponerande mängd handling och utveckling i två timmar, och den anstränger sig för att kännas episk men når inte riktigt ända fram. När det hela är över frågar man sig hur mycket som egentligen hände, när kulmen tydligen består av att en familjefar bestämmer sig för att riskera livet för att återuppleva sin svunna ungdom.

Den har många bra bitar, särskilt en rolig rad scener när en hög killar försöker undvika Vietnam genom att låtsas vara nazister, bögar, lodisar, handikappade och galningar. Ibland flera av sakerna på samma gång. Och ibland kommer den i närheten av den där gnistan i hjärtat, när känslorna smäller till och män-har-svårt-att-visa-varandra-ömhet-scenerna låter ana något under ytan. Men uppehållen är för långa, och det betyder aldrig lika mycket att få höra om vad som hänt som att vara med om det.

Men den som gillar abs får i alla fall ögongodis nog för ett tag.