Hunger är den första långfilmen från regissören Steve McQueen - och varför tog han inte ett artistnamn? - som senare skulle göra den utmärkta Shame. Det märks. Allt med Hunger skriker "talangfull debutant som vill visa vad hen kan". Det är bara okonventionella kameravinklar, extrema närbilder, symbolisk filmning genom galler och långa, stämningsfulla scener som inte leder någonstans.
Hunger berättar inte en historia i konventionell mening. Den följer ingen sedvanlig dramaturgi. Bortsett från ett långt samtal i mitten av filmen, där hela handlingen och karaktärernas motivation klargörs, är den också en väldigt tyst film. Det finns strörepliker och då och då skrik av smärta eller vrede, men för det mesta bara driver händelserna vidare under lugn och tystnad.
Det vi ser är historien om det tidiga åttiotalets fängslade IRA-medlemmar som protesterade mot att de behandlades som kriminella. Deras krav låter löjligt principiella och egentligt meningslösa i mina öron; det viktigaste enligt filmen var rätten att slippa fängelseuniform. I stället går de nakna eller insvepta i handdukar, och de vägrar tvätta, klippa eller raka sig.
Bobby Sands (Michael Fassbender, som också spelade huvudrollen i Shame) bestämmer sig för att den fyra år långa filt- och smutsprotesten inte har någon effekt. I stället ska det hungerstrejkas, och han föregår med gott exempel. Utan mittscenen där han förklarar sina avsikter för en präst (Liam Cunningham) hade Hunger, trots några inledande och förklarande texter, förmodligen varit helt obegriplig. Jag förstod till exempel inte varför fångarna blev så arga över att de till synes fick vissa krav tillgodosedda förrän Sands berättade det för prästen.
Trots att Hunger förefaller vara ett litet snitt av ett händelseförlopp snarare än en berättelse i sig, så håller den ofelbart intresset uppe. Även om jag inte fås att sympatisera med Sands och hans olycksbröder - jag har aldrig förstått hur det kan bli lovvärt eller ens ursäktligt att mörda oskyldiga - så följer jag gärna deras kamp, även så här vagt presenterad.
Shame är en betydligt bättre film, där McQueens talang paras med disciplin och berättarförmåga. Hunger var nog bara ett sätt för honom att briljera, men det är okej när man har så här mycket att briljera med.
Hunger berättar inte en historia i konventionell mening. Den följer ingen sedvanlig dramaturgi. Bortsett från ett långt samtal i mitten av filmen, där hela handlingen och karaktärernas motivation klargörs, är den också en väldigt tyst film. Det finns strörepliker och då och då skrik av smärta eller vrede, men för det mesta bara driver händelserna vidare under lugn och tystnad.
Det vi ser är historien om det tidiga åttiotalets fängslade IRA-medlemmar som protesterade mot att de behandlades som kriminella. Deras krav låter löjligt principiella och egentligt meningslösa i mina öron; det viktigaste enligt filmen var rätten att slippa fängelseuniform. I stället går de nakna eller insvepta i handdukar, och de vägrar tvätta, klippa eller raka sig.
Bobby Sands (Michael Fassbender, som också spelade huvudrollen i Shame) bestämmer sig för att den fyra år långa filt- och smutsprotesten inte har någon effekt. I stället ska det hungerstrejkas, och han föregår med gott exempel. Utan mittscenen där han förklarar sina avsikter för en präst (Liam Cunningham) hade Hunger, trots några inledande och förklarande texter, förmodligen varit helt obegriplig. Jag förstod till exempel inte varför fångarna blev så arga över att de till synes fick vissa krav tillgodosedda förrän Sands berättade det för prästen.
Trots att Hunger förefaller vara ett litet snitt av ett händelseförlopp snarare än en berättelse i sig, så håller den ofelbart intresset uppe. Även om jag inte fås att sympatisera med Sands och hans olycksbröder - jag har aldrig förstått hur det kan bli lovvärt eller ens ursäktligt att mörda oskyldiga - så följer jag gärna deras kamp, även så här vagt presenterad.
Shame är en betydligt bättre film, där McQueens talang paras med disciplin och berättarförmåga. Hunger var nog bara ett sätt för honom att briljera, men det är okej när man har så här mycket att briljera med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar