Jag älskar att bli överraskad så här. Jag hade väldigt låga förväntningar på den här filmen; det är en thriller jag knappt hört talas om och kalla mig gärna fördomsfull men filmer med titlar som Reasonable Doubt är aldrig bra. Utom denna, då.
Den börjar dock bra mycket mer lovande än den avslutar. Mitch Brockden (Dominic Cooper) är en ung, hungrig, talangfull och framgångsrik åklagare som aldrig förlorar. Efter en mycket blöt kväll bestämmer han sig för att köra hem hellre än att lämna bilen i ett skumt kvarter, och det slutar med att han kör över en man (Karl Thordarson) som ligger krossad och blödande på gatan.
Mitch tar ett beslut. Han ringer ett anonymt SOS-samtal och kör därifrån. Dagen efter är han en skälvande massa av ångest, men han verkar ha kommit undan. Då får han veta att en man, Clinton Davis (Samuel L Jackson) gripits för mordet på Cecil Ackerman, som Mitch känner igen. Det var mannen han körde över.
Mitch blir åklagare i fallet mot Davis, och måste på något sätt misslyckas med sitt jobb utan att det blir uppenbart att det är det han försöker göra, och utan att avslöja sig. Det är en infernalisk situation som gärna hade fått fortgå längre, men filmens geni ligger i vad den gör när rättegången är slut. Mitchs mardröm är inte över och han börjar tvivla på allt han trodde att han visste.
Jag hade gärna sett Reasonable Doubt dra ut på tiden lite mer. Den tappar intresse så fort det blir klart hur det egentligen ligger till; det roliga är att se Mitch stappla runt och försöka få ordning på världen medan han sjunker djupare och djupare ner i paranoian. Framför allt förlorar den mycket på att skurkens handlingar mot slutet blir helt ologiska, ett klassiskt tecken på att manusförfattaren fick slut på idéer. Därför, men bara därför, kan jag inte kalla den mer än okej, men det är betydligt bättre än jag väntade mig.
Den börjar dock bra mycket mer lovande än den avslutar. Mitch Brockden (Dominic Cooper) är en ung, hungrig, talangfull och framgångsrik åklagare som aldrig förlorar. Efter en mycket blöt kväll bestämmer han sig för att köra hem hellre än att lämna bilen i ett skumt kvarter, och det slutar med att han kör över en man (Karl Thordarson) som ligger krossad och blödande på gatan.
Mitch tar ett beslut. Han ringer ett anonymt SOS-samtal och kör därifrån. Dagen efter är han en skälvande massa av ångest, men han verkar ha kommit undan. Då får han veta att en man, Clinton Davis (Samuel L Jackson) gripits för mordet på Cecil Ackerman, som Mitch känner igen. Det var mannen han körde över.
Mitch blir åklagare i fallet mot Davis, och måste på något sätt misslyckas med sitt jobb utan att det blir uppenbart att det är det han försöker göra, och utan att avslöja sig. Det är en infernalisk situation som gärna hade fått fortgå längre, men filmens geni ligger i vad den gör när rättegången är slut. Mitchs mardröm är inte över och han börjar tvivla på allt han trodde att han visste.
Jag hade gärna sett Reasonable Doubt dra ut på tiden lite mer. Den tappar intresse så fort det blir klart hur det egentligen ligger till; det roliga är att se Mitch stappla runt och försöka få ordning på världen medan han sjunker djupare och djupare ner i paranoian. Framför allt förlorar den mycket på att skurkens handlingar mot slutet blir helt ologiska, ett klassiskt tecken på att manusförfattaren fick slut på idéer. Därför, men bara därför, kan jag inte kalla den mer än okej, men det är betydligt bättre än jag väntade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar