Unbroken (2014) - 3/6

Louie Zamperini var en amerikansk OS-löpare som senare blev soldat under andra världskriget. Han var med om en flygkrasch, överlevde i en räddningsflotte på havet och hamnade i japanskt fångläger där han satt kvar tills freden kom. Han misshandlades men överlevde.

Det skulle kunna bli en bra film, och liknande historier har blivit bra filmer förut. Men Unbroken gör inte sitt material rättvisa. Den är en kort film instängd i en lång film och lägger alldeles för mycket tid på Zamperinis barndom och löparkarriär, samt ett uppdrag som slutar med en kraschlandning och inte har något med resten av berättelsen att göra.

När själva storyn väl kommer igång så är den skarpt delad i två mellan överlevardramat på öppna havet och krigsfångehistorien när Zamperini har räddats. Ingendera har särskilt mycket nytt att tillföra sin genre; det känns som om jag tillbringar större delen av tiden med att se saker jag sett förut. De här berättelserna har sina konventioner och Unbroken följer dem troget.

Det räcker inte att visa lidande och grymheter. Vi har sett det för ofta. En riktigt bra film måste riva ner väggen mellan publiken och berättelsen så att vi, om än bara för några ögonblick, förstår hur det är att vara där, fånge och misshandlad, förtvivlad och förstörd. Annars är det bara bilder och ord.

I sina bästa ögonblick når Unbroken nästan dit. När vi ser att Zamperini inte är helt oknäckt, att han inte är en man av stål. Att han ibland bara vill skrika. Att det finns gränser för honom också. Annars kan vi inte känna med honom.

De ögonblicken är få och utspridda. Unbroken kommer nära framgång och originalitet en gång till, nära slutet, när vi får se känslor hos en karaktär som brukar sakna känslor i de här filmerna. Men till och med den scenen är alltför tillrättalagd, och i sin helhet är Unbroken bara ännu en film om tuffa amerikaner och onda japaner.

The Grand Budapest Hotel (2014) - 6/6

Ibland är det här väldigt svårt. Vad är det som är så bra med The Grand Budapest Hotel? Om jag kunde sätta det i ord skulle jag antagligen göra filmer som The Grand Budapest Hotel, inte bara se dem.

Det hjälper förstås att den tar en lång rad förstklassiga skådespelare - Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Jude Law, Edward Norton, Harvey Keitel, Saoirse Ronan, Tom Wilkinson, Willem Dafoe, Bill Murray - och låta dem prata snabbt och precist, i noga smidda repliker.

Sen sätter den dem i en tung stiliserad historia, som är en historia inuti en annan historia inuti en annan historia, så att vi ständigt anar att det inte är den hundraprocentiga sanningen vi ser utan en mans nostalgiska minnen av sin ungdom.

Mannen är Zero Moustafa (F. Murray Abraham som gammal, debutantfyndet Tony Revolori som ung), ägaren till det en gång magnifika men nu nästan övergivna Grand Budapest Hotel, och han berättar sin historia för en namnlös författare (Wilkinson som gammal, Law som ung). En gång i tiden drevs hotellet av Zeros läromästare Monsieur Gustave (Ralph Fiennes), en man som höll den artiga civilisationens fana högt samtidigt som han charmade alla sina äldre, rika, blonda och kvinnliga gäster.

En av dessa kvinnor, Madame D (Swinton) dör och som brukligt är i fiktionen blir det bråk om hennes testamente, särskilt den del som tillfaller Monsieur Gustave. Han ser till att med Zeros hjälp ta den innan bråket kommer igång på riktigt, och därifrån är det en arg son (Adrien Brody), en hederlig advokat (Jeff Goldblum), en mördare (Dafoe), en volta i fängelse, en stulen tavla, ett försvunnet testamente, ett hemligt sällskap och en jakt genom snön.

Historien som sådan är nästan poänglös, men det är kanske däri den finner poängen. The Grand Budapest Hotel underhöll mig oavbrutet och lyckades packa mer än den borde i sina hundra minuter. Den ser fantastisk ut, men det är inte ett vackert skal utan något som på ett fundamentalt plan reflekterar filmens själ. The Grand Budapest Hotel handlar om en guldålder och fallet från den, om civilisation och mänsklig vördnad, om känslors band och om att det kanske är vår plikt att upprätthålla skenet av att världen är bättre än den är. Även - eller särskilt - när undergången är nära och oundviklig.

Son of a Gun (2014) - 4/6

Nittonårige JR (Brenton Thwaites) ska sitta i fängelse för första gången. Vad han har gjort får vi aldrig veta, och å ena sidan måste det ha varit ganska ringa - hans straff är sex månader, ute efter tre om han sköter sig - men å andra sidan måste det ha varit ganska allvarligt - han hamnar på en stenhård anstalt där råbarkade tuffingar våldtar de mindre och yngre.

JR är livrädd, men får av personalen rådet att bara ta det lugnt, sköta sig, och komma ut. Han delar cell med en annan ung och spenslig kille som utsätts för oönskad uppmärksamhet från de större och äldre. De dyker upp, säger att det inte finns nånstans att fly, och tar med honom in i en tom cell. Till slut får han nog och begår självmord, och då är det JR:s tur i stället.

JR har bara en chans: att ta emot skyddet som den stenhårde och högt respekterade Brendan Lynch (Ewan McGregor) erbjuder. Brendan är en riktig hårding, inne på tjugo år, och JR har redan imponerat på honom med sina schackfärdigheter. Brendan erbjuder en enkel uppgörelse: han och hans två muskelberg till kompisar Merv (Eddie Baroo) och Sterlo (Matt Nable) ser till att inget händer JR, och när JR kommer ut så har Brendan ett jobb åt honom.

Jobbet visar sig vara att hjälpa Brendan fly, och sen är JR inne i smeten. Han presenteras för storgangstern Sam (Jacek Koman), får en fin lägenhet, och blir inblandad i nästa jobb. Nu är han Brendans kille, samtidigt som han är den som ser allt utifrån.

Brenton Thwaites har tyvärr bara ett ansiktsuttryck - eller så är det rollen som bara erbjuder ett - men Ewan McGregor spelar som vanligt på alla cylindrarna och hårt nog att väga upp det. Han är sevärd i sig själv, men resten av filmen lyckas inte riktigt lyfta runt honom. Historien traskar liksom bara på och när Brendan väl lämnat fängelset blir den genast mindre intressant, även om den gör sitt bästa för att upprätthålla hårdingstämningen och illustrera hur JR har blivit en fisk på torra land.

Det hjälps inte av en gravt otrolig kärlekshistoria mellan JR och Tasha (Alicia Vikander), en östeuropeiska som Sam importerat till Australien med löfte om medborgarskap. Tasha visar inga tecken på att vara alls dragen till JR förrän hon plötsligt riskerar liv och ära för hans skull, och blir plötsligt insvept i hans naiva drömmar.

Son of a Gun är en film jag hoppades bli positivt överraskad av, men den ligger ständigt och sniffar på okejlinjen utan att lyckas lämna den, oavsett hur mycket Ewan McGregor tar i.

Hunger (2008) - 5/6

Hunger är den första långfilmen från regissören Steve McQueen - och varför tog han inte ett artistnamn? - som senare skulle göra den utmärkta Shame. Det märks. Allt med Hunger skriker "talangfull debutant som vill visa vad hen kan". Det är bara okonventionella kameravinklar, extrema närbilder, symbolisk filmning genom galler och långa, stämningsfulla scener som inte leder någonstans.

Hunger berättar inte en historia i konventionell mening. Den följer ingen sedvanlig dramaturgi. Bortsett från ett långt samtal i mitten av filmen, där hela handlingen och karaktärernas motivation klargörs, är den också en väldigt tyst film. Det finns strörepliker och då och då skrik av smärta eller vrede, men för det mesta bara driver händelserna vidare under lugn och tystnad.

Det vi ser är historien om det tidiga åttiotalets fängslade IRA-medlemmar som protesterade mot att de behandlades som kriminella. Deras krav låter löjligt principiella och egentligt meningslösa i mina öron; det viktigaste enligt filmen var rätten att slippa fängelseuniform. I stället går de nakna eller insvepta i handdukar, och de vägrar tvätta, klippa eller raka sig.

Bobby Sands (Michael Fassbender, som också spelade huvudrollen i Shame) bestämmer sig för att den fyra år långa filt- och smutsprotesten inte har någon effekt. I stället ska det hungerstrejkas, och han föregår med gott exempel. Utan mittscenen där han förklarar sina avsikter för en präst (Liam Cunningham) hade Hunger, trots några inledande och förklarande texter, förmodligen varit helt obegriplig. Jag förstod till exempel inte varför fångarna blev så arga över att de till synes fick vissa krav tillgodosedda förrän Sands berättade det för prästen.

Trots att Hunger förefaller vara ett litet snitt av ett händelseförlopp snarare än en berättelse i sig, så håller den ofelbart intresset uppe. Även om jag inte fås att sympatisera med Sands och hans olycksbröder - jag har aldrig förstått hur det kan bli lovvärt eller ens ursäktligt att mörda oskyldiga - så följer jag gärna deras kamp, även så här vagt presenterad.

Shame är en betydligt bättre film, där McQueens talang paras med disciplin och berättarförmåga. Hunger var nog bara ett sätt för honom att briljera, men det är okej när man har så här mycket att briljera med.

Gatans kung (orig. Somebody Up There Likes Me) (1956) - 5/6

Rocky Graziano var en av sin tids största boxare och befinner sig fortfarande i toppen vad gäller knockout. Minns ni "One Punch" Mickey O'Neil i Snatch? Det är ungefär vad Rocky Graziano var i verkligheten, en slagskämpe som kunde fälla med en smäll, till och med när han mötte motståndare för vilka en timme i ringen bara var ännu en dag på jobbet.

I filmen om honom - som bygger på hans självbiografi och såvitt jag kan utröna faktiskt troget följer den sanna historien - spelas han av Paul Newman - i dag legendarisk veteran, då en färsk skådespelare som här gjorde sin första huvudroll. Hans karaktär påminner till att börja med om den han tio år senare spelade i Cool Hand Luke, men de två väljer ganska snart olika vägar i livet och därför slutar det på helt olika sätt.

Den unge Thomas Rocco "Rocky" Barbella växer upp i de italienska kvarteren i Brooklyn. Hans far (Harold J. Stone) är en försupen, bitter, misslyckad boxare och lille Rocky får snart lära sig att ducka och ta en smäll. Det brukar inte gå så bra med de killarna och det gör det inte här heller; Rocky blir småbrottsling och gatukämpe och tillbringar en stor del av sin ungdomstid inspärrad. När han till slut hamnar i ett riktigt fängelse gör det ingen skillnad alls för honom, han fortsätter göra uppror som om han inte känner till att det finns något annat sätt att bete sig på.

När han kommer ut ur fängelset väntar en värvningsorder. Andra världskriget pågår och landet behöver soldater. Arméns disciplinerade tillvaro är naturligtvis ingenting för Rocky och han bråkar så mycket han kan för att sen ta permanent bondpermis. Nu är han på flykt och utfattig, och för att överleva gör han något han avskyr: han blir boxare. Rocky vill inte gå i sin fars fotspår och i stället för att göra karriär av sin järnhöger tar han sina pengar och försvinner efter varje match.

Han kan inte hålla sig undan för evigt och efter ett år i militärfängelset tar han upp boxningskarriären på riktigt. Nu börjar hans liv fixa sig; det gamla gänget finns inte längre i hans liv, han får en flickvän, Norma (Pier Angeli), och han har en duktig tränare, Irving (Everett Sloane), som frustrerat försöker få honom att träna hårdare. Men behöver han det, så länge han vinner?

Gatans kung är en film som får mig att fundera över sportfilmens konventioner. Man ser många av dem här men många av dem vänds också upp och ner. Var dessa saker konventioner före den här filmen eller var den med om att skapa dem? Klichéer förändras ofta väldigt mycket mellan sitt ursprung och att de blir klichéer.

Ta Norma, filmens boxarhustru. En karaktär som hon har ungefär en och endast en uppgift i en boxningsfilm: hon ska vara orolig och sitta hemma framför TV:n eller radion när de stora matcherna pågår, och begrava ansiktet i en näsduk när kommentatorn säger att hennes man tar en smäll. Norma gör förstås allt detta, men det är inte allt hon är. Hon är en riktig karaktär, bra mycket trovärdigare och mångfacetterad än de flesta sportfilmsfruar. Var hon med och skapade en arketyp som råkade missa det som gjorde henne bra? Det vore inte första gången.

Historien i Gatans kung sitter ihop så fint och är så väloljad att jag blev förvånad över hur nära den följde det som hände i verkligheten. Givetvis har den förenklats - om inte annat så hade Rocky en bror som inte förekommer i filmen - men de viktiga bitarna verkar sammanfalla. Framför allt är Rockys stenhårda höger, hans trubbel med boxningskommissionen, den klimaktiska matchen och, tror jag, Rockys personlighet allihop på riktigt.

Chopper (2000) - 3/6

Mark "Chopper" Read är en australiensisk brottsling, en våldsam recidivist vars brott inkluderar misshandel, mord, mordbrand kidnappning, tortyr, vapenbrott, rån och det mesta andra som män som han brukar ha bakom sig. Men till och med i det sällskapet utmärker han sig. Av åren mellan 20 och 38 års ålder tillbringade han ett utanför fängelset och innanför murarna startade han gängkrig, överföll motståndare, och gjorde sig så omöjlig att han senare inte kunde skilja fiender från vänner. I sitt hemland har han blivit känd genom böcker, reklamfilmer, TV-intervjuer och scenshower.

Vad driver en man som Chopper? Det är den frågan som Chopper väcker men aldrig besvarar. Han förefaller vara ett mysterium som inte ens han själv kan tränga igenom. Varför är han våldsam även när det ställer till det för honom, även när han inte tjänar något på det? Han verkar inte ha problem med självkontrollen; när han gör något är det för att han vill.

Ändå - och trots att han förstår sig på strategi - försätter han sig bit för bit i en situation där han är ett problem för alla, även för dem han litar på och behöver. När en vän försöker döda honom accepterar han det. Han har själv satt sig där. Men varför gjorde han det?

Chopper slutar aldrig, i alla fall inte förrän efter filmen är slut. I verkligheten ska han till slut ha skärpt sig och hållit sig utanför murarna, men i filmen fortsätter hans liv dag efter dag på samma sätt. Det är bara knogjärn och knivar och ingen ände i sikte.

Eric Bana skapar en intressant och trovärdig Mark "Chopper" Read, men han fyller inte honom med något. Kanske för att ingen vet vad det är som fyller Chopper, kanske för att Bana själv inte förstod sig på honom. Det är det som till slut sviker Chopper och gör den sämre än den borde vara. Chopper är en välgjord film om en fängslande person, men när jag har sett den kan jag bara undra vad poängen var.

186 Dollars to Freedom (2012) - 4/6

Året är 1980 och Wayne (John Robinson) är en amerikansk yngling som åkt till Peru för att surfa och jobba som engelsklärare. Det är en farlig, kaotisk tid i Perus historia och Waynes sorglösa attityd visar sig snart opassande. Utan förvarning grips han och kastas i fängelse på falska anklagelser.

Wayne är ung och amerikan och tror att allting kommer att fixa sig, men den amerikanska konsuln visar sig osympatisk. Hon förklarar att USA inte tänker lägga sig i Perus rättsprocesser. Hon tänker se till att Wayne inte misshandlas eller torteras, men bortsett från det får han helt enkelt låta de rättsliga kvarnarna mala.

Problemet är att han inte är i fängelse för att han är skyldig, han är i fängelse för att han är amerikan och därmed tros vara rik. Vakterna försöker ständigt pressa honom på mutor men han har inga pengar. Det tror de inte på. Han leder dem till sin lägenhet där han ger dem allt han har - 186 dollar - men det är förstås inte tillräckligt och den futtiga mutan gör inte hans situation bättre.

Fängelset är fullt av socialistiska revolutionärer som under en mildröstad demagogs ledning anstränger sig för att upprätthålla sin värdighet. De städar fängelset, håller politiska möten och upprätthåller ordning bland fångarna. I fängelset delar man madrass två och två och det finns strikta regler för hur man gör det så behagligt som möjligt för alla.

Wayne hamnar i konflikt dels med vakterna, under den sadistiske Gutierrez (Michael DeLorenzo), och dels med den bråkige fånge som kallar sig Nicaragua (Alex Meraz), men han hittar även vänner, som den pacifistiske Krishna-typen Jorge (Johnny Lewis). Wayne börjar organisera brottningsträning för att hålla sig sysselsatt och lyckas engagera så många fångar att fängelseledningen börjar se det som ett hot.

186 Dollars to Freedom bygger på en historia ur verkligheten, som inte har råd med manusförfattare och sällan följer korrekt dramaturgi. Det blir filmens problem; den saknar röd tråd förutom "diverse otrevliga saker händer Wayne". Ingenting verkar ha riktigt samröre med något annat, det är bara en händelse efter en annan. Man fortsätter ändå titta och man har inte tråkigt, men i slutändan känns det hela lite menlöst. Fängelset är en ovanlig skapelse med sin ansträngda civilisation och det är det jag bär med mig från den här filmen, men den når inte längre än så.

The Dark Knight Rises (2012) - 4/6

Så blev det till slut dags för den tredje delen i Christopher Nolans Batman-trilogi. Efter Batman Begins som var Batman-filmen vi hade väntat på och den fantastiska Dark Knight, var det svårt att varken ha för höga eller för låga förväntningar. Vart skulle serien egentligen bli av efter Dark Knight? Fanns det något sätt att fortsätta den på samma nivå? Samtidigt gjorde Dark Knights slut en uppföljare nästan obligatorisk, och fansen skulle komma dit och hoppas på något lika bra, en gång till.

Om det fanns någon som kunde lyckas med det så var det väl Christopher Nolan. Han verkade i alla fall ha en klar uppfattning om vad hans Batman gick ut på, vad som var acceptabelt och oacceptabelt, och han frågade själv retoriskt hur många bra tredjefilmer vi egentligen kan räkna upp. Det är inte många, men han hade redan gjort en uppföljare som var betydligt bättre än sin föregångare, som själv var bättre än någon väntade sig.

Så jag gick in i salongen med höga förhoppningar och under omständigheterna rimliga förväntningar. Jag förstod att det inte skulle bli en Dark Knight till, men jag räknade med att Nolans versioner av Bane och Catwoman skulle vara sevärda och placera Batman i infernaliska situationer.

The Dark Knight Rises kom faktiskt rätt nära att infria mina förväntningar. Bane är i Tom Hardys gestalt en spännande karaktär. Anne Hathaway är en unik Catwoman som dock inte ges lika mycket djup. De övriga - Michael Caine som Batmans butler Alfred, Morgan Freeman som Lucius Fox som sköter Waynes affärer och tar fram tekniska mirakel åt honom, Gary Oldman som den hederlige polischefen Jim Gordon - är lika bra som tidigare, medan Christian Bale som den presumtiva huvudpersonen Bruce Wayne/Batman gör en skakigare insats. Ibland ser man den galne metodskådespelaren igen, men emellanåt verkar han ha glömt varför han tog rollen till att börja med.

I historien har åtta år gått sedan den förra filmen, och under de åtta åren har Batman försvunnit och Bruce Wayne dragit sig tillbaka till en låst flygel av sin stora herrgård. Batman tog på sig skulden för de brott som Harvey Dent (Aaron Eckhart) begick; Dent har nu blivit en martyr och ikon för Gotham City. En lag döpt efter honom har rensat ut den organiserade brottsligheten och Gotham City är inte längre det helveteshål vi är vana vid. Det är baserat på en lögn, men det är svårt att diskutera med resultat.

Bane har andra planer. Han är en besynnerlig, brutal terroristledare som döljer sitt ansikte bakom en mask och inspirerar kadaverdisciplin hos sina underhuggare. I inledningsscenen går en av hans män med på att dö utan att ifrågasätta Banes order; han frågar bara "have we started the fire?" och när Bane försäkrar att så är fallet har mannen inga tvivel. Det är en aspekt av Banes karaktär som borde ha utforskats mycket djupare. Här fanns substans att hämta.

Banes plan är att ta över Gotham City, slita ner de rika och mäktiga och ge de fattiga makten. Hans metod är en atombomb vars detonator finns hos en okänd medborgare som spränger bomben om någon försöker lämna staden, angripa Bane eller pyssla med andra kontrarevolutionära aktiviteter. Dock kommer bomben att detonera förr eller senare i alla fall och jag har inte klart för mig vad väntetiden fyller för syfte. Varför spränger de inte bara bomben direkt?

Det är den typen av frågor som jag inte gillar att behöva ställa mig när jag ser en film som jag hoppades skulle vara intelligent och genomtänkt, och det är den typen av frågor som jag aldrig ställde mig under Dark Knight.

Det finns fler av dem i The Dark Knight Rises. En karaktär tar en titt på Bruce Wayne och vet genast med säkerhet att han är Batman. Emedan vi vet hur Batman och Bane blev de hårdingar de är får vi ingen förklaring alls på hur Selina Kyle (alltså Catwoman, även om det namnet aldrig nämns) blev en oslagbar ninja i höga klackar. Bruce Wayne lyckas ta sig in i Gotham när det är helt avskuret från omvärlden och visst accepterar jag att Batman kan göra sånt... men inte utan att vi får se hur han gjorde. Eller det åtminstone föräras en mening i dialogen.

Och eftersom det finns en bomb måste det finnas en hisnande upplösning där den är nära att detonera och hjältarna måste göra allt för att hindra den. Helt i enlighet med traditionen har även denna filmbomb en nedräknande klocka med arga röda siffror, men det har nog aldrig i filmhistorien varit dummare än här. Om det någonsin fanns en bomb som inte borde ha en timer, så är det denna.

Det är synd. The Dark Knight Rises hade allt den behövde för att bli, kanske inte lika bra som sin föregångare men åtminstone en värdig efterträdare. Den har skådespelet, regin, effekterna och framför allt nog med lovande element och intressanta teman för att bygga en mycket bättre film än vi fick.

En del rushas igenom, vilket kan låta märkligt med tanke på filmens längd. Batman återkommer för att handlingen kräver det, och Batmans identitet luskas ut för att handlingen kräver det. Det hade inte skadat att få veta hur det gick till. Annat är alldeles för ogenomtänkt. Jag har för många frågor. Om Banes plan, om fängelset han kommer ifrån, om det besynnerliga beteendet hos ett par av fångarna där, om Batmans motivation.

Men ändå är The Dark Knight Rises ingen dålig film. Den fungerar, på sitt plan. Faktum är att jag tyckte riktigt bra om den nästan hela löptiden. Den var ingen Dark Knight, det stod klart rätt tidigt, men den hade glimtar av genialitet, var genomgående av hög kvalité, och den sög in mig och fick mig att vilja veta vad som skulle hända.

Nu önskar jag att jag aldrig hade fått veta. Jag hatade nämligen slutet på den här filmen. Efter att ha varit underhållen och intresserad i två och en halv timme gick jag förbannad ut ur salongen. Slutet drar ensamt ner betyget från en solklar femma till en fyra. Jag tror jag ska skriva en artikel om varför om ett par månader, så att alla som bryr sig ska ha fått en chans att se filmen först.

Death Race (2008) - 2/6

År 2012 rasar USA:s ekonomi ihop. Brottsligheten och arbetslösheten skjuter iväg. För att göra något med alla de brottslingar som fyller de privatiserade fängelserna legaliseras gladiatorspel, och publiken samlas i hundratusental för att se missdådare slå ihjäl varandra. Publikens smak visar sig dock nyckfull och de tröttnar snart på skådespelet.

Lösningen blir Death Race. I stället för att brottslingarna slåss mot varandra sätter de sig i beväpnade bilar och tävlar. Den som vinner fem lopp blir fri. För många av de hårdare männen är det enda chansen att någonsin komma ut. Hittills har ingen lyckats, men den mystiske maskerade Frankenstein är bara en seger ifrån.

Jensen Ames (Jason Statham) är en före detta speedwayförare och numera hygglig, hårt arbetande far och make som bara försöker lämna sin nerlagda arbetsplats med sin sista lön i fickan när piketpatrullen dyker upp för att hålla ordning på proletärerna. Han tar sig hem till sin fru Suzy (Janaya Stephens) och deras lilla dotter, men då bryter en maskerad man sig in i huset och dödar Suzy. Det slutar inte bättre än att Jensen döms för mordet och hamnar i det hårdaste av hårda fängelser, Terminal Island, som drivs av Hennessey (Joan Allen). Hon har planer för Jensen. Det visar sig att Frankenstein dog på operationsbordet och Hennessey behöver någon som kan föra legenden vidare och hålla tittarsiffrorna uppe. Kan Jensen tänka sig att köra ett Death Race och sen bli fri?

Efter lite övertalning går han med på det och möter de arketyper, förlåt karaktärer, som utgör hans mekanikerteam: veteranen och bossen Coach (Ian McShane, som med god marginal är det bästa i filmen), reparatören Gunner (Jacob Vargas) och den överviktiga nörden Lists (Frederick Koehler). Han och vi presenteras också för motståndet, bland dem Machine Gun Joe (Tyrese Gibson) som har tre Death Race-segrar på meritlistan och ett oresonligt hat mot Frankenstein.

Jason Statham är omistlig i såna här filmer; jag tycker bättre och bättre om honom varje gång jag ser honom. Han är en ny Nicolas Cage som dessutom aldrig ger intryck av att agera. Han bara dyker upp och är som han är, även om han finner sig i så här platt och dum miljö. Aldrig lyser det igenom att han vet vad för dumheter han måste säga. Ian McShane gör sitt absolut bästa; ingen ska anklaga honom för att ta det lugnt bara för att han är i en dålig film. Men det här är en riktigt dålig film, och Statham och McShane kan omöjligt vara bra nog för att lyfta den.

Karaktärerna är pappfigurer klippta från andra filmer. Premissen är ett alibi för att visa snabba bilar. Åtskilliga chanser till bitig, rolig samhällskritik kastas bort. Själva loppet är ett live action-datorspel; man måste aktivera sina vapen genom att köra över diverse symbolplattor. Lucka efter lucka förblir oförklarade; Jensens navigatör Case (Natalie Martinez) leder honom vid ett tillfälle genom en genväg som visar sig allmänt känd. En genväg i ett billopp. Varför använder inte alla den?

Men jag skulle kunna förlåta allt det ovanstående om bara loppscenerna vore bra. Det är de inte. Det är snabba klipp av gråsvarta bilar som far förbi varandra, kulkärvar som Coach är mycket mer rädd för än deras effekt förtjänar, hastiga kast och förutsägbara resultat. Man får aldrig någon känsla av hur loppet går till, hur det är att sitta i bilen eller ens var bilarna befinner sig i förhållande till varandra. Dör så här många under varenda Death Race? Hur kan det finnas någon kvar?

Det finns gott om dumma actionfilmer som ändå lyckas vara roliga och underhållande. Och så finns det filmer som Death Race.

The Bridge on the River Kwai (1957) - 6/6

The Bridge on the River Kwai handlar om brittiska krigsfångar som tvingas bygga en bro åt sina japanska tillfångatagare, men ämnet är kollisioner mellan civilisationer och kulturer. Det är amerikanen Shears (William Holden från Sunset Boulevard, i dag föga känd men på sin tid en gigantisk stjärna) som får stå för den förnuftiga synvinkeln gentemot britterna Nicholson (Alec Guinness) och Warden (Jack Hawkins) och japanen Saito (Sessue Hayakawa), produkter av traditioner som Shears finner obegripliga och motbjudande.

1943 är Shears krigsfånge hos japanerna. Han gräver gravar i ett fångläger i Burma när överste Nicholson och hans mannar kommer inmarscherande. Nicholson utstrålar brittisk överklass och hamnar genast i konflikt med lägerkommendanten och britthataren Saito som kräver att även officerarna ska hjälpa till med att bygga hans bro över floden Kwai. Nicholson påpekar att Genevekonventionen inte tillåter att officerare tvingas till kroppsarbete, och Saito använder den som tillhygge. Det blir deras första kamp. Nicholson ser den som symbolisk och principiell. Om man struntar i reglerna finns ingenting kvar.

"Without law, commander, there is no civilization", förklarar han för Shears.
"That's just my point", säger Shears. "Here, there is no civilization."
"Then we have the opportunity to introduce it."

Nicholson viker inte för någon och resultatet blir att han hamnar i "ugnen", ett stängt plåtskjul i solen, medan resten av officerarna försmäktar i en trång hydda och mannarna arbetar på bron. Saito hotar, lockar, utpressar, mutar, men ingenting hjälper. Nicholson vägrar göra avkall på sina principer. Hans mannar är fortfarande soldater, inte slavar, och de måste se att deras officerare fortfarande leder dem och inte avviker från reglerna. Saito vägrar förstå. Britterna är besegrade, men känner tydligen ingen skam. Officerarna har svikit, men vägrar knäckas. Själv riskerar han att tvingas begå självmord om han inte lyckas färdigställa bron till den tolfte maj, och till slut blir det han som får ge sig. Nicholson kommer ut ur ugnen som segrare.

Det han då får se förskräcker honom. Hans soldater har ingen disciplin, ingen stolthet. Han och de andra officerarna för befäl över en oordnad pöbel. De måste svetsas samman igen, få tillbaka sin soldatheder. Han har officerare med erfarenhet av brobygge och låter dem sätta ihop ett förslag för hur bron ska byggas. Platsen ska flyttas, arbetslagen omorganiseras, britter tävla med japaner. Det fungerar; han motiverar sina män och nu är de soldater igen.

Samtidigt som Nicholson hjälper japanerna med deras stora projekt vägrar han organisera en flyktkommitté. Visst är det varje tillfångatagen soldats plikt att försöka fly, men eftersom Nicholson beordrades att kapitulera är han inte säker på att de har laglig rätt till det. Shears skakar på huvudet åt Nicholsons regeltrohet. Dessutom, säger Nicholson, befinner de sig mitt ute i den burmesiska djungeln. Även om de kunde fly skulle de kanske ha en chans på hundra att överleva. Visst, säger Shears, men i lägret under Saito är chanserna mindre än så. Han bestämmer sig för att ta saken i egna händer.

Nicholsons stolthet över det hans mannar gör växer tills han kanske inte längre minns vad det egentligen är han gör. Försöker han tjäna sina soldater på bästa sätt eller försöker han bygga en bro åt sina fiender? Glömmer han varför han ursprungligen började arbeta tillsammans med Saito? Historien närmar sig svaret på den frågan när britter på Sri Lanka sätter ihop en specialgrupp, ledd av Warden, som ska hoppa fallskärm över Burma, gå genom djungeln till fånglägret och spränga bron, helst när ett tåg fullt av japanska högdjur är på väg över.

Vi följer arbetet med bron samtidigt som vi ser kommandosoldaterna närma sig. De förlorar en man, en annan såras, en tredje är en färsking som kanske inte kommer att klara av att döda när han måste. Vi vet inte hur det kommer att gå med deras uppdrag, vi vet inte hur Nicholson kommer att känna inför att hans stora stolthet sprängs i luften, och vi vet inte hur den stolte Saito kommer att hantera förödmjukelsen att han behövde britternas hjälp för att slutföra sitt uppdrag.

The Bridge on the River Kwai har viss verklighetsbakgrund. Brittiska krigsfångar byggde verkligen en bro över floden Kwai, men det fanns ingen överste Nicholson som samarbetade med fienden och ingen kommandostyrka som försökte spränga bron. Trots Shears varningar om de hemska förhållandena i lägret och tortyren av de brittiska officerarna var verkligheten många gånger värre och en del av det vi ser hade förefallit paradisiskt för faktiska krigsfångar. Det här är inte en historia ur verkligheten, det är en historia om karaktärer som skapats i sina kulturers grytor och nu slår emot varandra med oemotståndlig kraft.

Det här är en oklanderligt välskapt film. Den håller vårt intresse lika väl i djungeln, i lägret, vid bron och i den jämförelsevis himmelska miljön på Sri Lanka. Regissören David Lean skapar en historia som känns betydligt kortare än sina 160 minuter. Trots detta är The Bridge on the River Kwai först och främst Alec Guinness film. Han var en mästare av klassiska skådespelarmetoder och gör Nicholson till en oförglömlig karaktär. Trots bomber och tåg och knivar och kpistar är det Nicholsons personlighet som ger oss den största spänningen. Hur mycket är på riktigt, hur mycket döljer han, och hur kommer han att reagera när han står inför det slutgiltiga valet? Vi inser från början att Saito är galen - Nicholson anser i alla fall det - men det visar sig snart att Nicholson kanske inte är riktigt klok, han heller. Shears skulle i alla fall skriva under på det.

Les Quatre Cents Coups (1959) - 1/6

Jag måste missa något. Det är den enda förklaringen. Les Quatre Cents Coups är så hyllad, älskad och prisad att det helt enkelt måste finnas något där som jag missar. Roger Ebert kallar den intensivt rörande. Min husgudinna Ellen Page har den som favoritfilm. Så stora och skilda namn som Spielberg, Kurosawa och Tarantino har influerats av den. British Film Institute har med den på sin lista över filmer man ska ha sett innan man fyller fjorton. Och jag kan inte se det.

Vad är det jag missar? Kanske är jag inte tillräckligt inläst på fransk film, för Les Quatre Cents Coups sägs vara full av allusioner och referenser till franska klassiker. Må så vara, men jag tror inte att alla dess fans råkar vara franska filmhistoriker.

Låt oss se om vi kan hitta problemet. Huvudpersonen är unge Antoine Doinel, en skolpojke i Paris som i inledningsscenen har oturen att bli ertappad med en porrbild som skickas runt i klassrummet. För detta placeras han i skamvrå där han bestämmer sig för att förvärra sin situation genom att i väggen rista in förolämpningar mot sin lärare, vilket givetvis leder till ytterligare bestraffning.

Vi får se hans hemsituation, som inte är idyllisk men inte heller särdeles hemsk för en arbetarklasspojke i femtiotalets Paris. På det hela taget har han ingen större anledning att skolka, stjäla en skrivmaskin och försöka sälja den, ljuga om att hans mor har dött eller begå några av de andra småbrotten som gör livet eländigare för honom.

Hans brottslighet leder till att han hamnar på en ungdomsanstalt som han sedermera rymmer ifrån. Filmen slutar med en mycket beundrad sekvens som jag inte kan se som något annat än en extremt utdragen och långsam titt på en springande pojke.

Tydligen är det tänkt att jag ska känna med lille Antoine och hålla med honom om att han blir hemskt orättvist behandlad, men det enda jag ser är en pojke som ställer till det för sig och drabbas av konsekvenserna. Det är inte synd om honom. Han har inget perfekt liv, men det är det ingen som har. Han har verkligen ingen ursäkt för allt han ställer till med.

Det jag missar är nog så enkelt som en anledning att bry mig om vad som händer med Antoine. Han är en självisk och irriterande liten bråkstake, inte ett oskyldigt offer. I och med det faller dramaturgin platt, och all världens cinematografi kan inte väga upp den bristen.

24/5: Boxing Helena (1993)

Cool Hand Luke (1967) - 6/6

Cool Hand Luke kan ses på flera olika sätt. Den kan ses som historien om en man född till rebell och som inte kan låta bli att slåss mot auktoriteterna, vilka de än är. Han hamnar i fängelse för att han jävlas med samhället, inte av någon särskild anledning utan bara för att han är typen som bryter mot regler. Väl där kan han inte underordna sig vakterna och inte ens fångarnas interna hierarki. Han måste bråka, och om det leder till att han betalar det yttersta priset - han hade aldrig ett val ändå. Han gör till och med uppror mot Gud själv. Han kan inte låta bli.

Den kan ses som historien om en ofrivillig messias. De andra fångarna ser upp till Luke på grund av hans oövervinneliga själsstyrka. De har för länge sen gett upp. De ber om tillåtelse innan de torkar svetten ur pannan, de lever i rädsla för bestraffning och isolering, de böjer snällt på nackarna och ordnar in sig i ledet. Luke vägrar, och därför dyrkar de honom. Han blir en mytologisk figur på samma sätt som Andy Dufresne långt senare blev för sina medfångar i The Shawshank Redemption. Men vill Luke ha den rollen? Nej. Han slåss inte för att vinna deras respekt.

Den kan ses som en metafor för samhället. Världen är full av auktoriteter som är auktoriteter för att de placerats på en plats där de har makt, basta. Männen som styr fängelset bär solglasögon och batonger, de styr efter eget gottfinnande, och antingen lyder man dem eller så ångrar man sig. Vad ska en man som Luke göra i ett sådant samhälle? Han har inget intresse av att själv vara en auktoritet och ingen förmåga att underordna sig. Hans öde var nog det enda möjliga.

Den kan ses som en samling minnesvärda citat. "What we've got here is failure to communicate", förklarar en av vakterna när Luke har ställt till med bråk. "Sometimes nothing can be a real cool hand", säger Luke efter att ha vunnit en jättepott på en ren bluff. "Stop feeding off me!", skriker Luke till fångarna som ser honom som hjälte när han bara följer sina instinkter som han kanske önskar att han inte hade. När en vacker kvinna ställer sig och tvättar sin bil inför ögonen på de hårt arbetande kedjefångarna ber en av dem till Gud: "My Lord, whatever I done, don't strike me blind for another couple of minutes". Det är den sortens film, där varje mening verkar flöda från inspirationens urkälla.

Hur man än ser den är Cool Hand Luke en välförtjänt klassiker. Ibland rolig, ibland spännande, ibland smärtsam att se. Paul Newman fyller huvudrollen med humor, sårbarhet, obändighet och en charm som gör att den egentligen outhärdliga karaktären blir tilltalande. När Newman är Luke försöker han inte roa oss, han försöker bara visa upp det han kom för att visa upp och om vi inte gillar det så kan vi dra åt helvete. Väldigt Cool Hand Luke av honom.

22/5: The Truman Show (1998)

In the Name of the Father (1994) - 3/6

Det är väldigt svårt för mig att ge ett betyg till In the Name of the Father. Å ena sidan är den en välgjord film som inte finner det svårt att rycka i våra trådar och beröra oss. Den blev min första bekantskap med Pete Postlethwaite, som sedermera gjorde underbara roller i The Usual Suspects och Dragonheart och av Steven Spielberg kallades för världens bäste skådespelare, med den galne metodskådespelaren Daniel Day-Lewis och med Emma Thompson som tillsammans med Anthony Hopkins förvandlade The Remains of the Day från något som kunde ha blivit hemskt tråkigt till en smärtsamt vacker skapelse.

Den berättar en medryckande historia. Gerry Conlon (Day-Lewis) är en ung irländare som befinner sig på fel plats vid fel tillfälle och därför grips som misstänkt för ett terroristdåd i IRA-regi. Han pressas och misshandlas tills han erkänner. Tillsammans med sin far Giuseppe (Postlethwaite) och två andra oskyldiga skickas han i fängelse.

Han och de andra tillbringar femton år bakom galler. Den skyldige till dådet grips och sätts i samma fängelse, men hans erkännande hjälper inte Conlon. Hans far dör. Det är först genom en hjälteinsats från en advokat (Thompson) som han lyckas bevisa inte bara sin oskuld utan hela målets ruttenhet och bli fri efter ett och ett halvt decennium. När filmen slutar har han vuxit från den unge halvligist han var till en vuxen man.

Utifrån detta borde jag ge filmen ett högt betyg. Men det fanns ett "å ena sidan" ovan, och då måste det följa ett "å andra sidan".

Å andra sidan är In the Name of the Father en djupt oärlig film. Den påstår sig bygga på en sann historia men gör det endast i den meningen att relativt oskyldiga människor med en del av dessa namn pressades till falska erkännanden som placerade dem i fängelse för terroristdåd och att de sedermera friades.

Alla sanna historier måste friseras för att passa in i filmformatet. Jag förstår och accepterar detta. Jag tyckte väldigt mycket om The King's Speech och det ändrades inte när jag fick veta att Lionel Logue aldrig kallade kungen för "Bertie" och aldrig svor inför honom, och inte heller när jag läste att kungens kritiska tal inte skedde vid andra världskrigets början. Vid det laget hade han med Logues hjälp redan talat offentligt i flera år. Men The King's Speech var i mycket ärlig, och framför allt har dess felaktigheter inga djupare konsekvenser.

Så icke med In the Name of the Father. De som av denna film lär sig historien om the Guildford Four tror bland annat att Gerry Conlons far var en av dem, vilket han inte var, och att det fanns en hemlig mapp märkt "Not to be shown to the defence", vilket det inte gjorde. Det blir inte bättre av att den sanna historien också hade blivit en bra film. Man behövde inte slakta den för dramatikens skull.

Visst, man ska inte tro på allt man ser på film. Men även konstnären har ett ansvar. Hans jobb, för att citera en film jag beundrar, är att använda lögner för att berätta sanningen. Han ska inte använda sanningen för att berätta lögner, och han får aldrig berätta lögner medan han påstår att han berättar sanningen.

Därför kan jag inte ge In the Name of the Father ett gott betyg. Om man betraktar den som ett världsfrånskilt konstverk är den skickligt utförd och berörande, men om man ser den som en del av världen är den ett bedrägeri. Högt plus lågt delat med två blir medel.

27/4: Glen or Glenda (1953)