Detta
är en märklig film. Större delen av dess löptid hade jag svårt
att bestämma mig för vad jag tyckte om den, mycket därför att den
kastade sig från ytterlighet till ytterlighet. Den försökte vara
en historia om barndomens oskuldsfulla magi samtidigt som den
behandlade det nattsvarta ämnet barnmisshandel. Jag fick inte ihop
det och kunde inte få ihop det förrän filmen var över, och då
visste jag exakt vad jag tyckte om den och varför. Slutet träffade
mig i pannan som en slägga.
Jag
blev förvånad när jag läste recensioner och artiklar om den. Jag
tyckte att det bara fanns en tolkning, och den var uppenbar. Det
visade sig att det bara var jag som tyckte det. Min tolkning sågs
som en alternativ möjlighet och den allmänna uppfattningen verkade
vara "så kan det vara men det räddar inte filmen". Därför
kan jag inte recensera den utan att i detalj diskutera slutet. Det
färgar hela filmen och är avgörande för vad man tar med sig
därifrån. Så om du missade SPOILERS i titeln, här kommer en
varning till: se filmen innan du läser vidare.
Mike
(Tom Hanks) är på en flygplats landningsbana - oklart vad han gör
där - med sina söner när de börjar bråka om ett brutet löfte.
Det får Mike att berätta en historia om sin lillebror Bobby, nu när
hans söner är stora nog att förstå den.
Det
börjar med att Mikes (nu en tioårig Elijah Wood) och Bobbys (Joseph
Mazzello) mor Mary (Lorraine Bracco) blir lämnad av deras far och
bestämmer sig för att flytta sin lilla familj tvärsöver landet.
Hon packar in sina söner och schäfern Shane i bilen och gör en
roadtrip vars längd räknas i burkar jordnötssmör.
Väl
framme slår de sig ner i ett fint litet område. De lokala ungarna
gillar inte Mike och Bobby eftersom de är utbölingar, men de klarar
sig genom att ha Shane som livvakt. Värre blir det när det dyker
upp ett hot som Shane inte kan skydda dem mot: mammans nye man, som
vill kallas The King (Adam Baldwin). I början är allt fint men det
visar sig att The King inte är fullt så fluffig som mamman tror.
Han dricker, och när han dricker blir han våldsam. Bara mot Bobby,
aldrig mot Mike eller Mary. Bröderna svär en ed att aldrig avslöja
detta för sin mamma. Hon är äntligen lycklig och det får inte
fördärvas.
Nu
följer den besynnerliga mittdel av filmen som gjorde mig så
förvirrad. Pojkarna springer runt ute i skogen och leker och
förundras över världens underverk. De lever i en halvpåhittad
saga där de kan flyga, där legender vandrar mitt ibland oss, där
Bobbys röda julklappsvagn av märket Radio Flyer är magisk, där
det går att postorderbeställa en förtrollad dryck som skyddar mot
monster.
De
verkar inte se någon skillnad på sagornas monster och det mycket
verkliga monster som gör Bobbys liv till ett helvete. För så fort
kvällen kommer och de måste gå hem så finns risken att The King
blir som tokig igen, hur försiktiga de än är för att undvika det.
Och de kan inte säga något till mamma, de kan inte säga något
till den snälle polisen Jim Daugherty (John Heard). De måste hålla
det hemligt.
Mike
och Bobby kläcker till slut en plan som de inte berättar för
publiken, i alla fall inte i dess helhet. Det var bland annat det som
fick filmens sista del att fungera så bra för mig; det kunde inte
rimligen vara det jag trodde att det var för hur skulle filmen då
sluta? Men jag förstod inte vad det annars skulle vara. Och visst
var det precis vad jag trodde: de bygger om sin Radio Flyer-vagn till
en flygmaskin som Bobby ska använda för att flyga därifrån och
komma undan The King för alltid.
När
slutet närmade sig satt jag - ursäkta klichén - som på nålar.
Hur kunde detta rimligen sluta? Filmen hade hittills, bortsett från
någon enstaka fantasisekvens, varit blodigt realistisk. Så när
Bobby rullade sitt hemmabygge nerför kullen för att starta kunde
jag inte se hur det skulle kunna sluta i något annat än olycka. Men
vad är det för slut på en film? Å andra sidan, hur skulle han
kunna lyfta i sin improviserade mackapär, hopbyggd av två
småpojkar? Fanns det något annat slut som inte var fullständigt
antiklimaktiskt?
Flygmaskinen
fungerar, Bobby lyfter och flyger iväg, The King grips av polisen,
och Mike växer upp och blir Tom Hanks som avslutar berättelsen för
sina barn och säger "History is in the mind of the teller".
Han påstår att han fick vykort från Bobby från alla möjliga
ställen i världen; hans lillebror blev en globetrotter.
Och
tydligen tolkar de flesta detta bokstavligt. För att citera
Roger Ebert:
I
was so appalled, watching this kid hurtling down the hill in his
pathetic contraption, that I didn't know which ending would be worse.
If he fell to his death, that would be unthinkable, but if he soared
up to the moon, it would be unforgiveable - because you can't escape
from child abuse in little red wagons, and even the people who made
this picture should have been ashamed to suggest otherwise.
Men
det är ju just poängen. Man kan inte, men barn kan tänkas tro att
man kan. Så vad drar vi för slutsats när vi ser det omöjliga? Att
det inte hände. Och det är så mycket som är omöjligt med det här
slutet. Inte ett ord är sant från det ögonblick då Mike och Bobby
lämnar huset med sin Radio Flyer, och kanske ännu längre tillbaka.
Till att börja med är det förstås omöjligt att två småpojkar
bygger ihop en fungerande flygmaskin. Men allt det andra?
På
vägen till kullen stöter de på Fisher (Robert Munic), den lokale
legend som en gång hoppade från samma kulle med sin cykel. Nu är
han vuxen, och med en enda blick på deras apparat förstår han vad
de tänker göra. Försöker han stoppa detta självmordsförsök?
Nej då, han ger dem råd om hur man ska lyckas starta därifrån...
med en flygmaskin, något han själv aldrig gjort.
När
Bobby lyft och polisman Daugherty anländer hittar han en blödande
The King liggande på marken och sätter genast handbojor på honom.
Varför? Han har inte sett mannen göra något brottsligt, han har
bara sett honom ligga skadad på marken. Om något så vore den
rimliga slutsatsen att han försökte stoppa sina styvsöner från
att göra något väldigt farligt.
Och
när vi är tillbaka hos Tom Hanks och hans söner frågar en av dem
om det var så familjen fick sin sköldpadda Samson, ett djur som
Mike och Bobby hittade på tomten när de flyttade in. Den vuxne Mike
tvekar lite och säger sen att det var exakt så de fick Samson. Det
är bara det att Samson var ombord på Radio Flyern när den lyfte.
Samson försvann med Bobby.
Jag
kan inte se allt detta och dra slutsatsen att Fisher är ett
bisarrskallat wunderkind, att det är kriminellt att ligga på marken
och blöda, och att Mike och Bobby byggde ett flygplan i ett skjul av
delar de samlade ihop. Framför allt kan jag aldrig dra slutsatsen
att flygplanet fungerade och att Bobby växte upp som världsresenär.
Denne åttaårige pojke som inte klarade sig utan sin storebror.
Så
vad hände egentligen? Jag var först helt säker: Bobby dog. Han
försökte verkligen komma undan i sin magiska flygmaskin, men det
gick förstås inte. Han hoppade utför rampen, kraschade och dog.
Mike hittade på historien om hur han kom undan. Kanske för att
skydda sig själv, kanske bara för att ha något att berätta för
sina söner. Tror han på den själv? Kanske, men med tanke på hur
Hanks levererar repliken om Samson tror jag inte det. Han vet att han
ljuger.
Det
är fortfarande min tolkning. Det finns en annan som hävdar att
Bobby aldrig fanns utan bara var ett sätt för Mike att distansera
sig från misshandeln. Det är faktiskt märkligt att The King aldrig
ger sig på Mike utan bara Bobby. I en halvfantasi-halvdröm undrar
Mike samma sak och får svaret att det är för att Bobby inte kan
kämpa emot, men vad kan Mike göra mot The King? Det går inte ihop.
Regissören
Richard Donner säger att det inte finns någon dold mening med
slutet utan det han visar oss är precis det som händer. Jag vill
inte tala illa om mannen som gav oss
Goonies, men där trodde jag att
han helt enkelt inte förstått manuset han filmade. Tills jag läste
att dess författare är av samma åsikt.
Bobby flög verkligen iväg.
Jag
bestämmer mig medvetet för att strunta i det. Med min tolkning är
Radio Flyer en underbar och ljuvligt okonventionell film som
fascinerade mig både på det konstnärliga planet och genom själva
sin berättelse. Slutet var en smäll som fick mig att skaka stumt
och till slut få ur mig orden att det här var något av det
hemskaste jag någonsin sett. Det var kanske inte med flit, men det
fungerar ändå. Mycket, mycket bättre än att hävda att man
faktiskt kan flyga ifrån sin onde styvfar i ett hemmabygge.