Project Almanac (2015) - 5/6

Under den första halvan av Project Almanac satt jag och tänkte att det är härför jag älskar film. Att hitta en film jag aldrig hört talas om, starta den utan förväntningar, och få något så här bra. Jag undrade också vart filmen skulle ta vägen och tyvärr visade det sig att den själv inte hade något svar på den frågan, utan den blev tvungen att sjunka ner i pålitliga gamla knep. Det ändrar inte att det här är den bästa found footage-film jag sett sen Chronicle och förmodligen den bästa jag sett någonsin.

Huvudpersonen är den klipske sjuttonåringen David Raskin (Jonny Weston), som vid sju års ålder förlorade sitt vetenskapsgeni till far. Nu söker David till MIT och blir antagen - hans ansökan är helt briljant - men han har inte nog med pengar till avgiften. Han börjar rota igenom sin fars gamla gömmor i hopp om att hitta något han kan använda för att vinna ett stipendium.

I stället hittar han något obegripligt. På en gammal videokamera från sin sjunde födelsedag får David syn på något omöjligt: hans sjuttonåriga jag. På något sätt har han rest tillbaka i tiden. Snart hittar han svaret. Hans far arbetade för DARPA, den amerikanska militärens forskningsgren som har gett oss vansinnigt genialiska projekt, och han lämnade efter sig ritningar till en tidsmaskin.

Tillsammans med sina smarta kompisar Quinn (Sam Lerner) och Adam (Allen Evangelista), sin syster Christina (Virginia Gardner) och skolans heting Jessie (Sofia Black D'Elia) får David maskinen att fungera. De testar den, de experimenterar, de leker.

Och det är fantastiskt. De här fem karaktärerna beter sig som riktiga smarta tonåringar som har lagt rabarber på en tidsmaskin. De är inte filmkarikatyrer, de är inte irriterande, de är inga klichéer. De är som jag och mina kompisar hade varit för tjugo år sen om vi hade haft en tidsmaskin. Det finns en sprudlande glädje här, en sorts sorglös lycka som borrade sig rakt in i min filmälskarsjäl.

Tyvärr kunde det inte vara, och snart är det fladdrande fjärilar och stormar igen, som det brukar bli i tidsresefilmer. David försöker allt mer desperat fixa allt igen, men alla som sett en tidsresefilm vet hur det måste gå. Det är det som hindrar Project Almanac från att bli så underbar som den borde. Den får slut på inspiration och då finns det ingenting kvar.

Det ändrar inte att Project Almanac är en härlig film, men det är den första halvan som gör att den förtjänar den titeln. Jag drömmer om det mästerverk den hade varit om den lyckats upprätthålla samma stämning hela vägen igenom.

The Taking of Deborah Logan (2014) - 1/6

Om jag hade fattat i förväg att det här var ännu en found footage-skräckfilm så hade jag inte sett den, mest för att jag är så trött på att skriva om dem. De har samma brister allihop och är allt som oftast ett sätt att dölja låg budget och dåliga filmskaparfärdigheter bakom billiga ursäkter. Dessutom brukar de vara hysteriskt tråkiga.

The Taking of Deborah Logan är inget undantag utan snarare ett lysande exempel på varför jag hatar genren. Den låtsade dokumentärstilen kräver som vanligt att karaktärerna filmar vidare i situationer där vilken människa som helst hade gjort precis vad som helst utom att filma vidare. Obemannade kameror fångar som vanligt upp bisarra eller omöjliga bilder. Om jag inte aktar mig kommer varenda mening i den här recensionen att innehålla frasen "som vanligt". Jag ska försöka behärska mig.

Historien som fungerar som alibi för de taskiga skräckeffekterna handlar om läkarstudenten Mia Hu (Michelle Ang) som ska göra en dokumentärfilm om Alzheimerspatienten Deborah Logan (Jill Larson) och hennes vuxna dotter Sarah (Anne Ramsay), som tar hand om henne. Hon hypotetiserar att den som vårdar en anhörig med Alzheimers mår rätt dåligt själv också, och ämnar få ett bra betyg genom att bevisa det. Jag tänker få det första Nobelpriset i astronomi genom att påvisa att solen är rätt varm.

I stället finner sig Mia i en kass Exorcisten-knockoff. Deborah teleporterar upp på köksbänken, pratar om ormar på franska, och spyr upp jord och daggmaskar. När hon hamnar på sjukhus kidnappar hon en nioårig cancerpatient (Julianne Taylor).

Det är fullständigt torrt, tomt och urtråkigt. Det tog mig halva filmen att inse att jag faktiskt tyckte riktigt bra om Jill Larsons prestation - i alla fall medan hon spelar en någorlunda normal människa med Alzheimers - eftersom jag var upptagen med att vara uttråkad. Den lilla ljuspunkten kommer inte i närheten av att rädda The Taking of Deborah Logan.

Exists (2014) - 1/6

Eduardo Sánchez, mannen bakom The Blair Witch Project, filmen som populariserade den genre jag förmodligen avskyr mer än någon annan, har gjort en ny film i samma genre. Det är fejkdokumentär, handhållen kamera och ett förment otäckt monster. Föga överraskande är den urusel.

Bortsett från att den har samma problem som alla found footage-filmer - varför fortsätter han filma? etc etc - så är det som om den anstränger sig för att pricka in alla trötta skräckfilmsklichéer, inklusive "sex=död" och de traditionella karaktärstyperna. Exists är en oironisk, okritisk The Cabin in the Woods. Går det att tänka sig något tommare?

Historien utspelar sig - förstås - i en isolerad stuga i skogen där mobiltelefoner saknar täckning. Bröderna Matt (Samuel Davis) och Brian (Chris Osborn), Matts flickvän Dora (Dora Madison Burge) och deras vänner Elizabeth (Denise Williamson) och Todd (Roger Edwards) ska ut till stugan, som ägs av brödernas farbror, för att festa.

Redan på väg dit går det illa när bilen krockar med något som försvinner in i skogen, och de sen finner att vägen är blockerad av ett nerfallet träd. De tar sig ändå in till stugan och allt är frid och fröjd och fest - och filmande av kamerafetischisten Brian, som i en obegripligt tråkig scen får förevisa sin utrustning - tills någonting börjar dyka upp och smyga runt, och bröderna minns att deras farbror pratade om att något fanns i de här skogarna...

Jag ska sabba spänningen: det är Bigfoot. Ja, den kanske minst troliga av alla otroliga monstermyter som folk faktiskt tror på. Det är monstret som Eduardo Sánchez valde den här gången, och det blir precis lika lyckat som det låter.

Exists har knappt ett bra ögonblick. Det är aldrig trovärdigt, aldrig spännande, aldrig otäckt, aldrig välspelat. Kan inte den här filmen få vara spiken i kistan för kassa found footage-filmer? Vi har levt med trenden i femton år nu. Det borde vara nog.

Men det är i alla fall inte den svarte killen som dör först.

As Above, So Below (2014) - 4/6

Det här är ännu en film ur found footage-genren, som jag aldrig försökt dölja min avsmak för. Den får mig att ställa samma frågor som alla de filmerna får. Varför fortsätter man filma med handkamera medan alla de här sakerna händer? Varför är det knappt nån som tittar på den skumme typen som fortsätter filma medan han går baklänges nerför en trappa? Vem sköter klippningen? Hur får man så bra bild- och ljudkvalité trehundra meter under marken? Hur kommer det sig att det alltid finns precis lagom med ljus för att visa det man vill och inget annat?

Bortsett från det så är faktiskt As Above, So Below rätt bra. I alla fall betydligt bättre än jag väntade mig och betydligt bättre än den förtjänar att vara, med tanke på att den inte ens kan bestämma sig för om den är en skräckfilm eller National Treasure-gåtknäckeri.

Om den siktade på det senare så gjorde den i alla fall ett bra försök att matcha den korkade premissen. Varför döljs hemligheter bakom gåtor? Antingen vill man att någon ska hitta dem, och då berättar man hur man gör det, eller så vill man inte, och då lämnar man inga ledtrådar.

Men nog om det. Gåtknäckaren i As Above, So Below är Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) vars far var besatt av sökandet efter de vises sten, en besatthet hon har tagit över. Hon har slutligen hittat den avgörande pusselbiten och gör sig redo för ett sista äventyr. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) och gamle kompis George (Ben Feldman) försöker hon hitta till rätt ställe, nånstans under Paris.

Till detta behöver de hjälp från de lokala kidsen Papillon (François Civil), Souxie (Marion Lambert) och Zed (Ali Marhyar) som tydligen har som hobby att smyga omkring i de avstängda delarna av Paris katakomber.

De här bitarna av filmen är rätt smetiga och klichéfyllda, men i motsats till hur det brukar vara gör filmen en uppryckning så fort karaktärerna kommit under marken. Katakomberna är ett otäckt ställe, även om filmen hade tjänat på att ge oss en lite klarare bild av rummen som karaktärerna rör sig igenom, och vi faller långsamt ner i en helt annan värld.

Det stora problemet med filmen är att jag hela vägen igenom hade ångest inför slutet. Jag visste att det skulle vara tomt, meningslöst och avsnoppat. Jag hade inte fel, men jag hade inte helt och hållet rätt heller. Och den sista stunden innan lyckas faktiskt bli så pass bra att det är okej, på det hela taget.

Cloverfield (2008) - 3/6

Det här är en av de bättre "found footage"/fejkdokumentär-filmerna, men det säger inte så mycket för det är inte många av dem som är bra. Cloverfield har i alla fall en hyggligt tät stämning ibland och en snygg design på sitt monster; det är synd att man får se så lite av det.

Och den lider förstås - till och med mer än de flesta - av att den måste låtsas vara filmad av en av karaktärerna, i situationer som hade fått vilken dokumentationsfetischist som helst att kasta kameran och springa för livet. Det är vad du och jag hade gjort, det är vad alla hade gjort. Men filmens centrala koncept bygger på att nåt pucko bara fortsätter filma och att kamera och film naturligtvis överlever allt elände som de utsätts för. Vi vet inte exakt vad det är som avslutar det hela, men då det förvandlar Central Park till ett område "formerly known as Central Park" så kan det inte ha varit kyrkkaffe med vetelängd.

Filmaren är till att börja med Rob (Michael Stahl-David) som vaknar i sängen med Beth (Odette Yustman) efter deras första sexnatt tillsammans. Rob är på väg att flytta till Japan och det är dags för avskedsfest som naturligtvis ska dokumenteras av kompisen Hud (T. J. Miller). Beth lämnar festen och kort efteråt blir det en liten jordbävning följd av strömavbrott. När gänget får se frihetsgudinnans huvud fara förbi inser de att det inte är någon vanlig jordbävning, och kort efteråt får de en glimt av ett gigantiskt monster i full färd med att demontera Manhattan.

De ger sig av för att rädda Beth vilket är en ordentlig promenad genom en kaotisk stad och vissa av dem stryker med på vägen. Det stora monstret är bara ett av många; de andra är små parasiter som dyker upp när de vill och börjar bitas. Vi vet redan hur det kommer att sluta, och det är inte svårt att peka ut vilka som dör sist. Du kan förmodligen göra det själv.

Cloverfields stora fördel är monstret, som används alldeles för sparsamt. Det är förstås bra att dölja det till att börja med, att ge oss glimtar och avslöja det bit för bit, men sen vill vi ha det mitt i bild och en god stund. Det är ett snyggt, originellt monster, ett som hade förtjänat ett bättre öde. Jag ska erkänna att jag inte förstod designkonceptet medan jag såg filmen men när jag läst om det i efterhand - monstret är tänkt att vara ett skräckslaget spädbarn som letar efter sin mamma - passar det perfekt in. Tänk om filmskaparna hade skippat "found footage"-låtsandet och bara gjort en stämningsfull skräckfilm; då hade det här monstret sällat sig till de mest minnesvärda.

Men det var i alla fall ingen som trodde att Cloverfield var på riktigt. Med tanke på vad folk trodde om The Blair Witch Project och Paranormal Activity hade jag fan inte blivit förvånad. Möjligen rädd.

Project X (2012) - 2/6

Thomas Kub (Thomas Mann) är en high school-nörd som ska fylla sexton. Hans föräldrar ska resa bort över helgen och kompisarna Costa (Oliver Cooper), J.B. (Jonathan Daniel Brown) och Dax (Dax Flame) har bestämt sig för att det är dags för en fet födelsedagsfest. Thomas är försiktig; det får bara bli några gäster, ingen han inte känner, inget vilt. Huset ska stå kvar när föräldrarna kommer hem. Kompisarna, särskilt den ansvarslöse snorungen Costa som började fila på mina nerver så fort jag såg honom och aldrig slutade, är mer inne på att tänja hans gränser. Gissa vem som avgår med segern?

Detaljerna är ointressanta, dels för att du redan kan räkna ut dem. Naturligtvis är det en vansinnigt snygg tjej inblandad, och naturligtvis är hennes enda signifikanta egenskap hennes skönhet, och naturligtvis är målet med kvällen att ligga med henne. Naturligtvis kommer det alldeles för mycket folk och det dricks alldeles för mycket, och det enda spännande är huruvida det här är en sån filmfest där ungarna mirakulöst lyckas fixa till huset i sista ögonblicket eller en sån där föräldrarna kommer hem till ett bombhål.

Eftersom det ganska snart blir tydligt vilken sorts fest det rör sig om så tänker jag genast sabba spänningen: det är det senare. Project X försöker särskilja sig från andra tonårssuparfilmer genom att gå längre, göra festen större, förstöra mer. Det funkar - ibland, lite grann. Men det räcker inte.

Det finns roliga bitar här. De flesta och bästa av dem involverar de två tolvåringar (Brady Hender och Nick Nervies) som Costa lejt för att stå för säkerheten. De tar sitt jobb på största allvar, är förvånansvärt bra på det, och är roliga. Ibland skrattar man också till av ren överraskning, av they-went-there-reaktion. Och ibland gnistrar manuset till och levererar en rolig replik.

Men konceptet - stegringen förbi vansinnets gräns - hastas förbi. För att det ska fungera måste det gå gradvis, så att det blir värre och värre och vi nätt och jämnt kan tro på det vi ser. Här går det utför i hack och hopp så att stämningen störs. Det värsta exemplet är när killen med eldkastare dyker upp. Det är inte dags för det än.

Det är dock inte det sämsta med Project X. Det sämsta med den är att vi tillbringar filmen med att umgås med svin och arslen - till och med den jämförelsevis gode Thomas Kub beter sig som en skit - och filmen står på deras sida. Det är som i American Pie, Porky's, alla dessa patetiska misogyna karaktärer som det är tänkt att vi ska sympatisera med. Visst, Thomas får sig en liten epifani i slutet men det är inte nog, och Costa jazzar av allt att döma vidare precis som han alltid gjort. Och detta är hjältarna.

Supa-och-knarka-järnet-filmer kan vara riktigt bra, om de har rätt attityd till sitt material. Om de i stället görs av förvuxna småpojkar som gör film om det de önskar att de själva kunde ha gjort - och kommit undan med - när de var unga, då får man Project X.

The Blair Witch Project (1995) - 1/6

När jag tittar på vad folk söker på när de hittar till den här bloggen så är det bedrövligt många som vill veta om Paranormal Activity var en sann historia. Det är den förstås inte. Låt mig säga så här: om en ung kvinna försvann, hennes sambo dog, och man hittade videoband som avslöjade det förlopp som nu visas under namnet Paranormal Activity, skulle de människornas nära och kära, föräldrar och syskon, verkligen bestämma sig för att visa den filmen på bio? Är det så man reagerar på en sådan händelse? Kan någon tro på det?

Precis samma sak gäller The Blair Witch Project, filmen som inte skapade men väl populariserade shakycam-fejkdokumentärstilen som envisas med att spruta ur sig skitfilm efter skitfilm. Paranormal Activitys rötter löper raka vägen tillbaka till The Blair Witch Project och den lyckas faktiskt vara marginellt bättre än sin föregångare. Ursprungsfilmen är en tråkig röra vars framgångar är obegripliga, även om det är än mindre begripligt hur någon kunde tro att den var på riktigt.

De tre filmstudenterna Heather (Heather Donahue), Joshua (Joshua Leonard) och Mike (Michael C. Williams) bestämmer sig för att göra ett filmprojekt om Blairhäxan, en mytologisk varelse som lever i närheten av byn Burkittsville. De hör de sedvanliga spökhistorierna, bland annat en om barnamördaren Rustin Parr, och de filmar alltihop på sina två bärbara kameror. Sen ger de sig ut i skogen för att hitta till en kyrkogård som Heather hört ska finnas där ute. Kort efteråt går allt åt helvete; de hittar inte ut ur skogen, de får slut på mat, de blir hungriga, trötta, desperata, arga på varandra och allt mer förtvivlade. De hittar mystiska saker utanför tältet på morgnarna. Någonting förföljer dem.

Grundproblemet med genren är förstås att karaktärerna fortsätter filma mitt i alla de förhopningsvis spännande händelser de råkar ut för. Ibland låtsas inte filmerna om problemet alls, ibland försöker de hitta på en ursäkt. Här är det att Heather är en filmfanatiker som hanterar situationen genom att se den via sin kamera.

Hur kan hon fortsätta? De skulle vara ute i skogen i ett dygn, och hon filmar tydligen mer eller mindre hela tiden. Tar inte batterierna i deras nittiotalskameror slut? Hur mycket band hade de med sig? För en film som strävar efter realism - så till den milda grad att den faktiskt låtsas vara på riktigt, hur orimligt det påståendet än är - är det ett svårt slag.

Men det är värre att filmen bara är så dålig. Den är tråkig, träigt spelad, dunkel och möglig. Den försöker skapa en stigande känsla av skräck men det är många gånger otäckare att själv vara ute i en helt vanlig skog en helt vanlig natt, utan häxor eller mysterier, än det någonsin blir att titta på The Blair Witch Project. När filmen äntligen börjar bli intressant är det bara ett par minuter kvar av den, och slutet är så fullständigt intetsägande och otillfredsställande som det rimligen kan vara.

Mitt hat mot trenden som den här filmen gav upphov till må göra mig jävig, men inte så här jävig. Hyllningarna till den här filmen är ett mysterium för mig, dess framgångar ett än större. Var de här sakerna verkligen så nya och fräscha för tjugo år sedan? I så fall, missade folk helt enkelt att de må vara nya men bara inte var bra? Tydligen. För mig är The Blair Witch Project något jag såg för att ha sett och aldrig tänker se igen.

Chernobyl Diaries (2012) - 3/6

Till att börja med avskydde jag Chernobyl Diaries. Sedan hämtade den sig starkt och jag blev tvungen att inse att jag faktiskt hade börjat tycka riktigt bra om den. Mot slutet blir den svagare igen och efteråt kände jag mest en tom besvikelse.

Den hade redan från start svårt att övertyga mig eftersom den verkade vara ännu en i raden av fejkdokumentärer, komplett med skakig kamera och den svårupprätthållna illusionen att en av karaktärerna oavbrutet filmade allt elände de tvingas gå igenom. Det visar sig dock inte vara fallet utan det är bara ett montage av semesterbilder tagna av Natalie (Olivia Taylor Dudley), hennes pojkvän Chris (Jesse McCartney) och vännen Amanda (Devin Kelley) under deras resa genom Europa. Syndromet försvinner inte helt och hållet utan filmen har ändå lite ShakyCam på gång men inte så mycket att det nämnvärt stör ens en allergiker som jag. Greppet används faktiskt både ekonomiskt och effektivt.

Ett problem som blev uppenbart redan under de första minuterna och aldrig försvann är dock att skådespelarna i den här filmen, med ett nedan nämnt undantag, är horribla. Det skriker lågbudget/hemmaprojekt om dem. Att filmen ändå sög in mig som den senare gjorde är ett tecken på hur bra den hade kunnat bli.

De tre semestrande amerikanerna åker till Kiev för att hälsa på Chris bror Paul (Jonathan Sadowski). Planen är att åka vidare till Moskva men Paul har en annan idé. Kiev ligger inte långt från Tjernobyl och är det någon som har hört talas om "extreme tourism"? Numera går det guidade turer in i den förbjudna zonen runt det kraschade kärnkraftverket och till den lilla staden Pripjat, då bebodd av de anställda på kraftverket och övergiven på minuter när katastrofen inträffade.

Paul lyckas övertyga dem och de besöker enmansresebyrån som drivs av Jurij (Dimitri Diatchenko, den ende hygglige skådespelaren i filmen). Där träffar de också australiensaren Michael (Nathan Phillips) och hans norska flickvän Zoe (Ingrid Bolsø Berdal). Alla sex hoppar in i Jurijs skåpbil och de kör in i området runt Tjernobyl.

Den här biten är på riktigt. Pripjat är verkligen en övergiven stad där man fortfarande kan hitta saker precis där de lämnades 1986. Det går verkligen guidade turer där, en del lagliga och en del lite mindre lagliga. Där har naturen tagit över och de sex turisterna får se vad som händer med en stad när människorna vänder den ryggen. Djuren rör sig obehindrat bland de sönderfallande, övervuxna byggnaderna.

Det är förstås här det börjar gå åt helvete. Den stora njutningen i Chernobyl Diaries är att på egen hand gradvis upptäcka precis vad det är som går åt helvete, så jag tänker inte säga mer än att det är här filmen blir riktigt bra. De följande scenerna är täta, mörka och ordentligt effektfulla. Det var en riktig överraskning från en film som hittills ansträngt sig för att klättra upp till "medioker" och ändå inte lyckats.

Regissören Bradley Parker använder den lyckade skräckfilmens standardingredienser - mörker, försvinnanden, oidentifierade ljud, plötsliga uppdykanden, det okända, oklara ledtrådar, isolering och ett ständigt krypande mysterium - på ett mycket skickligt sätt. Bland skuggorna skapar han skräck och osäkerhet. Det här är inte en sån film där karaktärerna dör en och en och man kan säga ordningen så fort man ser dem.

Om den hade fortsatt på det viset hade jag sagt något i stil med att Chernobyl Diaries lider av usla skådespelarinsatser och tar alldeles för lång tid på sig att komma igång men när den väl kommer igång väger den upp alla sina brister. Tyvärr lyckas Parker och manusförfattarna inte upprätthålla sin försiktigt hopsatta stämning och de vet inte vart historien ska ta vägen. Ju mer vi får veta om vad det är våra karaktärer drabbats av, desto sämre fungerar det och slutet är en otillfredsställande besvikelse. Efter att först ha hatat filmen och tyckt om den slutar jag med att bara känna "fan också".

Chronicle (2012) - 5/6

Jag är allergisk mot fejkdokumentärstilen som fick ett uppsving i och med Blair Witch Project och tyvärr inte visar några tecken på att dö ut. Den görs hyggligt i en statistiskt insignifikant andel av filmerna den används i och även när den tjänar ett syfte så kvarstår luckan att den bygger på att någon karaktär står och filmar medan allt spännande händer. Chronicle är förmodligen den film jag sett som använder tekniken bäst - med speglar och svävande kameror får den ut något av valet förutom att förgäves försöka upprätthålla den bräckliga illusionen att detta hände på riktigt - men jag tror att till och med Chronicle hade varit bättre om den hade varit mer konventionellt filmad.

Andrew Detmer (Dane DeHaan) är ett tonårigt mobbingoffer som lever med en sjukpensionerad våldsam far (Michael Kelly) och en sjuklig, döende mor (Bo Petersen). Hans enda vän är kusinen Matt Garetty (Alex Russell) och till och med de har glidit ifrån varandra sedan de började i high school.

Andrew köper en videokamera och bestämmer sig för att filma sitt liv. I början är det bara en dokumentation av det som händer honom varje dag, men så följer han med Matt på en spritfest och hamnar ute i skogen tillsammans med kusinen och den omåttligt populäre Steve Montgomery (Michael B. Jordan, en av de tonåriga knarklangarna i The Wire). De har hittat ett mystiskt hål i marken som ger ifrån sig märkliga ljud. Med hjälp av lampan på Andrews kamera klättrar de ner och hittar besynnerliga stenmönster som ger ifrån sig olikfärgat ljus.

När de tre ynglingarna kommer upp ur hålet igen upptäcker de att de har helt nya förmågor. Telekinesi, förmågan att röra saker med tankekraft. De får bollar att sväva, de bygger legotorn utan att röra vid bitarna, och de tränar sina krafter tillsammans och upptäcker att de blir starkare och starkare. Andrew är bäst av dem och plötsligt har han en helt annan ställning än han är van vid.

De tre svetsas samman av sin hemlighet och börjar leka med sina krafter, hittar fler och fler användningsområden, blir starkare och starkare. Men de är inte överens om hur man ska hantera de faror som följer med deras förmågor, de är inte överens om huruvida de måste ha regler, och de börjar glida isär. Andrew vänder sig i mörkare riktningar och börjar filosofera i Raskolnikov-stil om vad hans makt egentligen betyder.

Även om det är synd att det alltid är mobbingoffret som måste gå psykfall i de här historierna så är Chronicle en intelligent och originell version av superhjältehistorien. Liksom Unbreakable förenar den superkrafter med vardagsrealism och ställer frågan vad som egentligen skulle hända med en superhjälte i vår värld. För en gångs skull känns inte det actionpackade slutet malplacerat; här är det nog det enda fungerande sättet att avsluta.

Paranormal Activity (2007) - 1/6

När den Blair Witch Project-inspirerade trenden slutligen dör och vi slipper lida oss igenom fler skakiga filmer som försöker upprätthålla den sällan trovärdiga illusionen att en av karaktärerna filmat det vi får se kommer jag att engagera en fyrtiomannaorkester och bjuda till bankett. Gimmicken fungerar inte ofta och till och med när den gör det önskar jag att jag slapp den.

Paranormal Activity är ett bra exempel. Marknadsföringen försökte låtsas att det rörde sig om en sann historia och man döpte till och med sina karaktärer efter skådespelarna, men det blir rätt kvickt uppenbart att det här är lika påhittat som de många inspirationskällorna.

Det unga paret Katie (Katie Featherston) och Micah (Micah Sloat) har precis flyttat in i ett radhus, vilket är en klassisk skräckfilmsöppning. Just här är det dock helt onödigt eftersom demonen (hoppsan, spoiler) tydligen hängt med Katie sen hon var liten och nu följt efter till det nya huset. Här driver den dock sitt game till helt nya höjder vilket Micah fångar med sin videokamera som han monterar upp varje natt trots att han inte tror på Katies historier.

Dörrar börjar röra sig av sig själva, mystiska ljud hörs och Katie går i sömnen. De får råd av ett medium (Mark Fredrichs) och försöker nå en demonolog för att få ett expertutlåtande, vilket låter som ett typiskt fall av skit in, skit ut. Väldigt lite händer som vi inte sett förr, oftast i bättre filmer, och även om den monterade videokameran fungerar hyggligt så blir det sedvanligt parodiskt så fort det är dag och Micah knallar omkring med den i handen. De flesta hade slutat filma i situationer där Micah bara fortsätter, men den bräckliga illusionen måste upprätthållas.

Demonen blir allt jobbigare och Katie påverkas både fysiskt och psykiskt. Det finns dock en gräns för hur länge man kan hålla på att stegra en sån här historia och när Paranormal Activity når den gränsen har filmen ingen aning om vad den ska hitta på. Slutet sker enbart av utmattning och inget av de tre olika sluten som filmades ger någon tillfredsställelse. Jag tror inte ens att de valde det bästa av dem.

Paranormal Activity är orimlig, inte otäck, och oftast tråkig. Den hade blivit bättre om den inte hade varit i darrig låtsasdokumentärstil, men den hade förmodligen aldrig blivit bra.