L'illusionniste (2010) - 6/6

2010 vanns Oscarn för bästa animerade film av Pixar - som vanligt - och deras film Toy Story 3. Min kärlek för Pixar är välkänd för mina läsare och Toy Story 3 var en härlig film, men den här gången gick akademin åt fel håll. Toy Story 3 är fantastisk underhållning och ännu ett tecken på att vi lever i barnfilmens guldålder, men den nominerade L'illusionniste är ett mästerverk. Jag gråter fortfarande medan jag skriver.

Det är svårt att skriva om den, särskilt som jag vill avslöja så lite som möjligt och inte förstöra upplevelsen, men jag kan säga att den handlar om en gammal trollkonstnär som lämnar Frankrike och reser genom England med sin slitna affisch, sin höga hatt och sin vita kanin.

Hans konst är på utdöende och han tävlar mot populära popband och snygga sångerskor, så han drivs från plats till plats och söker lyckan. På en liten ö i Skottland rörs han av en ung fattig flickas trasiga skor och förvandlar dem till ett par nya och vackra - som han förstås inhandlat i förväg. Hon blir hans hängivne följeslagare.

Nästan ordlöst berör L'illusionniste mig mer än de flesta filmer. Jag bryr mig mycket mer om dess få, animerade karaktärer än om de tusentals som strömmar förbi på film varje år. Jag satt och bad att det skulle gå bra för dem, att olyckan som såg ut att vara på väg inte skulle hända, att någon vänlig gudom till slut skulle le mot den gamle trollkarlen.

Så gott som varenda scen innehåller något genialiskt eller åtminstone något som glider rakt in i hjärtat. Ändå är L'illusionniste ingen film som hamrar in sitt budskap; därtill är den alldeles för skicklig. L'illusionniste är lågmäld på samma sätt som Thomas McCarthys filmer och drivs framåt på samma subtila sätt. Den lägger mer värde i en liten gest än i en bombastisk demonstration.

Manuset kommer från skådespelaren och regissören Jacques Tati men under sin livstid gjorde han aldrig något av det. Det var antagligen för känsligt, för smärtsamt; han hade två döttrar som han hade för lite kontakt med och de självbiografiska elementen är inte svåra att se. Det råder delade meningar om vilken dotter filmen riktar sig till - hans äldsta som inte ens kände honom eller den yngsta som han bara tillbringade alldeles för lite tid med - men det spelar egentligen ingen roll. Känslorna finns där, och de är på riktigt.

De blir på riktigt för publiken också. L'illusionniste är stundtals en nästan outhärdligt smärtsam film att se, och den uppnår det på mildaste möjliga sätt. Den är smärtsam just därför att det inte är några stora åthävor, utan bara vanlig mänsklighet, vanlig sårbar enkel dum förbannat verklig mänsklighet. Jag har inget skydd mot det; det enda jag kan göra är att känna det.

Och däri ligger genialiteten. L'illusionniste må inte vara en feelgoodfilm men om du vill känna något i kväll, verkligen känna något, se då L'illusionniste med öppna ögon och öppet hjärta. Om konstens syfte är att få människor att känna, då är L'illusionniste ett av de största konstverk som skapats.

Howl's Moving Castle (orig. Hauru no ugoku shiro) (2004) - 4/6

Först och främst: detta är en japansk film i original; jag såg den med engelska röster och därför är det de engelska namnen jag använder nedan. Jag har även läst boken den bygger på; jag blev väldigt förvånad när jag fick veta att det gjorts en Ghibli-Miyazaki-film på den, för den är rätt vanlig europeisk-fantasy och inte alls vad jag väntar mig se när Hayao Miyazaki är i farten. Nu ändrades historien kraftigt mellan bok och film; inte mycket finns kvar förutom karaktärerna och den väldigt grundläggande premissen.

Den är att den artonåriga Sophie (Emily Mortimer), en hattförsäljerska i en steampunkfantasyvärld, förvandlas till en gammal kvinna (Jean Simmons) av en ond häxa (Lauren Bacall). Sophie hamnar i det omkringvandrande slott som ägs av den mäktige trollkarlen Howl (Christian Bale) och bebos av hans lärling Markl (Josh Hutcherson) och elddemonen Calcifer (Billy Crystal).

Filmen följer Sophies försök att bli av med häxans förbannelse, Howls kamp mot den onda Madame Suliman (Blythe Danner), ett krig som utbryter och blandar in slottets invånare, och Sophies försök att hitta Howls hjärta och lösa hans mysterium.

När man pratar Studio Ghibli måste man prata om det visuella och även om det inte är i klass med Spirited Away eller Prinsessan Mononoke så gör det ingen besviken. Det är en sprudlande fantasifull miljö vi får se. Flaxande bombplan, bevingade grodor, skuggvarelser, trollkarlar som förvandlar sig till fåglar, en levande fågelskrämma och magiska fyrverkerier. Och så slottet självt, en väldetaljerad steampunkskapelse som byter form flera gånger under filmen.

Howl's Moving Castle är vacker och intagande att se, men det är mer yta än djup. Trots en ibland svårgenomtränglig intrig så är det inte känslorna och handlingen som får en att fortsätta titta; det är en nyfikenhet på vad för underverk man ska få se härnäst. När man sett det en gång behöver man inte se det igen.

The Nine Lives of Fritz the Cat (1977) - 2/6

Katten Fritz (Skip Hinnant) sitter på soffan och röker på medan hans fru (Reva Rose) skäller ut honom för att han är en lat, konstant pårökt, egoistisk socialbidragstagare. För att undkomma hennes tirader drömmer Fritz sig tillbaka till sina tidigare åtta liv - eller så kanske han bara dagdrömmer om en annorlunda tillvaro.

I sina tankar ligger Fritz med sin syster, blir Adolf Hitlers psykoanalytiker och är en storfräsare på trettiotalet. Bland annat. En del av historierna - särskilt den om New Africa, staten som skapades i New Jersey särskilt för afroamerikaner - innehåller stora portioner samhällssatir som ger en fingervisning om vad den här filmen kunde ha blivit om den hade siktat mer åt det hållet än på chockfaktor.

Meet the Feebles gjorde något liknande men lyckades genom att backas upp av gedignare idéer och större filmskapartalang. The Nine Lives of Fritz the Cat kommer ingenvart, har ingen sammanhängande struktur, lider av alldeles för mycket utfyllnad (imponerande för en film som går på under en timme och tjugo minuter) och när det är klart undrar man mest vad poängen var med allt det här.

The Nine Lives of Fritz the Cat är uppföljaren till Ralph Bakshis Fritz the Cat, en barnförbjuden tecknad film som fick ungefär lika delar hyllning och kontrovers. Det ledde till den här filmen, gjord utan Bakshis inblandning och troligen bara för att casha in på föregångarens popularitet och kända namn. Det syns.

Pom Poko (1994) - 4/6

När duktiga och intelligenta Tanja Suhinina skrev om den här filmen kände jag mig lite träffad, för hur mycket japansk tecknad film har jag sett som inte var signerad Hayao Miyazaki? Visserligen finns det ingen anledning för mig att känna mig träffad för jag har heller aldrig påstått att jag är något mangafan, även om det jag faktiskt sett har varit bra alltihop. Som jag sa i min recension av Prinsessan Mononoke så är det snarare de fanatiska fansen jag har problem med än filmerna själva. Men hennes inlägg fick mig i alla fall att se Pom Poko, så det var väl någon sorts vinst.

Till att börja med: den här filmen demonstrerar varför det kan vara knepigt att se konst från en annan kultur. Jag satt och undrade varför karaktärerna hade så distraherande framträdande testiklar och varför de använde dem till allt möjligt - mattor, fallskärmar, skyltar, vapen. Det verkade vara ett udda val i en film riktad åtminstone delvis till barn. Det visar sig att stora och användbara pungar ingår i mytbildningen kring japanska mårdhundar, som är huvudpersonerna i Pom Poko.

Redan från början verkar de vara ett föränderligt folk. De kan gå på alla fyra och ser då mer eller mindre realistiska ut. De kan också ställa sig på bakbenen och låta sig antropomorfiseras, med kläder och vapen. Och så har de en tredje form som dyker upp lite mer oförutsägbart, där de ser ut som rymlingar från en helt annan konststil. Det händer bland annat i den stora och ganska fåniga slapstickstrid som inleder filmen.

De intelligenta och magikunniga mårdhundarna drivs från sina skogshem av människans industrier och byggprojekt. Två grupper möts och slåss i en scen som fick mig att betvivla att det här skulle vara något att se. Jag har väldigt svårt för pinnar som slås i huvudet på tecknade figurer som därmed gör lustiga miner. Men filmen hämtar sig när den gamla visa Gammelmor Oroku (Nijiko Kiyokawa) sjunger vett i de yngre hetsporrarna och får dem att inse att de måste samarbeta i stället för att slåss. De har en gemensam fiende: människan.

Mårdhundarna har en särskild talang: formskifte. Jag får aldrig klart för mig om det handlar om illusioner eller om de faktiskt byter form, men de kan förvandla både sig själva och omgivningen. Under långa år har de glömt bort konsten men Oroku och den gamle Seizaemon (Norihei Miki) får dem att börja träna igen. Alla har inte gåvan och till och med för dem som har den är det svårt och energikrävande, men de får ordning på det och börjar använda sina förmågor till att attackera och skrämma människor.

Här har vi den riktiga behållningen av Pom Poko: att se mårdhundarna utnyttja sina förvandlingsförmågor med betydligt mer fantasi än man brukar se. Hur många sätt kan man använda formskifte på? Väldigt många. Vissa roliga, vissa farliga, andra kusliga... som kvinnan utan ansikte och det hennes offer drabbas av under minuterna som följer. Framför allt är det filmiskt välgjort. Jag tycker om att se sådant som inte hade kunnat göras lika bra i en annan konstform, och precis som Persepolis använder Pom Poko den tecknade filmen på ett sätt som inte hade fungerat lika bra om det vore live-action eller ens CGI.

Formskiftet når sin klimax vid något de kallar Operation Monster, där de låter en parad av fantastiska kreatur passera genom den nybyggda förorten Tama. Det är varelser med musikinstrument som huvuden och väldiga slingrande drakar, föränderliga monster och hallucinatoriska syner. Det finns en lika storslagen men helt annorlunda scen senare i filmen; den frammanar helt andra känslor.

Berättelsen verkar först konventionell. Vi har den vilde Gonta (Shigeru Izumiya) som vill bekämpa människorna med våld och terror. Den lugne Shokichi (Makoto Nonomura) vill ta en annan väg och helst komma överens med människorna, om möjligt. Vissa talar till och med om att förvandla sig till människor och leva bland dem. Det finns alla möjligheter till ett actionslut och seger genom Shokichis inverkan, men Pom Poko väljer en annan väg och slutar lågmält och milt melankoliskt. Men med en sistasekvens som värmer hjärtat.

Prinsessan Mononoke (1997) - 6/6

Jag är inget större fan av japansk tecknad film eller anime eller manga eller vad nu de besatta fanboysen vill kalla det. Det är en konstform jag mer eller mindre avfärdat, med några få undantag som jag överraskat mig själv genom att tycka om: Spirited Away, Metropolis, Min granne Totoro. Nyligen insåg jag att de där undantagen också utgör samtliga japanska tecknade filmer jag sett, så sett från en annan vinkel tycker jag om all japansk tecknad film. Faktum är att jag har nått insikten att det inte är filmerna jag ogillar utan fansen. Bevare mig från esoteriktörstande japanofilpretton, det är inte min crowd. Därmed har jag även bortstötts från deras favoritämne.

Det ovanstående har inte mycket med resten av recensionen att göra, för Prinsessan Mononoke har jag länge velat se och på något plan tillhör den en bildad cineasts repertoar. Jag tror aldrig jag läst en negativ recension av den och Filmtipset hävdade bestämt att den var en riktig fullpoängare för mig. Så det enda jag egentligen var orolig för var uppblåsta förväntningar.

Oron visade sig ogrundad. Prinsessan Mononoke är en av de ljuvliga filmer som skapar en egen, trovärdig, trollbindande värld och använder sin konstart på ett sätt som ingen annan kan matcha. Precis som Persepolis hade den inte kunnat göras lika bra som live-action; animation är helt rätt väg att välja för det här materialet.

Och vackert, ja, vackert är det. Till och med när det är besatta monster och blinda gamla gudar så är det vackert. Till och med mina Pixarknarkande ögon, som vant sig vid det datorassisterade utseendet hos Up eller WALL-E, tycker att Prinsessan Mononokes skiftande miljöer uppnår en skönhet som överträffar Paradise Falls eller den soptäckta framtidsvärlden.

Handlingen är förvånansvärt komplex, med åtskilliga sidor som alla är fiender till varandra och så stackars prins Ashitaka i mitten som helst vill att alla ska vara vänner. Han kommer från ett isolerat folk långt bort i öster, som en dag angrips av en besatt vildsvinsgud. Ashitaka (Yōji Matsuda) försöker få det mäktiga monstret att byta väg men tvingas till slut ta till pilbågen och drabbas av en förbannelse. Byns sierska (Mitsuko Mori) förklarar att förbannelsen kommer att sprida sig genom hans kropp och slutligen döda honom. Hon råder honom att med öppna ögon resa västerut, kanske finns någonstans ett botemedel.

Där blir han inblandad i en strid mellan människor och natur. I hjortgudens skog lever vargguden Moro (Akihiro Miwa) och vildsvinsguden Okkotonushi (Hisaya Morishige) tillsammans med sin avkomma; Moro har även uppfostrat människoflickan San (Yuriko Ishida) efter att den lilla som spädbarn lämnades som offer till de gamla gudarna. San hatar människorna, särskilt fru Eboshi (Yūko Tanaka) som driver ett järnbruk och bevakar svartkrutets hemlighet. Hon skövlar skogen för att få bränsle till sina eldar och dödar djuren med sina bössor.

Det låter som en gott-mot-ont-historia av standardsnitt; de goda naturliga djuren mot de onda onaturliga människorna, men så enkelt är det inte. Fru Eboshi har sina ljusa sidor; hon ger jobb till prostituerade och spetälska och vill sina undersåtar genuint gott. Själv ansätts hon av samurajer som vill inta järnbruket och stjäla krutets hemlighet. Det är inte fred bland människorna och samma sak gäller ute i skogen där Moro och Okkotonushi inte alls är överens om hur hotet från människorna ska bemötas och deras stammar lever som rivaler. San står benhårt på vargarnas och sin adoptivmors sida. Mitt i detta försöker Ashitaka mäkla fred och förespråka balans mellan människornas och djurens värld. Det blir inget sagoslut av det här.

Prinsessan Mononoke är en sann fantasi, en underbar film full av förundran, skönhet, känslor och karaktär. Den får mig att längta efter en uppföljare eller åtminstone fler berättelser i samma värld, bara så att jag ska kunna få återvända dit igen. Och slutscenen - jag pratar om de sista två sekunderna - är så perfekt att jag precis hann tänka "hoppas att den slutar exakt nu" innan eftertexterna dök upp.

Resan till Melonia (1989) - 5/6

Resan till Melonia kallar sig "Fantasier kring Shakespeares skådespel Stormen", och det är väl en lika god beskrivning som någon. Arvet från pjäsen är i alla fall tydligt, även om det sker signifikanta avsteg och det blir väldigt meta när karaktärerna i filmen uppför en föreställning av just Stormen, vilket har varit en karaktärs dröm hela hans liv. Den karaktären fanns inte med i pjäsen. Och heter William. Om Resan till Melonia varit från sjuttiotalet hade jag sagt att sjuttiotalet var en märklig tid; nu får jag nöja mig med att säga att sjuttiotalet tog lång tid på sig att dö.

Per Åhlin, mannen bakom I huvet på en gammal gubbe och Dunderklumpen, gjorde med Resan till Melonia sin första helt animerade film. Den för oss till ett vidsträckt hav där det finns två öar. Melonia är en grön, lummig paradisö bebodd av trollkarlen Prospero (Allan Edwall), hans dotter Miranda (Robin Carlsson), den magiska sjöfågeln Ariel (Tomas von Brömssen) och grönsaksgolemen Caliban (Ernst Günther). Den andra ön heter Plutonia och är ett industrialiserat, mekaniserat rökhål, där alla växter och djur utrotats av de två skurkarna Slug (Jan Blomberg) och Slagg (Hans Alfredsson) som byggt gigantiska vapenfabriker som drivs av slavarbete. Det socialistiska och miljovänliga budskapet hade inte kunnat vara mycket tydligare.

Plutonia är en intressant filmmiljö. Maskinön är ett lyckat försök att visa det som The Nutcracker in 3D ville presentera med sitt råttstyrda rike: en helvetesvision som fungerar för barn. Barn arbetar som slavar under oljefatsrobotars bevakning. Skorstenar spyr ut rök och rör droppar oidentifierbara vätskor. Det syns ingenting grönt någonstans och inte en enda fågel sjunger. Särskilt i en surrealistisk mardrömsscen, drömd av rymlingen Ferdinand (Olle Sarri), blir det otäckt och effektivt, men aldrig på ett sätt som stöter bort barn. Sagor lär inte barn att monster finns, de vet redan att monster finns. Sagor lär dem att monster kan dödas.

Ferdinand hamnar efter ett skeppsbrott på Melonia där han på stranden stöter på William (Jan-Olof Strandberg), en varelse av oklar art. Med honom kommer kapten Julgransfot (Ingvar Kjellsson), rorsman (Nils Eklund) och kockan (Eva Rydberg som bränner på med den hårdaste skånska dialekt hon kan uppbringa). Ombord på skeppet fanns också Slug och Slagg, som är ute efter en av Prosperos hemligheter: ett magiskt elixir. De lyckas stjäla det och hela Melonias befolkning följer dem mot Plutonia.

Jag såg aldrig Resan till Melonia när den var ny - och även då hade jag nog varit lite grann för gammal - och jag önskar att jag visste vad jag hade tyckt om den som liten. Otäck, kanske, men säkerligen charmerande och medryckande. Det är en arketypiskt symbolisk liten film, om det onda mot det goda men även det goda visar sig ha sina fel och slutet är - om man nu inte råkar kunna sin Shakespeare - hyggligt oförutsägbart men ändå förutsagt. Det är en film jag skulle vilja sätta ett barn framför, ett barn uppvuxet på CGI och våldsamma barnprogram, bara för att studera reaktionen. Många, många referenser kommer att gå förbi, men det som blir kvar är värdefullt.

Bambi (1942) - 3/6

Walt Disney var den drivande kraften bakom animerad långfilm. När han ville göra sin första långfilm var han kanske den ende som trodde att det skulle fungera. Snow White and the Seven Dwarves kallades för "Disney's Folly". Ingen skulle komma och se tecknad långfilm, den för sin tid och genre enorma budgeten skulle gå upp i rök, och Disney skulle få loma tillbaka till att göra Silly Symphonies.

Så gick det inte. Disney visade sig veta vad han pysslade med. Snow White and the Seven Dwarves blev en succé som fick stående ovationer från premiärpubliken. Disney fick en special-Oscar (en stor statyett och sju små). Filmen blev en klassiker och legend som fortfarande håller 75 år senare. Och - och detta är intressant - den marknadsfördes till vuxna. Premiärpubliken var full av kändisar och industrigiganter. Filmen fick beröm från tidningar som Time och New York Times.

Sedan hände något, och tecknad långfilm gled ner i barnens område och stannade där väldigt länge. Vi har börjat ta oss därifrån men fortfarande kan man knappt berömma Up eller Ratatouille utan att häpet lägga till att tecknad film faktiskt inte bara är för barn längre.

Jag vet inte varför det blev så, men jag misstänker att Disney själv hade med saken att göra. Redan fem år efter Snow White and the Seven Dwarves hade han nämligen bytt inriktning och producerat Bambi, en film som visserligen är tekniskt imponerande och prydlig att se på men som innehåller föga för den vuxne tittaren. Boken var en mörk historia som riktade sig mot vuxna men filmen anstränger sig i stället för att destillera ofarlig gullighet och lyckas till stor del, men det räcker inte för att göra den till något annat än ett färgglatt skådespel att distrahera ungarna med.

Därmed inte sagt att den inte har sina otäcka stunder, men ungarna var nog tuffare på fyrtiotalet än de är i dag. I en vacker skog föds det lilla rådjurskidet Bambi. Han träffar vänner - en hyperaktiv kanin och en blyg skunk - och ett framtida kärleksföremål, han ser sin imponerande far, och han lär sig frukta människan. Det senare visar han sig ha god fog för; en jägare skjuter hans mor och själv tvingas han fly. Han har en gullig liten kärlekshistoria, det blir lite mer otäckheter, och sen varvar historien ner och så är det slut.

Enormt mycket arbete lades ner på Bambi. Skridskoåkare användes för scenerna där Bambi halkar runt på isen. Tecknarna studerade djur i månader. Disney krävde naturalistisk realism och det fanns inga animatörer som kunde det; de var vana vid tre små grisar och Kalle Anka. Disneys piska gav resultat och tekniskt är Bambi briljant. Det räcker inte längre. Bambi må ha brutit ny mark, men den gav oss ingen anledning att glädjas över den brutna marken, ingen anledning att bry oss om det vi såg förutom att förundras över hur snyggt det var. Och därmed hade den tecknade filmen lämnat den vuxna sfären, och effekterna ser vi än i dag.

The Land Before Time (1988) - 5/6

En berättarröst informerar oss om att vi befinner oss i den avlägsna forntiden, före människa, mammut och mastodont, i dinosauriernas tid. De stora hjordarna växtätare har börjat få slut på mat och färdas därför mot en mytisk fjärran plats som de kallar för den stora dalen. Där ska det finnas oändligt med mat och vatten, och inga hotande köttätare.

En av hjordarna har bara en enda unge, den lilla långhalsen (apatosaurus) Lillefot. Han är pigg och nyfiken och förstår rakt inte varför dinosaurier av olika arter inte kan leka med varandra. Hans mammas förklaring att det alltid har varit så biter inte. Han tycker att han borde kunna umgås med den obstinata trehorningen (triceratops) Cera, men hon håller inte med.

Det är en värld fylld av faror. En attack från en vasstand (tyrannosaurus rex) och en jordbävning gör att Cera skiljs från sin familj och själv förlorar Lillefot sin mamma i en scen som står långt över när Bambis mamma blir skjuten. Lillefot och Cera börjar efter inledande meningsskiljaktigheter färdas tillsammans, och de träffar tre nya vänner som också är antingen föräldralösa eller har tappat bort sina familjer: en stormun (saurolophus) som heter Kvacki, en taggstjärt (stegosaurus) som Kvacki döper till Tagg och den icke flygkunniga flygaren (petranodon) Petrie.

De fem vännerna tar sig fram genom en skrämmande värld som mest påminner om en postapokalyptisk ödemark. Det är nästan slut på växter ("grön mat", som dinosaurierna kallar det), det enda de ser är naken sten, knotiga träd, tjärgropar och dundrande vulkaner. Dessutom jagas de hela tiden av den vasstand som var med om att orsaka allt elände till att börja med. Cera är envis och bråkig och vill ständigt gå sin egen väg, medan Lillefot av sin mamma fick veta vägen till den stora dalen och vill följa hennes ord. Ibland ser han henne i skuggor eller i molnen och tycker sig höra hennes röst som fortsätter leda honom, men hon försvinner alltid.

De fem små dinosaurieungarna är ibland nästan outhärdligt söta, men det går aldrig riktigt över gränsen och de förblir charmiga i stället för påträngande tillrättalagda. Den otäcka värld de lever i lättas upp av humorfyllda sekvenser, där min favorit är ett slags luftburen dans utförd av ett halvdussin pyttesmå flygödlor som jonglerar med bär. Det finns mycket sorg i The Land Before Time, mycket elände, mycket mörker, men det är mörker av ett slag som är lätt att bära för det är alltid någon av huvudpersonerna som finner ljuset och drar gänget vidare.

Det är alltid svårt att recensera och betygsätta filmer som är riktade till någon helt annan. Jag såg den här filmen på bio när jag var tio eller elva och älskade den, men jag räknade med att tillbringa en stor del av den uttråkad när jag nu över tjugo år senare såg om den. Så blev det inte. Jag blev rörd när Lillefots mamma dog, jag brydde mig om hur det gick för de små urtidsdjuren och det gladde mig när de nådde fram och träffade sina familjer och fick nya surrogatsyskon. The Land Before Time är en tilltalande film som jag gärna ser om tillsammans med en åttaåring, bara för att i smyg studera reaktionen.

5/6: Inside Job (2010)

Min granne Totoro (1988) - 5/6

En munlös huvudfoting med kaninöron traskar förbi och släpper ploppar som förvandlas till sjungande kopior av den själv, och det är bara förtexterna. Därefter får vi möta fyraåriga Mei (Chika Sikamoto) och hennes storasyster Satsuki (Noriko Hidaka) som tillsammans med sin far (Shigesato Iyoi) flyttar till ett nergånget hus på landet. Grannpojken Kanta (Toshiyuki Amagasa) hävdar att huset är hemsökt, och det verkar det också vara, men inte av spöken utan av andra varelser som vuxna inte kan se.

Mei stöter på två av dem och följer efter dem genom ett hål under ett jättelikt kamferträd ner i en sagovärld där hon träffar titelns Totoro, en grå och fluffig tingest som tävlar med Bamse i ofarlig snällhet.

Det är det som utmärker Min granne Totoro. De här varelserna, till och med de små svarta håriga sakerna som flyger omkring i skuggorna, är ofarliga, de är vänliga, de gör inget annat än att fylla oss med barnslig förundran. De vuxna är inte elaka eller korkade som de annars brukar vara i barnfilmer. Meis och Satsukis far lyssnar på deras historier om Totoro och säger inte emot. Om han tror på det låter jag vara osagt, men om inte så låter han dem ha sin harmlösa fantasi ifred.

Studio Ghibli är kända för sina vackra handtecknade miljöer. Animatörerna är inte lata; de lägger gärna ner extra arbete för att en trollslända eller fjäril ska kunna flyga förbi utan att ha minsta inverkan på handlingen. Här har de skapat en vacker värld utan skurkar och ondska. Det finns knappt ens en handling, bara en situation som leder till en annan och växlar mellan vardaglig barndomslycka och fantasifulla underverk. I Min granne Totoro måste man inte bekämpa både ondingar och sina dumma föräldrar som inte begriper nånting. I stället står man och väntar på bussen tillsammans med ett snällt troll. Och lånar ut sitt paraply till trollet.

Det är inte lätt för mig att ge ett betyg till Min granne Totoro. Å ena sidan finns det inte mycket till handling, mycket lite drama, ingen konflikt, få skratt, knappt något alls av det jag normalt associerar med bra filmer. Å andra sidan vill mitt inre barn ge den en femma bara för kattbussen. Jag tror att det här är en film där man ska lyssna på sitt inre barn.

26/4: Eastern Promises (2007)

Persepolis (2007) - 6/6

Marjane Satrapi föddes i Iran och upplevde den iranska revolutionen då shahens regim ersattes av något som borde ha varit bättre men för många visade sig värre. I det nya Iran kände hon sig inte längre hemma. Som fjortonåring skickades hon till Wien för att studera och komma undan Iran-Irak-kriget. Där kände hon sig inte heller hemma, men av rakt motsatta skäl. Som vuxen publicerade hon två seriealbum med sin historia, och de gjordes sedermera till en fantastisk tecknad film.

Persepolis är en film som är svår att recensera. Det finns alldeles för mycket jag vill ha med. Jag vill få in motsättningen mellan det moderna och det för mig uråldriga - filmens Marjane drömmer om Adidas-skor men kallar sig samtidigt för profet. Jag vill berätta om hur den motsättningen reflekteras i kulturkrockarna, både mellan Marjane och västerlänningarna hon möter och mellan filmen och mig som västerländsk tittare.

Jag vill få in broderskapet jag trots kulturskillnaderna fås att känna med det iranska folket. De har samma samtal som vi, men samtidigt talar de om revolution och krig och de hopp de känner. Hopp som snart kommer att grusas, vilket alla vet som öppnat en historiebok.

Jag vill få in hur filmen illustrerar människors gängbildning. Till och med när musik är smuggelgods bildar Marjane och hennes jämnåriga sig uppfattningar om vilken musik som är cool och vilken som är för nördar, medan nunnorna avfärdar allting som punk. När Marjane är i Wien kan hon inte relatera till poprevolutionärerna som pratar om förtryck och revolution men inte har en aning om vad de orden betyder. De tycker det är coolt att hon har sett döda människor. Hon önskar att hon hade sluppit.

Jag vill få in hur underbart det tecknade filmmediet utnyttjas. Fängelset där Marjanes pappa spärras in är ett kråkslott från en skräckfilm. De auktoritära nunnorna är sagomonster. Till och med när Marjane och hennes klasskamrater är likadant klädda och gör samma gester är deras ansikten olika, medan poliser och andra som arbetar för diktaturen har identiska ansikten. När allt är perfekt mellan Marjane och hennes pojkvän är de så samspelta att den ene kan ta ett bloss på en cigarrett och den andre blåsa ut röken, men när deras förhållande spruckit är han en vidrig varelse.

Jag vill få in allt det här och mer därtill. Det finns en oändlig rad detaljer att upptäcka, en oändlig rad små ögonblick som fastnar i minnet. När någon säger sig inte förstå poängen med tecknad film vill jag visa honom Persepolis. Detta är ett underbart verk som inte hade kunnat göras lika bra i ett annat medium.

Det enda jag kan klaga på hos Persepolis är att den försöker pressa in väldigt mycket på 95 alldeles för korta minuter vilket stundtals gör den grötig och förvirrad. Den berättar åtminstone tre samtidiga historier och hade tjänat på att vara längre eller kanske delas upp i två. Frågan är om dess genialitet då hade kunnat upprätthållas. Som den är har den inte ett dåligt ögonblick och det kanske är värt lite överlastning.

24/4: The Hessen Affair (2009)