2010 vanns Oscarn för bästa animerade film av Pixar - som vanligt - och deras film Toy Story 3. Min kärlek för Pixar är välkänd för mina läsare och Toy Story 3 var en härlig film, men den här gången gick akademin åt fel håll. Toy Story 3 är fantastisk underhållning och ännu ett tecken på att vi lever i barnfilmens guldålder, men den nominerade L'illusionniste är ett mästerverk. Jag gråter fortfarande medan jag skriver.
Det är svårt att skriva om den, särskilt som jag vill avslöja så lite som möjligt och inte förstöra upplevelsen, men jag kan säga att den handlar om en gammal trollkonstnär som lämnar Frankrike och reser genom England med sin slitna affisch, sin höga hatt och sin vita kanin.
Hans konst är på utdöende och han tävlar mot populära popband och snygga sångerskor, så han drivs från plats till plats och söker lyckan. På en liten ö i Skottland rörs han av en ung fattig flickas trasiga skor och förvandlar dem till ett par nya och vackra - som han förstås inhandlat i förväg. Hon blir hans hängivne följeslagare.
Nästan ordlöst berör L'illusionniste mig mer än de flesta filmer. Jag bryr mig mycket mer om dess få, animerade karaktärer än om de tusentals som strömmar förbi på film varje år. Jag satt och bad att det skulle gå bra för dem, att olyckan som såg ut att vara på väg inte skulle hända, att någon vänlig gudom till slut skulle le mot den gamle trollkarlen.
Så gott som varenda scen innehåller något genialiskt eller åtminstone något som glider rakt in i hjärtat. Ändå är L'illusionniste ingen film som hamrar in sitt budskap; därtill är den alldeles för skicklig. L'illusionniste är lågmäld på samma sätt som Thomas McCarthys filmer och drivs framåt på samma subtila sätt. Den lägger mer värde i en liten gest än i en bombastisk demonstration.
Manuset kommer från skådespelaren och regissören Jacques Tati men under sin livstid gjorde han aldrig något av det. Det var antagligen för känsligt, för smärtsamt; han hade två döttrar som han hade för lite kontakt med och de självbiografiska elementen är inte svåra att se. Det råder delade meningar om vilken dotter filmen riktar sig till - hans äldsta som inte ens kände honom eller den yngsta som han bara tillbringade alldeles för lite tid med - men det spelar egentligen ingen roll. Känslorna finns där, och de är på riktigt.
De blir på riktigt för publiken också. L'illusionniste är stundtals en nästan outhärdligt smärtsam film att se, och den uppnår det på mildaste möjliga sätt. Den är smärtsam just därför att det inte är några stora åthävor, utan bara vanlig mänsklighet, vanlig sårbar enkel dum förbannat verklig mänsklighet. Jag har inget skydd mot det; det enda jag kan göra är att känna det.
Och däri ligger genialiteten. L'illusionniste må inte vara en feelgoodfilm men om du vill känna något i kväll, verkligen känna något, se då L'illusionniste med öppna ögon och öppet hjärta. Om konstens syfte är att få människor att känna, då är L'illusionniste ett av de största konstverk som skapats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar