Flowers in the Attic - "Vindsträdgården" - är en bergfast klassiker inom eländeslitteraturen. Historien om de stackars barnen som lever instängda på vinden av en narcissistisk mamma och en svavelosande mormor har avhandlats vid månget middagsbord; den är den sorts bok som alla av en viss generation läst eller åtminstone har en åsikt om. Detta är den andra filmversionen. Jag har varken läst boken eller sett den första filmen, men till och med jag visste ungefär vad som skulle hända. Plus vissa detaljer. Ni vet vilka jag menar.
När berättelsen börjar är allting socker. Mamma Corinne (Heather Graham) och pappa Christopher (Chad Willett) lever i ett vackert hus med sina barn Chris Jr (Mason Dye), Cathy (Kiernan Shipka) och tvillingarna Carrie (Ava Telak) och Cory (Maxwell Kovach). Men så dör pappa i en bilolycka, familjens inkomst försvinner, och allt de har kvar är skulder.
Corinne kommer på en lösning: de ska bo hos hennes stenrika föräldrar. Då hon alltid sagt att de inte har någon släkt undrar barnen varför de aldrig hört talas om stenrika föräldrar förut, men Corinne vill inte förklara närmare. De hoppar på tåget och anländer sent på kvällen till herrgården Foxworth Hall. Där tas de emot av Corinnes mor Olivia (Ellen Burstyn) som visar öppet förakt för dem allihop men släpper in dem i ett litet rum på ovanvåningen. De två äldre syskonen får strikta order att hålla tvillingarna tysta, och de får tillgång till vinden så att de har nånstans att leka.
Först ska de bara vara där en natt. Sedan någon vecka. Sedan någon månad. Bara tills Corinne lyckas få tillbaka pappans gunst, som hon förlorade genom någon först ospecificerad överträdelse. Chris och Cathy försöker ta hand om tvillingarna och göra upplevelsen uthärdlig för dem, men ingen tar hand om tonåringarna. Corinne dyker upp ibland, men hon verkar bry sig mindre och mindre om barnen och mer och mer om sig själv. Och mormor Olivia är helt enkelt ond och elak.
Det är en imponerande lång och innehållsrik historia den här filmen klämmer in på en och en halv timme utan att det känns rushat eller intryckt. Ellen Burstyn är det bästa i filmen; hon skapar en riktig djävul av sin karaktär vars logik dock brister mot slutet. Heather Graham är mindre övertygande och barnen har inte rutinen till att hänga med, även om de gör en bra insats.
Problemet med filmen misstänker jag att den ärvt från boken. Det är helt enkelt elände och elände staplat på vartannat, en stadig stegring av misär, och när det är dags att avsluta har historien ingenstans att bli av. Det är ingen överraskning att det kom uppföljare; vi kan inte rimligen lämna karaktärerna där de är när eftertexterna rullar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar