Detta är den tredje filmen i den halvimproviserade Cornetto-trilogin, vars två första delar Shaun of the Dead och Hot Fuzz var absurt härliga komedier som kunde sätta ett leende på läpparna på ett lik (och den första bokstavligen försökte). Få filmer hade kunnat matcha dem och The World's End lyckas inte, men den gör ett riktigt bra försök och slutar som något lyckat i sig själv.
Den smågenialiske Simon Pegg spelar den här gången totalförloraren Gary King. Som småstadstonåring var han en legend och killgängets självklare ledare. Efter studenten gav gänget sig på den klassiska lokala pubrundan "The Golden Mile", tolv pubar som slutade på "The World's End". Tolv pubar, tolv öl. Men de lyckades inte och nu 20+ år senare bestämmer han sig för att det ska göras igen.
Problemet är att Gary har ändrats så lite som möjligt under årtiondena som gått medan hans kompisar blivit framgångsrika karriärsmänniskor med jobb och hus och familjer och bilar som är yngre än de själva. Gary lockar med dem på ren energi och personlighet, och till sin egen förvåning kommer de: Andy (Peggs ständige parhäst Nick Frost), Steven (Paddy Considine), O-Man (Martin Freeman) och Peter (Eddie Marsan). Hem till småstaden bär det, tolv bärs är målet.
Det är nu det blir svårt att prata om The World's End. Den gör ett oväntat och radikalt genreskifte en bit in och det är väldigt sällan något sådant fungerar. Här gör det det... delvis. När det först började hända hoppades jag på att det skulle vara en dröm eller hallucination eller vad som helst, för det här var inte historien jag ville se. Det är Sucker Punch-sjukan; jag hade börjat bry mig om Gary och Andy och de andra, känna med dem vid återkomsten till uppväxtstaden och åsynen av förändringarna den gått igenom, och ville inte se den här helt andra berättelsen i stället.
Men The World's End hämtar upp sig från det. Den använder de nya elementen för att belysa sina originalteman - den besynnerliga alienationen när man återvänder till sin uppväxtort och likriktningen som sprider sig över västvärlden - och använder dem för att ge förklaringar till de här fenomenen. Det är den bästa sortens spekulativ fiktion, den som ger oss insikter i vår egen värld.
Pegg, Frost och Freeman är välkända ansikten och talanger, och de andra kanske inte når upp till riktigt samma nivå men de fortsätter vara kul att se hela vägen igenom. Bifigurerna - gamla lärare och lokala byfånar - är precis såna original man önskar att se, och är vana att se när Pegg och Frost börjar jobba. Slutscenerna kanske bryter av lite väl mycket och det är svårt att inte sakna historien vi såg tills allting förändrades, men The World's End är ändå varm och smart underhållning som får mig att undra vad Simon Pegg och Nick Frost ska hitta på härnäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar