fredag 29 juli 2016

Now You See Me 2 (2016) - 4/6


Det bästa med den första Now You See Me var att den faktiskt fick mig att gissa och inte vara säker på att jag gissade rätt. Uppföljaren misslyckas med den biten. Kvar finns fortfarande bra skådespelare, imponerande spektakel, teknisk skicklighet och smidiga replikskiften, men historien fastställer tidigt att den bara vill twista så mycket som möjligt och då blir det rätt lätt att förutsäga vilka twistar som är på väg.

Filmen hade kunnat komma undan med det om det inte vore för att den tillbringar de sista tjugo minuterna med att förklara saker. De stora avslöjandena ska komma på ett sätt som gör att man förstår direkt, eller med antydanden efter vägen, inte genom en tjock infodump precis innan sluttexterna. I Now You See Me 2 har det hänt så många till synes omöjliga saker att det inte finns någon annan utväg, och därmed ser vi att den fallit i uppföljarfällan: måste vara mer, värre, större.

Men innan dess är den både välgjord och underhållande. Magikerna som kallas Four Horsemen har sen sitt spektakulära uppträdande i slutet på förra filmen hållit sig gömda i ett år. En av dem har tröttnat och gett sig av, och kvar finns gatumagikern Daniel Atlas (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack Wilder (Dave Franco) som fejkade sin död och hypnotisören Merritt McKinley (Woody Harrelson). De väntar på order från det mystiska Ögat och deras boss, FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) tillbringar tiden med att lägga ut villospår för sina kollegor som letar efter Horsemen.

När deras order till slut kommer är de att dyka upp på en stor teknikmässa och avslöja Steve Jobs-typen Owen Case (Ben Lamb). Lula May (Lizzy Caplan) rekryteras för att ersätta Henley, och trolleriet är igång. Men någon vet vad de håller på med och slår till i rätt ögonblick, och så är Horsemen på flykt.

Nu får de möta Walter Mabry (Daniel Radcliffe), en ung men stenrik affärsman som, inspirerad av Jack Wilder, fejkat sin död och lever i skuggorna. Radcliffes prestation är en märklig en; i hans första scener älskade jag hans besynnerliga skapelse, denna charmiga men slemmiga, omväxlande läskiga och roliga lille psykopat. På ett plan är han en bortskämd skitunge, på andra en fulländad skurk. Tyvärr lyckas det intrycket bara upprätthållas precis i början och underhållningsvärdet rinner bort. Det är inte Radcliffes fel dock; manuset visste inte vad det skulle göra med Mabry.

Fortsatta detaljer är onödiga. Poängen med filmen är att följa med i händelseförloppet och hoppas på att bli överraskad. Det hände inte mig.


onsdag 6 juli 2016

Captain America: Civil War (2016) - 5/6


Jag undrar varför den här filmen marknadsförs som en Captain America-film när den helt klart är en Avengers-film. Är det bara för att Thor och Hulken inte är med? Mer troligt är det nån marknadsföringsgrej; de vill inte mätta marknaden med Avengers-filmer även om den enda skillnaden är titeln.

Den är bra, hur som helst. Bättre än både de tidigare Captain America-filmerna och de tidigare Avengers-filmerna. Den tar sig runt grundproblemet att vi i den här sortens historier vet vem som kommer att vinna; frågan är bara hur.

I Captain America: Civil War är det hjältar på båda sidorna, och det är faktiskt inte uppenbart hur det kommer att gå. Det leder bland annat till en väldigt bra och underhållande stridsscen på en flygplats, där de två superhjältelagen möts och vi får se vad deras krafter gör när de ställs mot varandra.

Vad är det då som gör att Avengers delar upp sig i två fraktioner och börjar slåss mot varandra? Intrigen låter sig inte sammanfattas lätt men grunden är att regeringen vill ha Avengers under sin auktoritet. Att Iron Man (Robert Downey Jr) står på den sidan är lite förvånande och att helyllepatrioten Captain America (Chris Evans) står på den andra är än mer, men det har att göra med den gode kaptenens lojalitet till sin gamle stridskamrat Bucky (Sebastian Stan).

Tillsammans med Captain America och Bucky står Falcon (Anthony Mackie), Hawkeye (Jeremy Renner), Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) och Ant-Man (Paul Rudd). Bakom Iron Man finns Black Widow (Scarlett Johansson), War Machine (Don Cheadle), Vision (Paul Bettany) och nykomlingarna Black Panther (Chadwick Boseman) och Spiderman (Tom Holland).

Allt sammantaget är Captain America: Civil War en utmärkt superhjältefilm, som drar nytta av genrens goda sidor och gör sitt bästa för att undvika de dåliga. Handling, karaktärer och action klickar samman och blir något som inte är genialiskt, men riktigt bra.

tisdag 10 maj 2016

Dog Bite Dog (orig. Gau Ngao Gau) (2006) - 5/6


En man (Edison Chen) som verkar ha bara rudimentära kopplingar till mänsklighet färdas med båt till Hong Kong. Där hamnar han på en restaurang, en plats vars normer tydligen är helt främmande för honom, och mördar kallblodigt en advokat.

Han flyr från platsen och jagas av den brutale och oskötsamme polisen Wai (Sam Lee) och hans kollega Lam (Suet Lam). Under en våldsam konfrontation dödas Lam och då blir det personligt för Wai, som jagar mördaren med psykotisk målmedvetenhet.

Det visar sig att mördaren växte upp som kambodjanskt gatubarn och överlevde genom att besegra andra barn i blodiga, illegala boxningsmatcher som var föremål för vild satsning. Poliserna konstaterar att om det var hans barndom så har han inte mycket mänsklighet kvar.

Av en slump träffar den flyende mördaren på en ung kvinna (Weiying Pei) som väcker känslor i honom, och vi börjar ana att poliserna har fel. Under jakten mjuknar mördaren medan Wai hårdnar och de kommer kanske att hinna passera varandra innan den slutliga uppgörelsen.

Dog Bite Dog är en mycket våldsam, brutal, hänsynslös film, men det kalla våldet glorifieras inte och det upplevs aldrig som spekulativt. Liksom i Korpen flyger och A Clockwork Orange används det för att dra in oss i karaktärernas värld, en värld som - tacknämligen - är de flesta av oss helt främmande.

Filmens stora nackdel är en onödig undertråd som involverar Wais far (Ka Wah Lam), en aktad polis som ligger i koma efter att ha skjutits, och misstänks för droghandel. Den behövs inte för att förklara Wais motivation - om något så stör den det syftet - och den har få beröringspunkter med resten av berättelsen.

När slutet väl kommer är det dock glömt. Slutscenen i Dog Bite Dog är ett litet mästerverk, en avskalad, stiliserad, koreograferad historia där ord är överflödiga och gester är allt. Tre människor möts och deras linjer löper till sina oundvikliga slutpunkter i en blodig, känslosam dans. Sällan har något så våldsamt och så sorgligt varit så vackert.

söndag 24 april 2016

The American (2010) - 3/6


Den mystiske amerikanen Jack (George Clooney) lever ett till synes idylliskt liv i svenska Dalarna med Ingrid (Irina Björklund). När de är ute på en promenad blir de angripna av en krypskytt. Jack dödar honom, sen Ingrid, och ger sig av till Rom.

Där kontaktar han Pavel (Johan Leysen) som säger åt honom att ligga lågt medan Pavel kollar upp vad som pågår. Under tiden fixar Pavel ett uppdrag åt Jack; han ska bygga ett specialgjort prickskyttegevär åt Mathilde (Thekla Reuten). Jack är tydligen nån sorts specialiserad vapensmed och lönnmördare som drog sig tillbaka till Dalarna för att ligga med en svenska. Nu slår han sig i stället ner på den italienska landsbygden, har djupa samtal med prästen Benedetto (Paolo Bonacelli) och köper sex av Clara (Violante Placido).

Här saktar filmen ner och blir väldigt långsam, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt. Men i det här sammanhanget bygger det på att jag intresserar mig för Jack. Spänningen måste vara att lära mig mer om honom och det fungerar bara om jag vet mycket nog för att vilja lära mig mer.

Jack är för mystisk, det finns för lite där, och resten serveras för långsamt. Dessutom utgör han något av en kliché: yrkesmördaren som försöker sluta men inte tillåts göra det. Till och med det faktiskt vackert skötta förhållandet med Clara blir till kliché: den känslolöse mannen som upptäcker att han faktiskt kan känna något. Vilket jag trodde att han gjorde redan i inledningsscenen, med Ingrid.

The American hämtar upp sig markant i slutminuterna och tillsammans med välstämda, lågmälda skådespelarprestationer och en engagerande regi är det nästan tillräckligt för att trycka upp den till en bra film. Men inte riktigt.

fredag 15 april 2016

The Sadist (1963) - 4/6


Charles Starkweather var en gravt osund ung man som under en blodig vecka i januari 1958 mördade tio personer tillsammans med sin fjortonåriga flickvän Caril Ann Fugate. Han hamnade i elektriska stolen och hon tillbringade sjutton år i fängelse. Det här paret och omständigheterna runt deras plötsligt blodbad har inspirerat filmer som Badlands, Kalifornia, Natural Born Killers och den numera nästan bortglömda The Sadist.

Den ger oss den klart mest avskalade versionen och utspelar sig nästan i realtid, nittio minuter av skräck. Offren är tre lärare - Ed (Richard Alden), Doris (Helen Hovey) och Carl (Don Russell) - vars bil går sönder och de måste stanna till på en bilskrot för att hitta en reservdel. Bilskroten är övergiven och det verkar ha hänt plötsligt; en varm paj står fortfarande framställd. Ed tar saken i egna händer och börjar operera ut en bränslepump ur en bil.

Plötsligt står en beväpnad ung man där. Detta är Charles Tibbs (Arch Hall Jr.), en Starkweatherkopia på mordturné med flickvännen Judy (Marilyn Manning). Han tänker tvinga Ed att reparera bilen så han kan döda dem och köra därifrån. Men innan dess gillar han att utöva makt, injaga rädsla, och åsamka lidande.

Tibbs är en otäck skapelse, ett vilt djur i människoskepnad. De enda känslor han har verkar röra honom själv och Judy, alla andra är bara där som objekt för hans vilja. Han står inte ut med att ha mindre än total makt, och när han har makten använder han den för att plåga och tortera.

The Sadist är en våldsam film som måste ha verkat ännu mer så när den kom, men den har kallats för exploitationsfilm och den är inte enbart exploitativ. Det finns riktig skicklighet bakom den, en illustration av krocken mellan moral och omoral, och slutet innehåller tilldragande symbolism. Då möter vilddjuret Tibbs de riktiga vilddjuren, som bara gör vad de gör, inte njuter av det.

The Sadist har dock ett stort problem och det är Arch Hall Jr. Vi såg honom tidigare i Eegah, specifikt skapt av hans far för att göra en stjärna av sonen, och han är helt enkelt ingen bra skådespelare. När hans Tibbs fungerar darrar det i de innersta bitarna av mig, men för det mesta spelar han över så att det gränsar till parodi. Tibbs måste vara otäck, aldrig skrattretande, och när han porträtteras av Arch Hall Jr. så korsas den gränsen för ofta.


torsdag 14 april 2016

Ex Machina (2015) - 6/6


När den här filmen fick en Oscar för bästa effekter över Star Wars VII och Mad Max: Fury Road visste jag att jag måste se den. Jag är glad att jag gjorde det, och effekterna är väldigt bra, men det är inte effekterna som gör Ex Machina bra. Man hade kunnat göra samma film med femtiotalsteknologi och den hade varit lika fantastisk.

I filmens nutid är den genialiske Nathan (Oscar Isaac) grundare och ägare av sökmotorn Blue Book, som handhar 94% av all internetsökning. En av hans anställda är programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson), som vinner ett företagslotteri där priset är en vecka med Nathan på hans luxuösa residens på vidsträckta ägor.

När Caleb anländer berättar Nathan den egentliga orsaken till hans närvaro: Nathan tror sig ha skapat artificiell intelligens och han vill att Caleb umgås med den för att avgöra om den faktiskt är intelligent eller bara följer ett avancerat program. Det rör sig om en till synes kvinnlig robot vid namn Ava (Alicia Vikander). Caleb tillbringar sina dagar med henne och sina kvällar med att dricka med Nathan medan Kyoko (Sonoya Mizuno) passar upp på dem.

Nathan, och Oscar Isaacs prestation i rollen, är det som först skapar intresset för Ex Machina. Nathan är en väldigt smart man - han skrev grundkoden till Blue Book när han var tretton - och smarta karaktärer är nästan omöjliga att skriva. Det är därför dr House alltid får en genialisk metaforisk insikt under avsnittets sista minuter.

Nathan är annorlunda. Han är trovärdigt smart och märkt av att ha tillbringat ett helt liv som den smartaste i rummet. Han är otåligt intolerant mot skitsnack och skär in till pudelns kärna så fort han kan, varenda gång. Han genomskådar alla försvarsmekanismer och slänger dem hänsynslöst åt sidan. Samtidigt är han intagande och charmig - i alla fall i början. Han blir mindre behaglig men mer intressant allt eftersom filmen fortgår.

Nathan är en kraftigt bidragande faktor till den påtagliga stämning som löper genom Ex Machina. Det här är i sig en intelligent film på samma sätt som Gone Baby Gone; en film där det går att räkna ut saker i förväg eftersom de flödar logiskt från det vi sett, och det gör ingenting att vi kan det.

Filmens sanna värde ligger ändå annorstädes. Den tar upp frågor som har bubblat runt i min egen hjärna väldigt intensivt på sista tiden. Var går gränsen mellan maskin och människa? Är våra hjärnor sant intelligenta eller bara väldigt väl programmerade, och om det är det senare, är sann intelligens en chimär? Om inte, har vi moralisk rätt att skapa artificiell intelligens?

Det fortsätter med den väldigt aktuella frågan om det allt mer oundvikliga övervakningssamhället. Vad får det som på nittiotalet kallades för IT-samhället för följder, när den personligaste av information samlas och registreras? Någon som Nathan ser inga hinder mellan sig och all kunskap i världen.


lördag 26 mars 2016

Bigga than Ben (2008) - 2/6


Cobakka (Ben Barnes) och Spiker (Andrei Chadov) är två självbeskrivna Moskvadrägg, unga fattiga ryska killar vars karriärer hittills bestått av att undvika att bli värvade till armén. Cobakka vill starta ett band och Spiker vill gifta sig med sin flickvän men ingen av dem har nog med pengar för att ens fundera på sånt, så de sätter ihop en plan.

Den första versionen faller på att de inte har råd att ta sig till USA, men de kan faktiskt skrapa ihop tillräckligt för att åka till London som de kallar för bedragarens himmelrike. Där ska de få ihop sina pengar, hederligt eller ohederligt, och sen ska det bli band och bröllop.

De hindras av byråkrati, rasism, deras enda allierades vilja att utnyttja dem och sin egen okunskap. De lyckas varken med hederliga jobb eller ohederliga även om den ständiga voice-overn informerar om alla fantastiska planer de har.

Bigga than Ben siktar på att vara en icke-PK svart komedi med diverse inslängda twistar, och ibland blir det roligt. När fjärde väggen bryts skrattar jag till, när snabba bilder visar den logiska fortsättningen av berättelsen skrattar jag till. Men de stunderna är få och utspridda.

Bigga than Ben lider av två fundamentalt obehagliga huvudpersoner och en rörigt hopsatt historia som består av spridda händelser som sällan är hopkopplade med varandra. Ett slut som verkar komma från en helt annan film hjälper inte upp det hela och trots filmens faktiska kvalitéer kan jag inte förmå mig att intressera mig för den.

torsdag 24 mars 2016

Point Break (2015) - 5/6


Jag är spontant negativ till meningslösa remakes, och en remake av Point Break kändes så meningslös som jag kunde tänka mig. Den gav mig en glad överraskning när den levererade en riktigt bra historia, anpassad för 2010-talet utan att förlora sin själ.

Johnny "Utah" Brigham (Luke Bracey) är en extremsportare som ser sin vän Jeff (Max Thieriot) dö under en episk motorcykelkonst. Då byter han inriktning på sitt liv och sju år senare är han hoppfull FBI-agent-aspirant under Hall (Delroy Lindo), som nagelfar honom för att utröna om han verkligen är en potentiellt bra agent.

Johnny försöker imponera på Hall genom  att hitta kopplingen mellan tre märkliga händelser - en diamantstöld där tjuvarna flydde via fallskärm och låter diamanterna regna ner över slummen i Mumbai, en liknande sedelstöld där pengarna faller över en fattig by i Mexiko, och ett hopp från Everests topp. Johnnys hypotes är att de inblandade försöker utföra "The Ozaki Eight", en serie av åtta extrema bragder för att hedra Moder Jord. Och samtidigt passar de på att ge lite tillbaka.

Johnny försöker nästla sig in bland extremsportare för att hitta gärningsmännen och blir involverad med en grupp som leds av Bodhi (Édgar Ramírez), en kombination av våghals och egensinnig filosof. Johnny kommer nära dem han ska studera och blir indragen i sin forna livsstil.

Temat i filmen har förändrats sen sin tjugofem år gamla föregångare. Nu rör det sig om miljökamp och Robin Hood-filosofi. Det fungerar. Det här är ingen krystad remake, gjord enbart för att filmbossar är rädda för risken med nya idéer. Det här är den historia som den första Point Break förmodligen hade varit om den hade gjorts i dag. Den är inte i klass med den första, men den står stadigt på egna ben. Det gnager mig lite att den har så pass lite med föregångaren att göra att den inte hade behövt heta Point Break alls, men där kom väl de riskrädda cheferna in. Och det gör egentligen ingenting. Point Break är en bra film ändå, djupare än den ser ut och med en meningsfull emotionell kärna.

onsdag 16 mars 2016

Little Miss Sunshine (2006) - 6/6


Litteraturprofessorn Frank (Steve Carell) har försökt begå självmord och har bara ett ställe att bli av: sin syster Sheryls (Toni Collette) familj, där det snart visar sig att han kanske är den normalaste.

Sheryls man Richard (Greg Kinnear) kämpar för att slå igenom i självhjälpsbranschen med sitt eget niostegsprogram. Deras tonårsson Dwayne (Paul Dano) hårdtränar för att bli militär testpilot och har svurit tystnadslöfte tills han lyckats. Hans lilla syster Olive (Abigail Breslin) drömmer om att att vinna Little Miss Sunshine, en skönhetstävling för prepubertala flickor, och kanske en dag bli Miss America. Hennes coach och största fan är farfar Edwin (Alan Arkin).

När Olive äntligen lyckas kvala in till Little Miss Sunshine blir hela familjen tvungen att packa in sig i en gammal VW-buss och köra från Albuquerque till Redondo Beach i Kalifornien och längs vägen konfronterar de varandras egenheter innan klimax nås på själva tävlingen.

Little Miss Sunshine fungerar alldeles utmärkt på relativt enkla nivåer: karaktärsstudie, charmig komedi, känslodrama. En film som med hjälp av en fin rollista underhåller och får tittaren att må bra, samtidigt som den riktar en pil eller två mot olika samhällsfenomen.

Men den har en pil till, och den riktas rakt mot skönhetstävlingar för barn. Jonathan Dayton, en av regissörerna, sa att "it was very important to us that the film not be about pageants. It's about being out of place, it's about not knowing where you're going to end up..." men jag tror att han var tvungen att säga det som en sköld mot kritik.

Requiem for a Dream hade inte behövt handla om droger, Pi hade inte behövt handla om matematik, man hade kunnat göra samma filmer om något annat. Men Little Miss Sunshine kritiserar skönhetstävlingarna så specifikt att det måste ha funnits i filmskaparnas sinnen. Vad är det Olive gör för fel under uppträdandet? Det är inte att hon sexualiserar ett barn; hela industrin går ut på att sexualisera ett barn. Nej, det är att hon gör det så uppenbart att inte ens de vana självbedragarna i publiken kan fortsätta låtsas som att det inte handlar om att sexualisera ett barn. Och då blir de arga.

torsdag 10 mars 2016

Savage Grace (2007) - 3/6


Det första som den här filmen fick mig att tänka på var Breakfast at Tiffany's. Det är samma förljugna, ytliga societetsvärld och samma besatthet med högklassig fasad. Men i Savage Grace visar sig sprickorna mycket tidigare och tydligare, och det här är en väldigt annorlunda film. Mycket mörkare, och tyvärr inte alls lika bra.

Det är Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore), som gift sig in i den rika Baekeland-familjen som bakelit är döpt efter, som står för dramat. Hon kommer från en besvärlig bakgrund och lägger den bakom sig genom att kasta sig in i livsstilen som hennes äktenskap erbjuder henne.

Det verkar perfekt. Den rike, belevade maken Brooks (Stephen Dillane). Sonen Anthony (Barney Clark som barn, Eddie Redmayne som vuxen) som älskar sin mor. Men Barbara är ingen sund människa och hennes familj är ingen sund familj. I den fina världen gör hon sig känd för emotionella utbrott, djupa depressioner och gravt olämpligt beteende.

Vad gör då detta med Anthony? Hur reagerar han på en mor som ber sin tolvårige son att läsa högt ur de Sades verk för att visa hur bra han är på franska? Vad gör föräldrarnas ständiga hemligheter och otrohetsaffärer med hans psyke? När han blir äldre och hans homosexualitet inte accepteras märks det att han ärrats av sina upplevelser. Relationen med modern blir allt närmare och sjukare tills det blir tydligt att det här inte kommer att ha ett lyckligt slut.

Savage Grace sviks av sitt manus. Den är välsignad med skickliga skådespelare i en genre som kräver bra prestationer och om den dramatiska strukturen bara hade fått lite mer uppmärksamhet så hade den blivit riktigt bra. Nu är den snarare nittio minuter i sällskap med hemska människor och ett avslut som kommer som en överraskning - den dåliga sortens överraskning. Om man inte råkar veta vad som hände i verkligheten, förstås, men inte ens då verkar filmen veta det.

måndag 29 februari 2016

Into Eternity (2010) - 5/6


Föreställ dig en arkeolog som hittar en struktur byggd av människor för femtusen år sedan. Vad skulle kunna få henom att vända sig om? Vad skulle byggarna kunna ha satt där för femtusen år sen för att få arkeologen att lämna sin upptäckt och aldrig återvända, aldrig ens sticka in huvudet?

Jag kan inte komma på någonting. Det är det problemet som vi står inför när det gäller slutförvaring av kärnavfall, som vi producerar tonvis av och som är farligt i hundratusen år. Ingenting människan byggt har varat så länge och inget vi bygger nu har en chans, utom - förhoppningsvis - Onkalo.

Onkalo - finska för "hålighet" - är den första anläggningen av sitt slag, ett underjordiskt tunnelkomplex på den finska västkusten. Där ska allt det förbrukade kärnbränsle som nu ligger i bassänger på finska kärnkraftverk placeras, förseglas, och ligga orört tills det är ofarligt. Inlåst död, det närmaste en magisk förbannelse vi kommer i verkligheten.

Dokumentärfilmaren Michael Madsen (inte Mr Blonde från Reservoir Dogs) har gjort en film om problemen som Onkalos konstruktörer står inför. Anläggningen måste överleva krig, civilisationers undergång, naturkatastrofer... och det är de små problemen. Det stora problemet är människans ständiga drift att utforska och undersöka, gräva och rota, utgå ifrån att hon vet bäst själv. Medan experter uttalar sig om problemets skala och möjliga lösningar hör vi Madsens egen röst mässa ett meddelande till framtidens människor. Vad är det vi vill säga till dem? Hur ska vi få dem att hålla sig borta?

Det finns olika skolor. Vissa vill hälla jord över den förseglade ingången, plantera träd, kanske rentav bygga hus, och se till att Onkalo glöms bort. Då finns det i alla fall ingen anledning för någon att gräva just där, och med lite tur får Onkalo vara i fred för alltid.

Andra vill sätta upp markörer för att varna framtidens folk, men då är vi tillbaka till arkeologen. Finns det något vi kan lämna som för all framtid stöter bort snarare än att dra till sig?

Åter andra tycker att varje generation ska ta ansvar för budskapet till nästa generation, men hur länge kommer det att hålla? Om människan uppfinner kall fusion eller bara slutar använda kärnkraft, hur många generationer dröjer det innan strålning är en legend, innan informationen om radioaktivt avfall är specialiserad kunskap? Hur länge kommer människan att lita på budskapet från det förflutna? Är vi ens säkra på att det kommer att vara människor?

Into Eternity gör ett bra jobb med att presentera kärnkraftens inneboende problem och kontrasterar de kusliga bilderna inifrån ett mörkt Onkalo med välupplysta intervjuer med finska och svenska experter. Att de inte är överens med varandra är uppenbart, att de här frågorna måste lösas är lika uppenbart, och det faktum att Onkalo faktiskt är den första anläggningen i världen som ens börjat arbeta med de här frågorna, det lever kvar efteråt.

Men det är något annat och betydligt ljusare som jag tar med mig som det yttersta intrycket. Mänskligheten har goda tendenser, trots allt. Varför lägger vi annars ner allt det här arbetet, allt den här tankeverksamheten, på att bry oss om vad som händer om hundra eller tusen eller tiotusen eller hundratusen år?

söndag 28 februari 2016

Rounders (1998) - 6/6


Det här är en film jag kan se precis hur många gånger som helst utan att någonsin bli uttråkad, trots att den efter första titten inte hade goda chanser att bli en av mina favoriter. Det skadar förstås inte att Rounders är den bästa pokerfilm som gjorts. I stället för att som i alla andra pokerfilmer avslutas med att en royal straight flush slår ett fyrtal så är de avgörande händerna i Rounders sådana som faktiskt händer vid ett pokerbord i verkligheten, och vinnaren är den som spelar sin motståndare.

Det börjar redan i inledningsscenen när Mike McDermott (Matt Damon), som finansierar sin juridikutbildning med pokerspel, bestämmer sig för att sluta med smålir och satsa alla sina pengar i ett parti med Teddy KGB (John Malkovich). Han blir utspelad och går därifrån tomhänt.

Han lovar både flickvännen Jo (Gretchen Mol) och den lokala pokerlegenden Joey Knish (John Turturro) att inte spela mer, och i stället börjar han knega för att ta sig igenom sin utbildning. Så en dag kommer hans gamle vän Worm (Edward Norton), som Mike har en stor tacksamhetsskuld till, ut ur fängelset. Worm visar sig vara skyldig en massa pengar, till män som man betalar om man vill behålla sina ben oknäckta, och Mike känner sig tvungen att hjälpa honom.

Den här till synes enkla berättelsen har oanat många bottnar. I samtalen mellan Mike och juridikprofessorn Petrovsky (Martin Landau) berörs medfödd talang kontra vald livsväg. I samspelet mellan Mike och Worm avhandlas vänskap och lojalitet och dess gränser, hur långt man drar sin tacksamhet för gamla tjänster, och ingrodd natur av grodan-och-skorpionen-karaktär.

Kanske har du även lagt märke till något annat: Edward Norton. John Malkovich. John Turturro. Matt Damon. Ja, detta är en extremt bra rollista, och den levererar. John Turturro gör i hård konkurrens en av sina bästa roller, Edward Norton är sitt vanliga naturalistiska jag, Matt Damon glider in i allting han gör, och om man bortser från Malkovichs legendariskt dåliga ryska accent ("in my klub, I vill zplash de pot venever de fuck I pleezeh") så är han en vidrigt fin skurk, som till och med lyckas ducka platthet även om rollen inbjuder till det.

Rounders är en vansinnigt citerbar film, oemotståndligt tilltalande, intelligent, djupare än den verkar, välsignad med en förstklassig rollista, och dessutom den bästa pokerfilmen någonsin. Det är kanske inte så konstigt att den blev en favorit, ändå.

torsdag 28 januari 2016

Little Black Book (2004) - 4/6


Stacy Holt (Brittany Murphy) har alltid tagit sig igenom livets svåra stunder med hjälp av Carly Simon, men ibland hjälper hon inte. Nu är Stacy tillsammans med Derek (Ron Livingston) som verkar perfekt för henne, även om han är lite motvillig att binda sig och aldrig ger raka svar när hans amorösa förflutna kommer upp. Samtidigt har Stacy börjat arbeta på talkshowen Kippie Kann (Kathy Bates) där hon tävlar med sådana som Barb (Holly Hunter) och Ira (Kevin Sussman) för att utmärka sig och stiga i graderna.

Barb ställer sig snabbt på Stacys sida och de blir vänner. Barb har en enkel lösning på Stacys kärleksproblem: ta sig en titt i Dereks Palm-handdator (kids: det var en grej som fanns innan smartphones; ersätt med "iPhone"). Naturligtvis hittar hon saker hon önskar att hon slapp veta.

Stacy börjar prata med Dereks exflickvänner - en gynekolog (Rashida Jones), en kock (Julianne Nicholson) och, jobbigast av allt, en supermodell (Josie Maran). Hon intalar nog sig själv att hon bara vill förstå Derek bättre, komma honom närmare, veta mer om honom... men är det någon som tror på det?

Brittany Murphy är kärnan som gör den här filmen sevärd. Trots Stacys klart ifrågasättbara handlingar så blir hon en förståelig karaktär som vi tycker om. Hon är ingen dålig människa, vilket hon får tillfälle att bevisa mot slutet. Det är Murphys skicklighet som gör att Stacy vinner över oss på sin sida, även om man - som jag - tycker att hon är paranoid, svartsjuk och rätt tosig.

Och eftersom vi tycker om Stacy vill vi följa hennes historia, från den relativt normala början till det spruckna klimax där hennes liv plötsligt inte liknar någonting. Men hon hanterar det med värdighet och går segrande ur alltihop - och inte genom att bli räddad av en man, heller.

onsdag 27 januari 2016

Columbus Day (2008) - 3/6


Jag gillar verkligen Val Kilmer. Han har tillbringat rätt många år med att göra rätt dåliga filmer - men även då har filmer som Felon slunkit igenom - men från tidigare år finns det en lång och fin meritlista som kröns av hans Oscarvärdiga prestation som Doc Holliday i Tombstone.

I Columbus Day ger han sig på en roll som är lika svår som någon av dem och jag tror att det hade lyckats om bara manuset och regin hade gett honom mer av en chans. Det finns så mycket av värme och signifikans i Columbus Day, men det döljs bakom en besynnerlig, förvirrande struktur. Upphackad kronologi var jättecoolt i Pulp Fiction och det har gjorts bra en massa andra gånger men regissören och manusförfattaren Charles Burmeister lyckas inte lika bra som Tarantino. Och det märks att det var hans förebild.

Kilmer spelar den yrkeskriminelle John som precis har gjort sitt livs största stöt. Det gick förstås inte som på räls utan han har mycket uppstädning att göra, och jagas av både poliser och skurkar. Samtidigt försöker han reda ut relationerna med exfrun Alice (Marg Helgenberger), långtida kumpanen Max (Wilmer Valderrama) och den lille pojken Antoine (Bobb'e J. Thompson) som han stöter på i en park och som vägrar lämna honom i fred. Varför är Antoine ensam i en park en vanlig vardag?

Alla ingredienserna finns där och jag vill bry mig. Men handlingen rör sig fram och tillbaka, hoppar mellan olika dagar, och jag är alldeles för ofta osäker på om vi är i nutid eller i en tillbakablick. Det gör att intresset falnar och det enda som håller mig kvar är det mänskliga utbytet mellan John och Antoine. Då vet jag att det är nutid, och då bryr jag mig.

tisdag 19 januari 2016

Big Hero 6 (2014) - 5/6


I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.
Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.


lördag 16 januari 2016

Down (2001) - 1/6


Den senaste skräckfilmen jag såg som försökte slå mynt av hissrädsla var Devil. Down är bättre - marginellt. Jag har fortfarande inte sett en bra film på temat, fast det borde vara vad vi i baskettermer kallar för öppet mål.

Det är ändå det minsta mysteriet med Down. Det finns så många fler. Varför kan Naomi Watts inte agera när hon var fantastisk samma år i Mulholland Drive? Vem kom på idén och trodde att den gick att genomföra, o-komiskt? Hur lyckas en film med den här premissen driva den så långt att jag tycker att en film om en intelligent mordisk hiss blir lite väl orealistisk? Hur kan undertråden som antyder en konspiration för att lura i folk att hissar är säkra, nånsin fungera? Hur ont om pengar hade Michael Ironside för att han skulle gå med på att göra den här filmen?

Den har i alla fall originalitet i det att dess hjälte är en hissreparatör. Mark Newman (James Marshall) är även krigsveteran, hetlevrad och misstänksam. Faktum är att han är den ende som inser att några hissolyckor inte är olyckor utan resultatet av ren ondska. Jag har inte orden till att beskriva den bisarra stämningen när Down försöker injicera samma tyngd i detta som vi finner i filmer med trovärdiga premisser där hjälten är den ende som anar vad som egentligen pågår.

När hans kollega Jeff (Eric Thal) dödats av den onda hissen samarbetar han med journalisten Jennifer Evans (Watts) som skriver smörja men drömmer om grävande journalistik. Tillsammans jagar de ledtrådar och hittar Günther Steinberg (Michael Ironside), hissingenjör med skuggrikt förflutet. Steinberg försöker nå ett kritiskt genombrott inom bioteknologi och tydligen har han gjort saker som människan inte borde göra...

Jag har svårt att se hur Down hade kunnat göras bra men den hade kunnat göras bättre, bland annat genom att inse den enkla sanningen att det mest skrämmande är det vi inte ser. När en man halshuggs av den onda hissen är det mycket otäckare innan vi - med dåliga effekter - får se det i närbild. Det hade också hjälpt att ha fler än tre skådespelare som kan säga repliker utan att låta som om de läser direkt ur manus. Man hade kunnat skippa den fuskkusliga konspirationsstämningen. Och, tja... realism? Jag vet hur dumt det låter i sammanhanget. Det är ändå ett bra tips.

torsdag 14 januari 2016

A Matter of Loaf and Death (2008) - 5/6


Den fjärde och senaste av kortfilmerna om Wallace och Gromit tar en ganska ordentlig vänstersväng. Medan A Close Shave hade sina mörka aspekter är inte A Matter of Loaf and Death rädd för att förflytta sig en bit utanför barnfilmsområdet.

Handlingen gäller nämligen denna gång en seriemördare, och filmen inleds med det tolfte mordet. Det är bagare som är offren, och naturligtvis har Wallace (Peter Sallis röst) valt detta tillfälle att ge sig in i brödbranschen.

Vid en brödleverans träffar Wallace och Gromit på Piella Bakewell (Sally Lindsays röst), som Wallace genast faller för. Hennes pudel Fluffles får samma relation till Gromit, vilket ger filmen lite välbehövlig gullighet.

Vad det är som egentligen pågår blir - som vanligt - snabbt uppenbart för Gromit och publiken, medan Wallace inte är riktigt lika kvick att fatta. Så Gromit måste smyga omkring och försöka avslöja allt elände, och när hans tröge husse till slut kopplat är det dags för en actionfylld avslutning.

Visst är det formulaiskt, men det fungerar. Det som gör att jag betraktar A Matter of Loaf and Death som den minst lyckade av Nick Parks kortfilmer är dels det mörka temat och dels den obehagliga motivationen bakom skurkens dåd. Det är saker jag önskar att vi hade lämnat bakom oss.

onsdag 13 januari 2016

A Close Shave (1995) - 5/6


Den tredje kortfilmen med Wallace och Gromit är också första gången vi får stifta bekantskap med fåret Shaun, sedermera stjärna i sin egen TV-serie och en underbar långfilm. I sitt första framträdande är Shaun en rymling från en mystisk lastbil som genast efter flykten inkvarterar sig hos Gromit och Wallace (Peter Sallis röst).

Samtidigt har Wallace och Gromit börjat arbeta som fönsterputsare och genom jobbet träffar Wallace den fagra Wendolene Ramsbottom (Anne Reids röst), ägare av en ullaffär. Hennes far var uppfinnare av samma slag som Wallace och hon dras till fönsterputsaren som påminner om honom. Hennes otäcka hund Preston verkar mindre entusiastisk.

Det visar sig att Preston är inblandad i en fårstöldhärva som ger upphov till en fantastisk kavalkad av besynnerliga scener - fängelseflykt, Shaun och hans fårkompisar, biljakt, en grötkanon och en sprudlande slutstrid.

Som vanligt är Wallaces uppfinningar ett av de stora dragplåstren, Gromits sunda förnuft i motsats till sin husses glada galenskap ett annat, och den frejdigt tokiga handlingen ett tredje. Den här gången finns dessutom den oemotståndligt söte Shaun som extra krydda. Det kan inte bli dåligt, och det blir det inte.

tisdag 12 januari 2016

The Wrong Trousers (1993) - 5/6


Den andra kortfilmen om Wallace och Gromit är tekniskt bättre än den första och har dessutom en handling som går långt bortom att vara ett alibi för det visuella. Slutresultatet är troligen den bästa av Nick Parks kortfilmer.

Wallace har finansiella problem, men han har ändå råd att köpa ett par "Techno Trousers" på Gromits födelsedag. Det är ett par byxor som ser ut som nedre halvan av en steampunkrymddräkt, och de kan gå ut med Gromit utan att Wallace behöver följa med. Gromit är skeptisk.

För att lösa sina pengabekymmer annonserar Wallace efter en inneboende. Annonsen besvaras av pingvinen Feathers McGraw. Feathers flyttar in i Gromits rum, spelar hög musik hela nätterna, och intresserar sig på ett misstänkt sätt för Wallaces Techno Trousers. Endast Gromit anar oråd.

Gromit visar sig förstås ha rätt. Feathers är ett ondskefullt kriminellt geni med en briljant plan, och resten av filmen rör hur Gromit försöker avslöja och stoppa den onda pingvinen.

Det hela avslutas med en fullständigt underbar actionscen som dessutom är en filmreferens av det härliga vaga slag som inte refererar till någon särskild film utan till hur sådana scener behandlas på film i allmänhet. Bara att göra en actionscen i claymation är imponerande nog, och att göra den så här framgångsrikt är intet mindre än genialiskt.

måndag 11 januari 2016

A Grand Day Out with Wallace and Gromit (1990) - 5/6


Detta är den första filmen med den ostfixerade uppfinnaren Wallace och hans kloka, luttrade hund Gromit. Den började som ett studentprojekt för skaparen Nick Park, och det märks att han egentligen mest ville bevisa att han kunde.

Men det kunde han. Han skapar sina lerfigurer och ger dem personligheter och en miljö att röra sig vid. Detaljrikedomen är redan i denna relativt primitiva skapelse häpnadsväckande, med ett bakgrundsfokus som bjuder på oändliga överraskningar. Jag kan inte sluta tänka på att detta inte är tecknat, utan någon har faktiskt suttit och satt ihop varenda sak och tagit bild efter bild efter bild efter bild.

Handlingen är bara en ursäkt för att visa upp Parks hantverk. Wallace (Peter Sallis röst) funderar på vart han vill åka på semester när det visar sig att han inte har någon ost hemma. Det finns bara en rimlig lösning: bygga ett rymdskepp och ta semester på månen, som ju består av ost.

Ingenting går ihop, och det gör inget. Nick Parks första försök må inte komma i närheten av hans senare, men det är en söt liten sak som roar under sin korta löptid, låter ana det som senare skulle komma, och lyckas med att göra en myntautomat gullig.

fredag 1 januari 2016

Man of Tai Chi (2013) - 4/6


Jag tillhör inte kören som glatt kallar Keanu Reeves för en usel skådespelare. Han har talang men han saknar bredd. Däremot erkänner jag gärna att han har varit med i väldigt mycket skit under sin karriär. Tydligen är den här filmen en del av förklaringen, för han tillbringade fem år med att producera den och finansierade det hela genom att agera i diverse B-filmer.

Vad var då drömmen han lade ner så mycket energi på? Jo, en kampsportfilm som fokuserade på tai chi, en stridskonst som för de flesta kallar fram mentala bilder på äldre människor som gör morgongymnastik i parken snarare än ninjor. Men en stridskonst är det, och det gör Man of Tai Chi fullständigt klart.

Tiger Chen (Tiger Chen) går som ende elev i lära hos den gamle tai chi-mästaren Yang (Yu Hai). Tiger Chen är en mycket skicklig utövare av tai chi och är fast besluten att visa att det är en effektiv stridskonst. Han ställer upp i kampsportsturneringar och intervjuas som ett unikum - tai chi brukar inte synas till på mattorna.

Då uppmärksammas han av Donaka Mark (Keanu Reeves) som till dagligdags äger ett säkerhetsföretag men i hemlighet driver en underjordisk stridsklubb. När vi möter honom är han åskådare till en match och när vinnaren vägrar döda sin motståndare kliver han själv in och tar hand om saken, med tydlig besvikelse. Donaka Mark vill se död.

Han fascineras av Tiger Chen och försöker rekrytera honom till sin olagliga, dödliga turnering. Ynglingen säger först nej men Donaka lyckas pressa honom till det, och han börjar gå en serie allt våldsammare matcher. Donakas motivation är att han vill se om han kan ta en "man of tai chi" och förvandla honom till en iskall mördare. Det verkar fungera bra - Tiger Chen börjar tydligt allt mer tycka om våldet och brutaliteten.

När jag läser om det jag skrivit låter Man of Tai Chi bättre än den är. Den har en bra idé, det är en roll som Keanu Reeves fungerar i, och Tiger Chen gör ett bra porträtt av en man på väg ner i mörkret. Men den kommer inte längre än sin idé.

Framför allt stördes jag av att det tjatas så mycket om hur unik Tiger Chen är, en tai chi-kille som slåss, men under stridsscenerna slåss han ganska exakt som de andra. Det finns några träningsscener som för mitt oerfarna öga ser genuina ut, men så fort det ska slåss ser det ut som vilken filmstridskonst som helst.

Man of Tai Chi är ingen dålig film men den var inte heller värd att lägga fem år av sin karriär på, och det är inget gott tecken när beskrivningen av handlingen är bättre än filmen.