Ex Machina (2015) - 6/6

När den här filmen fick en Oscar för bästa effekter över Star Wars VII och Mad Max: Fury Road visste jag att jag måste se den. Jag är glad att jag gjorde det, och effekterna är väldigt bra, men det är inte effekterna som gör Ex Machina bra. Man hade kunnat göra samma film med femtiotalsteknologi och den hade varit lika fantastisk.

I filmens nutid är den genialiske Nathan (Oscar Isaac) grundare och ägare av sökmotorn Blue Book, som handhar 94% av all internetsökning. En av hans anställda är programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson), som vinner ett företagslotteri där priset är en vecka med Nathan på hans luxuösa residens på vidsträckta ägor.

När Caleb anländer berättar Nathan den egentliga orsaken till hans närvaro: Nathan tror sig ha skapat artificiell intelligens och han vill att Caleb umgås med den för att avgöra om den faktiskt är intelligent eller bara följer ett avancerat program. Det rör sig om en till synes kvinnlig robot vid namn Ava (Alicia Vikander). Caleb tillbringar sina dagar med henne och sina kvällar med att dricka med Nathan medan Kyoko (Sonoya Mizuno) passar upp på dem.

Nathan, och Oscar Isaacs prestation i rollen, är det som först skapar intresset för Ex Machina. Nathan är en väldigt smart man - han skrev grundkoden till Blue Book när han var tretton - och smarta karaktärer är nästan omöjliga att skriva. Det är därför dr House alltid får en genialisk metaforisk insikt under avsnittets sista minuter.

Nathan är annorlunda. Han är trovärdigt smart och märkt av att ha tillbringat ett helt liv som den smartaste i rummet. Han är otåligt intolerant mot skitsnack och skär in till pudelns kärna så fort han kan, varenda gång. Han genomskådar alla försvarsmekanismer och slänger dem hänsynslöst åt sidan. Samtidigt är han intagande och charmig - i alla fall i början. Han blir mindre behaglig men mer intressant allt eftersom filmen fortgår.

Nathan är en kraftigt bidragande faktor till den påtagliga stämning som löper genom Ex Machina. Det här är i sig en intelligent film på samma sätt som Gone Baby Gone; en film där det går att räkna ut saker i förväg eftersom de flödar logiskt från det vi sett, och det gör ingenting att vi kan det.

Filmens sanna värde ligger ändå annorstädes. Den tar upp frågor som har bubblat runt i min egen hjärna väldigt intensivt på sista tiden. Var går gränsen mellan maskin och människa? Är våra hjärnor sant intelligenta eller bara väldigt väl programmerade, och om det är det senare, är sann intelligens en chimär? Om inte, har vi moralisk rätt att skapa artificiell intelligens?

Det fortsätter med den väldigt aktuella frågan om det allt mer oundvikliga övervakningssamhället. Vad får det som på nittiotalet kallades för IT-samhället för följder, när den personligaste av information samlas och registreras? Någon som Nathan ser inga hinder mellan sig och all kunskap i världen.

Little Miss Sunshine (2006) - 6/6

Litteraturprofessorn Frank (Steve Carell) har försökt begå självmord och har bara ett ställe att bli av: sin syster Sheryls (Toni Collette) familj, där det snart visar sig att han kanske är den normalaste.

Sheryls man Richard (Greg Kinnear) kämpar för att slå igenom i självhjälpsbranschen med sitt eget niostegsprogram. Deras tonårsson Dwayne (Paul Dano) hårdtränar för att bli militär testpilot och har svurit tystnadslöfte tills han lyckats. Hans lilla syster Olive (Abigail Breslin) drömmer om att att vinna Little Miss Sunshine, en skönhetstävling för prepubertala flickor, och kanske en dag bli Miss America. Hennes coach och största fan är farfar Edwin (Alan Arkin).

När Olive äntligen lyckas kvala in till Little Miss Sunshine blir hela familjen tvungen att packa in sig i en gammal VW-buss och köra från Albuquerque till Redondo Beach i Kalifornien och längs vägen konfronterar de varandras egenheter innan klimax nås på själva tävlingen.

Little Miss Sunshine fungerar alldeles utmärkt på relativt enkla nivåer: karaktärsstudie, charmig komedi, känslodrama. En film som med hjälp av en fin rollista underhåller och får tittaren att må bra, samtidigt som den riktar en pil eller två mot olika samhällsfenomen.

Men den har en pil till, och den riktas rakt mot skönhetstävlingar för barn. Jonathan Dayton, en av regissörerna, sa att "it was very important to us that the film not be about pageants. It's about being out of place, it's about not knowing where you're going to end up..." men jag tror att han var tvungen att säga det som en sköld mot kritik.

Requiem for a Dream hade inte behövt handla om droger, Pi hade inte behövt handla om matematik, man hade kunnat göra samma filmer om något annat. Men Little Miss Sunshine kritiserar skönhetstävlingarna så specifikt att det måste ha funnits i filmskaparnas sinnen. Vad är det Olive gör för fel under uppträdandet? Det är inte att hon sexualiserar ett barn; hela industrin går ut på att sexualisera ett barn. Nej, det är att hon gör det så uppenbart att inte ens de vana självbedragarna i publiken kan fortsätta låtsas som att det inte handlar om att sexualisera ett barn. Och då blir de arga.

Rounders (1998) - 6/6

Det här är en film jag kan se precis hur många gånger som helst utan att någonsin bli uttråkad, trots att den efter första titten inte hade goda chanser att bli en av mina favoriter. Det skadar förstås inte att Rounders är den bästa pokerfilm som gjorts. I stället för att som i alla andra pokerfilmer avslutas med att en royal straight flush slår ett fyrtal så är de avgörande händerna i Rounders sådana som faktiskt händer vid ett pokerbord i verkligheten, och vinnaren är den som spelar sin motståndare.

Det börjar redan i inledningsscenen när Mike McDermott (Matt Damon), som finansierar sin juridikutbildning med pokerspel, bestämmer sig för att sluta med smålir och satsa alla sina pengar i ett parti med Teddy KGB (John Malkovich). Han blir utspelad och går därifrån tomhänt.

Han lovar både flickvännen Jo (Gretchen Mol) och den lokala pokerlegenden Joey Knish (John Turturro) att inte spela mer, och i stället börjar han knega för att ta sig igenom sin utbildning. Så en dag kommer hans gamle vän Worm (Edward Norton), som Mike har en stor tacksamhetsskuld till, ut ur fängelset. Worm visar sig vara skyldig en massa pengar, till män som man betalar om man vill behålla sina ben oknäckta, och Mike känner sig tvungen att hjälpa honom.

Den här till synes enkla berättelsen har oanat många bottnar. I samtalen mellan Mike och juridikprofessorn Petrovsky (Martin Landau) berörs medfödd talang kontra vald livsväg. I samspelet mellan Mike och Worm avhandlas vänskap och lojalitet och dess gränser, hur långt man drar sin tacksamhet för gamla tjänster, och ingrodd natur av grodan-och-skorpionen-karaktär.

Kanske har du även lagt märke till något annat: Edward Norton. John Malkovich. John Turturro. Matt Damon. Ja, detta är en extremt bra rollista, och den levererar. John Turturro gör i hård konkurrens en av sina bästa roller, Edward Norton är sitt vanliga naturalistiska jag, Matt Damon glider in i allting han gör, och om man bortser från Malkovichs legendariskt dåliga ryska accent ("in my klub, I vill zplash de pot venever de fuck I pleezeh") så är han en vidrigt fin skurk, som till och med lyckas ducka platthet även om rollen inbjuder till det.

Rounders är en vansinnigt citerbar film, oemotståndligt tilltalande, intelligent, djupare än den verkar, välsignad med en förstklassig rollista, och dessutom den bästa pokerfilmen någonsin. Det är kanske inte så konstigt att den blev en favorit, ändå.

Shaun the Sheep Movie (2015) - 6/6

Den här filmen är ett exempel på hur man tar en idé, är ärlig mot sin idé, och skapar något bra. Den är en långfilmsversion av en TV-serie med sjuminutersavsnitt, innehåller så lite dialog att vi kan runda av det till "ingen alls", och bygger hela sitt värde på skratt och söthet. Men vilket värde.

Claymationstilen som gav oss Chicken Run och Wallace and Gromit skapar samma känsla här, en dockhems-atmosfär med söta lerfigurer som rör sig bland riktig rekvisita i miniformat. Historien rör sig runt en bondgård där fåret Shaun bor tillsammans med sina fårkompisar och ett ohemult sött lamm, alla omskötta av bonden och hans hund Bitzer.

Bonden var en gång i tiden en passionerad farmare men nu har han fallit in i trista rutiner. Vardagslunken tråkar ut Shaun och hans vänner, och Shaun smider en plan för att få en ledig dag. Den är lika genialisk som skrattframkallande så jag tänker inte gå in på den utom för att säga att det slutar med att bonden ligger sovande i en husvagn som rullar iväg. Den rullar faktiskt hela vägen till The Big City (tvillingstäder: Großstadt, Grande Ville La Ciudad Grande), där bonden vaknar upp med amnesi.

Shaun inser snart att livet på gården inte fungerar utan bonden och ger sig av in mot staden för att hämta hem honom. Naturligtvis följer de andra fåren efter och äventyret är igång. För hur ska ett gäng får från landsbygden smälta in i den stora staden?

Shaun the Sheep Movie är förstås inget annat än en skojig bagatell, något som barnen kan roas av och de vuxna skratta åt - man kan alltid lita på Aardman Animation när det gäller vuxenbonus - men den är en fantastisk bagatell. Man skrattar, man säger "naw", man mår bra.

Och jag kan fortfarande komma och tänka på mannen som somnar i en studsmatteaffär, och inte hindra leendet från att bryta ut igen.

Star Wars Episode VII: The Force Awakens (2015) - 6/6

Jag hade väldigt höga förhoppningar om den här filmen. Många klagade när George Lucas sålde sitt legendariska varumärke till Disney, men jag trodde på Disney, och jag såg mönstret: vi får de bästa brädspelen när de som växte upp med brädspel börjar designa dem, vi får de bästa serierna när de som växte upp med serier börjar skriva dem, vi får de bästa superhjältefilmerna när de som växte upp med superhjältefilmer börjar göra dem.

Och bakom nästa del i Star Wars-sagan stod J.J. Abrams, född 1968 och med Star Trek bakom sig, Michael Arndt, född 1970 med Little Miss Sunshine bakom sig, och Lawrence Kasdan, som skrev manus till The Empire Strikes Back, Return of the Jedi och Raiders of the Lost Ark. Två skickliga filmskapare som först såg Star Wars när de gick i lågstadiet, och en medkreatör till något av det bästa i äventyrsgenren som någonsin gjorts. Jag kunde inte se hur det skulle bli dåligt.

Ändå var det nervöst när texten började rulla. Jag ville så, så gärna att den här filmen skulle vara en härlig upplevelse. En dålig film vore en rivande besvikelse. Det blev det förra, och det tog inte lång tid innan jag insåg det.

Visst, den har sina fel. Att imitera stil är väldigt svårt. Att imitera stil utan att kopiera är nästan omöjligt, och när föremålet är den kanske mest ikoniska filmserien någonsin... det går nog inte. Och det gick inte, heller. The Force Awakens stjäl många element från sina föregångare. Det finns ett ont imperium som med stormtrupper bekämpar en rebellrörelse, en Dödsstjärna, en liten vit pipande robot som bär på viktig information och hamnar i öknen, en bar full av aliens, en maskerad svartklädd skurk med röd ljussabel...

Men det fungerar. Estetiken och känslan är så mitt i prick som någon kunde önska. The Force Awakens ser ut och beter sig som en Star Wars-film. Här finns ingen gummiaktig CGI, inga överdrivna effekter som kastas i ansiktet på publiken, inga löjliga ordvitsar.

Däremot finns samma tilldragande miljöer som vi såg i originaltrilogin. I bakgrunden knallar ett aliendjur förbi utan att det kommenteras. Allt är smutsigt, rostigt, inbott, använt, inte de vita glänsande Apple-drömmar som visades i prequelsen. Det här är en riktig värld, en bebodd värld, inte ett filmset.

Allt klickar lika bra. Nostalgin sitter där utan att dras för långt - flera gånger lät de lätta mål vara. Humorn sitter där utan att bli löjlig - vi skrattar med filmen, inte åt den. Känslorna sitter där utan att det blir sentimentalt - vi kan känna med karaktärerna utan att tappa äventyrskänslan. Sammanträffanden tänjer på gränserna, men det funkar.

Samtidigt har till och med Star Wars-sagan mognat lite. Skurken är mer nyanserad än någonsin, relationerna vuxnare, fienderna mindre ansiktslösa, utan att det tar något ifrån den action och den glädjefyllda känsla vi vill ha.

The Force Awakens är den bästa Star Wars-film vi kunde hoppas på, och helt enkelt en väldigt bra film. Nu är det dags att börja oroa sig för om det går att upprätthålla det här. Jag tror på J.J. Abrams.

Seven Psychopaths (2012) - 6/6

Jag älskade den här filmen. Den börjar som en dålig efterapning av Pulp Fiction men just när mina förväntningar börjat ta fast form så vänder den sig, och det blir filmens tema. Jag fann den helt oförutsägbar och hade glatt tittat vidare bara för att få veta vart den var på väg, även om den inte hade haft några andra kvalitéer.

Det har den. Den har ett smidigt, roligt, engagerande manus signerat Martin McDonagh, även regissör, som också skrev och regisserade den underbara In Bruges. Den har en imponerande rollista: Colin Farrell, Sam Rockwell, Christopher Walken, Woody Harrelson, Tom Waits och Harry Dean Stanton i den kanske mest imponerande lilla birollen från en skådespelare som specialiserat sig på imponerande små biroller. Den här gången har han inte ens repliker att verka igenom.

Saknade du kvinnor i rollistan? Det gör Christopher Walkens karaktär också. Han klagar högt om saken. Det är typiskt för McDonaghs insnärjda, mångbottnade historia och hans klichéfria karaktärer - förutom karaktären vars roll det är att vara och förespråka klichéer. Seven Psychopaths är både en förvriden buddy-comedy och en gangsterfilm, och den tar sig tid att undersöka båda genrerna på metanivå. Ett bra tag förvirrade den mig, då den inte tycktes göra någon urskillnad på det som hände i filmens verklighet och det som hände i filmens fiktion.

För naturligtvis finns det en fiktion mitt i en film som denna. Det rör sig om ett filmmanus med titeln Seven Psychopaths, skrivet av Martin Faranan (Farrell). Han har problem; titeln kräver sju psykopater men han har bara en. Och han är egentligen ingen psykopat, han är en buddhist som ogillar våld. Liksom Martin själv.

Martins kompis Billy Bickle (Rockwell) tycker att det där med att ogilla våld är fjantigt. Han vill hjälpa Martin skriva filmen och fylla den med eldstrider. Det vore i alla fall bättre än hans vanliga kneg, att kidnappa hundar, vänta tills ägarna lägger ut en belöning och då låta kompisen Hans Kieslowski (Walken) lämna tillbaka dem.

Det är den affärsverksamheten som försätter de tre männen i trubbel. En dag kidnappar Billy en liten shih tzu som råkar vara det enda som den brutale gangsterbossen Charles Costello (Harrelson) älskar - hundens halsband bär texten "return to Charles Costello or you die". Costello är inte typen som sätter upp affischer och hoppas på att få tillbaka sin hund. Han drar samman sina undersåtar, beväpnar sig och börjar leta. Martin Faranan blir vår likare, den normale som finner sig mitt i en virvelvind av vansinne.

Det är upprinnelsen till en magnifik berättelse som jag varken kan eller vill sammanfatta. Liksom In Bruges visar den oss karaktärer med djup och personlighet, med oväntade drag och än mer oväntade handlingar. De tar moraliska beslut med blod och liv som insats. Och ständigt analyserar filmen sig själv, kanske inte på samma nivå som Adaptation men i samma härad, tills den slutar på ett djupt tillfredsställande sätt. Kanske det enda möjliga sättet.

Con Air (1997) - 6/6

Hur gör man en riktigt bra actionfilm? Först och främst, vad är en actionfilm? Dark Knight innehåller en massa action, men jag kallar den inte för en actionfilm. Det den handlar om är inte att spöa upp Jokern, den handlar om hans planer och mentala kamp med Batman.

Aliens, som jag brukar utnämna till historiens bästa actionfilm, är däremot just det. För trots karaktärerna, effekterna, replikerna, moderskapsmotiv och intriger så handlar den om att kicka alienröv. Den håller oss intresserade med allt det andra, men vi kom för att se Colonial Marines och höra "get away from her you bitch!".

På samma sätt så lever Con Air på sina karaktärer, men den handlar inte om dem. Filmens poäng är inte relationen mellan Cyrus the Virus och Sally-Can't-Dance, den är att Nicolas Cage kickar röv.

Det som ofta glöms bort av actionfilmskapare är att rövkickandet inte räcker. I så fall måste man göra en grej av det, som Crank eller Shoot 'Em Up. En hjärnlös actionfilm som tar sig själv på allvar är något av det dystraste man kan se på en bioduk.

Con Air må vara hjärnlös, men den vet precis hur den ska använda sig av sin hjärnlöshet. Den är full av karaktärer, varenda en klart skild från de andra, och genialiteten är hur karaktärerna är så typade att det är omöjligt att blanda ihop dem. Smokin' Aces 2: Assassin's Ball försökte med samma sak men glömde ha med sina karaktärer efter presentationen.

Con Air kör dem hela vägen. Ett fångtransportplan tas över av passagerarna som har en plan för att komma undan. Totalpsykopaten Cyrus "the Virus" Grissom (John Malkovich). Den svarte militanten Nathan "Diamond Dog" Jones (Ving Rhames). Pundaren Joe "Pinball" Parker (Dave Chappelle). Serievåldtäktsmannen "Johnny 23" Baca (Danny Trejo). Svartsjukemördaren William "Billy Bedlam" Bedford (Nick Chinlund). Knarkprinsen Francisco Cindino (Jesse Borrego). White-trash "Swamp Thing" Williams (M.C. Gainey). Transkvinnan Ramon "Sally-Can't-Dance" Martinez (Renoly Santiago). Och så den värste av dem alla, seriemördaren Garland "The Marietta Mangler" Greene (Steve Buscemi). En ganska imponerande rollista.

Sätt dem i samma film, ge dem bra repliker, och släng in Nicolas Cage som den gode Cameron Poe som har tillbringat tolv år i fängelse efter att ha råkat döda en kille när han försvarade sin fru, så kan det knappt bli fel. Och det blir det inte heller. Varenda replik är underhållande, varenda actionscen fartfull, och vi får precis lagom med bakgrundshistoria för att bry oss. På marken har vi den gode snuten Vince Larkin (John Cusack) och den elake snuten Duncan Mallou (Colm Meaney), och när de två trådarna möter varandra i slutet är det en explosion av ren underhållning.

Så gör man en bra actionfilm.

Pride (2014) - 6/6

Gud vad jag behövde den här filmen. Jag har sett alldeles för många mediokra filmer på sista tiden och när jag har sett bra filmer har de sällan rört mig, i alla fall inte så djupt som Pride gjorde. Jag tror den senaste var Locke, och bland allt bra jag har att säga om den finns inte "feelgood" med.

Pride fick mig att gråta och sen skratta genom tårarna, och när den slutade hade jag bara en tanke: hoppas, hoppas, hoppas att det här är sant. Den har sina sorgliga bitar - åttiotalshistorier om homosexuella slutar aldrig odelat positivt och de innehåller alltid frustrerad desperation - men tittaren lämnas med känslan att det finns mycket lycka och skönhet i världen. Ibland behöver man det.

Det är en berättelse som jag aldrig hade hört talas om förut, om hur en grupp homosexuella från London bestämde sig för att samla ihop pengar för att stödja gruvarbetarna under 1984 års gruvstrejk - "There's blood on your hands, mrs Thatcher"-strejken. Det var inte lätt att få ihop pengar, och det var inte lätt att åka till en lantlig gruvby i Wales för att leverera dem.

Vi träffar den bubblande aktivisten Mark (Ben Schnetzer), den något blygare Mike (Joe Gilgun), den gamle veteranen Jonathan (Dominic West), Gethin (Andrew Scott) som inte pratat med sin religiösa mor på sexton år, nykomlingen "Bromley" (George MacKay) som vill vara aktivist men är rädd för att synas för mycket och Stephanie (Faye Marsay) som i början är den enda orsaken till L-et i LGSM: Lesbians and Gays Support the Miners.

I Dulais Valley i Wales finns fackledarna Dai (Paddy Considine), Cliff (Bill Nighy) och Martin (Rhodri Mellir), vars liv förändras på olika sätt av gayaktivisternas ankomst. Där finns också den viljestarka Hefina (Imelda Staunton), kloka Siân (Jessica Gunning), och bigotten Maureen (Lisa Palfrey) som står för motståndet.

Det är bara förstklassiga skådespelare men det är som om det inte spelar någon roll; det här är en av de härliga filmer som inte verkar innehålla en enda skådespelare, bara riktiga människor som har råkat bli filmade. Möjligen är Nighy och Staunton så skickliga gamla proffs att de knappt kan låta bli att agera men när det gäller konstnärer av deras kvalitet så gör det ingenting.

Pride är ett vackert ögonblick efter ett annat, en ostoppbar flod av varma känslor, hopsatt till en nästintill perfekt historia förd framåt med känslig hand. Jag skrattade högt, ögonen tårades, jag mådde bra. Det finns säkert lite skönmålning här, jag accepterar det. Men den är sannare än jag väntade mig, och framför allt så underbar att se att jag knappt bryr mig längre.

Kingsman: The Secret Service (2014) - 6/6

När jag såg Johnny English Reborn undrade jag varför nån skulle ge sig på att göra en James Bond-parodi efter Austin Powers-filmerna. Matthew Vaughn och de andra bakom Kingsman lyssnade inte, och det gjorde de rätt i.

Nu är Kingsman ingen Bondparodi på samma sätt som Johnny English eller Austin Powers, men den hade inte fungerat alls lika bra utan det allestädes närvarande arvet från den brittiske superspionen. Om inte annat så bygger en härlig scen på att både hjälten och skurken sett de gamla Connery- och Moore-filmerna.

Ändå minns jag inte en enda Bondfilm där handlingen rör sig runt en ung lovande agent i träning. Så är det här, där "Eggsy" Unwin (Taron Egerton) är kandidat till en plats i den brittiska underrättelsetjänsten. Han sponsras av kodnamn Galahad (Colin Firth), en gammal veteran vars liv räddades av Eggsys far. Chefen är Arthur (Michael Caine) och träningsledaren är Merlin (Mark Strong).

Som filmen själv säger så var de gamla Bondfilmerna så bra som sina skurkar. Det gäller inte riktigt här, antagligen därför att Firth, Caine och Strong är en så stark triss att det är svårt att misslyckas, och även därför att Egerton är ett riktigt fynd - även om han inte riktigt kommer till sin rätt förrän i slutscenerna när han fått på sig kostymen.

Skurken har likafullt en viktig roll att spela, och den fylls av Samuel L. Jackson som den stenrike filantropen Richmond Valentine. Hans plan - och scener som den planen leder till - har en skala som till och med går bortom det Bondfilmerna någonsin vågade.

Kingsman är svårdefinierad. Den är ingen renodlad komedi, ingen renodlad parodi. Den har actionscener, men handlingen roterar inte runt dem. Intrigen driver filmen framåt, men är inte på allvar. Det enda jag med säkerhet kan säga om den är att den börjar underhållande och bara blir bättre och bättre hela vägen igenom eftertexterna.

The Judge (2014) - 6/6

Robert Downey Jr får akta sig så han inte faller i samma fälla som efter-John-Sparrow-Johnny-Depp och envisas med att låta likadan hela tiden. I The Judge gör han en ganska typisk efter-comeback-roll. Det är tur att han är bra på det, och att The Judge ser till att göra något mer av honom. Hans Hank Palmer kanske låter som Tony Stark, men han är inte Tony Stark.

Han är en framgångsrik, cynisk storstadsadvokat med rötterna i en småstad i Indiana. Han har en dotter (Emma Tremblay) som han älskar, och en fru (Sarah Lancaster) som han håller på att skilja sig ifrån. När hans mamma dör reser han hem till Carlinville, där resten av familjen fortfarande bor. Hans storebror, tvåbarnsfadern Glen (Vincent D'Onofrio), hans lillebror, den autistiske Dale (Jeremy Strong), och hans far Joseph (Robert Duvall), stadens domare och en nykter alkoholist som inte växlat två ord med Hank på årtionden.

Hank är bara där för att gå på begravningen, men just som han ska åka är hans far inblandad i en bilolycka där en man dör och familjebanden drar honom till att sköta försvaret. Det hade kunnat bli väldigt rutinmässigt och formulaiskt, men Nick Schenks och Bill Dubuques manus är bättre än så.

The Judge är ett magnifikt karaktärsdrama därför att varenda människa i den verkligen är en människa, inte en tingest som tjänar berättelsens syften. De här personerna har känslor, tankar och egna motiv. Det låter så enkelt, och ändå är det något som konsten ofta glömmer. Till och med snabbt uppdykande och lika snabbt försvinnande bifigurer förlänas personligheter. Huvudpersonerna är komplexa varelser vars handlingar inte alltid är rationella, men inte på ett otroligt sätt. De är bara människor.

The Judge är dessutom en smart film, som inte dumpar information på oss innan vi behöver den och inte skriver oss på näsan. Den bakgrundshistoria vi redan från början anar serveras oss i småportioner, när karaktärerna har anledning att prata om den, och med varje ord blir bilden mer klar för oss. Ju mer vi får veta desto mer vill vi höra, och intresset hålls uppe hela vägen in i slutsekunderna.

Nightcrawler (2014) - 6/6

Lou Bloom (Jake Gyllenhaal) är en av de mest speciella filmkaraktärer jag sett. Till att börja med verkar han bara vara en överdrivet framgångstörstande ung man som internaliserat varenda slagord från skitskyfflande livscoacher och gör allt för att verka ambitiös och kompetent, men varenda ord ur hans mun bär en störande stelhet och hans meningar är alldeles för välsnickrade för att vara sanna. Redan från början gnager han i oss. Det finns något riktigt mörkt där inne.

Den framgångsväg han väljer är den som i Sverige brukade kallas blåljusjunkie; frilansare som åker runt på nätterna med en kamera och en bilradio och filmar olyckor och brottsplatser, och säljer bilderna till TV eller tidningar. Det är ett stressigt liv, men Lou faller rätt in i det. Redan när han bara är en kille med en handhållen kamera beskriver han sin verksamhet som en firma, kanske bara för att lura in sin assistent Rick Carey (Riz Ahmed), kanske för att han tror på det. Eller för att han har fallit för ännu ett slagord, ett av dem som handlar om att om man låtsas något så blir det sant.

Han säljer sina verk till TV-redaktören Nina Romino (Rene Russo). Hon ser i honom en karriärräddande ängel. Han verkar helt sakna gränser; han kör upp sin kamera i ansiktet på poliser, brandmän och blödande brottsoffer. Hon lär honom nyhetssändningarnas iskalla logik. Hon vill ha blod och våld, hon vill ha rika vita offer och fattiga svarta brottslingar. Hon vill sprida rädsla, för det är det som får hennes publik att klistras vid TV-apparaterna.

Lou har inga problem med det, men Nina får snart anledning att ångra sig. Hon ser sig som en hård affärskvinna, men Lou är mer cynisk och mer iskall än hon kunde föreställa sig. Hans framgångstörst går långt bortom det normala, eller ens det friska.

Det som knuffar upp Nightcrawler till toppnivå är en slipad cinematografi och tight regi som färgar hela filmen till samma mörker som råder i historien och inne i Lous huvud. Men det är Gyllenhaal som får oss att fortsätta titta. Lou Bloom är en genuint skrämmande skapelse, en människa man aldrig skulle vilja träffa i verkligheten. Han är någon som smyger sig in i ens liv tills man aldrig blir av med honom igen, ett vandrande djävulskontrakt. Och samtidigt är han den logiska förlängningen av den allt kortare nyhetscykeln, den allt tuffare situationen för media, den aldrig pausande jakten på sensationer. Samhällen får det de ber om, och kanske har vi bett om Lou Bloom.

The Grand Budapest Hotel (2014) - 6/6

Ibland är det här väldigt svårt. Vad är det som är så bra med The Grand Budapest Hotel? Om jag kunde sätta det i ord skulle jag antagligen göra filmer som The Grand Budapest Hotel, inte bara se dem.

Det hjälper förstås att den tar en lång rad förstklassiga skådespelare - Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Jude Law, Edward Norton, Harvey Keitel, Saoirse Ronan, Tom Wilkinson, Willem Dafoe, Bill Murray - och låta dem prata snabbt och precist, i noga smidda repliker.

Sen sätter den dem i en tung stiliserad historia, som är en historia inuti en annan historia inuti en annan historia, så att vi ständigt anar att det inte är den hundraprocentiga sanningen vi ser utan en mans nostalgiska minnen av sin ungdom.

Mannen är Zero Moustafa (F. Murray Abraham som gammal, debutantfyndet Tony Revolori som ung), ägaren till det en gång magnifika men nu nästan övergivna Grand Budapest Hotel, och han berättar sin historia för en namnlös författare (Wilkinson som gammal, Law som ung). En gång i tiden drevs hotellet av Zeros läromästare Monsieur Gustave (Ralph Fiennes), en man som höll den artiga civilisationens fana högt samtidigt som han charmade alla sina äldre, rika, blonda och kvinnliga gäster.

En av dessa kvinnor, Madame D (Swinton) dör och som brukligt är i fiktionen blir det bråk om hennes testamente, särskilt den del som tillfaller Monsieur Gustave. Han ser till att med Zeros hjälp ta den innan bråket kommer igång på riktigt, och därifrån är det en arg son (Adrien Brody), en hederlig advokat (Jeff Goldblum), en mördare (Dafoe), en volta i fängelse, en stulen tavla, ett försvunnet testamente, ett hemligt sällskap och en jakt genom snön.

Historien som sådan är nästan poänglös, men det är kanske däri den finner poängen. The Grand Budapest Hotel underhöll mig oavbrutet och lyckades packa mer än den borde i sina hundra minuter. Den ser fantastisk ut, men det är inte ett vackert skal utan något som på ett fundamentalt plan reflekterar filmens själ. The Grand Budapest Hotel handlar om en guldålder och fallet från den, om civilisation och mänsklig vördnad, om känslors band och om att det kanske är vår plikt att upprätthålla skenet av att världen är bättre än den är. Även - eller särskilt - när undergången är nära och oundviklig.

Mad Max: Fury Road (2015) - 6/6

Jag måste se den här filmen tio eller femton gånger till för att säkert veta om den faktiskt är den bästa actionfilmen som nånsin gjorts eller om det bara är så jag känner just nu. Jag misstänker att det är det senare - de uppenbara konkurrenterna (Aliens och Terminator 2) har båda mycket mer och bättre handling än den här filmen kommer i närheten av, och därför bryr man sig mycket mer om dem - men att jag ens nämner Mad Max: Fury Road i samma sammanhang är det bästa jag kan säga om den.

Den är en bragd. Mer än så, ett mirakel. En film som börjar med en entimmes actionscen, tar en kort andningspaus, fortsätter med en entimmes actionscen, och sen slutscen och eftertexter. Jag borde bli uttråkad, jag borde bli utmattad, jag borde tröttna och sega ihop i biostolen.

Men det händer inte. Jag blir bara mer engagerad, mer fascinerad, mer hjärtedunkande involverad i det som händer på duken. Filmskaparna har tagit biljakten, ett av det mest uttjatade actionelementen, och sträckt ut den tills den bär en hel film på egen hand. Och det fungerar, till allmän förvåning. Föregångaren The Road Warrior var ett maniskt energiknippe. Mad Max: Fury Road tar den energin och pumpar den full av steroider tills filmen borde spricka.

Hemligheten ligger dels i mänskligheten - i en tidig stridsscen görs det klart att de här karaktärerna är människor som kan bli skadade - och dels i variationen. Trots att filmen nästan helt består av slagsmål på fordonstak och eldstrider från förarhytter blir den aldrig enahanda. Den har alltid nya tricks att komma med, vare sig det är eldsprutande elgitarrer, krigare som hänger i böjliga stänger eller en gravid kvinna som använder det enda vapen hon har.

Det hade aldrig gått så bra utan uppbackning från designen. Precis som The Road Warrior är Mad Max: Fury Road visuellt genialisk. Missfoster, futuristiska punkare och vitmålade fanatiker kör fordon som kommer ur en galen mekanikers krigsdrömmar. Världen är uppbyggd på ett sätt som ser vansinnigt ut men som samtidigt ger intryck av att vara fullständigt genomtänkt. Det känns som om nån flitig designer tänkt igenom varenda detalj.

Och det vi ser är förstås en helt sjuk värld. Katastrofen som inträffade mellan Mad Max och The Road Warrior ligger nu bakom oss och samhällen har börjat växa upp. Max Rockatansky (Tom Hardy), hemsökt av det förflutnas spöken, reser planlöst genom öknen och har oturen att tillfångatas av en fasansfull religiös diktatur där han används som levande blodbank. De brottstycken vi får se är en representation av det sämsta hos människan, något av det lägsta och grymmaste jag sett på film. Blixtsnabbt slås det fast: det här är inte en plats man någonsin vill vara på, till något pris.

Den styrs av Immortan Joe (Hugh Keays-Burne), ett maskerat monster som är både diktator och överstepräst. Med lögner om Valhalls portar får han sina soldater att slåss fanatiskt och offra sina liv för honom. När hans högt rankade undersåte Furiosa (Charlize Theron) plötsligt sviker honom tar han sina bilar och krigare och ger sig ut på jakt. Det ger också Max en chans, och det slutar med att han, Furiosa och Joes fem förrymda sexslavar är på flykt genom öknen, på väg till en mytisk "grön plats" i öster.

Varken Hardy eller Theron får några större chanser att visa sina skådespelartalanger, och filmens svagaste punkter har med deras karaktärer att göra. Max verkar ha tappat personlighetsutvecklingen han gick igenom under The Road Warrior, och han är besynnerligt självisk för att vara en man som ständigt plågas av minnena av alla människor han inte kunde rädda. Slutscenen lider också av en allvarlig logisk lucka och hade tjänat på att vara två minuter längre och förklara varför det händer som händer.

Men ärligt talat bryr jag mig inte. Jag har sett något fantastiskt, en fullpumpad actionfilm som sätter sig i mitt blod och som gärna hade fått fortsätta länge till. Jag kan ta några småfel för ett mästerverks skull.

Detta om själva filmen. Jag vill veta så lite som möjligt om filmer innan jag ser dem men trots det råkade jag läsa att antifeminister avskydde Mad Max: Fury Road. Det gjorde mig förstås ännu piggare på att se den - det antifeminister avskyr är i allmänhet gött - men framför allt gjorde det mig nyfiken. Vad kunde Furiosa egentligen göra som gjorde dem så arga? Vi har sett kvinnliga actionhjältar förut.

Så såg jag filmen, och undrade fortfarande. Man kan kritisera den lite grann ur feministisk synvinkel - ju kortare hår en kvinna har, desto tuffare är hon och typ hälften av de kvinnliga karaktärerna är rätt passiva våp - men vad kan problemet vara för de här männen? Furiosa är tuff och kan köra och slåss och skjuta men det är inget nytt, och det är ändå Max som fixar allting.

Furiosa och Max räddar sexslavar, men antifeminister brukar i alla fall teoretiskt vara för jämlikhet eller åtminstone offentligt emot sexslaveri. Väl? De brukar hävda att vi redan har jämlikhet, eller att kvinnor har alla fördelar, eller så vill de bara inte göra det som behövs för att uppnå jämlikhet. För det ska hända av sig självt. Eller nåt.

Så jag läste blogginlägget som startade alltihop. Detta kan inte vara på riktigt. Charlize Theron har repliker? Hon slåss? Hon säger åt Max att göra saker? Det är vad de klagar på? Att Mad Max: Fury Road är uppbyggd för att dra till sig män och smygutsätta dem för feministpropaganda... det låter som något jag skulle hitta på om jag ville parodiera konspirationstroende machoidioter. Det måste vara ett PR-trick för att dra uppmärksamhet till en obskyr blogg. Om inte så är det en döende kulturs ryckningar.

Ett citat får mig i alla fall att må bra:

Because if they sheepishly attend and Fury Road is a blockbuster, then you, me, and all the other men (and real women) in the world will never be able to see a real action movie ever again that doesn’t contain some damn political lecture or moray about feminism, SJW-ing, and socialism.

Mad Max: Fury Road har i skrivande stund inte varit ute i en vecka och den har redan tjänat ihop över två tredjedelar av sin budget. Låt oss hoppas att killen har rätt om detta, även om han inte har rätt om något annat.

Predestination (2014) - 6/6

Det här är den sortens film som jag njuter av samtidigt som jag ständigt är lite orolig att det kommer att rasa i slutet. Om alla frågor får svar och alla lösa trådar knyts ihop, då är det en fantastisk film, men om inte, då är det en massiv besvikelse.

Predestination är en fantastisk film.

Den börjar med att presentera frågor och de frågorna håller oss intresserade hela vägen genom en handling som till synes inte har något med dem att göra. Det är något med terroristen Fizzle Bomber och en man (Ethan Hawke) som har ett mystiskt jobb som har att göra med att stoppa terroristen.

Mannen agerar bartender och in kommer en gäst (Sarah Snook) som påstår sig ha världens bästa historia att berätta. En flaska whisky satsas, och historien börjar. Det här hade kunnat vara en riktigt tråkig bit, men så fort Sarah Snook öppnade munnen ville jag bara höra mer. Få prestationer charmar mig så här mycket, så att jag bryr mig mindre om vad som händer än att få vistas i karaktärens sällskap. Förhoppningsvis skapas här en stjärnkarriär åt en skådespelerska jag aldrig hade hört talas om förut.

Det var synd att jag hade läst den litterära förlagan och jag tänker inte ens nämna vilken den är, för det gjorde att jag redan visste hur de stora sammanhangen hängde ihop. Det är en hyllning till filmen att jag ändå älskade den. Det fanns nog med mysterium för att hålla mig intresserad, och framför allt en känslighet som gick långt bortom alla bomber och olyckliga kärlekshistorier.

The Interview (2014) - 6/6

The Interview är en av de mest kontroversiella filmerna någonsin. Dess porträtt av den nordkoreanske presidenten Kim Jong-un fick diktaturen att hota med hämnd och kalla den för en krigshandling. Dess premiär försenades, den klipptes om - men om det här är versionen som skulle vara trevligare mot Nordkorea undrar jag vad det var för hemskheter de klippte bort - och till slut släpptes den på ett fåtal biografer. Under tiden angreps Sony av nordkoreanska hackers. Få filmer har provocerat fram såna reaktioner.

Hur är då själva filmen? Den är faktiskt rätt fantastisk. Till att börja med är den ofta hysteriskt skratta-högt-fast-jag-är-ensam-rolig. Den första scenen, där den lätt blåste pratshowvärden Dave Skylark (James Franco) intervjuar Eminem (som spelar sig själv i en prestation full av självdistans som kraftigt ökade min respekt för honom) medan producenten Aaron Rapaport (Seth Rogen) tittar på, är direkt genialisk komik och presenterar oss för Dave och Aaron på ett så otvunget och bekvämt sätt som det rimligen är möjligt.

Aaron har jobbat med Dave i tio år men nu börjar han fundera på om det verkligen var det här han ville göra - kändisintervjuer om silikonbröst och getsex - och letar efter viktigare intervjupersoner. Han har John Kerry på kroken när Dave plötsligt avbryter med en nyhet: Kim Jong-un är ett fan av programmet. Och därur föds en idé: Dave Skylark ska intervjua Kim Jong-un (Randall Park).

Det är ett vansinnigt koncept, men det fungerar, delvis därför att vi redan har vår bild av den nordkoreanske ledaren som någon så världsfrånvänd att han skulle träffa sin favorit-TV-personlighet från landet som är hans fiende. Och det fungerar än bättre när handlingen utvecklas på sätt jag inte vill avslöja och vi får se Kim Jong-un både som människa och som brutal diktator.

För han är förstås människa. Jag vet inte om karaktären i filmen liknar honom särskilt mycket, men jag är säker på att han även i verkligheten har en favoritlåt och gillar coola bilar och snygga tjejer, att han dricker och festar, att han skulle vilja träffa en kändis och spela basket. Jag kanske skulle gilla honom om jag bara hängde med honom en dag.

Men samtidigt är han härskare över ett svältande land med fångläger och totalitär kontroll, och det är inte en förmildrande omständighet att han ibland känner sig ledsen för att hans far inte var stolt över honom. Från våra biostolar där vi är vana att se kejsar Palpatine och Sauron är det en motsägelse, men i verkligheten går det ihop. Det är poängen The Interview gör, och samtidigt berättar den en bra historia och får mig att gapskratta. Mer kan jag inte begära.

Dawn of the Planet of the Apes (2014) - 6/6

Den förra Apornas planet-filmen var en enormt felbemängd film som på något sätt lyckades bli fantastisk ändå, främst genom sin otäckt verklighetstrogna CGI som användes till att skapa scener som inte liknade något jag sett förut, en huvudperson som var en av de trovärdigaste ickemänskliga karaktärerna någonsin, och en välsmidd historia som slutade med ett kraftfullt känslomässigt klimax.

Jag hade inga större förhoppningar om uppföljaren, men den överraskade mig. Den har färre uppenbara fel än föregångaren men kanske inte lika mäktig berättelse, men där föregångaren gav oss enstaka ickemänskliga karaktärer får vi här ett helt ickemänskligt samhälle. Liksom Caesar i Rise of the Planet of the Apes är aporna i Dawn of the Planet of the Apes inte människor i apmasker, de är intelligenta apor. De har byggt sin egen värld, formad av deras tankar, instinkter och erfarenheter. De har hus, eld, spjut, skolor, lagar.

Under tiden har människornas värld gått under. Viruset som gav Caesar intelligens och skulle bota Alzheimers visade sig vara en dödlig farsot och när filmen börjar har det gått två år sedan aporna såg minsta tecken på mänskligt liv. De utgår ifrån att de är utrotade. Chimpansen Caesar (Andy Serkis) sörjer dem, medan orangutangen Maurice (Karin Konoval) säger att han aldrig kände dem som Caesar gjorde. Han såg bara deras dåliga sidor.

Men en dag så dyker en människa upp i skogen. Det är Carver (Kirk Acevedo), som skräckslagen skjuter en av aporna och ropar på sina vänner, en liten grupp människor ledda av Malcolm (Jason Clarke). Aporna samlas, ledda av Caesar som beordrar människorna att ge sig av. De flyr tillbaka till San Francisco, där de människor som visat sig immuna mot viruset försöker återuppbygga civilisationen under Dreyfus (Gary Oldman).

Deras rapporter om apor som bär vapen och kommunicerar tas först inte på allvar. Sen dyker Caesar och andra apor upp till häst för att förklara att de vill ha fred men kommer att slåss för att försvara sitt hem om det behövs, och då splittras överlevarna i tjabbande falanger. En del vill attackera. Andra vill isolera sig. Men bränslet håller på att ta slut, och Malcolms gäng var i apornas skogar för att se om en gammal damm gick att använda så att San Francisco fick ström igen. Det var Dreyfus plan hela tiden; strömmen skulle hålla igång civilisationen.

Det är här filmen blir riktigt bra. Det är inte apor mot människor. Båda sidor har sina aggressiva och välvilliga falanger. Hos människorna skyller Carver aporna för allting och vill helst skjuta av dem. Hos aporna är Koba (Toby Kebbell) en aggressiv människohatare. Dreyfus vill plundra de gamla arsenalerna och starta krig mot aporna. Malcolm får tre dagar på sig att hitta en fredlig lösning, men hur intelligent Caesar än är så är han ändå en främmande varelse och hans värld en främmande plats. Det är fantastiskt välbalanserat.

Visst finns det saker som hade kunnat förbättras, precis som i föregångaren. I början använder aporna teckenspråk och när de någon enstaka gång pratar, med ord som trycks fram genom illa lämpade stämband, är det för att ge extra tyngd till sina ord eller för att det är enda sättet att nå fram till människorna. Mot slutet häver de ur sig hela konversationer, även när det bara är apor närvarande.

Ett ögonblick gjorde mig genuint förbluffad, jag hade aldrig gissat att det skulle hända, och trist nog så följdes det av ett ögonblick som fick mig att skrika "nej!" rätt ut. Det var en fruktansvärt lam uppföljning som stal mycket av filmens känslomässiga kraft.

Men det är faktiskt småsaker. Dawn of the Planet of the Apes innehåller trovärdiga karaktärer på alla sidor av konflikten, en fängslande historia, och effekter så briljanta att de inte ens märks. Jag ser fram emot nästa del i serien - och detta kommer från någon som aldrig hade sett en bra Apornas planet-film före 2012.

The Jinx (2015) - 6/6

I min recension av All Good Things sa jag att det enda den filmen saknade var en upplösning, ett svar på gåtan David Marks - Ryan Goslings karaktär i filmen, vars verklige motsvarighet är Robert Durst, arvtagare till ett fastighetsimperium. Jag tyckte att All Good Things ställde många frågor och inte besvarade en enda.

Jag förstod förstås varför. Frågorna har inte besvarats i verkligheten heller, och de flesta av dem kan bara besvaras av en människa: Robert Durst själv. Så när jag fick veta att Andrew Jarecki, regissören som gjorde All Good Things, nu hade filmat en miniseriedokumentär om Robert Durst där han intervjuade Durst själv visste jag att jag måste se den.

Jag har fått svar på vissa av mina frågor. Jag tror att jag vet vad som hände men jag vet fortfarande inte varför, och det är en hemlighet som Robert Durst kommer att ta med sig till graven. Om han ens känner till den själv.

The Jinx börjar många år efter All Good Things, med att en gammal ensamvarg vid namn Morris Black hittas mördad. Under utredningen visar det sig att Black bodde granne med en kvinna vid namn Dorothy Ciner, som snart visar sig vara något helt annat än en kvinna. Det var i själva verket Robert Durst som levde gömd och utklädd.

Med det som utgångspunkt går Andrew Jarecki igenom Dursts liv. Uppväxten som stenrik arvtagare, moderns självmord när han själv var sju, konflikter med syskonen, den i All Good Things skildrade perioden när han lämnade familjeföretaget för att öppna en hälsokostaffär tillsammans med sin fru Kathie, som sedermera försvann spårlöst och fortfarande är försvunnen. Tiden när han arbetade i familjeföretaget innan han slutligen lämnade det och hans lillebror Douglas tog över. Vänskapen med Susan Berman, som mördades. Ett mord som Robert Durst slutligen greps för den 15 mars 2015, och i skrivande stund väntar rättegång för.

Kathie Durst, försvunnen. Susan Berman, mördad. Morris Black, mördad. Och ständigt i närheten, Robert Durst. Som hans före detta granne Bill Mayer uttrycker det: "A lot of smoke doesn't necessarily mean fire, but I think there's a lot of smoke here. He seems to be at the wrong place at the wrong time very often."

Andrew Jarecki sätter ihop sin film av intervjuer med släktingar, vänner, poliser, åklagare, alla som haft med Durst att göra. Men stjärnan är förstås Durst själv. Han är en gammal man nu, svartögd och vithårig, mager och skinntorr, med ansiktet härjat av tics. Rösten är släpig och rostig. Ibland talar han med konstiga ordval; han kallar Kathie för "Kathie Durst", inte bara Kathie, inte "my wife".

Men han är iskall också, och smart, och orden sitter där de ska. Han har sina egna anledningar att delta och ett helt livs erfarenhet av att säga rätt saker. När intervjun tar en paus och en fortfarande påslagen mikrofon plockar upp att Durst övar på en replik - "I did never intentionally, purposefully lie" - har han på ett ögonblick en förklaring redo.

Liksom han har en på allt märkligt som hänt runt honom. Han säger att han är en "jinx", någon som för elände med sig och orsakar olyckor. Han får medhåll från Chris Lovell, en av jurymedlemmarna från rättegången för mordet på Morris Black: "Robert Durst may be the unluckiest man in the world."

Så tror jag inte att det är, och det gör inte Andrew Jarecki heller. Jarecki har skickligt konstruerat sin historia så att den närmar sig ett crescendo i den sista delen. Han har ett - tycker han - avgörande bevis som han vill visa upp för Durst, och när det kritiska ögonblicket närmar sig dunkar det av spänning i mig. Kommer den gamle mannens rustning att spricka? Vad kommer vi att få se?

Jag ska inte berätta vad som händer, eller ens mina egna slutsatser. Jag ska bara säga att det var ett fantastiskt slut på en mycket välgjord dokumentär, och att det jag kommer att ta med mig från historien är orden från Kathies vän Gilberte Najamy: "Nothing happens the way it's supposed to when it comes to Robert Durst."

Judgment at Nuremberg (1961) - 6/6

Den här filmen säger rätt mycket om hur vår kultur har förändrats sen den gjordes. Det är en moraliskt tvetydig film om förintelsen, en film där ingen är automatiskt ond eller god, där till och med en aktiv medlem av nazistpartiet kan presenteras i ett begripligt, om än inte helt sympatiskt, ljus. Och den kom sexton år efter krigets slut, och bara tretton år efter händelserna den visar. Den närmaste motsvarigheten jag kan tänka mig är om det i dag kom en film som gav en nyanserad bild av Mohammed Atta. Någon som tror på att det skulle kunna hända? Nä, inte jag heller.

Det handlar om domarrättegångarna i Nürnberg 1948. Exnazister står inför den amerikanske domaren Dan Haywood (Spencer Tracy) som flugits över Atlanten för detta syfte. Hemma i USA är han ingen särskild - alla de stora grabbarna är redan döda eller dömda, och såna som Haywood är de enda som är intresserade av att sopa upp resten: läkare, affärsmän, och domare.

Fyra tyska domare, anklagade för att under Hitler ha perverterat det tyska rättssystemet, står inför skranket. Främst bland dem är den före detta justitieministern Ernst Janning (Burt Lancaster), en internationellt respekterad jurist och författare till beundrade böcker. Hur kunde han stå och beordra avrättning av människor han visste var oskyldiga?

Själv ger Janning ingen ledtråd där han sitter stenansiktad och ordlös medan hans hetsporre till advokat Hans Rolfe (Maximilian Schell) försvarar honom med en eld som vi inte kan föreställa oss att Janning själv nånsin känt.

Domare Haywood bor i ett hus med ett gift par som tjänstefolk, men när han försöker ta upp kriget och nazismen vill de inte prata om det. Han blir vän - och kanske mer - med fru Bertholt (Marlene Dietrich), som bodde i huset innan hon förlorade det samtidigt som hon förlorade sin man. Haywood försöker förstå nazismen, reda ut hur mycket det vanliga tyska folket visste om det som pågick, och lösa mysteriet Janning.

Judgment at Nuremberg är en underbart komplex och mångfacetterad film. Den presenterar både frågor och svar men låtsas inte att den har alla svaren, eller ens att dess svar är allmängiltiga. I stället för att framställa Adolf Hitler som en demon vars magiska karisma ledde ett helt land över helvetets rand söker den svaren i de komplicerade mänskliga omständigheter som faktiskt följer sanningen. Den hittar symboler i sina karaktärer; varenda en är kluven och målad i gråtoner. Det finns ingenting enkelt i Judgment at Nuremberg.

Ändå berättar den sin historia med sådan lätthet att tre timmar far förbi som en. Vi är lika fascinerade av den spirande relationen mellan domare Haywood och fru Bertholt som vi är av den juridiska striden mellan försvarsadvokat Rolfe och åklagare Lawson (Richard Widmark).

Allra mest fängslas vi nog av Haywoods försök att nå fram till den vanlige tysken, där han - och vi - misstänker att sanningen döljer sig. I slutändan misslyckas han, men det gör inte Judgment at Nuremberg. Attityden den har till sitt ämne är nog förklaringen till att Tyskland i dag är ett framgångsrikt, civiliserat och fredligt land i stället för en blodtörstig terroristfabrik.

Locke (2014) - 6/6

Det här är en film på samma tema som Buried, 127 Hours, All is Lost, och för den delen även Brake: En enda karaktär fast på en enda plats. Liksom Buried och All is Lost hör den till de renare exemplen på formen. Här sitter Tom Hardy i en BMW som han inte lämnar på hela filmen, och resten av rollistan förekommer bara som röster i hans telefon, som han pratar i nästan oavbrutet. De korta stunder då telefonen är tyst talar han i stället till sin sedan länge döde far, en man vars frånvaro och skugga han hela sitt liv försökt lämna bakom sig.

Hans Ivan Locke är en man som är omtyckt av alla han känner, från fru och barn till chefer och underlydande. Han är en klippa, rättskaffens som få. Men för sju månader sen gjorde han ett misstag och hade ett engångsligg, och nu ska hans barn födas, och i morgon är det dags att hälla betong i grunden till den byggnad som skulle vara hans karriärs krona, och hans fru vet ännu ingenting om hans otrohet.

Så han sätter sig i bilen och kör mot sjukhuset i London, och han ringer. Han ringer kvinnan som ska föda. Han ringer sin fru och erkänner. Han pratar med sina söner om att han inte kommer att hinna hem till matchen de sett fram emot att se tillsammans. Han ringer sin assistent som nu måste ta ansvar långt bortom vad han känner sig redo för. Han ringer polisen för att bekräfta vägspärrstillstånd, och lokalpolitiker när tillstånden inte är klara.

Locke är pragmatisk och rationell. Hans enstaka känsloutbrott händer bara när ingen lyssnar utom vi, och han hämtar sig fort. Samtidigt verkar varenda annan människa i världen vara slav under impulser och instinkter, och det är Locke som ensam måste hålla ihop allting, medan hans värld går i spillror.

En film som Locke hänger naturligtvis på en enda sak, och det är huvudrollsinnehavarens skicklighet. Här har de hittat Tom Hardy, som redan har varit bra (se Warrior) och nu bestämmer sig för att fräsa iväg sin karriärs hittills bästa prestation. Det är rätt tillfälle och jag förstår varför det blev nu. De här rollerna är godis för skådespelare; chanser att utan distraktion ge allt de har och bära en hel film, eller tappa den. Hardy bär sin.

The Railway Man (2013) - 6/6

Colin Firth är en satans diamant. Det är inte många som kunde ha gjort en lika trovärdig och tilltalande Eric Lomax som han. Eric är krigsveteran och tågnörd, en man som memorerar tidtabeller och gillar att rida rälsen längs originella vägar. På en av sina tågresor träffar han Patti Wallace (Nicole Kidman), som charmas av hans kunskaper och börjar falla för honom. Det är inte det fantastiska. Det fantastiska är att vi tror på det, för Colin Firth får oss att tro på det.

Första delen av The Railway Man, när Eric och Patti träffas, blir förälskade och börjar skapa ett liv tillsammans, bär på den oansträngda charm som så många filmer försöker uppnå men misslyckas med. Men redan här finns missljud - Eric är en plågad man, och han vill inte berätta varför.

Under andra världskriget var han med om Singapores fall och blev krigsfånge. Nu lider han av mardrömmar, hallucinationer, tankspriddhet och raserianfall. Patti vill hjälpa honom, men han vägrar - eller kan inte - prata om det. Hon vänder sig till de andra veteranerna, främst Finlay (Stellan Skarsgård), men inte ens han vet allt, och till att börja med vill han inte heller prata. Han tycker att Patti bör låta män med hemska minnen hantera dem som de vill.

Bit för bit kommer det fram. Eric Lomax torterades av Takashi Nagase (Tanroh Ishida), en ung officer från den japanska hemliga polisen Kempetai som nu dyker upp i hans minnen och syner. Exakt vad som hände vet bara de två. Erics chans kommer när han får veta att Takashi fortfarande lever. Han reser till Thailand, där Takashi guidar besökare runt fånglägret han en gång arbetade i. Numera är det ett museum. Efter årtionden kommer torteraren och offret att mötas igen.

The Railway Man har sina problem. Den tar sig hyggligt stora friheter med sanningen; det som verkligen hände har få dramatiska likheter med det vi får se. Den har även en alldeles för hackig struktur med tvära kast. Men de bra bitarna är fantastiska, Firth och Kidman och Skarsgård - och Hiroyuki Sanada som den äldre Takashi Nagase - är fantastiska, och framför allt är helheten så kraftfull och rörande att resultatet bara kan kallas underbart. Få filmer lyckas få mig att ana hur det kan vara att kriga, eller vara krigsfånge, eller bli torterad, eller att inte bli av med känslorna efteråt. The Railway Man nådde fram.