A Matter of Loaf and Death (2008) - 5/6

Den fjärde och senaste av kortfilmerna om Wallace och Gromit tar en ganska ordentlig vänstersväng. Medan A Close Shave hade sina mörka aspekter är inte A Matter of Loaf and Death rädd för att förflytta sig en bit utanför barnfilmsområdet.

Handlingen gäller nämligen denna gång en seriemördare, och filmen inleds med det tolfte mordet. Det är bagare som är offren, och naturligtvis har Wallace (Peter Sallis röst) valt detta tillfälle att ge sig in i brödbranschen.

Vid en brödleverans träffar Wallace och Gromit på Piella Bakewell (Sally Lindsays röst), som Wallace genast faller för. Hennes pudel Fluffles får samma relation till Gromit, vilket ger filmen lite välbehövlig gullighet.

Vad det är som egentligen pågår blir - som vanligt - snabbt uppenbart för Gromit och publiken, medan Wallace inte är riktigt lika kvick att fatta. Så Gromit måste smyga omkring och försöka avslöja allt elände, och när hans tröge husse till slut kopplat är det dags för en actionfylld avslutning.

Visst är det formulaiskt, men det fungerar. Det som gör att jag betraktar A Matter of Loaf and Death som den minst lyckade av Nick Parks kortfilmer är dels det mörka temat och dels den obehagliga motivationen bakom skurkens dåd. Det är saker jag önskar att vi hade lämnat bakom oss.

A Close Shave (1995) - 5/6

Den tredje kortfilmen med Wallace och Gromit är också första gången vi får stifta bekantskap med fåret Shaun, sedermera stjärna i sin egen TV-serie och en underbar långfilm. I sitt första framträdande är Shaun en rymling från en mystisk lastbil som genast efter flykten inkvarterar sig hos Gromit och Wallace (Peter Sallis röst).

Samtidigt har Wallace och Gromit börjat arbeta som fönsterputsare och genom jobbet träffar Wallace den fagra Wendolene Ramsbottom (Anne Reids röst), ägare av en ullaffär. Hennes far var uppfinnare av samma slag som Wallace och hon dras till fönsterputsaren som påminner om honom. Hennes otäcka hund Preston verkar mindre entusiastisk.

Det visar sig att Preston är inblandad i en fårstöldhärva som ger upphov till en fantastisk kavalkad av besynnerliga scener - fängelseflykt, Shaun och hans fårkompisar, biljakt, en grötkanon och en sprudlande slutstrid.

Som vanligt är Wallaces uppfinningar ett av de stora dragplåstren, Gromits sunda förnuft i motsats till sin husses glada galenskap ett annat, och den frejdigt tokiga handlingen ett tredje. Den här gången finns dessutom den oemotståndligt söte Shaun som extra krydda. Det kan inte bli dåligt, och det blir det inte.

The Wrong Trousers (1993) - 5/6

Den andra kortfilmen om Wallace och Gromit är tekniskt bättre än den första och har dessutom en handling som går långt bortom att vara ett alibi för det visuella. Slutresultatet är troligen den bästa av Nick Parks kortfilmer.

Wallace har finansiella problem, men han har ändå råd att köpa ett par "Techno Trousers" på Gromits födelsedag. Det är ett par byxor som ser ut som nedre halvan av en steampunkrymddräkt, och de kan gå ut med Gromit utan att Wallace behöver följa med. Gromit är skeptisk.

För att lösa sina pengabekymmer annonserar Wallace efter en inneboende. Annonsen besvaras av pingvinen Feathers McGraw. Feathers flyttar in i Gromits rum, spelar hög musik hela nätterna, och intresserar sig på ett misstänkt sätt för Wallaces Techno Trousers. Endast Gromit anar oråd.

Gromit visar sig förstås ha rätt. Feathers är ett ondskefullt kriminellt geni med en briljant plan, och resten av filmen rör hur Gromit försöker avslöja och stoppa den onda pingvinen.

Det hela avslutas med en fullständigt underbar actionscen som dessutom är en filmreferens av det härliga vaga slag som inte refererar till någon särskild film utan till hur sådana scener behandlas på film i allmänhet. Bara att göra en actionscen i claymation är imponerande nog, och att göra den så här framgångsrikt är intet mindre än genialiskt.

A Grand Day Out with Wallace and Gromit (1990) - 5/6

Detta är den första filmen med den ostfixerade uppfinnaren Wallace och hans kloka, luttrade hund Gromit. Den började som ett studentprojekt för skaparen Nick Park, och det märks att han egentligen mest ville bevisa att han kunde.

Men det kunde han. Han skapar sina lerfigurer och ger dem personligheter och en miljö att röra sig vid. Detaljrikedomen är redan i denna relativt primitiva skapelse häpnadsväckande, med ett bakgrundsfokus som bjuder på oändliga överraskningar. Jag kan inte sluta tänka på att detta inte är tecknat, utan någon har faktiskt suttit och satt ihop varenda sak och tagit bild efter bild efter bild efter bild.

Handlingen är bara en ursäkt för att visa upp Parks hantverk. Wallace (Peter Sallis röst) funderar på vart han vill åka på semester när det visar sig att han inte har någon ost hemma. Det finns bara en rimlig lösning: bygga ett rymdskepp och ta semester på månen, som ju består av ost.

Ingenting går ihop, och det gör inget. Nick Parks första försök må inte komma i närheten av hans senare, men det är en söt liten sak som roar under sin korta löptid, låter ana det som senare skulle komma, och lyckas med att göra en myntautomat gullig.

Shaun the Sheep Movie (2015) - 6/6

Den här filmen är ett exempel på hur man tar en idé, är ärlig mot sin idé, och skapar något bra. Den är en långfilmsversion av en TV-serie med sjuminutersavsnitt, innehåller så lite dialog att vi kan runda av det till "ingen alls", och bygger hela sitt värde på skratt och söthet. Men vilket värde.

Claymationstilen som gav oss Chicken Run och Wallace and Gromit skapar samma känsla här, en dockhems-atmosfär med söta lerfigurer som rör sig bland riktig rekvisita i miniformat. Historien rör sig runt en bondgård där fåret Shaun bor tillsammans med sina fårkompisar och ett ohemult sött lamm, alla omskötta av bonden och hans hund Bitzer.

Bonden var en gång i tiden en passionerad farmare men nu har han fallit in i trista rutiner. Vardagslunken tråkar ut Shaun och hans vänner, och Shaun smider en plan för att få en ledig dag. Den är lika genialisk som skrattframkallande så jag tänker inte gå in på den utom för att säga att det slutar med att bonden ligger sovande i en husvagn som rullar iväg. Den rullar faktiskt hela vägen till The Big City (tvillingstäder: Großstadt, Grande Ville La Ciudad Grande), där bonden vaknar upp med amnesi.

Shaun inser snart att livet på gården inte fungerar utan bonden och ger sig av in mot staden för att hämta hem honom. Naturligtvis följer de andra fåren efter och äventyret är igång. För hur ska ett gäng får från landsbygden smälta in i den stora staden?

Shaun the Sheep Movie är förstås inget annat än en skojig bagatell, något som barnen kan roas av och de vuxna skratta åt - man kan alltid lita på Aardman Animation när det gäller vuxenbonus - men den är en fantastisk bagatell. Man skrattar, man säger "naw", man mår bra.

Och jag kan fortfarande komma och tänka på mannen som somnar i en studsmatteaffär, och inte hindra leendet från att bryta ut igen.

Moonwalker (1988) - 2/6

Michael Jackson var extremt talangfull men också extremt knepig. Båda delarna syns tydligt i Moonwalker, den nästan bisarrt självcentrerade film han skapade vid sin karriärs zenit. Vi får se honom dansa, sjunga, showa, allt det han var bra på. Vi får oss också en titt in i hans huvud, och det lämnar oss förundrade. Kanske skrämda.

Filmen börjar med scener från liveframträdanden med Man in the Mirror. Michael sjunger, fans svimmar och måste bäras ut, och inklippta är bitar med Gandhi, Martin Luther King, moder Teresa och barn i Afrika. Vad är det Jackson försöker säga här? Att han är en Gandhi eller King vars vapen är musiken? Att med sång framkalla hysteri och extatisk medvetslöshet är ungefär samma sak som att befria Indien eller kämpa för rasintegration?

Sen följer ett medley som börjar i Jacksons barndom som en i Jackson 5 och slutar i dåtidens nutid med Bad. Under tiden hör vi citat som hyllar honom och ett och annat uttalande om hans spirande galenskap. Jag anstränger mig för att hitta meningen.

Och så, just när jag tror att filmen kommer att bestå av surrealistiska musikvideor, så får vi en lång sammanhängande sekvens med riktig handling, om än en ogenomtränglig en. Jackson kämpar mot en knarksmugglande spindelkult ledd av Joe Pesci, och med hjälp av sin lyckliga stjärna kan han förvandla sig till en sportbil, en silverrobot och ett rymdskepp.

Det är svårt för mig att se Moonwalker som något annat än ett monument över den fundamentalt besynnerliga människa Michael Jackson var. Här öste han ut sitt jag, visade oss sitt hjärta, och räknade med att alla skulle förstå honom. Tjugofem år senare undrar vi fortfarande.

Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit (2005) - 5/6

Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit är den bästa sortens barnfilm; den sorten en vuxen kan se tillsammans med ett barn och båda går därifrån nöjda. Kommer barnet att uppfatta de historiska referenserna, anspelningarna på King Kong eller vad det är som är så roligt med att två hundar jagar varandra i stridsplan från första världskriget? Säkerligen inte, men de kommer inte att störa heller. När det görs så här bra så förhöjs upplevelsen av kunskap men förminskas inte av okunskap. Framför allt grundläggs framtida upplevelser. När pastorn visar träsnitt av sagomonster och öppnar sitt skåp med monsterdödarutrustning nickar föräldern igenkännande medan barnet lagrar det i hjärnan och nästa gång dessa gamla teman dyker upp förstår det att här finns något att plocka upp.

Filmen utspelar sig i en engelsk by som domineras av det anrika Tottington Hall och dess årliga jättegrönsakstävling. I år hotas den av en kanininvasion, men hopp finns i form av företaget Anti-Pesto som bedriver human skadedjursbekämpning. Anti-Pesto består av Wallace (Peter Sallis), som är enormt talangfull som uppfinnare och enormt talanglös på alla andra områden, och hans tyst lidande hund Gromit som verkar vara den betydligt smartare av de två. När en av deras kunder angrips av en kanin väcks de av en Goldbergsk maskin och är snart på väg för att rädda dagen.

Problemet är förstås att human kaninbekämpning gör att man har en massa kaniner som man inte vet vad man ska göra med. Byns amatörträdgårdsmästare kanske är trygga, men Wallace och Gromits liv förpestas av långörade vegetarianer. Wallace tror att han har svaret: en sinnesmanipulationsmaskin som ska göra att kaninerna föredrar ost framför grönsaker. Det första testet går fel och Gromit tvingas slå sönder maskinen för att rädda sin vän, men försöksobjektet Hutch verkar i alla fall ha förlorat sin grönsakskärlek och Wallace betraktar det hela som en framgång.

Men något är fruktansvärt fel och byn hemsöks av ett monster, värre än någon kanin de tidigare sett. Folket vänder sig mot Anti-Pesto och lyssnar hellre på den stoltserande överklassjägaren Lord Victor Quartermaine (Ralph Fiennes), en klassisk "ond pojkvän till föremålet för hjältens kärlek". Nämnda föremål är Lady Tottington (Helena Bonham-Carter) som i motsats till Lord Quartermaine hävdar att det alltid är fel att döda fluffiga djur.

Liksom samma upphovsmäns Chicken Run och de tidigare kortfilmerna med Wallace och Gromit är The Curse of the Were-Rabbit animerad med formbara lerdockor; en oerhört tidskrävande process. Det kan ta en dag att skapa en sekunds film, och The Curse of the Were-Rabbit tog fem år att skapa. Belöningen kommer i dess unika look som ger en svårkopierad känsla och tittaren kan inte undgå att imponeras av arbetet som ligger bakom, särskilt inte som mediets gränser har pressats och effekterna är lågmälda men fascinerande. Det ser så utomvärldsligt ut att det är svårt att acceptera att det faktiskt är fotografier vi tittar på. Någon skapade dessa figurer och miljöer.

The Curse of the Were-Rabbit är genomgående underhållande, så gott som konstant rolig, opåträngande gullig och värd en titt oavsett om man är fyra eller fyrtio.