Jag är inte förtjust i
Pedro Almodóvar. Vi har alla skådespelare och filmskapare som vi
gillar och ogillar; jag kan inte förklara exakt vad det är som drar
mig till Amy Adams eller Val Kilmer och jag vet inte riktigt varför
jag aldrig sett en Almodóvarfilm som tilltalat mig. Det är synd,
för han är uppenbart talangfull och skicklig, och han arbetar med
människor som är precis lika duktiga på det de gör. Men i
slutändan undrar jag alltid varför jag sitter och tittar.
Jag antar att La Piel Que
Habito är en skräckfilm. Det måste den vara. Den handlar om en
galen vetenskapsman som är besatt av sin döda fru och tillsammans
med en obrottsligt lojal tjänare håller en kvinna fången för att
experimentera på henne. Besätt rollerna med Christopher Lee, Peter
Cushing och Vincent Price så har vi en svartvit sextiotalsskräckis.
Men det är aldrig så enkelt med Almodóvar, vilket förstås inte
är dåligt i sig. Det är bara det att produkten blir ett gytter av
obegripliga karaktärer, besynnerligt beteende och djupt onaturliga
repliker.
Den galne
vetenskapsmannen i fråga är doktor Robert Ledgard (Antonio
Banderas). Hans fru dog efter att ha drabbats av en bilolycka som gav
henne fruktansvärda brännskador, och nu är han besatt av tanken på
att skapa bättre människohud. Hans artificiella hud, som han döpt
till Gal efter sin hustru, är eldsäker och står emot alla
insektsbett. Han försöker lansera den som en lösning på
malariaproblemet, men teknikerna han har använt anses oetiska att
använda på människor och hans uppfinning verkar dömd.
Resten av läkarvärlden
anar inte att han redan har testat den på en människa. Hans
försökskanin är Vera (Elena Anaya), som han håller inspärrad i
sitt hus medan han förvandlar henne till en kopia av sin döda fru.
Hans enda allierade verkar vara hushållerskan Marilla (Marisa
Peredes); det finns annat tjänstefolk men av allt att döma känner
de inte till Vera och de avskedas kort efter filmens början. Hur de
undgick att upptäcka Veras existens med tanke på att hon har
tillgång till en snabbtelefon förklaras aldrig.
Vi får heller aldrig
veta varför den till synes vettiga Marilla är så lojal mot Robert
och hjälper honom att hindra Vera från att fly eller begå
självmord. Filmen tror att den förklarar det, men det gör den
inte. Det räcker inte till.
Just som historien börjar
komma igång börjar Marilla berätta en bakgrundshistoria, och kort
därefter blir det en lång vindlande återblick som hoppar i tiden,
med förvirrande effekt. Det här är inte den bra sortens
förvirring, det här är den frustrerande sorten. Trots det
innehåller återblicken några av filmens bästa bitar och ett par
genuina överraskningar. Den får mig att inse hur bra den här
historien kunde ha blivit.
Jag kan inte kalla La
Piel Que Habito för en dålig film. Den är tydligt kompetent gjord;
varenda inblandad är skicklig. Men ibland blir den tråkig, den
känns poänglös. Jag vet inte vart den försökte komma och i
slutändan fungerade den bara inte för mig. Jag kunde inte låta bli
att tänka på hur mycket bättre den hade varit om den signerats
Darren Aronofsky i stället.