Eegah (1962) - 1/6

Den rika författardottern Roxy (Marilyn Manning) hälsar på sin pojkvän, den dunebuggyfixerade Elvisfantasten Tom (Arch Hall Jr.) innan hon kör ut i den kaliforniska öknen på väg till en fest. I stället kör hon rakt in i Eegah, en grottmänniska av det slag som aldrig synts utanför tecknad film, komplett med klubba och djurhud som lämnar ena axeln bar. Hon svimmar - hon är trots allt en kvinna i en sextiotalsskräckfilm; det finns konventioner att följa - och när hon vaknar börjar hon genast berätta om "jätten" hon träffade.

Trots att varelsen i fråga spelas av den 217 centimeter långe Richard Kiel är hans längd bland det minst remarkabla med honom, men det är hur som helst det hon fixerar på. Hon lyckas övertyga Tom och sin far (Arch Hall Sr.) och fadern ger sig iväg med helikopter för att spana efter jätten. Han hoppas att det finns en bok i det här.

Eegah visar sig vara den siste ättlingen av ett folk jättar som tydligen i flera århundraden levt oupptäckta och kritvita inom gångavstånd från civilisationen. Vad som fick honom att plötsligt trampa in på bilvägen är helt oklart, men det är inte det största problemet med den här filmen.

Det är faktiskt svårt att välja. Är det att vildmannen Eegah ser ut som den slappa civilisationsprodukt Richard Kiel var? Är det den inkongruenta bakgrundsmusiken? Är det ett par besynnerliga instoppade komiska element som inte har något i en skräckfilm att göra? Är det att ingen inblandad kan agera alls, utom möjligen Kiel som inte får en chans att visa det då hans roll består av att lufsa omkring och vara preverbal?

Eller kanske att filmens finansiär Arch Hall Sr. från början planerade den som ett sätt att göra stjärna av hans son Arch Hall Jr., som inte förefaller vara stjärnmaterial. På så vis får han ett par horribla sångnummer som inte gör annat än att sträcka ut filmen. Hans karaktär är ändå bättre än Marilyn Mannings. Den tid hon inte använder till att leka Scheherazade för att undvika våldtäkt eller försvara mannen som försöker våldta henne använder hon i stället till att svimma, skrika och falla till marken för att utan synbar anledning bli orörlig.

Eller så är det att den är så obegripligt tråkig att jag fick se den här nittiominutersfilmen i tre etapper för att orka. Och jag är ändå killen som har sett Manos the Hands of Fate tre gånger och tog mig igenom både The Room och The Beast of Yucca Flats utan minsta avbrott. Eegah är kanske inte fullt så dålig, men den är definitivt så tråkig.