Savage Grace (2007) - 3/6

Det första som den här filmen fick mig att tänka på var Breakfast at Tiffany's. Det är samma förljugna, ytliga societetsvärld och samma besatthet med högklassig fasad. Men i Savage Grace visar sig sprickorna mycket tidigare och tydligare, och det här är en väldigt annorlunda film. Mycket mörkare, och tyvärr inte alls lika bra.

Det är Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore), som gift sig in i den rika Baekeland-familjen som bakelit är döpt efter, som står för dramat. Hon kommer från en besvärlig bakgrund och lägger den bakom sig genom att kasta sig in i livsstilen som hennes äktenskap erbjuder henne.

Det verkar perfekt. Den rike, belevade maken Brooks (Stephen Dillane). Sonen Anthony (Barney Clark som barn, Eddie Redmayne som vuxen) som älskar sin mor. Men Barbara är ingen sund människa och hennes familj är ingen sund familj. I den fina världen gör hon sig känd för emotionella utbrott, djupa depressioner och gravt olämpligt beteende.

Vad gör då detta med Anthony? Hur reagerar han på en mor som ber sin tolvårige son att läsa högt ur de Sades verk för att visa hur bra han är på franska? Vad gör föräldrarnas ständiga hemligheter och otrohetsaffärer med hans psyke? När han blir äldre och hans homosexualitet inte accepteras märks det att han ärrats av sina upplevelser. Relationen med modern blir allt närmare och sjukare tills det blir tydligt att det här inte kommer att ha ett lyckligt slut.

Savage Grace sviks av sitt manus. Den är välsignad med skickliga skådespelare i en genre som kräver bra prestationer och om den dramatiska strukturen bara hade fått lite mer uppmärksamhet så hade den blivit riktigt bra. Nu är den snarare nittio minuter i sällskap med hemska människor och ett avslut som kommer som en överraskning - den dåliga sortens överraskning. Om man inte råkar veta vad som hände i verkligheten, förstås, men inte ens då verkar filmen veta det.

Captain Phillips (2013) - 4/6

Större delen av löptiden fungerade den här filmen inte för mig. Den var aldrig dålig eller tråkig, men den känsla av spännande intensitet som skulle infinna sig dök aldrig upp. Det var först mot slutet, när Tom Hanks fick visa hur han fick sina framgångar, som den verkligen nådde fram. Jag vet inte om det var filmen eller jag, men att döma av hyllningarna från en enad kritikerkår så var det jag. Jag kanske bara var i fel stämning för en film som denna.

Det borde nämligen vara spännande när somaliska pirater ledda av Abduwali Muse (Barkhad Abdi) angriper och sedermera bordar ett handelsfartyg under befäl av kapten Richard Phillips (Hanks). Besättningen gömmer sig, kaptenen försöker få piraterna att ta pengar och gå, Phillips och Muse utkämpar en mental duell.

Det slutar med att Phillips befinner sig i livbåten med fyra pirater på väg mot den somaliska kusten, och nu kallas amerikanska flottan in. Livbåten fräser mot stranden medan båtar och helikoptrar flockas runt den.

Efter att inte ha lyckats tända mitt intresse piggnar filmen till när slutet närmar sig. När kapten Phillips börjar bryta samman - till att börja med har han varit nästan övermänskligt cool och rationell - så börjar jag bry mig om honom.

Vid det laget har Muse också blivit en riktig karaktär. Samtalen mellan honom och Phillips vajar mellan att närma sig emotionell tyngd när Muse beskriver sina förutsättningar, och att påminna om samtalen mellan Gary Sinise och Mel Gibson i Ransom, som var det i särklass bästa med den filmen.

Det blir inga överraskningar i en rätt typiskt amerikansk film, men det förväntade sköts kompetent. Och om jag ska vara ärlig så var det nog faktiskt jag snarare än filmen. Annars hade jag kommit på något negativt att säga om den.

Pride (2014) - 6/6

Gud vad jag behövde den här filmen. Jag har sett alldeles för många mediokra filmer på sista tiden och när jag har sett bra filmer har de sällan rört mig, i alla fall inte så djupt som Pride gjorde. Jag tror den senaste var Locke, och bland allt bra jag har att säga om den finns inte "feelgood" med.

Pride fick mig att gråta och sen skratta genom tårarna, och när den slutade hade jag bara en tanke: hoppas, hoppas, hoppas att det här är sant. Den har sina sorgliga bitar - åttiotalshistorier om homosexuella slutar aldrig odelat positivt och de innehåller alltid frustrerad desperation - men tittaren lämnas med känslan att det finns mycket lycka och skönhet i världen. Ibland behöver man det.

Det är en berättelse som jag aldrig hade hört talas om förut, om hur en grupp homosexuella från London bestämde sig för att samla ihop pengar för att stödja gruvarbetarna under 1984 års gruvstrejk - "There's blood on your hands, mrs Thatcher"-strejken. Det var inte lätt att få ihop pengar, och det var inte lätt att åka till en lantlig gruvby i Wales för att leverera dem.

Vi träffar den bubblande aktivisten Mark (Ben Schnetzer), den något blygare Mike (Joe Gilgun), den gamle veteranen Jonathan (Dominic West), Gethin (Andrew Scott) som inte pratat med sin religiösa mor på sexton år, nykomlingen "Bromley" (George MacKay) som vill vara aktivist men är rädd för att synas för mycket och Stephanie (Faye Marsay) som i början är den enda orsaken till L-et i LGSM: Lesbians and Gays Support the Miners.

I Dulais Valley i Wales finns fackledarna Dai (Paddy Considine), Cliff (Bill Nighy) och Martin (Rhodri Mellir), vars liv förändras på olika sätt av gayaktivisternas ankomst. Där finns också den viljestarka Hefina (Imelda Staunton), kloka Siân (Jessica Gunning), och bigotten Maureen (Lisa Palfrey) som står för motståndet.

Det är bara förstklassiga skådespelare men det är som om det inte spelar någon roll; det här är en av de härliga filmer som inte verkar innehålla en enda skådespelare, bara riktiga människor som har råkat bli filmade. Möjligen är Nighy och Staunton så skickliga gamla proffs att de knappt kan låta bli att agera men när det gäller konstnärer av deras kvalitet så gör det ingenting.

Pride är ett vackert ögonblick efter ett annat, en ostoppbar flod av varma känslor, hopsatt till en nästintill perfekt historia förd framåt med känslig hand. Jag skrattade högt, ögonen tårades, jag mådde bra. Det finns säkert lite skönmålning här, jag accepterar det. Men den är sannare än jag väntade mig, och framför allt så underbar att se att jag knappt bryr mig längre.

The Imitation Game (2014) - 4/6

Det här är den andra recensionen jag skriver av The Imitation Game. Den första hyllade filmen nästan förutsättningslöst; de enda förbehållen gällde att den tog friheter med verkligheten - och säg den film som inte gör det.

Jag pratade lyriskt om perfekt stämning, perfekt skådespel, och en historia som fångade något viktigare än den nakna sanningen. Jag sa att den destillerade ett viktigt skeende till en form som vi kunde ta in, som konsten ska.

Jag hann inte ens publicera den recensionen innan jag insåg att jag inte längre höll med om vad jag hade skrivit. Visst, det är en fantastiskt välgjord film, med de prestationer och den stämning jag pratade om.

Och det skeende den beskriver är precis så viktigt som jag påstod. Mänsklig historia är alltid för komplicerad för simpla svepande uttalanden men om man ska välja en person som datorns uppfinnare så är det Alan Turing och om man ska välja en person som vinnare av andra världskriget så är det Alan Turing. Hans liv förtjänar att belysas.

Men det borde göras bättre än så här. The Imitation Game är smärtsamt konventionell, med träig kliché efter träig kliché. Filmens Turing (Benedict Cumberbatch som efter Sherlock kan leverera de här prestationerna i sömnen) är ett klassiskt asocialt filmgeni, en obegripligt intelligent man som inte kan relatera till människor och som inte förstår humor, som arbetar ensam och lyckas genom dramatiska genombrott. Verklighetens Turing var en helt annan, och filmens Turing har inget nytt att komma med.

Det är samma sak över hela brädet. Joan Clarke (Keira Knightley) rekryteras via gåtor i tidningen, Turings överordnade Denniston (Charles Dance) är ett byråkratiskt hinder som inte förstår hur viktigt arbetet är, Turing hittar en osannolik allierad i MI-6-chefen Stewart Menzies (Mark Strong), och det slutgiltiga genombrottet som vinner kriget sker av ett ögonblickligt hugskott fött ur en slumpad kommentar, precis som när dr House löser veckans medicinska mysterium.

Med ett manus som närmare följde verkligheten hade The Imitation Game förtjänat allt jag skrev om den i min första version av den här recensionen. Nu, när de första intrycken lagt sig, inser jag att The Imitation Game kan vara hur mästerligt konstruerad som helst - den är ändå en historia vi sett förut, förklädd till en historia som borde berättas.

The Theory of Everything (2014) - 4/6

Stephen Hawking är en modern populärkulturikon; även människor som inte har en aning om vad han egentligen är känd för vet vem han är. Rullstolen, den fasta kroppshållningen, den elektroniska rösten - det hade varit svårt att skapa en mer igenkännlig människa.

Filmen om hans liv, baserad på hans exfrus biografi, gör det smarta valet att fokusera på hans privatliv och inte på de ganska svårbegripliga saker han uppnått inom kosmologin. Vi får se honom kreta ekvationer på svarta tavlan och hyllas av högt ansedda vetenskapsmän, men det är bara bakgrund.

Den riktiga historien handlar om hur han, spelad av Eddie Redmayne, börjar som en genialisk men ofokuserad student som ramlar in i en varm kärlekshistoria med Jane Wilde (Felicity Jones) och får de idéer som garanterar honom odödlighet. Samtidigt drabbas han av en svår sjukdom som bryter ner hans kropp tills han sitter i rullstol, nästan orörlig.

Det är en fin berättelse om kärlek under svåra omständigheter och om den tuffa kampen för att acceptera ett oacceptabelt öde. Samtidigt är den tyvärr ganska torr. Den tar aldrig ut svängarna utan förblir brittiskt sval hela vägen igenom. Det är säkert sanningsenligt - varken Hawking eller Wilde verkar vara några vildingar - så jag kan egentligen inte kritisera det, men det gjorde det svårt att vara sant entusiastisk.

Redmaynes prestation kan jag däremot inte vara annat än entusiastisk inför. Jag glömde bort att det inte var den faktiske Hawking jag tittade på, att mannen i rullstolen faktiskt kunde resa sig och gå därifrån precis när han ville. Redmayne gör sitt livs roll.

Mr. Turner (2014) - 4/6

Joseph Mallord William Turner är en av de främsta landskaps- och havsmålarna i konsthistorien. Människor som begriper sånt bättre än jag säger att han handskades med ljuset som en sann mästare och att han var bland de största av romantikerna.

Filmen om hans liv är inte lika bra på sin konst som Turner var på sin. Det är mest vältaliga människor, belevade herrar och fnittriga kvinnor, en titt in i en kultur som är försvunnen och som jag misstänker aldrig fanns på riktigt. Den innehåller nog med underhållande repliker, starka skådespelarinsatser och intressanta enstaka scener för att vara en positiv upplevelse, men den saknar nerv och poäng. Den hänger inte ihop.

Därför är det också en omöjlig uppgift att söka sammanfatta dess handling. Det vi ser är enskilda bitar ur Turners liv, och han verkar onekligen ha varit en intressant människa, men det finns ingen berättelse här - såvida det inte är berättelsen om hur skaparen av överjordisk skönhet själv var högst jordisk.

För det var han. Han verkar ha älskat sin far högst av allt på Jorden och känslorna var besvarade, men han hade en kärleksaffär med en änka som gav honom två barn som han inte brydde sig om. Han utnyttjade sin hushållerska sexuellt och efteråt log hon i hemlighet, för nu hade hon i alla fall fått uppmärksamhet från mannen hon inte kunde undgå att dras till.

Han stiger och faller. Han besöker bordeller men inte för att ha sex utan för att få modeller han kan beordra runt hur han vill. Han skapar vänner och fiender i konstvärlden. Han förbluffar den rike mannen som erbjuder honom furstliga summor för hans verk, och blir nekad. Han utför experiment tillsammans med en kvinnlig forskare - en raritet för sin tid. Han inleder en ny kärleksaffär, först inkognito till och med inför sin partner.

Alltihop är välgjort, men det passerar revy på samma sätt som mitt försök till sammanfattning: som en oändlig rad små stycken som inte har något med varandra att göra. Kanske hade Mr. Turner fungerat bättre som miniserie, där varje avsnitt fokuserade på en aspekt av honom. I stället fick vi en för lång film där varje detalj fungerar jättefint, men helheten flyter bort och försvinner.

Unbroken (2014) - 3/6

Louie Zamperini var en amerikansk OS-löpare som senare blev soldat under andra världskriget. Han var med om en flygkrasch, överlevde i en räddningsflotte på havet och hamnade i japanskt fångläger där han satt kvar tills freden kom. Han misshandlades men överlevde.

Det skulle kunna bli en bra film, och liknande historier har blivit bra filmer förut. Men Unbroken gör inte sitt material rättvisa. Den är en kort film instängd i en lång film och lägger alldeles för mycket tid på Zamperinis barndom och löparkarriär, samt ett uppdrag som slutar med en kraschlandning och inte har något med resten av berättelsen att göra.

När själva storyn väl kommer igång så är den skarpt delad i två mellan överlevardramat på öppna havet och krigsfångehistorien när Zamperini har räddats. Ingendera har särskilt mycket nytt att tillföra sin genre; det känns som om jag tillbringar större delen av tiden med att se saker jag sett förut. De här berättelserna har sina konventioner och Unbroken följer dem troget.

Det räcker inte att visa lidande och grymheter. Vi har sett det för ofta. En riktigt bra film måste riva ner väggen mellan publiken och berättelsen så att vi, om än bara för några ögonblick, förstår hur det är att vara där, fånge och misshandlad, förtvivlad och förstörd. Annars är det bara bilder och ord.

I sina bästa ögonblick når Unbroken nästan dit. När vi ser att Zamperini inte är helt oknäckt, att han inte är en man av stål. Att han ibland bara vill skrika. Att det finns gränser för honom också. Annars kan vi inte känna med honom.

De ögonblicken är få och utspridda. Unbroken kommer nära framgång och originalitet en gång till, nära slutet, när vi får se känslor hos en karaktär som brukar sakna känslor i de här filmerna. Men till och med den scenen är alltför tillrättalagd, och i sin helhet är Unbroken bara ännu en film om tuffa amerikaner och onda japaner.

Zero Dark Thirty (2012) - 2/6

Jag har ett komplicerat förhållande till filmer som bygger på verkligheten, särskilt när den verkligheten är viktig. Det spelar inte enorm roll att Braveheart fifflar lite med vad som verkligen hände, men att In the Name of the Father ljuger om i stort sett allting är politiskt viktigt. Den konflikten är fortfarande igång.

Men ska det påverka hur man bedömer en film? Ska en film bara värderas efter sina egna kvalitéer, i ett vacuum, eller ska den bemötas som ett meningsfullt verk? Är von Triers filmer sämre därför att de förespråkar vidriga värderingar, är Birth of a Nation inget mästerverk därför att det den visar är den vite mannen som äntligen reser sig mot de svarta förtryckarna i USA på 1800-talet? Jag tror att det beror på vilka känslor filmen väcker, och huruvida den överlever att jämföras med verkligheten.

Som tur är behöver jag inte lösa det problemet just i dag, för jag tycker inte om Zero Dark Thirty ändå. Men det hjälper verkligen inte att den framställer jakten på Usama bin Laden som en enda CIA-agents verk, som hon utförde trots att hon motarbetades av precis alla. Det hjälper inte att den framställer tortyr som ett effektivt underrättelseredskap som ledde till bin Ladens död. Det hjälper inte att Barack Obamas enda roll i filmen är att hindra hjältarna genom att ta ifrån dem deras möjlighet att tortera. Det hjälper inte att jakten på bin Laden framställs som något ädelt när det i själva verket handlade om vedergällning.

Om vi bortser från det så undrar jag vad det är med mig och Kathryn Bigelow. Hennes förra film, The Hurt Locker, hyllades och prisades av i princip alla utom mig, och nu är det likadant med Zero Dark Thirty. Hon gjorde även Strange Days och Point Break, så det är inte som om jag har något personligt emot henne, men den här döda stilen hon har lagt sig till med får mig att undra vad det är alla andra ser i hennes filmer.

Det är en lång historia om den nybakade CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) som kastas rakt in i en tortyrsession med agenten Dan (Jason Clarke) och offret Ammar (Reda Kateb). Först tycker hon det är otäckt, men hon hämtar sig snart och hennes initiala motvilja framställs som något hon måste komma över för att bli en effektiv agent. Sen tillbringar hon större delen av ett årtionde med att följa ett spår som hon är ensam att tro på, i en typisk Hollywood-dramaturgi.

När det handlar om riktigt underrättelsearbete är Zero Dark Thirty fängslande. Men det är en väldigt liten del av löptiden som ägnas åt det. För det mesta slåss Maya mot andra agenter och överordnade, eller så torterar hon människor, eller så blir hon angripen, eller så är det besvikelser och bomber som exploderar.

Zero Dark Thirty förvrider ett verkligt skeende som spelar stor roll för vår nutida värld; det här är versionen som kommer att fastna i det kollektiva medvetandet. Det är nog för att jag ska tycka illa om att den finns, men det är det mediokra sättet den gör det på som gör den till en dålig film.

12 Years a Slave (2013) - 5/6

Detta är Steve McQueens tredje film, efter de utmärkta Hunger och Shame, och den gör ingen besviken. Det märks att han har mognat som regissör, men tyvärr har han tappat lite av sin särskilda prägel samtidigt. Han har slutat stila och blivit bättre på att berätta en historia, men jag hoppas att han i sin nästa film hittar tillbaka till den ostoppbara talangen han visade i Hunger och använder den på en riktigt bra berättelse.

12 Years a Slave är inte så fantastisk som jag hoppades att den skulle vara, men den är fortfarande väldigt bra. Vi har sett många filmer om verklighetens elände - slaveri, förintelsen, krig - men det är få av dem som verkligen lyckas ta sig in bakom tittarens sköldar och skapa riktiga känslor. 12 Years a Slave lyckas, i flyktiga ögonblick, få mig att känna med Solomon Northup.

Han, spelad av Chiwetel Eijofor, var en fri svart man i 1840-talets USA som en dag drogades, kedjades, och skickades till en slavmarknad under namnet "Platt". Han misshandlades för att tvinga honom att hålla sin frihet hemlig. Han såldes till en plantageägare i Louisiana, och förblev slav i tolv år innan han slutligen lyckades bli fri och återvända till sin familj i Saratoga, New York. Då skrev han sina memoarer.

Hans förste ägare var William Ford (Benedict Cumberbatch), en man som han inte verkar ha haft några onda ord att säga om. Fords snickare Tibeats (Paul Dano) var desto värre och verkade hata Northup personligen. Deras konflikt ledde till att Northup såldes till Edwin Epps (Steve McQueens favorit Michael Fassbender), som var stolt över sitt rykte som "nigger breaker".

Epps gillar piskan nästan lika mycket som han gillar Patsey (Lupita Nyong'o), men det leder inte till något gott för henne. Fru Epps (Sarah Paulson) blir svartsjuk och gör Patseys liv än värre. Scenen där Northup tvingas piska henne är ett av tillfällena när 12 Years a Slave kryper under skinnet på mig.

Verkligheten har sällan prydlig dramaturgi och därför saknas sådan även här. Filmen följer troget Northups bok vilket hjälper den känslomässiga kraften - man slipper den där stunden av besvikelse när man inser att de mäktigaste ögonblicken aldrig hände - men det gör också att detta är en historia utan sann upplösning. Det finns gott om lösa trådar, och inte ens historikerna kan knyta ihop dem.

Detta oaktat är 12 Years a Slave en kraftfull, skickligt gjord film. Skådespelare som Eijofor, Nyong'o (som vann en Oscar för sin roll), Cumberbatch, Fassbender och Brad Pitt som abolitionisten som hjälper Northup till frihet gör att vi aldrig rycks ur illusionen. Detta var en verklig värld, så som livet var, och vi besöker den en liten stund.

American Hustle (2013) - 5/6

Christian Bale, Jennifer Lawrence, Amy Adams, Bradley Cooper, Louis C.K., Jeremy Renner. Sex skådespelare som jag aldrig har sett vara dåliga, och sex orsaker till att American Hustle är så bra som den är. Den här historien hade kunnat vara tråkig, seg, meningslös, klichéartad i sin The Sting-liknande röra. Men med charmen från dessa sex fungerar det. Det fungerar riktigt bra.

Till viss del är American Hustle en kärlekshistoria mellan Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams). Han är yrkesbedragare och hon blir hans assistent; med engelsk accent och sin falska identitet som "lady Edith Greensly" ger hon hans bluffar en anstrykning av klass och stil.

Irving är dock fortfarande gift med den labila Rosalyn (Jennifer Lawrence), vars son Danny (Danny och Sonny Corbo) har adopterats av honom. Han vill inte lämna henne, för då förlorar han Danny - och förmodligen ringer hon polisen och spiller allt hon vet också.

FBI-agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) lyckas avslöja Irving och Sydney men går med på att låta dem löpa om de hjälper honom med en stor operation. Han behöver erfarna bedragare, människor som vet hur man bluffar och fuskar, skapar förtroende och lurar människor. Det han vill göra är att avslöja korrumperade politiker, bland dem borgmästaren Carmen Polito (Jeremy Renner). Både Irving och Richies chef Stoddard Thorsen (Louis C.K.) är emot hela idén, men Richie låter sig inte stoppas.

Och så är cirkusen igång, med falska namn och inhyrda skådespelare och snygga fasader och pengar under bordet och desperata telefonsamtal och svettiga möten och dolda mikrofoner. Naturligtvis försöker filmen lura sin publik ett par gånger också - hur det går med det beror väl på tittaren, och framför allt på hur gärna hen vill bli lurad. När man förstått hur filmer som den här funkar så är det inte mycket som kan överraska en längre och det är bara att njuta av skådespelet. Och det är där våra sex skådespelare kommer in.

Men det jag kommer att minnas av filmen är något som egentligen inte spelar någon roll för handlingen, men som håller kvar intresset av ren spänning. Kurt Vonnegut har berättat om en elev på en av hans skrivkurser som skrev en novell där en nunna hade en bit tandtråd fast mellan två oxeltänder. Novellen handlade om mycket större och viktigare saker än så, men det som gjorde att man vände sida var att man ville veta om nunnan skulle få loss den där biten tandtråd någon gång.

Det är något liknande som händer i American Hustle när Stoddard Thorsen börjar berätta en familjehistoria för Richie DiMaso. Richie har inte tålamod att lyssna färdigt, men det gnager i honom och då och då kräver han att Stoddard ska berätta den färdigt. Varenda gång tappar han tålamodet och försöker komma till poängen, och varje gång gissar han fel. Och jag väntar på nästa gång. Det är ett rätt enkelt berättarknep, men det funkar, och jag älskar det.

Dallas Buyers Club (2013) - 3/6

Jag vet hur mycket hyllningsrop och fina priser den här filmen har fått, men jag tillbringade hela löptiden med att undra när det skulle dyka upp något jag inte hade sett massor med gånger tidigare. Ett outhärdligt arsel är med om något hemskt och får se olycka och blir därmed en bättre människa, och blir under tiden vän med någon han brukade hata. Och så finns det förstås en stark kvinna som kan sätta arslet på plats. Är det något som känns nytt?

Arslet är ett riktigt arsel. Ron Woodroff (Matthew McConaughey) är en rasistisk, sexistisk, homofob rodeocowboy som en dag i mitten av åttiotalet diagnostiseras med HIV och ges trettio dagar att leva. Först vägrar han acceptera diagnosen - han hotar att spöa upp läkaren som vågade fråga om han någonsin haft sex med en man - men snart söker han sig i stället till alternativa och experimentella mediciner. Han vill ha AZT, som ska testas på sjukhuset där den tuffa doktor Eve Saks (Jennifer Garner) jobbar. Men hon kan inte hjälpa honom; han måste i så fall vara med i studien och den är redan igång.

Ron får tag i AZT ändå, via en mutad sjukhusstädare. Sen tar han sig till ett mexikanskt sjukhus där en läkare som förlorat sin licens skriver ut vitaminer och andra vagt newageiga generalbotemedel. Han smugglar in medicinerna till USA. På ett sjukhus träffar han Rayon (Jared Leto), en campy transkvinna som han först hatar, i enlighet med sin personlighet. Allt eftersom tiden går börjar de samarbeta. Ron får tag i medicin, Rayon fixar kunder. Det blir ett litet företag.

Under tiden börjar dr Saks, liksom Ron, tvivla på AZT, men hennes chef dr Sevard (Denis O'Hare) vill fortsätta. Saks och Ron utkämpar samma strid på varsitt håll och blir samtidigt vänner. Företaget växer och Ron åker till Japan och till Europa.

McConaughey och Leto fick varsin Oscar men jag tyckte McConaughey spelade en kliché på ett klichéigt sätt och Leto gav intryck av att försöka Oscarbaita genom att spela gay/trans, vilket känns väldigt 1993. Det räcker inte längre och jag såg ingenting i någondera prestationen som förtjänade en statyett. Och Jennifer Garner spelade som hon brukar vilket är väldigt bra när det fungerar (Catch and Release, Juno) och mindre bra när det inte gör det (13 Going on 30, den här filmen).

Resultatet är inte dåligt, precis. Det är bara väldigt, väldigt ordinärt. Jag har ingen aning om varifrån hyllningarna kommer. För mig är Dallas Buyers Club ännu en film i massan.

Bloodsport (1988) - 2/6

Frank Dux är en amerikansk kampsportsinstruktör som hävdar att han på sjuttiotalet deltog i en hemlig fullkontaktturnering som kallades kumite. Världens bästa stridskonstnärer bjuds regelbundet in dit och möts i direktutslagning. Ibland dör någon.

Andra betvivlar detta, och hävdar bland annat att den kinesiska organisation som arrangerar kumite har samma adress som Dux själv. Dux hävdar i sin tur att hans kritiker konspirerar mot honom eftersom de ser honom som ett hot. Jag är inte den som brukar tro på vilda påståenden, och framför allt undrar jag hur det kommer sig att Dux fortfarande lever om han nu gick ut offentligt med denna hemlighet. Tänk på saken. Han gjorde världens bästa ninjor riktigt arga. Låter det som nåt man skulle överleva?

Men vi lämnar det. I filmen som "inspirerats" av hans berättelse spelas han av Jean-Claude van Damme, som startade sin karriär här. Hans version av Dux är en amerikansk soldat som lyckades få Senzo Tanaka (Roy Chiao) att lära honom sina uråldriga konster. När Tanaka är gammal och sjuk berättar Dux att han tänker åka till Hong Kong och delta i kumite för att hedra sin läromästare. Det kräver bondpermis från armén, men det är det värt.

Väl i Hong Kong stöter han på Ray Jackson (Donald Gibb), som också tänker delta och som blir hans bäste kompis på en eftermiddag. Han träffar också journalisten Janice Kent (Leah Ayres), som är där för att skriva om kumite men har svårt att tränga innanför hemlighetsmakeriet. De blir naturligtvis sexpartners och hon vajar genom att göra allt hon kan för att stoppa hans deltagande och att skrattande hurra när han vinner. Samtidigt jagas han av två militärpoliser (Forest Whitaker och Norman Burton) som vill dra hem honom till USA igen.

Men det är bara utfyllnad, och inte särskilt intressant utfyllnad heller. Bloodsport existerar för sina stridsscener, och tyvärr är de flesta av dem rätt trista - det är mycket vi har sett förut. De flesta matcherna är till för att etablera Chong Li (Bolo Yeung) som psykopatisk stridsmaskin, så att det ska vara spännande när finalen kommer och han ska möta Dux.

Det är först i finalmatchen som filmen vänder och blir bra. Det är faktiskt en spännande, välgjord strid. Dux får flashbacks till träningen som hjälper honom igenom matchen, Chong Li kör med fula tricks och Dux anpassar sig, och alla onödigt stilande moves fungerar. Det är inte nog för att vända upp en film som i princip saknar skådespelartalang och handling, men det är i alla fall några bra minuter.

Har van Damme förresten nånsin gjort en film utan att göra en split?

Kill the Messenger (2014) - 4/6

Kill the Messenger har samma problem som många filmer som bygger på en sann historia: verkligheten har ingen dramaturgi. Antingen ändrar man på historien - ibland så mycket att det knappt finns nåt kvar - eller så står man ut med en film som är dramatiskt svag, helt enkelt därför att den bara tar slut utan klimax eller upprättelse. Kill the Messenger valde det senare alternativet, vilket jag tycker är helt rätt - om inte annat så för att det här är politiskt sprängstoff. Den här historien spelar roll.

Det dödar inte heller filmen, men den börjar mycket starkare än den kan avsluta, och de traditionella "vad hände sen?"-texterna är direkt nedbrytande. Då tycker vi nämligen rätt bra om journalisten Gary Webb (Jeremy Renner), en grävare på en liten lokaltidning. Han skriver om hur den amerikanska staten konfiskerar egendom från misstänkta knarklangare och sen behåller alltihopa även om den misstänkte frias.

Då får han ett samtal från Coral Baca (Paz Vega) som har en historia att berätta om sin pojkvän Raffie (Aaron Farb). Hon påstår att Raffie sålde knark på statligt uppdrag, något som får Gary Webb att höja på ögonbrynen och lyssna. Hon har dessutom kopior på viktiga dokument, och Gary plockar fram spaden.

Det leder honom till en fantastisk historia. Det verkar som om CIA finansierade nicaraguanska frihetskämpar genom att sälja crack i USA. De förvandlade South Central Los Angeles - och oräkneliga andra platser - till helveteshål för att stödja den nicaraguanska revolutionen. Det är förstås explosiva uppgifter, och när de är publicerade blir Gary själv en måltavla. Hårda män i mörka kostymer sätter press på honom, och hans allierade blir färre och färre.

Såvitt jag kan utröna följer Kill the Messenger verkligheten väldigt nära. Frågan som fortfarande surrar i huvudet är hur mycket av Gary Webbs artikelserie "Dark Alliance" som faktiskt var sann. Hur inblandade var CIA? Vem visste vad och hur tänkte de? De frågorna finns hela tiden i bakgrunden under Kill the Messenger, som drivs framåt av sin huvudpersons vrede. Först är det journalistisk nit, sen är det ambition, sen är det ilska, och slutligen blodröd aggression, och vi står bakom varje skifte.

Det fungerar för att vi tycker om Gary Webb och vill att det ska gå bra för honom. Han är modig och hederlig och vinner vår sympati, och när hans liv rasar samman för att han gjort det rätta står vi på hans sida när knappt någon annan gör det. Men det är också därför den sista biten av Kill the Messenger inte fungerar särskilt väl. Då tar verkligheten vid, och den är brutal och kall.

Judgment at Nuremberg (1961) - 6/6

Den här filmen säger rätt mycket om hur vår kultur har förändrats sen den gjordes. Det är en moraliskt tvetydig film om förintelsen, en film där ingen är automatiskt ond eller god, där till och med en aktiv medlem av nazistpartiet kan presenteras i ett begripligt, om än inte helt sympatiskt, ljus. Och den kom sexton år efter krigets slut, och bara tretton år efter händelserna den visar. Den närmaste motsvarigheten jag kan tänka mig är om det i dag kom en film som gav en nyanserad bild av Mohammed Atta. Någon som tror på att det skulle kunna hända? Nä, inte jag heller.

Det handlar om domarrättegångarna i Nürnberg 1948. Exnazister står inför den amerikanske domaren Dan Haywood (Spencer Tracy) som flugits över Atlanten för detta syfte. Hemma i USA är han ingen särskild - alla de stora grabbarna är redan döda eller dömda, och såna som Haywood är de enda som är intresserade av att sopa upp resten: läkare, affärsmän, och domare.

Fyra tyska domare, anklagade för att under Hitler ha perverterat det tyska rättssystemet, står inför skranket. Främst bland dem är den före detta justitieministern Ernst Janning (Burt Lancaster), en internationellt respekterad jurist och författare till beundrade böcker. Hur kunde han stå och beordra avrättning av människor han visste var oskyldiga?

Själv ger Janning ingen ledtråd där han sitter stenansiktad och ordlös medan hans hetsporre till advokat Hans Rolfe (Maximilian Schell) försvarar honom med en eld som vi inte kan föreställa oss att Janning själv nånsin känt.

Domare Haywood bor i ett hus med ett gift par som tjänstefolk, men när han försöker ta upp kriget och nazismen vill de inte prata om det. Han blir vän - och kanske mer - med fru Bertholt (Marlene Dietrich), som bodde i huset innan hon förlorade det samtidigt som hon förlorade sin man. Haywood försöker förstå nazismen, reda ut hur mycket det vanliga tyska folket visste om det som pågick, och lösa mysteriet Janning.

Judgment at Nuremberg är en underbart komplex och mångfacetterad film. Den presenterar både frågor och svar men låtsas inte att den har alla svaren, eller ens att dess svar är allmängiltiga. I stället för att framställa Adolf Hitler som en demon vars magiska karisma ledde ett helt land över helvetets rand söker den svaren i de komplicerade mänskliga omständigheter som faktiskt följer sanningen. Den hittar symboler i sina karaktärer; varenda en är kluven och målad i gråtoner. Det finns ingenting enkelt i Judgment at Nuremberg.

Ändå berättar den sin historia med sådan lätthet att tre timmar far förbi som en. Vi är lika fascinerade av den spirande relationen mellan domare Haywood och fru Bertholt som vi är av den juridiska striden mellan försvarsadvokat Rolfe och åklagare Lawson (Richard Widmark).

Allra mest fängslas vi nog av Haywoods försök att nå fram till den vanlige tysken, där han - och vi - misstänker att sanningen döljer sig. I slutändan misslyckas han, men det gör inte Judgment at Nuremberg. Attityden den har till sitt ämne är nog förklaringen till att Tyskland i dag är ett framgångsrikt, civiliserat och fredligt land i stället för en blodtörstig terroristfabrik.

The Railway Man (2013) - 6/6

Colin Firth är en satans diamant. Det är inte många som kunde ha gjort en lika trovärdig och tilltalande Eric Lomax som han. Eric är krigsveteran och tågnörd, en man som memorerar tidtabeller och gillar att rida rälsen längs originella vägar. På en av sina tågresor träffar han Patti Wallace (Nicole Kidman), som charmas av hans kunskaper och börjar falla för honom. Det är inte det fantastiska. Det fantastiska är att vi tror på det, för Colin Firth får oss att tro på det.

Första delen av The Railway Man, när Eric och Patti träffas, blir förälskade och börjar skapa ett liv tillsammans, bär på den oansträngda charm som så många filmer försöker uppnå men misslyckas med. Men redan här finns missljud - Eric är en plågad man, och han vill inte berätta varför.

Under andra världskriget var han med om Singapores fall och blev krigsfånge. Nu lider han av mardrömmar, hallucinationer, tankspriddhet och raserianfall. Patti vill hjälpa honom, men han vägrar - eller kan inte - prata om det. Hon vänder sig till de andra veteranerna, främst Finlay (Stellan Skarsgård), men inte ens han vet allt, och till att börja med vill han inte heller prata. Han tycker att Patti bör låta män med hemska minnen hantera dem som de vill.

Bit för bit kommer det fram. Eric Lomax torterades av Takashi Nagase (Tanroh Ishida), en ung officer från den japanska hemliga polisen Kempetai som nu dyker upp i hans minnen och syner. Exakt vad som hände vet bara de två. Erics chans kommer när han får veta att Takashi fortfarande lever. Han reser till Thailand, där Takashi guidar besökare runt fånglägret han en gång arbetade i. Numera är det ett museum. Efter årtionden kommer torteraren och offret att mötas igen.

The Railway Man har sina problem. Den tar sig hyggligt stora friheter med sanningen; det som verkligen hände har få dramatiska likheter med det vi får se. Den har även en alldeles för hackig struktur med tvära kast. Men de bra bitarna är fantastiska, Firth och Kidman och Skarsgård - och Hiroyuki Sanada som den äldre Takashi Nagase - är fantastiska, och framför allt är helheten så kraftfull och rörande att resultatet bara kan kallas underbart. Få filmer lyckas få mig att ana hur det kan vara att kriga, eller vara krigsfånge, eller bli torterad, eller att inte bli av med känslorna efteråt. The Railway Man nådde fram.

In the Valley of Elah (2007) - 3/6

Krigsveteranen Hank Deerfield (Tommy Lee Jones) får ett oväntat telefonsamtal: hans son Mike (Jonathan Tucker), soldat stationerad i Irak, har försvunnit från sin bas hemma i USA. Hank tror först inte på det; om sonen hade kommit hem från Irak hade han väl ringt? Men han övertygas, säger farväl till hustrun Joan (Susan Sarandon) och kör iväg för att själv börja leta efter Mike.

Mikes kropp hittas, styckad och uppbränd. Tillsammans med den lokala polisen Emily Sanders (Charlize Theron) startar Hank en halvprivat utredning för att ta reda på vad som hände sonen. Resten av poliskåren verkar inte bry sig, och armén har hittat sitt svar.

Allt bra med In the Valley of Elah kommer från Tommy Lee Jones. Han är specialist på de här karaktärerna - tysta, starka, tuffa, med vilja av järn. Vi ser Hanks känslor bara genom de allra minsta antydningar. Han har levt sitt liv efter en oböjlig kodex och på något plan tror han nog att andra människor också gör det. Vi anar den bubblande vreden under den hårda ytan men vi får aldrig se den.

Det kanske är där det går fel, men det hade nog varit ett svek mot Hank Deerfield att visa honom bryta ihop i raseri. Ändå blir det en alltför lågmäld upplösning och den riktiga känslomässiga kraften uteblir. Det här borde vara upprörande, det borde få blodet att koka. I stället är det bara ännu en film om något hemskt som händer, och även om jag förstår innebörden i Hanks slutliga gest känner jag ingenting för den. Det är inget nytt.

When the Game Stands Tall (2014) - 5/6

Jag är inget sportfan, men en riktigt bra sportfilm slår det mesta. I sina bästa stunder kommer When the Game Stands Tall i närheten av de bästa i genren, och den okonventionellt modiga dramaturgin hjälper bara till. Den skulle väl aldrig bli ett mästerverk, men den blev förvånande bra.

Den hade ett kraftigt handikapp från början. Den berättar den sanna historien om Bob Ladouceur (Jim Caviezel), som ledde ett high school-lag i amerikansk fotboll till en obruten vinstserie på 151 matcher, rekord med råge. Problemet är uppenbart: filmen måste handla om att serien tar slut. Det går inte att göra en upp-och-kämpa-och-vinn-film av det.

Så manusförfattaren Scott Marshall Smith valde en smart lösning och gjorde en comebackfilm av det. Vinstserien bryts redan i början av filmen, efter att den byggts upp som en källa till stolthet för laget och skolan. Sen får vi se allt elände som drabbar spelarna - coach Ladouceur blir sjuk, en spelare dör, slitningar och brytningar - och hur de tar sig igenom det.

Ladouceur verkar vara en sant inspirerande människa. Enligt filmen tackade han nej till erbjudanden att coacha college-fotboll eftersom spelarna där redan var entusiastiska. De behövde honom inte. Det han gör är att ta unga killar och göra dem till spelare, till bröder, till unga män som ger allt varenda gång.

Det lyckas bli rörande. Vi känner med de här killarna, pressen som kommer på dem från alla håll, deras olika omständigheter och förutsättningar, och vi vill att de ska ta de beslut som är rätt för dem och för laget.

När filmen är på planen matchar den vilken sportfilm som helst. Det här är en av de filmer där jag sitter och håller andan medan bollen flyger genom luften och ber om att den ska träffa. Jag har aldrig brytt mig så mycket om en match i verkligheten som jag bryr mig om varenda passning i When the Game Stands Tall.

Döden på larvfötter (orig. Wheels of Terror) (1987) - 5/6

Det här är en film som börjar lågt men stadigt klättrar uppåt tills den avslutar riktigt starkt. Om den hade varit lika bra hela vägen som den är i sina bästa ögonblick hade den varit en av de riktigt stora krigsfilmerna.

Den bygger på en bok av dansken Sven Hassel, pseudonym för Børge Willy Redsted Pedersen som skrev över ett dussin böcker om det tyska 27:e pansarstraffregementet under andra världskriget. Han påstod att det var sanna historier och att det var han som var böckernas Sven men av allt att döma stämmer det inte och Hassel tillbringade kriget i Danmark.

Det spelar egentligen inte så stor roll; Hassels information kom från faktiska veteraner och även om hans böcker inte var sanna på samma sätt som en dokumentär ska vara så var de nog sanna på samma sätt som Utvandrarna. Jag har aldrig läst någon av hans böcker och emedan filmens budskap är ett ganska enkelt som vi hört förut - "krig är ett helvete och nazisterna var svin" - så är det ett budskap värt att upprepa.

Bortsett från Sven själv (Slavko Stimac) märks i filmens stridsvagnsbesättning den höghattade monokelbärande Porta (Bruce Davison), den korkade jätten Lillen (Jay O. Sanders), den halvpsykotiske muslimen Legionären (David Patrick Kelly), veteranen Gamlingen (Keith Szarabajka) och den tonårige Fräknis (Anton Sosic). Alla har begått något brott som försatt dem i straffregementet och nu skickas de fram och tillbaka på östfronten.

Filmen börjar slött, utan någon faktisk handling. Det är bara slumpade scener som inte hör ihop med varandra. Det är först halvvägs igenom filmen som vi ens får veta det stora uppdraget som resten av filmen ska handla om och mycket lite av det som hänt innan dess spelar någon roll för handlingen.

Men det är omöjligt att inte lära känna de välspelade karaktärerna, känna med dem, och bry sig om dem. De befinner sig i en brutal, blodig och orättvis situation. De slåss för människor de hatar, mot människor de inte har något emot men som de ändå måste döda. Och helvetet verkar aldrig ta slut.

Via vackra ögonblick - ett brev hemifrån, Portas känslor för den ryska lokalbefolkningen - blir filmen bättre och bättre tills det är dags för upplösningen, emotionellt tyngd under vacker musik. Det är som om Döden på larvfötter gjordes i kronologisk ordning av människor som lärde sig filmkonsten under tiden. I så fall skulle jag gärna se deras nästa film; den måste vara fantastisk.

The Wolf of Wall Street (2013) - 4/6

Detta är en märklig film, sämre än summan av sina delar. Nästan varenda scen är fantastisk, omväxlande rolig, rörande och hisnande. Leonardo DiCaprio levererar en av sina bästa prestationer och säkert sin mest energiska. Tempot hålls uppe genom tre timmar och man sugs in i världen, energin, entusiasmen, galenskapen.

Men det håller inte ihop. Ibland verkar scenerna inte ha något med varandra att göra, och vissa borde ha strukits helt medan några som tycks ha klippts bort har kommit med. Missförstå mig inte, i det stora hela har varenda liten briljant bit sin funktion att fylla, men The Wolf of Wall Street struntar i sånt som dramaturgisk struktur och tydlig tråd. Ibland är det bara som om saker händer, helt enkelt. Vilket de gör, i verkligheten, och det här är ju en sann historia. Men det gör att jag dras ur upplevelsen.

Det som gör den så bra som den ändå blir är den konsekvent skicklige DiCaprio. Han spelar Jordan Belfort, en ung man som drömmer om rikedom. Han får in en fot på Wall Street och en första smak av det goda livet precis innan kraschen 1987 och finner sig därefter arbetslös. I desperation - och rådd av hustrun Teresa (Cristin Miloti) - söker han sig till ett litet skräpmäkleri där de handlar med femöresaktier men har 50% provision. Hans säljstil blir snabbt legendarisk.

Grannen Donnie (Jonah Hill) lägger märke till hans bil, frågar om hans lön, och söker genast jobb under honom. Det blir inspirationen som startar Stratton Oakmont, en ny mäklarfirma som inriktar sig på billiga aktier, hög provision och naturligtvis massiv profit. Jordan predikar hårdsäljandets evangelium och företaget blir en personkult runt honom.

Nu börjar festen. Från och med nu är det knarkande och knullande och inget annat som gäller. Jordan blir knarkfantast och kan orera om olika drogers underbara egenskaper - han älskar dem allihop. Han bedrar sin fru för en kvinna han tycker är vackrare (Margot Robbie), gifter sig med henne i stället och bedrar henne också. Hans svensexa är en enda lång orgie med strippor, horor och kokain. Virvelvinden är igång och kan inte stanna.

En historia som denna kan bara barka åt ett håll. Om Jordan Belfort inte hade fått problem med lagen hade han aldrig skrivit sin bok och det hade aldrig blivit någon film; då hade han bara fortsatt för alltid. Men naturligtvis finns det en FBI-agent (Kyle Chandler) som börjar nosa runt Jordan, och sen lutar det långsamt men stadigt utför.

På sätt och vis är det samma historia som regissören Scorsese redan gjort bättre i Goodfellas, uppblandad med sanslösa knarkscener när karaktärerna tar oerhörda mängder av precis vad fan som helst. Alltihop är bra, men det hör inte ihop med vartannat. DiCaprio är fantastisk, Scorsese är fantastisk, världen som presenteras är en hallucinatorisk nöjespark, och de hysteriska scenerna inne på Stratton Oakmont är några av de mest energiska och medryckande jag sett, men filmen rör mig bara i hjärnan och till slut bryr jag mig faktiskt inte särskilt mycket.

The Stoning of Soraya M. (2008) - 5/6

Journalisten Freidoune Sahebjam (James Caviezel) är på väg genom åttiotalets Iran när hans bil bryter ihop och han tvingas stanna till i en liten by. Medan den lokale bilmekanikern Hashem (Parviz Sayyad) börjar jobba blir han kontaktad av Zahra (Shohreh Aghdashloo) som har en historia att berätta. En historia som byns äldste inte vill att han ska få höra.

Freidoune och Zahra lyckas bli ensamma och han startar sin bandspelare för att lyssna på Zahras berättelse om sin systerdotter Soraya (Mozhan Marnò). Hon var gift med ärkesvinet Ali (Navid Negahban) och de hade fyra barn tillsammans men ingen kärlek. Ali kastade lystna blickar på en söt fjortonåring men hade inte råd med två fruar, så han kläckte en plan.

Filmens titel avslöjar hur det går. Ali sätter dit Soraya för otrohet och i det samhället har kvinnor inte mycket till chans. Hon bakbinds, grävs ner till midjan, och stenas till döds. Hennes enda stöd är Zahra, som är maktlös att hjälpa henne - även om hon anstränger sig mer än någon kunde begära.

The Stoning of Soraya M. är en mycket jobbig film att se. Den ger insikt i en riktigt vidrig kultur och de metoder den använder för att fortplanta sig. Nästa generation fostras till att bli lika stora kräk som den förra generationen, och ingen tycks begripa - eller vilja begripa - vilken värld det är de hjälper till att skapa.

Själva avrättningsscenen är det värsta av allt, en utdragen, plågsam skildring av en långsam död. Dödsmetoden valdes inte på slump; den är till för att de här satans vildarna ska få utlopp för sin brutala omänsklighet. Jag vet inte hur en stening ser ut i verkligheten, men det skulle inte förvåna mig om det var precis så här.

En del - Amnesty International bland dem - har vänt sig mot bokens och filmens porträtt av Iran och dess rättssystem. I verkligheten ska steningar ske i fängelser och utföras av utsedda bödlar; inte på grusfält i byar av invånarna själva. Det stämmer förmodligen, men jag frågar mig hur stor roll det spelar. Är systemet mindre brutalt bara därför? Var Sorayas öde mindre tragiskt? Är hon i dag mindre död?