Jag är inget sportfan, men en riktigt bra sportfilm slår det mesta. I sina bästa stunder kommer When the Game Stands Tall i närheten av de bästa i genren, och den okonventionellt modiga dramaturgin hjälper bara till. Den skulle väl aldrig bli ett mästerverk, men den blev förvånande bra.
Den hade ett kraftigt handikapp från början. Den berättar den sanna historien om Bob Ladouceur (Jim Caviezel), som ledde ett high school-lag i amerikansk fotboll till en obruten vinstserie på 151 matcher, rekord med råge. Problemet är uppenbart: filmen måste handla om att serien tar slut. Det går inte att göra en upp-och-kämpa-och-vinn-film av det.
Så manusförfattaren Scott Marshall Smith valde en smart lösning och gjorde en comebackfilm av det. Vinstserien bryts redan i början av filmen, efter att den byggts upp som en källa till stolthet för laget och skolan. Sen får vi se allt elände som drabbar spelarna - coach Ladouceur blir sjuk, en spelare dör, slitningar och brytningar - och hur de tar sig igenom det.
Ladouceur verkar vara en sant inspirerande människa. Enligt filmen tackade han nej till erbjudanden att coacha college-fotboll eftersom spelarna där redan var entusiastiska. De behövde honom inte. Det han gör är att ta unga killar och göra dem till spelare, till bröder, till unga män som ger allt varenda gång.
Det lyckas bli rörande. Vi känner med de här killarna, pressen som kommer på dem från alla håll, deras olika omständigheter och förutsättningar, och vi vill att de ska ta de beslut som är rätt för dem och för laget.
När filmen är på planen matchar den vilken sportfilm som helst. Det här är en av de filmer där jag sitter och håller andan medan bollen flyger genom luften och ber om att den ska träffa. Jag har aldrig brytt mig så mycket om en match i verkligheten som jag bryr mig om varenda passning i When the Game Stands Tall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar