Ännu en film som inte har en aning om hur den ska avsluta. Efter karaktärer och relationer och mysterium så ska den precis till att bli riktigt intressant när skärmen blir svart och eftertexterna dyker upp. Det är en riktigt vanlig sjuka nu för tiden, och den irriterar livet ur mig.
Något annat som irriterar livet ur mig är hur varenda film som visar vetenskap mot vantro till slut skuttar ner på vantrons sida, även när den - som I Origins - inte ens har gett någon anledning att lämna vetenskapen för vantron. All kunskap har fåtts genom rationalism, men sensmoralen verkar vara att man inte alltid ska hålla sig till det rationella. Jag skulle vilja sticka en kniv i den uppfattningen och se på när den förblöder.
När filmens hårdaste rationalist, biologiforskaren Ian Gray (Michael Pitt), pratar med den religiösa Priya Varma (Archie Panjabi), berättar hon om när Dalai Lama fick frågan vad han skulle göra om hans andliga tro motbevisades av vetenskapen och sa att i så fall skulle han ändra sin tro. Det är ett bra och hederligt svar. Priya frågar då Ian vad han skulle göra om hans vetenskapliga uppfattning motbevisades av andlighet. Jag antar att det är det vi ska tycka har hänt i slutet av filmen.
Men det är att helt missa poängen. Andlighet bevisar aldrig någonting. Vetenskapen studerar verkligheten, andligheten lever bara i våra huvuden. Och Ians experiment har ingenting med andlighet att göra; det är bara vetenskap. Om än vetenskap med en rätt grundläggande metodologisk miss.
Jag är nog argare än jag borde vara, men I Origins verkade så bra i början och jag är besviken. Ian Gray är en sällsynt filmhjälte; en bildad och intelligent man som öppet står för det iskallt rationella. Han studerar det mänskliga ögat just därför att det av kreationister används som argument mot evolutionen; de hävdar att något så komplicerat inte kan ha uppstått utan en intelligent designer. Ian och hans labbpartner Karen (Brit Marling) försöker bevisa ögats evolution, och under tiden samlar Ian på bilder av människoögon, något som fascinerar honom ändlöst.
Det är så han träffar Sofi (Astrid Berges-Frisbey), som på många sätt är hans motsats: fluffhjärnig och newageig. Mot alla odds inleder de en passionerad romans som dock störs av hennes motstånd mot Ians världssyn.
Jag kan inte berätta mycket mer utan att förstöra den njutning som trots allt finns i I Origins. Det är inte en förutsägbar historia och ett tag verkar den ha tagit en vänstersväng ut i mindfuckterrängen där det inte rimligen kan finnas en förklaring. Att karaktärerna tar besynnerliga beslut kan jag förlåta så länge det kommer nånstans, och det gör det faktiskt. Ett tag. Och sen inte mer.
Något annat som irriterar livet ur mig är hur varenda film som visar vetenskap mot vantro till slut skuttar ner på vantrons sida, även när den - som I Origins - inte ens har gett någon anledning att lämna vetenskapen för vantron. All kunskap har fåtts genom rationalism, men sensmoralen verkar vara att man inte alltid ska hålla sig till det rationella. Jag skulle vilja sticka en kniv i den uppfattningen och se på när den förblöder.
När filmens hårdaste rationalist, biologiforskaren Ian Gray (Michael Pitt), pratar med den religiösa Priya Varma (Archie Panjabi), berättar hon om när Dalai Lama fick frågan vad han skulle göra om hans andliga tro motbevisades av vetenskapen och sa att i så fall skulle han ändra sin tro. Det är ett bra och hederligt svar. Priya frågar då Ian vad han skulle göra om hans vetenskapliga uppfattning motbevisades av andlighet. Jag antar att det är det vi ska tycka har hänt i slutet av filmen.
Men det är att helt missa poängen. Andlighet bevisar aldrig någonting. Vetenskapen studerar verkligheten, andligheten lever bara i våra huvuden. Och Ians experiment har ingenting med andlighet att göra; det är bara vetenskap. Om än vetenskap med en rätt grundläggande metodologisk miss.
Jag är nog argare än jag borde vara, men I Origins verkade så bra i början och jag är besviken. Ian Gray är en sällsynt filmhjälte; en bildad och intelligent man som öppet står för det iskallt rationella. Han studerar det mänskliga ögat just därför att det av kreationister används som argument mot evolutionen; de hävdar att något så komplicerat inte kan ha uppstått utan en intelligent designer. Ian och hans labbpartner Karen (Brit Marling) försöker bevisa ögats evolution, och under tiden samlar Ian på bilder av människoögon, något som fascinerar honom ändlöst.
Det är så han träffar Sofi (Astrid Berges-Frisbey), som på många sätt är hans motsats: fluffhjärnig och newageig. Mot alla odds inleder de en passionerad romans som dock störs av hennes motstånd mot Ians världssyn.
Jag kan inte berätta mycket mer utan att förstöra den njutning som trots allt finns i I Origins. Det är inte en förutsägbar historia och ett tag verkar den ha tagit en vänstersväng ut i mindfuckterrängen där det inte rimligen kan finnas en förklaring. Att karaktärerna tar besynnerliga beslut kan jag förlåta så länge det kommer nånstans, och det gör det faktiskt. Ett tag. Och sen inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar