Det är svårt att ogilla The Rock. Han dyker upp i film efter film, verkar ha lika kul varje gång, och har ingen skam nånstans. Han är med i usla filmer och bra filmer med samma entusiasm, som en Jason Statham plus femtio kilo muskler.
På samma sätt, men av helt andra anledningar, är Michael Caine en av de mest sevärda skådespelarna jag vet. Det är alltid roligt att titta på honom - utom här, faktiskt. Jag tror att det är för att hans karaktär är en sån stövel mot The Rocks karaktär Hank.
Hank vill bara vara en god styvfar åt sjuttonåringen Sean Anderson (Josh Hutcherson). Sean är en "vernian", en som känner till att Jules Verne skrev fakta, inte fiktion. Han har redan - i den här filmens föregångare, osedd av mig - rest till jordens mittpunkt och nu har han plockat upp en radiosänd kod som han är övertygad om kommer från farfar Alexander (Caine).
Filmens första riktigt bra scen kommer när Hank, före detta militär kodknäckare, och Sean bondar över att knäcka koden och tyda meddelandet. Det visar sig peka ut var Vernes hemlighetsfulla ö ligger, och Sean bestämmer sig genast för att åka. Hank lyckas få igenom att de ska åka tillsammans; han hoppas att när det visar sig varken ön eller den oansvarige farfadern finns på plats så kan Hank finnas där för Sean.
De engagerar helikopterpiloten Gabato (Luis Guzman) och dennes dotter Kailani (Vanessa Hudgens), som Sean genast kärar ner sig i, och reser till den hemlighetsfulla ön. Som givetvis inte bara existerar utan innehåller jättespindlar och dvärgelefanter, en uråldrig ruinstad och en dold legendarisk maskin.
På något plan vet jag att detta är en dålig film. Jag bara vägrar inse det. Den har roliga scener och välgjorda actionscener, och även om det finns många frågor - Hur styr de bina? Varför ser ön ut som den gör om den rasar ihop med jämna mellanrum? Var kom den elektriska muränan ifrån? - så stör de inte så mycket att jag inte har kul.
Och massor av förtjänsten vilar på The Rocks axlar, där det visserligen finns gott om plats. Hank är en så härlig människa att man bara vill att det ska gå bra för honom. Visst är han ett gigantiskt muskelberg, men han är också en helt vanlig man som vill ta hand om sin familj och nå fram till sin styvson. När de får sina ögonblick blir jag glad, och däremellan har jag roligt, och det räcker för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar