Det finns många filmer som lyckas tekniskt, många filmer som lyckas med sin historia, många filmer som innehåller fantastiskt skådespel. Sen har vi filmer som Birdman, som tar alla de elementen och sätter dem i krysset. Det här är en film jag måste se fler gånger.
Till att börja med är den som en bättre August: Osage County; en bravuruppvisning från duktiga skådespelare. Michael Keaton har väl aldrig tillhört mina favoriter, men här visar han att han kan mer än jag sett från honom förut. Extra härligt blir det att hans karaktär delar så mycket med honom själv - karaktären lämnar en lätt och populär skådespelarkarriär bakom sig för att göra något konstnärligt.
Sen har vi den konstant sevärda Naomi Watts, Emma Stone som äntligen tar steget förbi "lovande", den alltid briljante Edward Norton och den överraskande Zach Galifianakis, som för en gångs skull är något annat än en lustig skäggig tjockis. Han har faktiskt talang, han också.
Dessa betraktas av en ständigt rörlig kamera som filmar i långa tagningar - ibland får man intrycket att hela filmen gjordes i en enda tagning, men så är det förstås inte. Kameran rör sig tillsammans med karaktärerna, ibland runt dem, ibland förbi dem, och detaljer dyker upp och försvinner i utkanterna. Vi lever inne i filmen, på scen, i omklädningsrummen, på hustaken, och i vida svepningar över gatorna.
Och så har vi själva berättelsen. Michael Keatons karaktär Riggan Thomson är en referens till honom själv. Thomson är en skådespelare som spelade superhjälten Birdman i tre framgångsrika filmer - den sista 1992, året Keaton sist spelade Batman. Det är inte en slump.
Nu försöker Thomson slå sig fri från sitt förflutna och bli en seriös aktör, vilket han gör genom att skriva, producera, regissera och spela huvudrollen i en pjäs baserad på en bok av Raymond Carver. Hans dotter Sam (Stone) är hans assistent, och Mike Shiner (Norton), Lesley (Naomi Watts) och Laura (Andrea Riseborough) är de andra skådespelarna i pjäsen. Jake (Galifianakis) är Thomsons advokat och bäste vän och tillsammans med Thomsons exfru Sylvia (Amy Ryan) kanske den ende som bryr sig om Thomson mer än pjäsen - eller sig själv.
Som många konstnärer är skådespelarna neurotiska original, och Thomson mer än någon annan. Ibland, när han är ensam, hör han Birdmans röst, och han tror sig ha superkrafter. De försvinner omedelbart så fort någon annan ser honom, förstås. Allt eftersom filmen fortgår och premiären närmar sig blir Thomsons mentala tillstånd mer och mer bräckligt, och till slut vet varken vi eller han vad det är som händer.
Om Michael Keaton med Birdman försökte göra samma sak som Riggan Thomson med sin Carverpjäs så lyckades han betydligt bättre än sin karaktär. Birdman är en förstummande skapelse, en triumf för skådespel, filmteknik, och historieberättande. Skickliga människor samlades och gjorde något som förtjänade deras skicklighet.
Till att börja med är den som en bättre August: Osage County; en bravuruppvisning från duktiga skådespelare. Michael Keaton har väl aldrig tillhört mina favoriter, men här visar han att han kan mer än jag sett från honom förut. Extra härligt blir det att hans karaktär delar så mycket med honom själv - karaktären lämnar en lätt och populär skådespelarkarriär bakom sig för att göra något konstnärligt.
Sen har vi den konstant sevärda Naomi Watts, Emma Stone som äntligen tar steget förbi "lovande", den alltid briljante Edward Norton och den överraskande Zach Galifianakis, som för en gångs skull är något annat än en lustig skäggig tjockis. Han har faktiskt talang, han också.
Dessa betraktas av en ständigt rörlig kamera som filmar i långa tagningar - ibland får man intrycket att hela filmen gjordes i en enda tagning, men så är det förstås inte. Kameran rör sig tillsammans med karaktärerna, ibland runt dem, ibland förbi dem, och detaljer dyker upp och försvinner i utkanterna. Vi lever inne i filmen, på scen, i omklädningsrummen, på hustaken, och i vida svepningar över gatorna.
Och så har vi själva berättelsen. Michael Keatons karaktär Riggan Thomson är en referens till honom själv. Thomson är en skådespelare som spelade superhjälten Birdman i tre framgångsrika filmer - den sista 1992, året Keaton sist spelade Batman. Det är inte en slump.
Nu försöker Thomson slå sig fri från sitt förflutna och bli en seriös aktör, vilket han gör genom att skriva, producera, regissera och spela huvudrollen i en pjäs baserad på en bok av Raymond Carver. Hans dotter Sam (Stone) är hans assistent, och Mike Shiner (Norton), Lesley (Naomi Watts) och Laura (Andrea Riseborough) är de andra skådespelarna i pjäsen. Jake (Galifianakis) är Thomsons advokat och bäste vän och tillsammans med Thomsons exfru Sylvia (Amy Ryan) kanske den ende som bryr sig om Thomson mer än pjäsen - eller sig själv.
Som många konstnärer är skådespelarna neurotiska original, och Thomson mer än någon annan. Ibland, när han är ensam, hör han Birdmans röst, och han tror sig ha superkrafter. De försvinner omedelbart så fort någon annan ser honom, förstås. Allt eftersom filmen fortgår och premiären närmar sig blir Thomsons mentala tillstånd mer och mer bräckligt, och till slut vet varken vi eller han vad det är som händer.
Om Michael Keaton med Birdman försökte göra samma sak som Riggan Thomson med sin Carverpjäs så lyckades han betydligt bättre än sin karaktär. Birdman är en förstummande skapelse, en triumf för skådespel, filmteknik, och historieberättande. Skickliga människor samlades och gjorde något som förtjänade deras skicklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar