Corpse Bride (2005) - 5/6

När resten av världen försöker pressa ut så mycket det bara går ur CGI så sätter Tim Burton upp dockor och flyttar dem lite grann mellan varje stillbild. Och han gör det så förbannat bra att jag fick kolla upp det om och om igen för jag måste ha missuppfattat nånting, men nä. Det här är faktiskt dockor, fast det ser ut som CGI. Och eftersom det är Tim Burton är det förstås fantasifullt och vackert.

Corpse Bride utspelar sig i två olika världar, båda i kontrast till hur de vanligtvis framställs. De levandes värld är en färglös, gråtrist viktoriansk småstad. Där bor familjen Everglot och van Dort, vars avkomma Victoria Everglot (Emily Watson) och Victor van Dort (Johnny Depp) ska gifta sig med varandra utan att någonsin ha träffats. Den ädla men fattiga familjen Everglot behöver pengar och den rika men lågklassiga familjen van Dort vill ha social status. Ungdomarna själva är förstås mindre entusiastiska, som det plägar vara.

Efter att ha råkat förstöra bröllopsgenrepet inför pastor Galswells (Christopher Lee) flyr Victor ut i skogen. När han läser upp bröllopslöftena för sig själv sätter han vigselringen på en trädgren som visar sig vara något helt annat, nämligen fingret på den unga döda Emily (Helena Bonham Carter), som reser sig ur jorden och drar ner Victor till hennes värld.

Detta är den andra världen, de dödas värld, och här finns det färg och musik och sprudlande glädje. Här bor skelett och lik, fladdermöss och spindlar, och alla invånarna dansar och sjunger och bjuder på ett fantastiskt skådespel. Victor får höra Emilys historia, hur hon sveks och mördades av sin fästman och sedan dess väntat på den som ville gifta sig med henne. Vilket blev Victor.

Som det brukar vara med Burton så är det visuella viktigare än berättelsen. Det fungerade bättre i The Nightmare Before Christmas där vi tillbringade all vår tid i den fantastiska värld han målade upp; här är det bara synd att vi måste hänga i den gråa verkliga världen. Samtidigt är de levandes design också utlevd och fantasifull och berättelsen håller fast vår uppmärksamhet.

Emilys historia är tragisk och det är ibland svårt att tänka sig hur den här filmen ska sluta på ett sätt som inte blir alldeles för bitterljuvt, men det löser sig förstås. Corpse Bride är en skickligt snickrad sak, nästan lika underhållande som The Nightmare Before Christmas, och framför allt så tekniskt vacker att jag som sagt knappt trodde att det var sant.

Flåklypa Grand Prix (1975) - 4/6

Det var inte lätt att vara barn i sjuttiotalets Norden. När man inte gick vilse i pannkakan så angreps man av Karius och Baktus eller fick följa med till Flåklypa, en liten by som enligt den svenska versionen av Flåklypa Grand Prix ligger i Värmland, precis vid norska gränsen.

Där finns ett berg som genast för tankarna till Rune Andreassons små kullar i solen, och på bergets topp finns en cykelverkstad. Här bor och verkar Reodor Fälgen och hans två kamrater som representerar aspekter av hans personlighet: den impulsive och envise ankan Solan och den räddhågsne, försiktige Ludvig vars art är oklar men väldigt lurvig. Allt detta presenteras av Beppe Wolgers berättarröst, så bekväm och pålitlig att han bara måste ha något i kikaren.

Reodor upptäcker att en före detta praktikant har stulit hans genialiska motoridé och nu använder den till att bli racersportens främste. Själv har han varken någon vidare lust att göra något åt den saken eller några pengar att finansiera en egen bil med, men Solan tar den första frågan ur hans händer och den andra löses med hjälp av en kroknäst sabelförsedd oljeshejk som talar infinitivfylld svenska och ändå bara är det näst minst PK i Flåklypa Grand Prix. Det priset tas i stället av hans magdansande anktjänarinna och scenen där Solan spionerar på henne. Det var en annorlunda tid.

När jag fick reda på att den här filmen - en dockfilm som sålde 3½ miljoner biobiljetter i ett Norge med 4½ miljoner invånare - existerade, att det regnade hyllningar över den och att Filmtipset ansåg att jag skulle ge den en tvärsäker femma kände jag mig tvungen att se den. Jag misstänker att hyllningarna - och femmorna - kommer från dem som inte missade den när de var små. Nostalgi är en mycket stark kraft och om jag på åttiotalet hade haft ett söndertittat videoband med Flåklypa Grand Prix hade jag säkert älskat den fortfarande.

Nu ger den ett och annat skratt (Reodor berättar att hans bilvidunder för med sig Rhesuspositivt blod, Rhesusnegativt blod och lite grann blått blod, utifall att man skulle sladda på en baron) och jag får lust att sätta små barn framför den och studera deras reaktioner, men som vuxen tittare får jag inte mycket ut av den.

Förutom ytterligare förundran över detta märkliga svunna årtionde som det är mitt livs stora sorg att jag nästan helt och hållet missade. Jag sätter på Tillsammans igen och fascineras av att det faktiskt går att vara nostalgisk efter något man aldrig upplevt.

Meet the Feebles (1989) - 5/6

När det kungjordes att Lord of the Rings slutligen skulle bli film på riktigt med stor budget och duktiga skådespelare så var fansen delade. Alla skulle naturligtvis gå och se filmerna, men hälften av dem var övertygade om att det aldrig kunde bli bra filmer av Lord of the Rings, att Hollywoodsjukan skulle förstöra dem, och så vidare. Det alla dock var överens om var att Peter Jackson var helt fel som regissör.

Varför? Jo, före 2000 var Jackson mest känd som regissör av splatterfilmerna Bad Taste och Braindead, filmer vars huvudsakliga marknadsföringsstrategi gick ut på att påpeka att de var blodigare och äckligare än allt någon tidigare sett. Han hade även gjort Heavenly Creatures, Forgotten Silver och den gravt underskattade The Frighteners, men bland nördarna var det skit, tarmar och zombier man tänkte på när Jacksons namn kom upp.

För den som vill förstå reaktionen mot Jackson är Meet the Feebles ett utmärkt studieobjekt. Det är något så udda som en våldsporrdockfilm, en barnförbjuden version av Mupparna, något som kanske kunde ha skapats om Jim Henson plötsligt bestämt sig för att knarka oavbrutet i ett år.

Meet the Feebles inleds med en sexscen mellan en katt och en valross. Både katten och valrossen är medlemmar i Feebles, ett gäng cirkusartister, dansörer och skådespelare som hoppas få ett eget TV-program. Det ser dock dåligt ut med den saken då varenda Feeble har grava personliga problem. Den knivkastande grodan Wynyard är tung pundare, flodhästen Heidi är manodepressiv hetsätare, chefen Bletch driver en porrverksamhet vid sidan om vars filmer regisseras av råttan Trevor, jordsvinet Dennis sniffar trosor, och alla knullar med varandra.

Hit kommer den unge oskuldsfulle igelkotten Robert, som har ett gulligt talfel och drömmer om en sångarkarriär. Han kan inte tro sin egen tur: äntligen är han med i Feebles, som han har beundrat så länge.

Meet the Feebles är intressant som kulturell artifakt. Vem kommer på tanken att göra en dockfilm om porr, prostitution, drogberoende, knarkhandel, sexuell perversitet, könssjukdomar, skvallerjournalistik, paparazzis, rysk roulett, faderskapsbråk, mentalsjukdom, mord, självmord och massmord? Bara det räcker för att man ska vilja sitta kvar och se om nästa minut verkligen kan vara lika bisarr och motbjudande som den föregående. Meet the Feebles är en övning i att pressa gränserna, inte bara för vad som är smakfullt utan för vad som borde vara möjligt att göra.

Men den är mer än så. Meet the Feebles är nämligen fantastiskt rolig. Inkongruensen mellan dockorna och det de gör är så enorm att man bara kan bli antingen chockad eller underhållen. Jag valde att skratta och slutade inte förrän eftertexterna hade rullat.

17/5: Les Quatre Cents Coups (1959)