It's a Wonderful Life (1946) - 6/6

Vi avslutar julveckan med den kanske mest kända och förmodligen mest älskade julfilmen: It's a Wonderful Life. Jag såg den inte förrän alldeles nyss, eftersom det var det uppenbara valet att avsluta julveckan med, och jag kan glatt rapportera att den förtjänar allt gott som sagts om den. Jag satt och önskade att jag inte hade vetat någonting om den, men trots att jag genom kulturell osmos lärt mig precis hur den slutade högg den tag om mitt hjärta i början och släppte aldrig.

Den här historien har blivit arketypisk på samma sätt som A Christmas Carol, som den för övrigt funnit åtminstone lite inspiration i. Det är en berättelse vars grundidé återkommer om och om igen i vår kultur. När Dallas gör ett avsnitt baserat på en fyrtio år gammal feelgoodfilm, då vet man att det är något stort.

Den kända biten utgör dock en förvånansvärt liten del av själva filmen, och är långt ifrån det bästa i den. Det är uppbyggnaden, när vi lär känna George Bailey (James Stewart), som gör den här filmen så fenomenalt vacker.

George är en god man. Han har hela sitt liv haft drömmar, och både talang och ambition nog att förverkliga dem. Men något har alltid kommit emellan. Han skjuter alltid upp sin egen lycka för andras skull, och resultatet blir att alla andra njuter av livet medan han blir kvar i den lilla småstaden Bedford Falls där han driver sin avlidne fars verksamhet och lånar ut pengar till husbygge. Han gifter sig med Mary (Donna Reed) och får fyra barn men det var aldrig hans plan.

Bedford Falls plågas av den rike, snåle och direkt onde Henry F Potter (Lionel Barrymore), som alltid haft ett ont öga till familjen Bailey, de enda som lyckats stå emot honom i alla dessa år. Potter äger förfallna hus som han hyr ut dyrt till människor som inte har något annat val, och skrattar åt familjen Bailey - dessa naiva sentimentala förlorare.

Depressionen kommer och går, andra världskriget kommer och går, och George Bailey kämpar vidare medan hans liv och möjligheter rinner bort. Han tänker alltid på andra och aldrig på sig själv, och på julafton 1945 leder det honom till vägs ände. Han känner sig mer värd död än levande, ställer sig vid en isig flodkant och funderar på att hoppa i.

Då dyker den hoppfulle ängeln Clarence (Henry Travers) upp. Hans uppgift är att föra George tillbaka till livet, och hans metod blir att visa George hur världen hade sett ut om han aldrig fötts. Det är en så briljant konstruktion att den blivit ikonisk.

Man kan argumentera för att det i slutändan inte spelar någon roll. Clarence har inget med upplösningen att göra. Men det gör ingenting. Berättelsen fungerar. Den går bortom filmskapande och når inom oss, och gör sig nästan tidlös. Den är sjuttio år gammal och jag tror att den fortfarande kommer att vara älskad om sjuttio år. Och vi kommer fortfarande att undra varför det inte går att göra såna här filmer längre.

Santa Claus Conquers the Martians (1964) - 1/6

När USA:s president berättar för sin fru om något som drabbat landet, tror du att hon då säger "Barack, som ledare för amerikanerna är det din plikt att göra något åt det"? Förhoppningsvis gör hon inte det, men det är precis så marsianerna pratar med varandra i den kanske sämsta julfilmen som gjorts: Santa Claus Conquers the Martians.

Titeln ljuger, till att börja med; det sker inget erövrande över huvud taget. Effekterna är hopsatta av papp och plast. Skådespelarna hade tydligen bara en tagning på sig, eller så filmade de en repetition och lät det vara med det. Och historien är ännu dummare än man kan vänta sig av en film med den här titeln.

Grundproblemet är att Mars barn har tappat barnasinnet, och den absolut enklaste lösningen är att åka till Jorden och kidnappa jultomten. För att göra det behöver marsianerna inte uppfinna något utan de har redan ett rymdprogram fullt kapabelt att rutinmässigt skutta över till vår planet, vilket de dock inte verkar göra. Det är inte ett nyfiket folk.

När jag ser såna här filmer undrar jag alltid om de inblandade visste vad det var de gjorde. Jag menar, när man står med mörkt smink i ansiktet och ett handtag på huvudet, då måste man väl veta att det inte kan bli en bra slutprodukt? När man tar på sig ett par pappkartonger och låtsas vara en marsiansk robot, då tar man väl inte det på allvar?

Om inte så är det väl dolt. Det är det märkliga med de här ärkekalkonerna från sextiotalet; de kan inte rimligen ha varit på riktigt men de ger inte minsta ledtråd till att de var på skoj. John Call, som spelar jultomten, må inte vara någon vidare skådespelare men det syns att han tar i allt vad han kan. Han ska tamigfan göra den bästa jultomten-kidnappas-av-marsianer-roll som någonsin synts på vita duken.

Och trots allt det här, trots budgetkulisser och hjärnfri handling och blekt skådespel, så är detta ingen Manos, the Hands of Fate eller The Beast of Yucca Flats. Santa Claus Conquers the Martians är faktiskt inte tråkig. Den är kanske inte rolig på det sätt den ville, men den är rolig, och det finns något underhållande i den. Bara inte något jag någonsin kan rekommendera. 

The Santa Clause (1994) - 2/6

Vid första anblicken verkar The Santa Clause vara en typisk oförarglig och lättglömd familjekomedi av den sort som Tim Allen är specialist på. Större delen av tiden är den också just det. Sen tar den en riktigt otäck sväng rätt in i mörkret samtidigt som den fortsätter låtsas vara en oförarglig familjekomedi. Och när jag läser dess recensioner verkar jag vara ensam om att märka det.

Vi tar det från början. Scott Calvin (Allen) är en framgångsrik företagskille med alla de egenskaper som huvudpersonen brukar ha i såna här filmer. Han har en liten son, Charlie (Eric Lloyd), tillsammans med sin exfru Laura (Wendy Crewson) som gift om sig med psykiatern Neal (Judge Reinhold), som Scott förstås har ett ömsesidigt hatförhållande till. Scott har sällan tid med sin son som mycket hellre hänger med mamma och styvfar men nu är det jul och den ska han fira hemma hos Scott.

Det blir förstås katastrof när Scott sätter eld på kalkonen och det slutar med ett restaurangbesök. När Scott till slut fått Charlie i säng väcks han av oväsen på taket och när Scott går ut för att undersöka det ser han en tjock man i röda kläder som råkar ramla ner och försvinna. Det visar sig att det var tomten och enligt reglerna är Scott nu den nye tomten. Han och Charlie tillbringar natten med att dela ut julklappar och flyger sedan till Nordpolen där de får träffa chefsnissen Bernard (David Krumholtz) som förklarar allt.

Charlie köper hela historien direkt medan Scott vägrar acceptera sanningen. Det hela oroar Laura och Neal, särskilt när Scott bitvis börjar dela Charlies uppfattning. Till slut för de saken inför en domare som tar ifrån den uppenbarligen störde Scott hans besöksrättigheter. Och så blir det jul igen och Scott och Charlie ger sig ut för att dela ut klappar än en gång. Laura och Neal ringer polisen och det blir människojakt.

Stopp där. Vad hände nyss? Här har vi alltså en uppenbart mentalsjuk man som kidnappar en liten pojke - det spelar ingen roll vad som egentligen pågår, i alla fall inte för pojkens stackars mamma. Hon måste vara, och är, alldeles förstörd.

Det är inte roligt. Det är inte oförargligt. Det är inte lättglömt. Det är faktiskt riktigt satans otäckt, en klassisk vuxenskräck som inte borde få komma i närheten av en familjekomedi. Och filmen behandlar det som något att skoja med.

Utan det elementet hade The Santa Clause varit just den oförargliga och lättglömda familjekomedi jag trodde att den var, men som den är så är den något helt annat. Ingen mysig julfilm, i alla fall.

A Christmas Carol (1999) - 6/6

På Filmtipset kan man se vilka filmer man själv tycker sämre om än de flesta och vilka filmer man själv tycker bättre om än de flesta, eller som jag föredrar att se det: överskattade filmer och underskattade filmer. På den senare listan återfinns alltid en av mina favoritfilmer, nämligen 1999 års TV-version av A Christmas Carol.

Den är den perfekta filmatiseringen av Charles Dickens odödliga klassiker, en historia som sprängt sina gränser och blivit en arketyp. Även om man aldrig läst ett enda ord som producerades av Dickens penna så känner man till forna julars spöke, denna julens spöke, och kommande julars spöke. Till och med en annan av de klassiska julhistorierna - It's a Wonderful Life - som själv blivit arketyp har ett arv från Dickens berättelse.

Den här gången är det Patrick Stewart som spelar Ebenezer Scrooge, den rike men snåle och olycklige gamle mannen som hatar jul, välgörenhet och glädje. Richard E. Grant spelar hans anställde Bob Cratchit, mannen som är Scrooges motsats: fattig och med föga anledning att glädjas, men ändå full av värme och kärlek.

Att det är de här två skickliga skådespelarna hjälper förstås till. Patrick Stewart hade gjort dramatiska uppläsningar av A Christmas Carol innan filmen gjordes och det får han nytta av när han spelar en nästan bokstavstrogen version av Scrooge. Richard E. Grant är konsekvent bra och låter oss känna Cratchits smärta och se det ljus som fortfarande brinner inom honom.

Men framför allt är det den för mig i övrigt helt okände regissören David Jones (fast nu när jag kollar ser jag att det var han som regisserade Kyle MacLachlan-versionen av Kafkas Processen, en annan underskattad film) som gör den här filmen till det mästerverk den är. Stämningen är så påtaglig att den blir en extra skådespelare. Inga detaljer förfars. Scener - jag tänker främst på montaget där sjömän och fångar sjunger julsånger - som inte har något med handlingen att göra bidrar ändå till känslan.

Och det här är ju ytterst en historia om känslor. Känslorna som är begravda inom Scrooge men som fortfarande går att locka fram. Känslorna som Cratchit tvingas dölja för att kunna fortsätta försörja sin familj. Känslorna som sprudlar i Cratchits familj. Känslorna som de tre julspökena känner till och vägrar släppa taget om.

A Christmas Carol är en perfekt tillrättalagd, vacker version av en historia så briljant att den har tagit sig in i vårt kollektiva medvetande och förmodligen kommer att leva kvar där efter att dess upphovsman är bortglömd. Om detta är en film jag överskattar så är det en film jag är mycket nöjd med att överskatta.

Love Actually (2003) - 4/6

Love Actually känns som om manusförfattaren spelade romantisk-komedi-bingo och behövde ett dussin olika historier för att få plats med allt. Vi har en berättelse om en nybliven premiärminister och en av hans anställda, en annan om en änkeman och hans styvsons första kärlek, en tredje om en ung engelsman som är övertygad om att kärleken finns i USA, en fjärde om ett äktenskap som hotas av mannens dragning till en ung kollega, en femte om en författare och hans portugisiska hushållerska, och så vidare.

Love Actually är en ganska lång film och större delen av tiden känns den som om den inte är mödan värd. Det är väldigt mycket setup, som det måste vara om man ska hinna kryssa av alla situationer och klichéer som kan tänkas finnas i en film som denna.

Men så kommer julafton och därmed sluten på alla dessa historier, och än en gång lär vi oss att klichéer existerar av en anledning: de fungerar. Visst, en stor del av förtjänsten kan läggas på den förstklassiga rollistan; Love Actually verkar nästan stila med sina skådespelare. Bland dem vars närvaro normalt signalerar något sevärt finns Liam Neeson, Emma Thompson, Bill Nighy, Alan Rickman, Colin Firth, Martin Freeman och Laura Linney, och därtill kommer Hugh Grant, Keira Knightley, Billy Bob Thornton, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth, Denise Richards, Chiwetel Ejiofor och Rowan Atkinson. Det är en imponerande samling namn.

Men det är inte bara de som gör det. Manuset leder oss skickligt genom alla dessa trådar, hur åtskilda och röriga de än kan verka till att börja med, och avslutar varenda en på ett tillfredsställande sätt samtidigt som de flesta knyts ihop. Om de första nittio minuterna av Love Actually hade varit lika bra som de sista trettio så hade den varit fantastisk. Nu är den nätt och jämnt bra nog.

Home Alone 2: Lost in New York (1992) - 1/6

I min inte särdeles positiva recension av Home Alone glömde jag nämna ännu en anledning till att den inte är lämplig för sin avsedda publik: barn. Som tur är så kommer den anledningen fram ännu tydligare i uppföljaren, som är ännu sämre. Vilket måste ha krävt ansträngning.

I den första delen lyckas unge Kevin McCallister (Macaulay Culkin) nästan helt ensam besegra de stygga skurkarna (Joe Pesci och Daniel Stern), men i slutändan behöver han trots allt hjälp från en vuxen. Och vilken vuxen? Jo, den skumme otäcke gamle mannen som enligt ryktet är mördare, men som visar sig vara snäll om man bara tar sig tid att lära känna honom.

Alltså, jag förstår varför "döm inte hunden efter håren" är en bra princip att lära barn. Men "se till att bli kompis med den läskige främlingen" är inte riktigt lika bra. I den första filmen handlade det i alla fall om en granne; i den här filmen är det en uteliggare och baglady. Ja, fördomar är otäcka. Nej, jag vill ändå inte att mina barn ensamma ska knalla runt och vänslas med människor på samhällets skuggsida.

Så när Kevin gör just det och blir belönad när hans planer än en gång nästan fungerar hela vägen fram, så är det en ganska olämplig läxa. Men eftersom det gjordes i den första filmen så måste det ju göras i den här.

För Home Alone 2 är i allt viktigt en remake av sin föregångare. Det är jul, familjen ska åka till Miami och fira, genom en olyckshändelse följer Kevin inte med, och så blir han angripen av brottslingar som han väljer att bekämpa med hembyggda fällor. Den här gången går han på fel plan och hamnar i New York i stället för Miami och han slår sig ner i ett tomt hus. I övrigt är det samma skurkar, samma story, samma utdragna actionscen där skurkarna misshandlas till vrålande skratt från barnen i publiken, och samma sistasekundenräddning från den läskige vuxne.

För den som sett Home Alone är Home Alone 2 helt överflödig. För den som inte sett Home Alone är Home Alone 2 bara usel. För barn är båda filmerna gravt olämpliga, och för vuxna är de förhoppningsvis motbjudande.

Naughty or Nice (2012) - 4/6

Så här i helgtider tycker jag att det är dags för en ny temavecka här på bloggen, så hela veckan runt jul är det julfilmer och inget annat. Vi börjar med Naughty or Nice, där Krissy Kringle (Hilarie Burton) strax före jul får sparken från sitt reklambyråjobb och därmed fruktar att gå hem till sin mamma (Meredith Baxter) på middag. Nu kommer hon att få höra att hon både är arbetslös och ogift, även om hon har en långvarig pojkvän, Lance (Matt Dallas).

Som om det inte vore nog att heta Krissy Kringle och bo på Candycane Lane (gatan bytte namn när hon flyttade dit), mittemot den julpyntfixerade Debbie (Jessica Tuck). Det gör att hon varje år får tusentals brev adresserade till jultomten, men i år är ett av dem annorlunda: en bok vid namn "Naughty or Nice". Det visar sig att det är tomtens egen bok och allt Krissy behöver göra är att säga en persons namn så berättar boken allt styggt hen gjort.

Naughty or Nice verkar vara en typisk, förutsägbar lågbudget-TV-film, och visst är den både lågbudget och gjord för TV. Och den har väl ingen revolutionerande historia heller. Men den har faktiskt fler bottnar än jag väntade mig. Historier av den här typen brukar ha exakt en vändning, och Naughty or Nice hade en till.

Jag tycker om det. Jag gillar när filmer anstränger sig lite mer än de måste. Naughty or Nice hade kommit undan med att vara precis vad jag väntade mig, men den la in en smula mer djup i sina karaktärer, vred på en förväntning, och blev bättre. Det räcker för att jag ska gilla den.