Vi avslutar julveckan med den kanske mest kända och förmodligen mest älskade julfilmen: It's a Wonderful Life. Jag såg den inte förrän alldeles nyss, eftersom det var det uppenbara valet att avsluta julveckan med, och jag kan glatt rapportera att den förtjänar allt gott som sagts om den. Jag satt och önskade att jag inte hade vetat någonting om den, men trots att jag genom kulturell osmos lärt mig precis hur den slutade högg den tag om mitt hjärta i början och släppte aldrig.
Den här historien har blivit arketypisk på samma sätt som A Christmas Carol, som den för övrigt funnit åtminstone lite inspiration i. Det är en berättelse vars grundidé återkommer om och om igen i vår kultur. När Dallas gör ett avsnitt baserat på en fyrtio år gammal feelgoodfilm, då vet man att det är något stort.
Den kända biten utgör dock en förvånansvärt liten del av själva filmen, och är långt ifrån det bästa i den. Det är uppbyggnaden, när vi lär känna George Bailey (James Stewart), som gör den här filmen så fenomenalt vacker.
George är en god man. Han har hela sitt liv haft drömmar, och både talang och ambition nog att förverkliga dem. Men något har alltid kommit emellan. Han skjuter alltid upp sin egen lycka för andras skull, och resultatet blir att alla andra njuter av livet medan han blir kvar i den lilla småstaden Bedford Falls där han driver sin avlidne fars verksamhet och lånar ut pengar till husbygge. Han gifter sig med Mary (Donna Reed) och får fyra barn men det var aldrig hans plan.
Bedford Falls plågas av den rike, snåle och direkt onde Henry F Potter (Lionel Barrymore), som alltid haft ett ont öga till familjen Bailey, de enda som lyckats stå emot honom i alla dessa år. Potter äger förfallna hus som han hyr ut dyrt till människor som inte har något annat val, och skrattar åt familjen Bailey - dessa naiva sentimentala förlorare.
Depressionen kommer och går, andra världskriget kommer och går, och George Bailey kämpar vidare medan hans liv och möjligheter rinner bort. Han tänker alltid på andra och aldrig på sig själv, och på julafton 1945 leder det honom till vägs ände. Han känner sig mer värd död än levande, ställer sig vid en isig flodkant och funderar på att hoppa i.
Då dyker den hoppfulle ängeln Clarence (Henry Travers) upp. Hans uppgift är att föra George tillbaka till livet, och hans metod blir att visa George hur världen hade sett ut om han aldrig fötts. Det är en så briljant konstruktion att den blivit ikonisk.
Man kan argumentera för att det i slutändan inte spelar någon roll. Clarence har inget med upplösningen att göra. Men det gör ingenting. Berättelsen fungerar. Den går bortom filmskapande och når inom oss, och gör sig nästan tidlös. Den är sjuttio år gammal och jag tror att den fortfarande kommer att vara älskad om sjuttio år. Och vi kommer fortfarande att undra varför det inte går att göra såna här filmer längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar