Gud, vilken korkat uppbyggd film. Den börjar med ett ungt femtiotalspar i en femtiotalsbil som blir anfallna och dödade av titelns jätteödla, och sen fortsätter den med att sheriffen (Fred Graham) letar efter de unga tu och forskar i om de kanske kan ha rymt för att gifta sig. Visst, det är väl en rimlig hypotes. Men det fortsätter och det fortsätter tills jag vill skrika att VI REDAN VET VAD SOM HÄNT DEM, KOM NÅNVART!
Poängen med att lära känna karaktärer är att börja bry sig om dem, och det är ett vanligt grepp i skräckfilmer att presentera karaktärerna i förväg så att vi känner nåt när de dör. Den här filmen vill att vi ska lära känna karaktärer som vi redan sett dö. Det är några av de blankaste stunder jag sett på film.
Och när filmen, som skenbart handlar om en jätteödla, äntligen verkar lämna just den tråden bakom sig så ger den sig in på en annan lika meningslös tråd och det är som om den aktivt anstränger sig för att handla om precis allt utom den där jätteödlan.
Det fallerar på alla punkter, med dåliga skådespelarprestationer och ointressanta bihandlingar. När vi till slut får se ödlan är det så uppenbart en vanlig ödla som filmats för att se jättestor ut. Det kan fungera - det funkade hyggligt i Tarantula - men det får inte vara så här uppenbart. Det får inte se ut som en ödla som kravlar på ett modelltåg, även om det är precis det det är.
Men jag skulle kunna förlåta en hel del om det inte vore för att filmen är så plågsamt tråkig. Vi pratar om tre försök för att ta mig igenom den. Vi pratar om floder av utfyllnad i en åttio minuter lång film. Vi pratar om att tankarna vandrade så att jag inte förstod att den hade slutat. The Giant Gila Monster är lika usel som de sämsta filmerna i genren men så blek och tråkig att jag inte ens kan vara nöjd med att ha sett något riktigt uselt. Jag bara ångrar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar