Varför gör vi inte såna här filmer längre? Bortsett från den uppenbara anledningen att de skulle gå massivt back, förstås. Ändå, jag saknar dem. Och jag pratar inte om svartvitt eller dialoglöshet - inte så mycket som en replikskylt syns till - utan om designen.
Det är väl för att designen inte behövs längre. Nu är specialeffekter så avancerade att det inte finns någon anledning att dölja dem bakom svarta dimmor och dubbelexponeringar. Men en stämning går förlorad samtidigt. 1928 levde fortfarande arvet från teatern kvar inom filmen, och nu är det nog helt dött. På teatern accepterar vi att allt inte ser ut som det skulle i en idealiserad verklighet, men på film ska det vara benhårt.
Så är det inte i The Fall of the House of Usher. Symboliska element regnar och trängs på ett sätt som filmpublik bara inte går med på i dag. Om det ska vara symbolisk miljö så måste det göras som i Dogville, så att till och med den trögaste tittaren inser att det inte är tänkt att representera hur det faktiskt ser ut.
Men här fungerar det. Berättelsen är obegriplig och endast tangentiellt relaterad till Edgar Allan Poes litterära förlaga. Jag har läst den och hade ändå sällan klart för mig vad som pågick. Det vi ser är filmat vansinne, människors nedfall i galenskap och plåga. Roderick (Herbert Stern), Madeline (Hildegarde Watson) och en namnlös ryttare (Melville Webber) rör sig i en värld som bildligt faller samman tills vi i de sista sekunderna får se den falla samman bokstavligt också.
Det är inte en film som någonsin skulle göras i dag, men det är tolv fascinerande minuter. Ingen är för upptagen för att klämma in en tittning på The Fall of the House of Usher.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar