Love Actually känns som om manusförfattaren spelade romantisk-komedi-bingo och behövde ett dussin olika historier för att få plats med allt. Vi har en berättelse om en nybliven premiärminister och en av hans anställda, en annan om en änkeman och hans styvsons första kärlek, en tredje om en ung engelsman som är övertygad om att kärleken finns i USA, en fjärde om ett äktenskap som hotas av mannens dragning till en ung kollega, en femte om en författare och hans portugisiska hushållerska, och så vidare.
Love Actually är en ganska lång film och större delen av tiden känns den som om den inte är mödan värd. Det är väldigt mycket setup, som det måste vara om man ska hinna kryssa av alla situationer och klichéer som kan tänkas finnas i en film som denna.
Men så kommer julafton och därmed sluten på alla dessa historier, och än en gång lär vi oss att klichéer existerar av en anledning: de fungerar. Visst, en stor del av förtjänsten kan läggas på den förstklassiga rollistan; Love Actually verkar nästan stila med sina skådespelare. Bland dem vars närvaro normalt signalerar något sevärt finns Liam Neeson, Emma Thompson, Bill Nighy, Alan Rickman, Colin Firth, Martin Freeman och Laura Linney, och därtill kommer Hugh Grant, Keira Knightley, Billy Bob Thornton, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth, Denise Richards, Chiwetel Ejiofor och Rowan Atkinson. Det är en imponerande samling namn.
Men det är inte bara de som gör det. Manuset leder oss skickligt genom alla dessa trådar, hur åtskilda och röriga de än kan verka till att börja med, och avslutar varenda en på ett tillfredsställande sätt samtidigt som de flesta knyts ihop. Om de första nittio minuterna av Love Actually hade varit lika bra som de sista trettio så hade den varit fantastisk. Nu är den nätt och jämnt bra nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar