Captain America: Civil War (2016) - 5/6

Jag undrar varför den här filmen marknadsförs som en Captain America-film när den helt klart är en Avengers-film. Är det bara för att Thor och Hulken inte är med? Mer troligt är det nån marknadsföringsgrej; de vill inte mätta marknaden med Avengers-filmer även om den enda skillnaden är titeln.

Den är bra, hur som helst. Bättre än både de tidigare Captain America-filmerna och de tidigare Avengers-filmerna. Den tar sig runt grundproblemet att vi i den här sortens historier vet vem som kommer att vinna; frågan är bara hur.

I Captain America: Civil War är det hjältar på båda sidorna, och det är faktiskt inte uppenbart hur det kommer att gå. Det leder bland annat till en väldigt bra och underhållande stridsscen på en flygplats, där de två superhjältelagen möts och vi får se vad deras krafter gör när de ställs mot varandra.

Vad är det då som gör att Avengers delar upp sig i två fraktioner och börjar slåss mot varandra? Intrigen låter sig inte sammanfattas lätt men grunden är att regeringen vill ha Avengers under sin auktoritet. Att Iron Man (Robert Downey Jr) står på den sidan är lite förvånande och att helyllepatrioten Captain America (Chris Evans) står på den andra är än mer, men det har att göra med den gode kaptenens lojalitet till sin gamle stridskamrat Bucky (Sebastian Stan).

Tillsammans med Captain America och Bucky står Falcon (Anthony Mackie), Hawkeye (Jeremy Renner), Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) och Ant-Man (Paul Rudd). Bakom Iron Man finns Black Widow (Scarlett Johansson), War Machine (Don Cheadle), Vision (Paul Bettany) och nykomlingarna Black Panther (Chadwick Boseman) och Spiderman (Tom Holland).

Allt sammantaget är Captain America: Civil War en utmärkt superhjältefilm, som drar nytta av genrens goda sidor och gör sitt bästa för att undvika de dåliga. Handling, karaktärer och action klickar samman och blir något som inte är genialiskt, men riktigt bra.

Dog Bite Dog (orig. Gau Ngao Gau) (2006) - 5/6

En man (Edison Chen) som verkar ha bara rudimentära kopplingar till mänsklighet färdas med båt till Hong Kong. Där hamnar han på en restaurang, en plats vars normer tydligen är helt främmande för honom, och mördar kallblodigt en advokat.

Han flyr från platsen och jagas av den brutale och oskötsamme polisen Wai (Sam Lee) och hans kollega Lam (Suet Lam). Under en våldsam konfrontation dödas Lam och då blir det personligt för Wai, som jagar mördaren med psykotisk målmedvetenhet.

Det visar sig att mördaren växte upp som kambodjanskt gatubarn och överlevde genom att besegra andra barn i blodiga, illegala boxningsmatcher som var föremål för vild satsning. Poliserna konstaterar att om det var hans barndom så har han inte mycket mänsklighet kvar.

Av en slump träffar den flyende mördaren på en ung kvinna (Weiying Pei) som väcker känslor i honom, och vi börjar ana att poliserna har fel. Under jakten mjuknar mördaren medan Wai hårdnar och de kommer kanske att hinna passera varandra innan den slutliga uppgörelsen.

Dog Bite Dog är en mycket våldsam, brutal, hänsynslös film, men det kalla våldet glorifieras inte och det upplevs aldrig som spekulativt. Liksom i Korpen flyger och A Clockwork Orange används det för att dra in oss i karaktärernas värld, en värld som - tacknämligen - är de flesta av oss helt främmande.

Filmens stora nackdel är en onödig undertråd som involverar Wais far (Ka Wah Lam), en aktad polis som ligger i koma efter att ha skjutits, och misstänks för droghandel. Den behövs inte för att förklara Wais motivation - om något så stör den det syftet - och den har få beröringspunkter med resten av berättelsen.

När slutet väl kommer är det dock glömt. Slutscenen i Dog Bite Dog är ett litet mästerverk, en avskalad, stiliserad, koreograferad historia där ord är överflödiga och gester är allt. Tre människor möts och deras linjer löper till sina oundvikliga slutpunkter i en blodig, känslosam dans. Sällan har något så våldsamt och så sorgligt varit så vackert.

Point Break (2015) - 5/6

Jag är spontant negativ till meningslösa remakes, och en remake av Point Break kändes så meningslös som jag kunde tänka mig. Den gav mig en glad överraskning när den levererade en riktigt bra historia, anpassad för 2010-talet utan att förlora sin själ.

Johnny "Utah" Brigham (Luke Bracey) är en extremsportare som ser sin vän Jeff (Max Thieriot) dö under en episk motorcykelkonst. Då byter han inriktning på sitt liv och sju år senare är han hoppfull FBI-agent-aspirant under Hall (Delroy Lindo), som nagelfar honom för att utröna om han verkligen är en potentiellt bra agent.

Johnny försöker imponera på Hall genom  att hitta kopplingen mellan tre märkliga händelser - en diamantstöld där tjuvarna flydde via fallskärm och låter diamanterna regna ner över slummen i Mumbai, en liknande sedelstöld där pengarna faller över en fattig by i Mexiko, och ett hopp från Everests topp. Johnnys hypotes är att de inblandade försöker utföra "The Ozaki Eight", en serie av åtta extrema bragder för att hedra Moder Jord. Och samtidigt passar de på att ge lite tillbaka.

Johnny försöker nästla sig in bland extremsportare för att hitta gärningsmännen och blir involverad med en grupp som leds av Bodhi (Édgar Ramírez), en kombination av våghals och egensinnig filosof. Johnny kommer nära dem han ska studera och blir indragen i sin forna livsstil.

Temat i filmen har förändrats sen sin tjugofem år gamla föregångare. Nu rör det sig om miljökamp och Robin Hood-filosofi. Det fungerar. Det här är ingen krystad remake, gjord enbart för att filmbossar är rädda för risken med nya idéer. Det här är den historia som den första Point Break förmodligen hade varit om den hade gjorts i dag. Den är inte i klass med den första, men den står stadigt på egna ben. Det gnager mig lite att den har så pass lite med föregångaren att göra att den inte hade behövt heta Point Break alls, men där kom väl de riskrädda cheferna in. Och det gör egentligen ingenting. Point Break är en bra film ändå, djupare än den ser ut och med en meningsfull emotionell kärna.

Into Eternity (2010) - 5/6

Föreställ dig en arkeolog som hittar en struktur byggd av människor för femtusen år sedan. Vad skulle kunna få henom att vända sig om? Vad skulle byggarna kunna ha satt där för femtusen år sen för att få arkeologen att lämna sin upptäckt och aldrig återvända, aldrig ens sticka in huvudet?

Jag kan inte komma på någonting. Det är det problemet som vi står inför när det gäller slutförvaring av kärnavfall, som vi producerar tonvis av och som är farligt i hundratusen år. Ingenting människan byggt har varat så länge och inget vi bygger nu har en chans, utom - förhoppningsvis - Onkalo.

Onkalo - finska för "hålighet" - är den första anläggningen av sitt slag, ett underjordiskt tunnelkomplex på den finska västkusten. Där ska allt det förbrukade kärnbränsle som nu ligger i bassänger på finska kärnkraftverk placeras, förseglas, och ligga orört tills det är ofarligt. Inlåst död, det närmaste en magisk förbannelse vi kommer i verkligheten.

Dokumentärfilmaren Michael Madsen (inte Mr Blonde från Reservoir Dogs) har gjort en film om problemen som Onkalos konstruktörer står inför. Anläggningen måste överleva krig, civilisationers undergång, naturkatastrofer... och det är de små problemen. Det stora problemet är människans ständiga drift att utforska och undersöka, gräva och rota, utgå ifrån att hon vet bäst själv. Medan experter uttalar sig om problemets skala och möjliga lösningar hör vi Madsens egen röst mässa ett meddelande till framtidens människor. Vad är det vi vill säga till dem? Hur ska vi få dem att hålla sig borta?

Det finns olika skolor. Vissa vill hälla jord över den förseglade ingången, plantera träd, kanske rentav bygga hus, och se till att Onkalo glöms bort. Då finns det i alla fall ingen anledning för någon att gräva just där, och med lite tur får Onkalo vara i fred för alltid.

Andra vill sätta upp markörer för att varna framtidens folk, men då är vi tillbaka till arkeologen. Finns det något vi kan lämna som för all framtid stöter bort snarare än att dra till sig?

Åter andra tycker att varje generation ska ta ansvar för budskapet till nästa generation, men hur länge kommer det att hålla? Om människan uppfinner kall fusion eller bara slutar använda kärnkraft, hur många generationer dröjer det innan strålning är en legend, innan informationen om radioaktivt avfall är specialiserad kunskap? Hur länge kommer människan att lita på budskapet från det förflutna? Är vi ens säkra på att det kommer att vara människor?

Into Eternity gör ett bra jobb med att presentera kärnkraftens inneboende problem och kontrasterar de kusliga bilderna inifrån ett mörkt Onkalo med välupplysta intervjuer med finska och svenska experter. Att de inte är överens med varandra är uppenbart, att de här frågorna måste lösas är lika uppenbart, och det faktum att Onkalo faktiskt är den första anläggningen i världen som ens börjat arbeta med de här frågorna, det lever kvar efteråt.

Men det är något annat och betydligt ljusare som jag tar med mig som det yttersta intrycket. Mänskligheten har goda tendenser, trots allt. Varför lägger vi annars ner allt det här arbetet, allt den här tankeverksamheten, på att bry oss om vad som händer om hundra eller tusen eller tiotusen eller hundratusen år?

Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

A Matter of Loaf and Death (2008) - 5/6

Den fjärde och senaste av kortfilmerna om Wallace och Gromit tar en ganska ordentlig vänstersväng. Medan A Close Shave hade sina mörka aspekter är inte A Matter of Loaf and Death rädd för att förflytta sig en bit utanför barnfilmsområdet.

Handlingen gäller nämligen denna gång en seriemördare, och filmen inleds med det tolfte mordet. Det är bagare som är offren, och naturligtvis har Wallace (Peter Sallis röst) valt detta tillfälle att ge sig in i brödbranschen.

Vid en brödleverans träffar Wallace och Gromit på Piella Bakewell (Sally Lindsays röst), som Wallace genast faller för. Hennes pudel Fluffles får samma relation till Gromit, vilket ger filmen lite välbehövlig gullighet.

Vad det är som egentligen pågår blir - som vanligt - snabbt uppenbart för Gromit och publiken, medan Wallace inte är riktigt lika kvick att fatta. Så Gromit måste smyga omkring och försöka avslöja allt elände, och när hans tröge husse till slut kopplat är det dags för en actionfylld avslutning.

Visst är det formulaiskt, men det fungerar. Det som gör att jag betraktar A Matter of Loaf and Death som den minst lyckade av Nick Parks kortfilmer är dels det mörka temat och dels den obehagliga motivationen bakom skurkens dåd. Det är saker jag önskar att vi hade lämnat bakom oss.

A Close Shave (1995) - 5/6

Den tredje kortfilmen med Wallace och Gromit är också första gången vi får stifta bekantskap med fåret Shaun, sedermera stjärna i sin egen TV-serie och en underbar långfilm. I sitt första framträdande är Shaun en rymling från en mystisk lastbil som genast efter flykten inkvarterar sig hos Gromit och Wallace (Peter Sallis röst).

Samtidigt har Wallace och Gromit börjat arbeta som fönsterputsare och genom jobbet träffar Wallace den fagra Wendolene Ramsbottom (Anne Reids röst), ägare av en ullaffär. Hennes far var uppfinnare av samma slag som Wallace och hon dras till fönsterputsaren som påminner om honom. Hennes otäcka hund Preston verkar mindre entusiastisk.

Det visar sig att Preston är inblandad i en fårstöldhärva som ger upphov till en fantastisk kavalkad av besynnerliga scener - fängelseflykt, Shaun och hans fårkompisar, biljakt, en grötkanon och en sprudlande slutstrid.

Som vanligt är Wallaces uppfinningar ett av de stora dragplåstren, Gromits sunda förnuft i motsats till sin husses glada galenskap ett annat, och den frejdigt tokiga handlingen ett tredje. Den här gången finns dessutom den oemotståndligt söte Shaun som extra krydda. Det kan inte bli dåligt, och det blir det inte.

A Grand Day Out with Wallace and Gromit (1990) - 5/6

Detta är den första filmen med den ostfixerade uppfinnaren Wallace och hans kloka, luttrade hund Gromit. Den började som ett studentprojekt för skaparen Nick Park, och det märks att han egentligen mest ville bevisa att han kunde.

Men det kunde han. Han skapar sina lerfigurer och ger dem personligheter och en miljö att röra sig vid. Detaljrikedomen är redan i denna relativt primitiva skapelse häpnadsväckande, med ett bakgrundsfokus som bjuder på oändliga överraskningar. Jag kan inte sluta tänka på att detta inte är tecknat, utan någon har faktiskt suttit och satt ihop varenda sak och tagit bild efter bild efter bild efter bild.

Handlingen är bara en ursäkt för att visa upp Parks hantverk. Wallace (Peter Sallis röst) funderar på vart han vill åka på semester när det visar sig att han inte har någon ost hemma. Det finns bara en rimlig lösning: bygga ett rymdskepp och ta semester på månen, som ju består av ost.

Ingenting går ihop, och det gör inget. Nick Parks första försök må inte komma i närheten av hans senare, men det är en söt liten sak som roar under sin korta löptid, låter ana det som senare skulle komma, och lyckas med att göra en myntautomat gullig.

The Martian (2015) - 5/6

Det första jag hörde om The Martian kom från xkcd, där boken beskrevs som en enda lång "vi måste sätta ihop detta med det där och vi har bara det här"-scen från Apollo 13. Jag har inte läst boken men filmen lever inte riktigt upp till den beskrivningen. Fast jag förstår varifrån tanken kom. The Martian handlar om att vara smart med små resurser. Utföra mirakel i verkligheten.

Filmens mirakelgörare är astronauten Mark Watney (Matt Damon), en medlem av den tredje bemannade expeditionen till Mars. Under en storm träffas han av skrot som slungar iväg honom utom synhåll, och expeditionens befälhavare Melissa Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta beslutet att lämna Mars utan honom, i tron att han är död.

Mark har förstås överlevt och lyckas ta sig in på expeditionens lilla bas. Utan något sätt att kommunicera med sina medastronauter - som redan är på väg hem - börjar han räkna sina alternativ, med övermänsklig sinnesnärvaro och ett gott humör som bara kan beskrivas som patologiskt.

Han vet att nästa expedition till Mars landar fyra år senare, så han ska bara lyckas överleva tills dess och inte bli fullständigt skogstokig under tiden. Resten av filmen utgörs av hans försök att rädda sig.

Det är mycket mer fascinerande än det låter. The Martian är så verklighetstrogen som den rimligen kan - påstår människor som begriper sånt bättre än jag - men man måste inte vara rymdingenjör för att sitta som fastnitad när Mark Watney utför vetenskapsexperiment för att ge sig själv en chans att överleva.

Filmen lyckas förklara precis så mycket som vi behöver veta utan att någonsin bli föreläsande, predikande, eller tråkig. På samma sätt som David Fincher gjorde programmering och arkivforskning till spännande nagelbitaraktiviteter gör The Martian stort drama av torr vetenskap. Den gör en grej av att inte vara spännande, av att inte slänga in dramatiska vändningar vid varenda tillfälle. Den har allt självförtroende i världen när den visar upp sin berättelse precis som den är, utan att snygga till den för en actiontörstande publik.

Det som gnagde mig med The Martian var Mark Watneys ovan nämnda superhjältepsyke. Jag förstår att det inte var det som bokens författare Andy Weir var intresserad av; det finns gott om psykologiska thrillers och historier om människor som bryter samman. Weir ville skriva en berättelse om att vetenskapa sig ur en svår situation, och då är det mest distraherande att blanda in den mänskliga aspekten.

Men det är ändå det som bryter realismen för mig. Mark Watney inser att han måste tillbringa fyra år ensam på en främmande planet - OM han lyckas räkna ut hur han ska kunna hålla sig vid liv så länge. De flesta av oss hade inte överlevt den insikten och inte en enda av oss hade tagit sig förbi den med oskadat psyke.

Det är väl okej att ta det medvetna beslutet att strunta i den biten av Mark Watneys upplevelse, för att leverera det som Brian Cox kallade "the best advert for a career in engineering I've ever seen", särskilt när resultatet är så här bra. Jag kunde bara inte låta bli att tänka på vad jag hade gjort i samma situation. Krupit ihop i ett hörn och gråtit mig till döds, troligen.

The Matador (2005) - 5/6

Danny Wright (Greg Kinnear) är en otursförföljd affärsman. Han och hans fru Bean (Hope Davis) förlorade sin son i en trafikolycka, affärerna vägrar komma igång, och när de älskar i köket faller ett träd in genom väggen.

Julian Noble (Pierce Brosnan) är yrkesmördare. Han dödar, ligger med unga tjejer och dricker för mycket. På sin födelsedag sitter han ensam på ett hotellrum och går igenom alla telefonnummer han har för att hitta en enda människa som vill säga grattis.

De här två männen träffas i en hotellbar i Mexico City och inleder en besynnerlig vänskap. Danny är bedövande normal, och Julian har knappt några sociala färdigheter alls. Men Danny dras till Julians värld, som inte liknar något han drömt om att uppleva, och Julian behöver nog en länk till något normalt.

Trots allt som händer mellan de här två - och det är en hel del, somligt lika spännande för oss som för Danny - så är det deras inre som får oss att fortsätta titta. Särskilt den förstörde Julian, gestaltad av Pierce Brosnans kanske bästa skådespelarprestation någonsin, tar sig in hos oss. Vi förstår precis varför Danny låter honom stanna i hans liv.

The Matador är en underskattad liten pärla, den sorts film som jag inte vill beskriva därför att den är så mycket bättre upplevd. Den glider smidigt genom sin berättelse tills den når höjdpunkten två minuter innan sluttexterna. Precis som det ska vara.

Get Him to the Greek (2010) - 5/6

Forgetting Sarah Marshall var en förvånande bra och rolig komedi som fungerade på varenda plan. Bland annat hade den en outtröttligt underhållande bifigur i rockstjärnan Aldous Snow (Russell Brand). I min recension av Rock of Ages sa jag att Russell Brand gjorde samma sak alltid och det slutade aldrig vara roligt.

Get Him to the Greek bevisar att jag hade rätt. Han är tillbaka som Aldous Snow, men det är den enda kopplingen till Forgetting Sarah Marshall. Snows karriär kraschade efter hans gigantiska flopp "African Child" - detta beskrivs i några korta tidiga scener som fick mig att skratta högt innan förtexterna - och nu har han börjat knarka och dricka igen vilket får TV-komiker att rekommendera aktieköp i Jack Daniels.

Aaron Green (Jonah Hill) arbetar på Snows skivbolag som ägs av Sergio Roma (Sean "P. Diddy" Combs). Det är Aaron som kommer på att det snart är tio år sen Aldous Snow gjorde sin legendariska livekonsert på Greek Theatre i Los Angeles. Ska de inte göra en jubileumskonsert och sälja hur mycket skivor som helst?

Aaron lär sig snart att hålla käften stängd. Det blir hans jobb att se till att den hårt festande Aldous Snow är på Greek Theatre när konserten börjar. Vägen dit går förstås via en massa sprit, knark och groupies. Det är ingen originell historia, men den är förbannat rolig.

Russell Brand förblir som sagt underbart underhållande som Aldous Snow. Den här gången får han till och med uppträda, och det är då han verkligen övertygar. Vi vet allt som Aldous Snow har varit med om innan han kliver upp på scen, vi vet att en benpipa sticker ut ur hans arm. Vi har hört historierna om rockstjärnor som uppträder under orimliga omständigheter men som ändå går ut på scenen och fräser hem det. Aldous Snow gör samma sak i filmens bästa scen, och Russell Brand ser ut, rör sig och låter som en rockstjärna. Låtarna låter som rocklåtar, också. Ett fiktivt skämtbands fiktiva skojlåtar skrivna för en komedi, och jag sitter och lyssnar på dem medan jag skriver. Och sjunger lyckligt med, throwing horns. "Will you come for my bangers? My beans and mash?"

Bland de andra så visar Sean Combs talanger jag inte visste han hade som den fanatiske Sergio Roma. Jonah Hill har förstås det otacksammaste jobbet, det som straight man åt alla galningarna, publikens plågade ställföreträdare. Det sköter han fint, med några bra egna ögonblick också, och får uppbackning från bifigurerna: Rose Byrne som Aldous ex Jackie Q, Elisabeth Moss som Aarons flickvän Daphne Binks och Colm Meaney som Aldous far i en fantastisk festscen.

Get Him to the Greek har sina svaga punkter. Det finns en "rape is funny when it's female on male"-scen som hade varit direkt mardrömslik om den hade varit könsreverserad. Filmen blir också sämre så fort den lämnar sina komiska spår och försöker vara allvarlig.

Fram till slutet. Då börjar den plötsligt fungera på det allvarliga planet också, och jag känner med både Aaron och Aldous, och deras ansiktsuttryck har riktig betydelse. Det är en väldigt fin avslutning på en film som dittills bara har varit en - visserligen väldigt rolig - halsbrytarkomedi.

Project Almanac (2015) - 5/6

Under den första halvan av Project Almanac satt jag och tänkte att det är härför jag älskar film. Att hitta en film jag aldrig hört talas om, starta den utan förväntningar, och få något så här bra. Jag undrade också vart filmen skulle ta vägen och tyvärr visade det sig att den själv inte hade något svar på den frågan, utan den blev tvungen att sjunka ner i pålitliga gamla knep. Det ändrar inte att det här är den bästa found footage-film jag sett sen Chronicle och förmodligen den bästa jag sett någonsin.

Huvudpersonen är den klipske sjuttonåringen David Raskin (Jonny Weston), som vid sju års ålder förlorade sitt vetenskapsgeni till far. Nu söker David till MIT och blir antagen - hans ansökan är helt briljant - men han har inte nog med pengar till avgiften. Han börjar rota igenom sin fars gamla gömmor i hopp om att hitta något han kan använda för att vinna ett stipendium.

I stället hittar han något obegripligt. På en gammal videokamera från sin sjunde födelsedag får David syn på något omöjligt: hans sjuttonåriga jag. På något sätt har han rest tillbaka i tiden. Snart hittar han svaret. Hans far arbetade för DARPA, den amerikanska militärens forskningsgren som har gett oss vansinnigt genialiska projekt, och han lämnade efter sig ritningar till en tidsmaskin.

Tillsammans med sina smarta kompisar Quinn (Sam Lerner) och Adam (Allen Evangelista), sin syster Christina (Virginia Gardner) och skolans heting Jessie (Sofia Black D'Elia) får David maskinen att fungera. De testar den, de experimenterar, de leker.

Och det är fantastiskt. De här fem karaktärerna beter sig som riktiga smarta tonåringar som har lagt rabarber på en tidsmaskin. De är inte filmkarikatyrer, de är inte irriterande, de är inga klichéer. De är som jag och mina kompisar hade varit för tjugo år sen om vi hade haft en tidsmaskin. Det finns en sprudlande glädje här, en sorts sorglös lycka som borrade sig rakt in i min filmälskarsjäl.

Tyvärr kunde det inte vara, och snart är det fladdrande fjärilar och stormar igen, som det brukar bli i tidsresefilmer. David försöker allt mer desperat fixa allt igen, men alla som sett en tidsresefilm vet hur det måste gå. Det är det som hindrar Project Almanac från att bli så underbar som den borde. Den får slut på inspiration och då finns det ingenting kvar.

Det ändrar inte att Project Almanac är en härlig film, men det är den första halvan som gör att den förtjänar den titeln. Jag drömmer om det mästerverk den hade varit om den lyckats upprätthålla samma stämning hela vägen igenom.

Tusk (2014) - 5/6

Tusk är en så äcklig, sjuk film att jag dels inte fattar hur jag kan rekommendera den och dels inte fattar hur mannen som gjorde Mallrats också gjorde den här filmen. Den började som en skämtannons som Kevin Smith läste upp på sin podcast och därifrån blev den en vidrig historia som Smith och hans kompis Scott Mosier pratar om som en komedi.

Visst, Tusk fick mig att skratta ibland. Den är faktiskt riktigt rolig, som det alltid blir när Smith är igång. Till och med Red State, som var en enorm avvikelse för honom, framkallade skratt. Men hela idén, historien, är så fasansfull att jag knappt kan tro att jag nånsin skrattade.

Jag tänker inte berätta för mycket. Det börjar med två podcasters, Teddy Craft (Haley Joel Osment) och Wallace Bryton (Justin Long), som gör ohemult med pengar på att visa upp märkliga människor och skratta åt dem. Wallace reser runt - och passar på att vara otrogen mot sin flickvän Ally (Génesis Rodriguez) - och träffar freaks medan den reserädde Teddy stannar hemma.

Wallaces nästa uppdrag är att åka till Kanada för att träffa en man som kallas Kill Bill Kid (Doug Banks) men när den resan inte bär frukt letar han efter ett alternativ. En lapp på en toavägg leder honom till Howard Howe (Michael Parks), en gammal man med oändliga historier att berätta.

På vägen får vi träffa en rolig skäggig tullare (Harley Morenstein) och njuta av en underhållande prestation från en helt oigenkännlig Johnny Depp. Men vi blir också tvungna att sjunka ner ungefär så djupt och mörkt som vi någonsin har gjort.

Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Det spelar ingen roll hur avtrubbad jag tror att jag är; det finns alltid någon som har en sjukare tanke. Den här gången var det Kevin Smith och en skämtsam poet vid namn Chris Parkinson. Det blev något fullständigt vidrigt men samtidigt så välgjort att jag inte kan göra annat än att ge det en positiv recension. Men jag önskar också att jag aldrig hade sett skiten.

Beautiful Creatures (2013) - 5/6

Omslaget till den här filmen gjorde mycket av likheterna med Twilight, så jag hade inga större förväntningar. Likheterna finns där - det är en tonårskärlekshistoria i en amerikansk småstad där den ene parten är en udda ensling och visar sig ha övernaturliga egenskaper - men på alla sätt som spelar roll käkar Twilight den här filmens damm.

Dess karaktärer är på riktigt, till att börja med, inte tvådimensionella pappfigurer. Ethan Wate (Alden Ehrenreich) är en smart ung man som bor i den lilla sydstatssmåstaden Gatlin, där det finns tolv kyrkor och ett bibliotek. Den konservativa kristendomen är stark i staden och anfäktas hårt av moralriddaren Mavis Lincoln (Emma Thompson) som är mor till Ethans bäste vän Link (Thomas Mann).

De flesta av Ethans klasskamrater sväljer glatt den lokala världsbilden men själv läser han förbjudna böcker och drömmer om att komma ifrån Gatlin. När han kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet finns det en ny tjej där, Lena Duchannes (Alice Englert). Hon bor hos sin morbror Macon Ravenwood (Jeremy Irons), som sällan visar sig utomhus och vars släkt har dåligt rykte i staden - de tros vara satanister. Något som troglodyterna i Gatlin tar på största allvar.

Ethan och Lena lär känna varandra, först av en slump och sen med flit. Det är ingen överraskning för någon när de blir förälskade, men för en gångs skull förstår vi i alla fall vad de ser i varandra i stället för att tvingas acceptera att de blir kära för att handlingen kräver det.

Ethan börjar ana att det faktiskt är något annorlunda med Lenas familj och får till slut veta sanningen: de är magiker, ett människoslag som hållit sig dolda bland oss normala genom århundradena.

Nej, det är ingen originell idé. Och naturligtvis finns det onda och goda magiker, och det finns en förbannelse som måste övervinnas, och Ethan och Lena är precis så det-här-är-det-starkaste-någon-någonsin-känt-kära som tonåringar är.

Men det görs bra. Båda huvudpersonerna hanteras av skickliga skådespelare, och den originalitet som saknas i grundidén dyker i stället upp när slutet närmar sig. Det är då filmen tar skuttet från "helt okej" till "riktigt bra", och den var rätt nära redan innan. Den är skickligt regisserad, visuellt vacker, vägrar falla ner i normativa fällor och fräser rakt igenom Bechdeltestet. Om vi kan få en generation tonårstjejer att se Beautiful Creatures i stället för Twilight så ser det bra ut.

Her (2013) - 5/6

Audrey Niffeneggers The Time-Traveller's Wife är en av de bästa kärlekshistorier jag läst - och den blev en nästan lika bra film - och Her rör sig i samma territorier. Genom att visa ett kärleksförhållande med väldigt särskilda omständigheter undersöker den de förhållanden vi alla lever i, på sätt vi inte kan låta bli att känna igen.

Den ene parten är Theodore Twombly (Joaquin Phoenix), vars äktenskap med ungdomskärleken Catherine (Rooney Mara) spruckit. Han skjuter upp att skriva under skilsmässopappren och ältar vad som gick fel mellan dem.

Theodore arbetar med att skriva djupa, personliga brev åt andra människor. När man inte lyckas få ut sina känslor på papper, då löser Theodore det åt en. Han är väldigt skicklig på sitt jobb, men i privatlivet verkar känslorna vara mycket svårare att finna. Den enda närhet han har är med bästa vännen Amy (Amy Adams). Annars är det bara telefonsex med främlingar.

En dag köper Theodore ett nytt operativsystem med äkta artificiell intelligens. Det tar sig namnet Samantha och Scarlett Johanssons röst, och visar sig genast vara ett sant tekniskt mirakel. Samantha lär sig snabbt och hennes personlighet utvecklas, liksom hennes relation med Theodore. Han börjar få känslor för henne, och hon finner att hon kan känna känslor för honom också.

Var gränsen går för Samantha blir aldrig klargjort, men det spelar ingen roll. Scenerna där deras förhållande inleds och växer är underbara. Kemin sprakar mellan Phoenix och Johansson, och Samantha är en så intagande skapelse att jag längtade efter att ha en egen AI som talade till mig som hon gör. Det är så kärleksrelationer är, rosa och vackra i början.

Men det blir alltid mer komplicerat, och det blir det även för Samantha och Theodore. De försöker finna sätt att arbeta runt det faktum att hon inte har någon kropp, och båda försöker hantera att den andre inte är perfekt. Samantha är verkligen sant intelligent, och det innebär att hon aldrig kan vara bara ett datorprogram. Hon har en egen vilja.

Trots att deras problem handlar om deras speciella omständigheter så speglar deras förhållande verkligheten. Jag har haft samtal som deras, jag har känt samma saker som de. När det blir plågsamt känner jag igen smärtan. Her är ett fint karaktärsdrama som är smart och känsligt, roligt ibland och sorgligt ibland, och som säger mycket mer om människor än det gör om tekniken som det skenbart handlar om.

12 Years a Slave (2013) - 5/6

Detta är Steve McQueens tredje film, efter de utmärkta Hunger och Shame, och den gör ingen besviken. Det märks att han har mognat som regissör, men tyvärr har han tappat lite av sin särskilda prägel samtidigt. Han har slutat stila och blivit bättre på att berätta en historia, men jag hoppas att han i sin nästa film hittar tillbaka till den ostoppbara talangen han visade i Hunger och använder den på en riktigt bra berättelse.

12 Years a Slave är inte så fantastisk som jag hoppades att den skulle vara, men den är fortfarande väldigt bra. Vi har sett många filmer om verklighetens elände - slaveri, förintelsen, krig - men det är få av dem som verkligen lyckas ta sig in bakom tittarens sköldar och skapa riktiga känslor. 12 Years a Slave lyckas, i flyktiga ögonblick, få mig att känna med Solomon Northup.

Han, spelad av Chiwetel Eijofor, var en fri svart man i 1840-talets USA som en dag drogades, kedjades, och skickades till en slavmarknad under namnet "Platt". Han misshandlades för att tvinga honom att hålla sin frihet hemlig. Han såldes till en plantageägare i Louisiana, och förblev slav i tolv år innan han slutligen lyckades bli fri och återvända till sin familj i Saratoga, New York. Då skrev han sina memoarer.

Hans förste ägare var William Ford (Benedict Cumberbatch), en man som han inte verkar ha haft några onda ord att säga om. Fords snickare Tibeats (Paul Dano) var desto värre och verkade hata Northup personligen. Deras konflikt ledde till att Northup såldes till Edwin Epps (Steve McQueens favorit Michael Fassbender), som var stolt över sitt rykte som "nigger breaker".

Epps gillar piskan nästan lika mycket som han gillar Patsey (Lupita Nyong'o), men det leder inte till något gott för henne. Fru Epps (Sarah Paulson) blir svartsjuk och gör Patseys liv än värre. Scenen där Northup tvingas piska henne är ett av tillfällena när 12 Years a Slave kryper under skinnet på mig.

Verkligheten har sällan prydlig dramaturgi och därför saknas sådan även här. Filmen följer troget Northups bok vilket hjälper den känslomässiga kraften - man slipper den där stunden av besvikelse när man inser att de mäktigaste ögonblicken aldrig hände - men det gör också att detta är en historia utan sann upplösning. Det finns gott om lösa trådar, och inte ens historikerna kan knyta ihop dem.

Detta oaktat är 12 Years a Slave en kraftfull, skickligt gjord film. Skådespelare som Eijofor, Nyong'o (som vann en Oscar för sin roll), Cumberbatch, Fassbender och Brad Pitt som abolitionisten som hjälper Northup till frihet gör att vi aldrig rycks ur illusionen. Detta var en verklig värld, så som livet var, och vi besöker den en liten stund.

Gåten Ragnarok (2013) - 5/6

Norsk skräckfantasy, alltså. Man ska ju vidga sina vyer. Och det är jag glad att jag gjorde. Gåten Ragnarok är en riktigt bra film, spännande, otäck när den ska, och effektiv på alla sätt som den behöver. Den apar inte efter Hollywood utan är med om att skapa något eget, en nordisk genre som jag hoppas få se mer av. Den har till och med CGI av den bra sort som gör att man inte tänker på att det är CGI och ett fint, överraskande slut.

Arkeologen Sigurd (Pål Sverre Valheim Hagen) har tillbringat flera år med att undersöka ett välbevarat vikingaskepp, men nu har sponsorernas tålamod trutit. Han drar upp sina hypoteser om att Ragnarök inte är en enbart mytisk händelse utan något som faktiskt skedde, och att vikingaskeppet kanske håller nyckeln till denna gåta, men då skakar sponsorerna bara på huvudena och går därifrån.

Men så kommer Sigurds kollega Allan (Nicolai Cleve Broch) hem från Nordnorge med en kodad runsten. Sigurd knäcker koden och kommer fram till att stenen är en karta till hemligheten han söker. Han drar med sig sina barn Ragnhild (Maria Annette Tanderø Berglyd) och Brage (Julian Podolski), som egentligen ville på semester till Medelhavet, och tillsammans med svenskan Elisabeth (Sofia Helin), som är det närmaste den här filmen kommer en actionhjälte, och guidade av Leif (Bjørn Sundquist) bildar de en expedition.

När de väl kommer fram upptäcker de snabbt att de kanske aldrig borde ha åkt, och därifrån växlar filmen mellan nagelbitande spänning, gediget otäcka ögonblick, snabba actionscener och en varm entusiasm som påminner mig om Indiana Jones. Mycket finare saker kan jag inte säga om en äventyrsfilm.

Kung Fury (2015) - 5/6

Detta är en svenskproducerad, Kickstarterfinansierad kortfilm som är en parodisk hyllning till allt som gjorde åttiotalets popkultur till det den var. Den prickar högst medvetet av kliché efter kliché och driver dem längre än de någonsin drevs på allvar, samtidigt som den är mer tekniskt välgjord än någon av filmerna den drar sin inspiration ifrån.

Premissen är lika löjlig som briljant. Hjälten (David Sandberg) är en polis som under en strid med en kung fu-mästare träffades av blixten samtidigt som han blev biten av en kobra, vilket förvandlade honom till tidernas störste kung fu-mästare, supersnuten Kung Fury.

Tillsammans med allierade som Hackerman (Leopold Nilsson) och dinosauriesnuten Triceracop (Erik Hörnqvist, Frank Sandersons röst) bekämpar han brott och blir tvungen att resa tillbaka i tiden för att döda Hitler (Jorma Taccone). Det är Nintendo Power Glove och vikingar med automatvapen, datorspelsparodier och en arg polischef (Per-Henrik Arvidius), allt vi kan vänta oss.

Och jag skrattar hela tiden. Det är den enda rimliga reaktionen, i alla fall för någon som växte upp med det här tramset. Kung Fury må vara medveten om vad den gör men den tar aldrig avstånd, den försöker inte lägga sig till med något ha-ha-bara-skojade-alibi. Den vältrar sig i sig själv. Det pratas om en långfilm och om den kommer så ser jag den, men jag tror inte att skämtet kommer att hålla till det.

Så varför är Kung Fury en bra film medan Sharknado är usel? För att Sharknado är medvetet dålig, skapt specifikt för att vara dålig, medan Kung Fury dels är en parodi och dels bara blir dålig därför att det den parodierar var rätt dåligt. Så här sett i backspegeln. Sharknado är som att missa en straff med flit. Inget roligt med det. Det är roligt om skytten halkar och skjuter ut bollen i publiken. Och det är roligt om näste skytt går fram, halkar teatraliskt, vallar bollen mot två stolpar och in i ansiktet på domaren. Ett misslyckande som kräver mer skicklighet än det gör att lyckas. Där har vi Kung Fury.

Boyhood (2014) - 5/6

När jag fick höra att Richard Linklater, mannen bakom två av mina favoritfilmer någonsin och en tredje som bara är jättebra - och därtill Waking Life och A Scanner Darkly som jag verkligen borde se om och recensera - tillbringat tolv år med att spela in en film så visste jag förstås att jag måste se den, men jag var rädd att den skulle vara en dansande björn.

Ni vet vad de säger om dansande björnar - man tittar inte för att de är bra på att dansa utan för att de är dansande björnar. När det dyker upp en film med en massiv gimmick, som den där nittiominutersfilmen gjord i en oavbruten tagning eller en film som gjordes på tolv år för att skådespelarna skulle åldras med sina karaktärer så är jag alltid rädd att gimmicken ska vara viktigare än konsten.

Det stämde, lite grann. Men bara lite. Richard Linklater är bättre än så, och han lägger inte tolv år på att skriva och regissera en film bara för att ha lagt tolv år på en film. Han har skapat en verklig berättelse, en som ibland lockar fram tårar, ibland värme och ibland skratt. När den naggas i kanterna är det för att den går utanför det normala och alldagliga. Boyhood är mycket bättre när den nöjer sig med det vi alla kan känna igen oss i och struntar i våldsamma supande styvfäder.

Egentligen handlar den bara om en uppväxt, och där finns hur många frön som helst. I varenda karaktär hittar jag något som speglar mig själv. Kärntruppen består av Mason Jr (Ellar Coltrane), hans storasyster Samantha (Lorelei Linklater), hans mamma Olivia (Patricia Arquette) och hans pappa Mason Sr (Ethan Hawke). Föräldrarna är skilda och försöker -  men misslyckas med - att ha en artig relation för barnens skull.

De här människorna följer vi under elva år medan de växer upp, startar och avslutar förhållanden, utvecklar sig själva, får och ångrar upplevelser, pluggar och jobbar, skapar och förlorar hela familjer. Vänner och släktingar kommer och går, människor som betyder allt bleknar bort tills vi inte minns deras namn. Milstolpar checkas av. Det är ett liv.

Boyhood är som allra bäst när de två Mason pratar och pappan försöker föra över lite livsvisdom till sin son. Han har inte gjort ett fantastiskt jobb med sitt eget liv och det vet han om, men han tror att han i alla fall har lärt sig lite grann och att han kan hjälpa sina barn klara sig bättre. Det är alla föräldrars hopp, i alla tider, men varje generation måste göra misstagen på nytt. Alla åldras, alla ser barn växa upp, och alla ifrågasätter sina livsval.

En film som får fram de poängerna, den får gärna lov att vara en dansande björn. Särskilt om björnen dansar så här bra.

Captain America: The Winter Soldier (2014) - 5/6

Den första Captain America-filmen var ett lysande exempel på hur en egentligen trött formel kan fungera. Det var en fullständigt harmlös historia men varmt underhållande hela vägen igenom, och hjälten var en charmig figur som man bara gillade, vare sig man ville det eller inte. Inget mästerverk, men en mysig film.

Uppföljaren är bättre. Eftersom bakgrunden redan är upprättad har den råd att frångå formeln lite, och den gör mycket intressantare saker med sin huvudperson. Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) är inte en superhjälte på samma sätt som de andra som trängs på våra biodukar. Han skulle ta guldmedalj i varenda OS-gren (utom dem som involverar hästar) och silvermedaljörerna skulle vara långt efter, men han är fortfarande människa, inte Stålmannen. Han känner smärta. Han blir skadad.

Och han lever i en värld som inte är hans egen. Han frystes ner i slutet av andra världskriget och väcktes upp sjuttio år senare. Människorna han kände är döda eller väldigt gamla. Världen har förändrats på sätt han inte kan förstå. Han besöker ett museum tillägnat honom själv och ser sig på gamla arkivfilmer. När han stöter på en referens han inte förstår skriver han upp den på ett anteckningsblock.

Han är en människa, en riktig helyllekille som bara vill väl och råkar ha kroppskrafter som låter honom göra det. Det gör det lättare för oss att bry oss om honom. När hans värld rasar samman för att den mystiske maskerade mördaren Winter Soldier angriper hans arbetsgivare S.H.I.E.L.D och Rogers inser hur lite han vetat, och när hans enda vänner är Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson) och Sam "Falcon" Wilson (Anthony Mackie), då känner vi med honom.

Både Black Widow och Falcon, liksom S.H.I.E.L.D-chefen Nick Fury (Samuel L. Jackson) och den högt rankade S.H.I.E.L.D-medlemmen Alexander Pierce (Robert Redford) är för övrigt helt vanliga människor. Skickliga och extraordinära, försedda med unik kompetens, men ändock människor. Det finns inga halvgudar här.

Filmen balanserar skickligt mellan actionscener och thrillerelement så att vi följer med i båda delarna, och lyckas göra något intressant med slutstriden också. Superhjältefilmen har börjat dala sen sin guldålder, men Captain America: The Winter Soldier visar att den fortfarande har mycket att ge.