Morons from Outer Space (1985) - 2/6

Det intressantaste med den här filmen är ämnena den vägrar analysera. Historien om tre korkade rymdvarelser som kraschlandar på Jorden är mer realistisk än de flesta berättelser om utomjordisk kontakt vi sett, och det är intressant att sånt bara kan berättas som komedi. Rymdvarelserna blir förstås kändisar och alla vill se dem, men efter en hög intervjuer har de inget nytt att säga så de blir tvungna att bli popstjärnor.

Så är det - varelser från andra planeter lär inte vara djupare eller ädlare än människor, och inte heller ondare än människor. De lär vara ungefär som vi. De kommer att svära över att rymdskeppet krånglar, de kommer att tjafsa med varandra om meningslösheter. Men vi finner vår vardag rolig när den drabbar någon annan, så vi kan bara skratta åt det. Och när filmen inte gör det så roligt att vi skrattar, då blir det väldigt tomt.

Skämtet ska vara att rymdvarelserna ser ut precis som människor, pratar engelska, och färdas i ett rymdskepp vars interiör är så åttiotalsjordiskt att jag först utgick ifrån att de faktiskt var människor från Jorden. De är fyra till att börja med - Bernard (Mel Smith), den ende bland dem med någorlunda intelligens och den som får stå ut med de andra tre, Sandra (Joanne Pearce), Desmond (Jimmy Nail) och Julian (Paul Bown). När Bernard spelar rymdboll råkar klantarna koppla loss hans del av rymdskeppet och själva kraschar de på motorvägen M1 utanför London. Bernard kraschar också, i USA.

Graham Sweetley (Griff Rhys Jones) är en insignifikant journalist som råkar vara den ende på sin TV-kanal som är på plats när rymdvarelserna landar och råkar få följa med in på det snabbt avspärrade området. Det leder till en karriär som manager för rymdvarelserna.

Det finns några skratt i Morons from Outer Space, de flesta av dem lågmälda skämt som glider in i bakgrunden. När filmen fokuserar på att skratta åt de dumma rymdvarelserna så är den inte roligare än vilken "haha han är dum"-film som helst. Den glider ner som något smaklöst och smärtfritt, men det bästa med den är tankarna den förmodligen inte ens ämnade ge mig.

Bloodsport (1988) - 2/6

Frank Dux är en amerikansk kampsportsinstruktör som hävdar att han på sjuttiotalet deltog i en hemlig fullkontaktturnering som kallades kumite. Världens bästa stridskonstnärer bjuds regelbundet in dit och möts i direktutslagning. Ibland dör någon.

Andra betvivlar detta, och hävdar bland annat att den kinesiska organisation som arrangerar kumite har samma adress som Dux själv. Dux hävdar i sin tur att hans kritiker konspirerar mot honom eftersom de ser honom som ett hot. Jag är inte den som brukar tro på vilda påståenden, och framför allt undrar jag hur det kommer sig att Dux fortfarande lever om han nu gick ut offentligt med denna hemlighet. Tänk på saken. Han gjorde världens bästa ninjor riktigt arga. Låter det som nåt man skulle överleva?

Men vi lämnar det. I filmen som "inspirerats" av hans berättelse spelas han av Jean-Claude van Damme, som startade sin karriär här. Hans version av Dux är en amerikansk soldat som lyckades få Senzo Tanaka (Roy Chiao) att lära honom sina uråldriga konster. När Tanaka är gammal och sjuk berättar Dux att han tänker åka till Hong Kong och delta i kumite för att hedra sin läromästare. Det kräver bondpermis från armén, men det är det värt.

Väl i Hong Kong stöter han på Ray Jackson (Donald Gibb), som också tänker delta och som blir hans bäste kompis på en eftermiddag. Han träffar också journalisten Janice Kent (Leah Ayres), som är där för att skriva om kumite men har svårt att tränga innanför hemlighetsmakeriet. De blir naturligtvis sexpartners och hon vajar genom att göra allt hon kan för att stoppa hans deltagande och att skrattande hurra när han vinner. Samtidigt jagas han av två militärpoliser (Forest Whitaker och Norman Burton) som vill dra hem honom till USA igen.

Men det är bara utfyllnad, och inte särskilt intressant utfyllnad heller. Bloodsport existerar för sina stridsscener, och tyvärr är de flesta av dem rätt trista - det är mycket vi har sett förut. De flesta matcherna är till för att etablera Chong Li (Bolo Yeung) som psykopatisk stridsmaskin, så att det ska vara spännande när finalen kommer och han ska möta Dux.

Det är först i finalmatchen som filmen vänder och blir bra. Det är faktiskt en spännande, välgjord strid. Dux får flashbacks till träningen som hjälper honom igenom matchen, Chong Li kör med fula tricks och Dux anpassar sig, och alla onödigt stilande moves fungerar. Det är inte nog för att vända upp en film som i princip saknar skådespelartalang och handling, men det är i alla fall några bra minuter.

Har van Damme förresten nånsin gjort en film utan att göra en split?

No Retreat, No Surrender (1986) - 1/6

Jag har aldrig längtat så mycket efter att få se Jean-Claude van Damme. Den snabbfotade trögpratande belgaren är utan konkurrens det bästa i No Retreat, No Surrender, och efter ett kort inhopp precis i början lyser han med sin frånvaro tills det är dags för slutstriden. För inte har man med van Damme - inte ens innan han blev känd - utan att han är antingen hjälten eller storskurken.

van Dammes karaktär Ivan ("the Russian") jobbar för ett gäng organiserade brottslingar som använder dojos som fasader för sin verksamhet. De ger sig på Tom Stilwell (Timothy D. Baker) som vägrar samarbeta och får ett brutet ben i present av Ivan. Toms son och hetsporre till elev Jason (Kurt McKinney) försöker hjälpa till men har förstås inte en chans.

Det låter väl som en hyggligt intressant historia, men så lätt ska det inte bli. Nu flyttar Tom sin familj från Los Angeles till Seattle, och filmen handlar i stället till största delen om Jasons problem med lokala översittare.

Jason träffar R.J. (J.W. Fails), en kille som är svart och därmed rappar, dansar breakdance, åker skateboard och spelar basket. De blir bästis och bundis på en minut blankt medan Scott (Kent Lipham), som är tjock och därmed konstant frossar på kakor och hamburgare, hatar R.J. (av hemliga anledningar som vi aldrig får veta) och därmed även Jason. Och Scott har gott om kompisar.

Du har sett Karate Kid, du kan resten. Den stora gimmicken är att Jason åker till sin idol Bruce Lees grav och i förtvivlan ber om hjälp, med följden att Bruce Lees spöke (Kim Tai-chung) dyker upp och börjar träna honom. Eftersom Kim Tai-chung inte är lik Bruce Lee - som ständigt syns i filmen på Jasons affischer - antar jag att filmskaparna räknade med att alla asiater ser likadana ut.

Det är så mycket som är fel med No Retreat, No Surrender. Det finns inte en enda skådespelarprestation i filmen som är värd att kallas prestation. Manuset är ett pussel med flera saknade bitar - plötsligt har Jason en flickvän, sen är hon frånvarande, sen dyker hon upp igen. Logiken brister - plötsligt dyker ryska maffian upp igen och satsar tydligen sin verksamhet på en kickboxingturnering. Visste inte att gangsters hade sån känsla för fair play.

Det enda bra är van Damme, och det är en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Men till och med han är egentligen bara något att ha i den första scenen, när han är en iskall kostymkille som skrider till brutal handling när det behövs. Nästa gång vi ser honom är han en standardskurk, arg och våldsam, och när han gör den patenterade van Damme-spliten kan vi bara skratta. Men det är i alla fall mer än resten av filmen ger oss.

Döden på larvfötter (orig. Wheels of Terror) (1987) - 5/6

Det här är en film som börjar lågt men stadigt klättrar uppåt tills den avslutar riktigt starkt. Om den hade varit lika bra hela vägen som den är i sina bästa ögonblick hade den varit en av de riktigt stora krigsfilmerna.

Den bygger på en bok av dansken Sven Hassel, pseudonym för Børge Willy Redsted Pedersen som skrev över ett dussin böcker om det tyska 27:e pansarstraffregementet under andra världskriget. Han påstod att det var sanna historier och att det var han som var böckernas Sven men av allt att döma stämmer det inte och Hassel tillbringade kriget i Danmark.

Det spelar egentligen inte så stor roll; Hassels information kom från faktiska veteraner och även om hans böcker inte var sanna på samma sätt som en dokumentär ska vara så var de nog sanna på samma sätt som Utvandrarna. Jag har aldrig läst någon av hans böcker och emedan filmens budskap är ett ganska enkelt som vi hört förut - "krig är ett helvete och nazisterna var svin" - så är det ett budskap värt att upprepa.

Bortsett från Sven själv (Slavko Stimac) märks i filmens stridsvagnsbesättning den höghattade monokelbärande Porta (Bruce Davison), den korkade jätten Lillen (Jay O. Sanders), den halvpsykotiske muslimen Legionären (David Patrick Kelly), veteranen Gamlingen (Keith Szarabajka) och den tonårige Fräknis (Anton Sosic). Alla har begått något brott som försatt dem i straffregementet och nu skickas de fram och tillbaka på östfronten.

Filmen börjar slött, utan någon faktisk handling. Det är bara slumpade scener som inte hör ihop med varandra. Det är först halvvägs igenom filmen som vi ens får veta det stora uppdraget som resten av filmen ska handla om och mycket lite av det som hänt innan dess spelar någon roll för handlingen.

Men det är omöjligt att inte lära känna de välspelade karaktärerna, känna med dem, och bry sig om dem. De befinner sig i en brutal, blodig och orättvis situation. De slåss för människor de hatar, mot människor de inte har något emot men som de ändå måste döda. Och helvetet verkar aldrig ta slut.

Via vackra ögonblick - ett brev hemifrån, Portas känslor för den ryska lokalbefolkningen - blir filmen bättre och bättre tills det är dags för upplösningen, emotionellt tyngd under vacker musik. Det är som om Döden på larvfötter gjordes i kronologisk ordning av människor som lärde sig filmkonsten under tiden. I så fall skulle jag gärna se deras nästa film; den måste vara fantastisk.

A Dry White Season (1989) - 4/6

I sjuttiotalets Sydafrika lever Benjamin Du Toit (Donald Sutherland) ett idylliskt liv med fru (Janet Suzman), barn (Susannah Harker och Rowen Elmes) och barnbarn. Lärarjobben måste vara välavlönade för Benjamin - "mr Ben" - har ett stort fint hus och egen trädgårdsmästare, den svarte Gordon Ngubene (Winston Ntshona). Ben betalar för Gordons son Jonathans (Bekhithemba Mpofu) skolgång och är allmänt omtyckt.

Jonathan är en liten aktivist och är med om en stor politisk demonstration mot diskriminering i utbildningen. Demonstrationen är ickevåldsam tills den sydafrikanska polisen ingriper med tårgas och prickskytte. Jonathan är en av dem som grips och försvinner spårlöst in i polisens fönsterlösa rum.

Gordon börjar desperat leta efter sin son men en svart man har inga rättigheter i apartheids Sydafrika. Han ber Ben om hjälp och Ben gör vad han kan, men han verkar inte ha förstått hur illa det står till med hans land. När Jonathan dödförklaras och Gordon grips - och även han, sedermera, dör - engagerar Ben advokaten Ian McKenzie (Marlon Brando) i jakten på rättvisa. Han finner sig involverad i intriger tillsammans med journalisten Melanie Bruwer (Susan Sarandon) och aktivister som Julius (John Kani) i kampen mot överste Viljoen (Gerard Thoolen) och kapten Stolz (Jürgen Prochnow).

Det fascinerande med den här berättelsen är Bens resa. Apartheid var förstås en offentlig verklighet men Ben verkar ha behållit tron på sitt land som rättsstat, där det trots allt är lagen som gäller. När han nu befinner sig på den andra sidan och börjar kämpa mot överheten tvingas han långsamt inse att han trott på något som inte existerar.

Jag undrar hur nära verkligheten det här ligger. Kunde en välbärgad sydafrikansk vit man verkligen runt 1976 tro att Sydafrika var ett land där svarta kunde få rättvisa? I så fall blir naturligtvis berättelsen ännu starkare, och den får redan en bra skjuts av Sutherlands utmärkta spel - det här är en man som måste möta något mycket smärtsamt.

Brando verkar däremot helt ha lagt ner. Det sägs att han, varje gång han skulle jobba med en ny regissör, gjorde två versioner av den första scenen: en där han tog i allt vad han kunde, och en där han bara använde grundläggande teknik. Om regissören inte märkte någon skillnad så slappade han sig igenom resten av filmen. Om det stämmer så märkte Euzhan Palcy ingen skillnad.

The Dark Crystal (1982) - 4/6

Jag önskar att jag hade sett den här filmen när jag var fem och den var ny. Då hade den varit en upplevelse som blivit ett outplånligt barndomsminne. Om jag hade fått se den om och om igen så hade den blivit en del av min barndoms mytologi, som Labyrinth, Willow, Star Wars eller The NeverEnding Story. Nu kan jag bara se den som den prestation den trots allt är, och sörja för min egen förlorade oskuld.

På planeten Thra nånstans i universum lever tre raser: de älvlika Gelflings, de goda magikerna Mystics, och de mörka monstren Skeksis. De två senare skapades när titelns magiska kristall sprack i två. Det hände för tusen år sedan och nu närmar sig dagen då kristallen måste sättas ihop, annars kommer Skeksis att härska för evigt.

Uppdraget faller på Gelflingen Jen. Tillsammans med sin nya vän Kira och hennes djur Fizzgig reser Jen över Thra. De möter sagolika varelser och rör sig genom fantastiska miljöer tills de ska avsluta sin uppgift medan Skeksis förbereder sig för seger och Mystics vandrar över Thra.

Men vem bryr sig egentligen om historien? Detta är en film som uppspelas helt av dockor, från en tid innan CGI tog över, och poängen är att förundras över det som Jim Henson och hans folk lyckats skapa. Det är något mycket imponerande, en unik värld befolkad med fascinerande varelser.

Jag försöker bedöma den som om det vore tjugofem år sedan, men jag lyckas inte. Jag är för gammal, filmkonsten har marscherat för långt fram, och The Dark Crystal ger mig inte mycket att bygga på. Allt den har är sin skönhet, och den skönheten har överträffats för många gånger. Jag önskar att jag älskade den, men jag tycker bara om den.

Tango & Cash (1989) - 2/6

Den här filmen släpptes i grevens tid för jag har väl sällan sett något mer åttio. Den har allt: två vilda superpoliser som först hatar varandra men tvingas jobba ihop och till slut tycker om varandra så mycket att de till och med highfivear, den åttioheta kvinnan som kommer emellan dem och måste räddas, den iskalle storskurken med mystisk accent, hans två etniska stereotyper till minibossar, manickerna, bilen, de oändliga eldstriderna, feta stunts och avslutningen som innehåller både en bomb med stor röd digital nedräknare och den fysiskt omöjliga spegelhallsklichén. De har till och med klämt in att den ene superpolisen är ett Armaniklätt börsproffs och den andre en slafsig badboy. Med hockeyfrilla.

Börsproffset Ray Tango (som är polis för att han gillar det; han behöver inte pengarna) spelas av Sylvester Stallone i ovanligt välfixad frisyr och snofsiga glasögon. Han står för den klassiska inledande actionscenen, där han lyckas stressa en tankbilsförare till att bromsa så hårt att han och passageraren slungas ut genom vindrutan.

Badboyen Gabriel Cash, en tokig snut från fel sida av stan, spelas av Kurt Russell som en tuffing som gärna torterar misstänkta och kan ta en kula i västen utan att stanna till. Han får sin actionscen han också när en gangster försöker mörda honom och han måste ge sig ut på skurkjakt till fots.

De här två har på varsitt håll blivit så besvärliga för knarkbaronen Perret (Jack Palance) att han bara måste göra något åt saken. Hans två underhuggare Quan (James Hong) och Lopez (Marc Alaimo) tycker de bara ska döda snutarna, men Perret har en bättre idé. Han sätter dit dem för mord och korruption och sen rycker han i trådar så att de hamnar på ett hårt fängelse där två superpoliser inte överlever länge. Tango och Cash blir tvungna att rymma och jobba ihop för att besegra Perret.

Det hela är väldigt formulaiskt och förutsägbart. Ibland skrattar man till, actionscenerna är inte dåliga men inte heller nyskapande, och historien är en gäspning. Jag förstod aldrig riktigt varför Perret höll på med sina komplicerade lekar - Cash ställer frågan men den besvaras aldrig - och framför allt vet jag inte vilken plan han hade för att komma undan den tidsinställda bomben han själv satt igång. När skurken är död måste hjältarna rusa för att hinna undan innan det smäller, så vad hade skurken tänkt göra?

Det som gör Tango & Cash uthärdlig är att Stallone och Russell faktiskt är rätt roliga i sina platta roller, och att det ibland kommer några bra repliker innan det är dags att börja skjuta igen - jag gillade diskussionen om elektricitet när de ska fly från fängelset. Men uthärdlig har aldrig betytt bra.

Moonwalker (1988) - 2/6

Michael Jackson var extremt talangfull men också extremt knepig. Båda delarna syns tydligt i Moonwalker, den nästan bisarrt självcentrerade film han skapade vid sin karriärs zenit. Vi får se honom dansa, sjunga, showa, allt det han var bra på. Vi får oss också en titt in i hans huvud, och det lämnar oss förundrade. Kanske skrämda.

Filmen börjar med scener från liveframträdanden med Man in the Mirror. Michael sjunger, fans svimmar och måste bäras ut, och inklippta är bitar med Gandhi, Martin Luther King, moder Teresa och barn i Afrika. Vad är det Jackson försöker säga här? Att han är en Gandhi eller King vars vapen är musiken? Att med sång framkalla hysteri och extatisk medvetslöshet är ungefär samma sak som att befria Indien eller kämpa för rasintegration?

Sen följer ett medley som börjar i Jacksons barndom som en i Jackson 5 och slutar i dåtidens nutid med Bad. Under tiden hör vi citat som hyllar honom och ett och annat uttalande om hans spirande galenskap. Jag anstränger mig för att hitta meningen.

Och så, just när jag tror att filmen kommer att bestå av surrealistiska musikvideor, så får vi en lång sammanhängande sekvens med riktig handling, om än en ogenomtränglig en. Jackson kämpar mot en knarksmugglande spindelkult ledd av Joe Pesci, och med hjälp av sin lyckliga stjärna kan han förvandla sig till en sportbil, en silverrobot och ett rymdskepp.

Det är svårt för mig att se Moonwalker som något annat än ett monument över den fundamentalt besynnerliga människa Michael Jackson var. Här öste han ut sitt jag, visade oss sitt hjärta, och räknade med att alla skulle förstå honom. Tjugofem år senare undrar vi fortfarande.

Maximum Overdrive (1986) - 1/6

Stephen King är en bra författare, men många av hans berättelser blir inte bra på film. Det finns en hel hög undantag, men de är nog snarare resultatet av att han har skrivit så många böcker att några av dem måste bli bra, eller åtminstone råka hamna hos riktigt talangfulla filmskapare. Maximum Overdrive är i stället resultatet av en inte särskilt bra novell och att King själv bestämde sig för att göra filmen. Under sin nerknarkade period. Ja.

Historien börjar när Jorden passerar genom en kometsvans som får maskiner att vakna till liv och bli onda. Det första ordet i "science fiction" har inte mycket här att göra. Bankomater förolämpar sina kunder, hushållsredskap attackerar sina användare, broar öppnar sig när de är fulla med fordon, och fordonen själva blir mordiska.

Jag antar att det hade gått att göra något bra av det här. Man hade kunnat göra det till en actionfest med biljakter-med-twist. Man hade kunnat göra det till en slasherfilm med blod och flygande lemmar. Man hade kanske rentav kunnat göra det till en effektiv skräckfilm om man hade kunnat bli av med konceptets grundläggande fånighet - det låter osannolikt, men inte omöjligt.

I stället väljer King att ge oss en massa rätt trista och/eller irriterande karaktärer och tvinga oss att tillbringa alldeles för mycket tid i deras sällskap. De pratar om vad som kan ha hänt, vad de ska göra, om det finns något hopp. Då och då händer något som de måste reagera på, men för det mesta är vi instängda i ett långtradarfik med människor vi inte tycker om. Det kan inte bli bra, och det blir det inte.

Tjejen som gjorde lumpen (orig. Private Benjamin) (1980) - 2/6

Efter framgångarna med Foul Play, som på svenska fick allusionstiteln Tjejen som visste för mycket, bestämde sig de svenska filmimportörerna att allt med Goldie Hawn skulle kallas för Tjejen som... och under det epitetet är hon känd för ett par generationer svenska filmtittare. Själv skulle jag tro att hon är helt omedveten om det och jag tror knappt att någon icke-svensk nånsin kopplat ihop alla dessa filmer med varandra.

De gjordes nämligen av olika människor - förutom Goldie själv - och är av mycket varierande kvalité. Tjejen som visste för mycket fungerar på sin nivå medan Tjejen som gjorde lumpen tillhör bottennappen, främst därför att den byter riktning halvvägs igenom och bestämde sig för att skippa konceptet att ha ett slut.

Goldie Hawn spelar Judy Benjamin, en stereotyp judisk prinsessa, en rik och bortskämd ung kvinna. När hennes nyblivne make (Albert Brooks) dör på bröllopsnatten - ovanpå henne, medan de har sex - går hon som i ett töcken och letar efter någonstans att bli av. En rekryterare (Harry Dean Stanton) lurar i henne att militärlivet är slappt och lyxigt, och så är hon i armén. Där verkligheten, naturligtvis, visar sig annorlunda än vad rekryteraren påstod.

Den här biten är hygglig. Den skulle aldrig vinna några priser men det är lite kul att se Judy Benjamin vara en fisk på torra land och sedan acklimatisera sig till det militära livet. Det hela är naturligtvis ypperligt förutsägbart; alla som sett en film förut vet hur Judys karaktär kommer att utvecklas. Det gör dock inte mycket. Värre har vi sett.

Men halvvägs igenom så byter filmen spår. Judy skickas till Europa där hon stöter på Henri Tremont (Armand Assante) och så har vi i stället en sorts kärleksfilm. Jag säger "en sorts", för det slutar inte på något sätt vi är vana vid. Det slutar knappt på något sätt alls, faktiskt. Historien bara når sin ände som om den fick slut på energi.

D.A.R.Y.L. (1985) - 1/6

Daryl (Barret Oliver) är en föräldralös pojke med minnesförlust, som omhändertas av paret Richardson, Joyce (Mary Beth Hurt) och Andy (Michael McKean). Han är socialt obekväm men fantastiskt bra på baseball och datorspel, och den outhärdlige jämnårige Turtle (Danny Corkill) försöker lära honom hur man beter sig bland folk, som en mer irriterande version av relationen mellan Arnold Schwarzenegger och Edward Furlong i Terminator 2.

Just som det börjar ordna sig så dyker elaka militärtyper upp och tar med sig Daryl. Det visar sig att han är en cyborg och att D.A.R.Y.L. står för Data Analyzing Robot Youth Lifeform. Han är en robothjärna i en människokropp, resultatet av ett militärt projekt för att skapa en supersoldat.

Hur många gånger hickade du till under föregående stycke? Det borde vara minst tre. För det första, vad är grejen med Youth? Varför vill militären ha en liten pojke? För det andra, vad är det här för vansinnigt lam supersoldat? Och för det tredje, är inte robothjärna i människokropp den raka motsatsen till en supersoldat? Jag skulle mycket hellre ta en erfaren soldats hjärna och sätta den i en bepansrad, tungt beväpnad tank.

Det är ändå inte fullt så dumt som att D.A.R.Y.L.-projektet läggs ner då Daryl visat sig kapabel att känna känslor, bland dem rädsla. Det är något man inte vill ha hos sin supersoldat. Så den här robothjärnan har av sig själv lyckats utveckla något som ingen mänsklig forskare kunnat skapa med flit, och i stället för att raka in ett Nobelpris bestämmer sig upphovsmännen för att skrota hela idén.

Så D.A.R.Y.L. är korkad, men det finns gott om korkade filmer. Det värsta med D.A.R.Y.L. är att den inte har någonting utom sitt stendumma koncept, som lätt desperat sattes ihop för att tilltala barn - enligt samma logik som gav Batman en tolvårig sidekick. Den är nästan fullständigt blank, dess förment känslomässiga ögonblick är förutsägbara och klichéartade, och slutet är så löjligt tillrättalagt att till och med Daryl själv borde ha kunnat komma på ett bättre.

My Stepmother is an Alien (1988) - 2/6

Det intressantaste med den här filmen är att se Alyson Hannigan som trettonåring, sjutton år innan How I Met Your Mother. Det är inte många barnskådespelare som klarar sig så bra som hon. Man kan också fundera över varför den amerikanska filmtiteln har hennes karaktärs synvinkel, medan den svenska blev Min fru är en utomjording och därmed tog Dan Aykroyds.

Utomjordingen i fråga spelas av Kim Basinger och är på uppdrag på Jorden tillsammans med någon form av kompanjon eller maskin som bor i hennes handväska och har direkt magiska krafter. Hennes uppgift är att ta reda på hur det kom sig att hennes hemplanets gravitation försvann, vilket onekligen låter ganska drygt.

Hon spårar det till Steven Mills (Dan Aykroyd), som håller på att forska på radioastronomi. Hon hittar honom på en fest där hon gör bort sig genom att ligga tjugo år efter med sina popkulturella referenser (hennes hemplanet ligger tjugo ljusår från Jorden) men Steven faller för henne i alla fall och börjar kontemplera äktenskap mer eller mindre direkt.

Hans dotter Jessie (Hannigan) är inte lika förtjust och råkar få se hur hennes nya mamma, som kallar sig Celeste, äter cigarrettfimpar och kan sticka händerna i kokande vatten utan att göra sig illa. Men Steven är tokkär och kan inte övertygas om att det är något fel på Celeste.

Det är en åttiotalskomedi så vi måste ju ha några putslustiga sexskämt, här framprovocerade av Celestes första sexuella erfarenhet. Och så måste det hela sluta med att Steven får veta att Celeste är rymdvarelse men älskar henne ändå, och ja, det slängs väl in några onda regeringsagenter och dylikt mot slutet också. Den ende komikern i filmen är Aykroyd (även om Basinger gör en så stark insats hon kan) och han får av någon anledning spela väggen som alla andra ska bolla sina skämt mot.

Det här känns som en film som skapades för att bli gammal, gjordes specifikt för att ibland dyka upp på TV nån söndageftermiddag när man verkligen inte orkar resa sig ur soffan. Vem som ville se den på bioduken är för mig obegripligt.

Fanny och Alexander (1982) - 5/6

Ingmar Bergmans Oscarvinnande megafilm (lite över tre timmar i sin vanliga version som är den jag sett, en bit över fem i fullständig form) var också den sista biofilm han regisserade, och förmodligen hans mest personliga verk. Det är svårt att se den och inte tänka sig lille Ingmar inuti Alexander, den lille pojke som tillsammans med sin syster får en svår barndom under en sträng och hårt religiös far. Kanske är den resultatet av Bergmans barnsliga önsketänkande. Det är så här han önskar att det kunde ha gått.

Under 1900-talets första årtionde lever den välbärgade familjen Ekdahl i Uppsala. Pappa Oscar (Allan Edwall) och mamma Emilie (Ewa Fröling) arbetar inom teatern och deras barn Fanny (Pernilla Allwin) och Alexander (Bertil Guve) leker lyckligt i familjens flådiga hus. Allting ändras när pappan dör och mamman gifter om sig med biskop Edvard Vergéus (Jan Malmsjö), en änkling som lever spartanskt i ett sparsamt inrett hus.

Nu är det slut på de glada lekarna. Under den strikte biskopen får man inte ha roligt. Alexanders förhållande till sin styvfar är först kallt och sedan fientligt; Alexanders fantasi och livsglädje sticker biskopen i ögonen. Han bestämmer sig för att knäcka Alexander men det visar sig svårt. Hur intensivt biskopen än predikar att hans själsliga styrka är större än Alexanders så inser vi att det är precis tvärtom. Biskopen är en svag man som desperat vill vara stark men inte vet hur. Alexander har aldrig behövt tänka på det, han bär det inom sig.

Emilie, som nog till en början hoppades på att livet med biskopen inte skulle bli så annorlunda mot livet med Oscar, inser vad det är hon försatt sig själv och sina barn i och när ett brinnande hat mot biskopen. Han vägrar skilsmässa och om hon lämnar honom så får han behålla barnen. Hon lierar sig med familjevännen Isak Jacobi (Erland Josephson) för att rädda barnen. I Isaks hus finns den mystiske Ismael (Stina Ekblad), vars ord till Alexander förmodligen innehåller filmens kärna.

Detta kan aldrig bli mer än den kortaste sammanfattning. Fanny och Alexander innehåller så mycket mer, trådar inom trådar, dussintals karaktärer och deras relationer till varandra, och idel fina insatser från dåtidens svenska skådespelarelit och dem som senare skulle ingå i den. Bland de kända namnen finns Jarl Kulle, Christina Schollin, Peter Stormare, Pernilla Wahlgren, Pernilla August och Lena Olin, bortsett från dem jag redan nämnt. Tillsammans bygger de upp denna fantastiska historia i denna konstfärdigt hopsatta värld som förtjänar sina Oscars för foto och scenografi.

Det märks att tretimmarsversionen saknar en del. Emilie går alltför fort från att lyckligt flytta ihop med biskopen till att hata honom. Jag tror att det i de saknade scenerna finns en hel del förklaringar. Det ändrar inte att tretimmarsversionen är ett förtrollande verk. Trots den ofta dystra miljön och svarta stämningen finns det magi här, barndomsmagi. Det syns särskilt i scenen när familjen ska fly från biskopens hus och något omöjligt händer, utan närmare förklaring.

Är det vad lille Ingmar drömde om skulle hända när han var liten och fadern låste in honom i garderoben som straff för någon mindre förseelse? Är det vad den store Ingmar vill ska hända alla små pojkar i Alexanders situation? Mig påminde det om To Kill a Mockingbird, som tydligt är en historia sedd genom barns ögon. Det kanske inte hände exakt så där, men Scout minns det så. Detta är Alexanders historia - Fanny finns bara i bakgrunden, Alexanders känslomässiga ankare - och det är hans version vi ser.

Vad som egentligen hände Fanny och Alexander får vi nog aldrig veta, men under ett underbart ögonblick blev en liten pojkes önskedrömmar sanning, och vi får avsluta historien på ett ljust sätt.

Nighthawks (1981) - 4/6

Ibland råkar en av de här åttiotalsactionfilmerna bli helt okej. Bland alla pistoler, hårda killar, klichéiga toughguyrepliker och invecklade actionscener med psykopatiska skurkar råkar något riktigt underhållande skapas. Nighthawks är en sådan film och den balanserar på gränsen mellan hygglig och löjlig, men den landar på rätt sida.

Mycket av det är tack vare Rutger Hauer, denne besynnerligt briljante man. Hans karriär började när han spelade titelrollen i det holländska medeltidsdramat Floris, på den tiden när det var svårt att få vettiga skådespelare till TV eftersom mediet ansågs lågtstående. Hauer rekommenderades till regissören Paul Verhoeven med vitsorden att han kanske inte var en särskilt bra skådespelare, men han gjorde precis vad som helst. Det har han fortsatt med och med sitt stålansikte och taggtrådsröst har han karvat ut sig en nisch. Ofta är det svårt att tänka sig någon annan i hans roller, och han har till och med hunnit med en och annan riktigt bra film - Sin City, Blade Runner, Batman Begins.

I sin amerikanska debut spelar han terroristen Wulfgar (tyvärr ett alias; han hade inte sån tur att få det namnet från sina föräldrar), ett riktigt psykokräk som sprider skräck med bomber och inte bryr sig om vem som kommer i vägen. Den senare egenskapen har gett honom pengaproblem då hans finansiär Mercer inte gillar att barn dödas. Efter några missöden i Europa opererar han om sitt utseende, mördar kirurgen, och flyr till New York City.

Där jobbar de hårda snutarna Deke DaSilva (Sylvester Stallone) och Matthew Fox (Billy Dee Williams). Vi träffar dem när DaSilva är utklädd till kvinna för att locka till sig illgärningsmän, något som inte låter helt och hållet legalt, men de flyttas från den tjänsten till en speciell antiterroristenhet under den brittiske experten Peter Hartman (Nigel Davenport). Givetvis är de subversiva och bråkiga; de är ju poliser i en åttiotalsactionfilm. Men de är också de bästa eleverna där och har särskilda meriter och skills och så vidare. De är ju huvudpersoner i en åttiotalsactionfilm.

Detta utmynnar i en duell mellan DaSilva och Wulfgar som blir allt personligare. Deras fejd ger upphov till några riktigt bra actionscener och ett genuint välgjort slut som knyter ihop alltihop och vi kan luta oss tillbaka, nöjda med att de goda vann. Spoiler alert.

Caveman (1981) - 1/6

Jag antar att den här filmen måste ha varit nygjord en gång i tiden, en film som gick på bio och hade affischer uppe, och vars upphovsmän hoppades på att sälja biljetter till och dra in pengar på. Det måste ha varit så, men det är svårt att tänka sig. Nu är den en film som existerar som vandringssägen snarare än som film. "Film om grottmänniskor med Ringo Starr". Tycker du det låter som något som någonsin varit aktuellt?

Den ser inte vidare aktuell ut heller, och jag tror inte att den gjorde det 1981 heller. Grottmänniskorna ser ut som precis det de är, helt vanliga moderna människor som tagit på sig löjliga fejkdjurskinn. De slåss mot stopmotiondinosaurier av plast. De talar ett simpelt, ordfattigt språk som tittaren lätt dechiffrerar, men biobesökarna fick ändå en parlör. Jag vet inte vad det säger. Det finns förresten en grottmänniska som talar modern engelska i stället. Det är det roligaste skämtet i filmen.

Bland rollerna märks Dennis Quaid och Shelley Long, båda innan de blev berömda. När de hade sina respektive storhetstider - okej, Quaid hade väl aldrig en men han har gjort en hel del bra - undrar jag hur mycket de skämdes över Caveman. Eller om de kunde se den som det skämt den var.

För den är givetvis ett skämt. Jag tycker inte den är usel för att jag tar ett skämt på allvar, jag tycker den är usel för att jag avskyr dåliga skämt. Och Caveman är, med få snabbt överstökade ögonblick som undantag, ett riktigt dåligt skämt.

Ringo själv spelar omegahannen Atouk, som är kåt på den vackra Lana (Barbara Bach som senare blev Starrs fru). Hon har dock bara ögon för alfahannen Tonda (yrkesbiffen John Matuszak), ett problem som Atouk försöker lösa genom att droga Lana och våldta henne medan hon är medvetslös. Detta spelas komiskt. Mycket fräscht.

Tonda snear på Ringos försök att komma innanför Lanas pälstrosor och slänger ut honom ur stammen. Atouk och hans ende vän Lar (Quaid) ger sig ut i vildmarken där de stöter på ovan nämnda plastdinosaurier, Tala (Long) och den blinde gamlingen Gog (Jack Gilford). Efter ett halvavsiktligt hjältedåd från Atouks sida vill Tala ta sig en titt på hans knölpåk, men Atouk har förstås bara tankar på Lana. Atouk samlar andra vilsekomna grottmänniskor runt sig, bland annat den engelsktalande med koreanskt utseende, och de börjar uppfinna och upptäcka företeelser som det är tänkt att vi ska skratta igenkännande åt.

Det hela blir aldrig mer än pinsamt. Starr själv kanske är immun mot förlöjligande men att se Quaid eller Long sitta på huk i kostymer som ser ut som något lågstadieelever tråcklat ihop till en skolpjäs är inte ens roligt, bara besvärande. De utstöter sina grottmannaord och drivs av de simplaste instinkter, och mitt i alltihop blir det ett stort musikalnummer.

Visst är det underhållande, på sitt vis. Bara inte på det vis som Starr förmodligen - förhoppningsvis - tänkte sig.

Ironmaster (1983) - 1/6

En stenåldersstam leds av den gamle Iksay (Benito Stefanelli). Hans förstahandsval till efterträdare är den storvuxne muskulöse ariske helyllekarlen Ela (Sam Pasco), som inte alls liknar de andra i stammen - de är snarare taniga italienare. Iksays son Vood (George Eastman) skulle inte kunna vara en mer uppenbar skurk om han så bar en skylt med ordet "skurk" om halsen.

Vood vill ta över efter fadern och tänker inte låta Elas popularitet och övriga fördelar hindra det. Han tar saken i egna händer och slår ihjäl Iksay. Ela ser dock dådet och avslöjar Vood inför resten av stammen. Ela blir hövding och Vood skickas i exil.

Vood vandrar nerslagen omkring tills han efter ett vulkanutbrott hittar en svärdsformad pinne av ett nytt ämne: järn. Med detta supervapen i handen återvänder han till sin stam, besegrar Ela, tar över ledarskapet och binder fast Ela vid ett träkors i solen. Ela tar sig loss och så inleds järnkriget, där den expansionistiske, aggressive Vood leder sin järnbeväpnade stam mot precis alla de kan hitta. Vood är ute efter makt och slavar, och han ska mata sin krigsmaskin med ständigt nya erövringar. Ja, det kan möjligen tänkas vara en tunt beslöjad metafor.

Världen - och järnet - ser så märkliga ut att jag väntade mig att den stora twisten skulle vara att det här inte var tusentals år sedan utan en postapokalyptisk framtid. Så var det inte, men det skulle hur som helst inte vara en bättre förklaring på varför grottkvinnorna ser ut som sminkade modeller och Ela som en nazistdröm. Den pacifistiska stammen hade inte passat in bättre, och Voods mystiska profetissa Lith (Pamela Field) hör inte hemma någonstans.

Ironmaster är fundamentalt fel på det. Manuset är en lång rad logiska missar, historien är en klumpig liknelse, och karaktärerna är tråkiga arketyper vars handlingar inte anses behöva någon annan grund än just att de utförs av tråkiga arketyper. Att det rör sig om en italiensk lågbudgetfilm hade varit uppenbart även om vi sluppit dubbningen som drabbar alla utom de viktigaste karaktärerna. I korthet är den ett exempel på orsaken till att det ansågs så uppseendeväckande när spaghettiwesterns ibland var bra.

Alien Nation (1988) - 2/6

Hur mycket jag än älskar lycklig eskapistisk action som Star Wars, Hellboy, Indiana Jones eller The Mummy så är science fiction och fantasy som bäst när den via liknelse eller jämförelse säger något om vår egen värld. Genom att frigöra sig från publikens förutfattade meningar kan spekulativ fiktion erbjuda infallsvinklar och insikter som man egentligen inte kan få på något annat sätt. Rasism, sexism, religion, homofobi, och alla olika samhällsformer kan belysas genom att man ser på de fenomenen utifrån.

Därför kan det tyckas konstigt att mitt huvudintryck av Alien Nation, en film om rymdvarelser som lever som en avskydd minoritet mitt i människornas Los Angeles, är att den inte borde ha varit en science fiction-film alls. Det beror på att den inte bryr sig om att använda sin premiss till något alls före slutscenen (den meningsfulla slutscenen, inte den påklistrade minutlånga sekvens som bara är till för att vara en buffert före eftertexterna), som dock är bra nog att vara det enda som räddar filmen från uselhet.

Ett rymdskepp anlände till Jorden tre år före filmens början. Det visade sig vara ett slavskepp, fyllt av varelser genetiskt framavlade just för att vara slavar. Märkligt nog ser de ut som människor utan ytteröron men iklädda fläckiga badmössor, och tydligen är de fullständigt kompatibla med oss på alla möjliga sätt. De är dessutom smartare och starkare än vi är, och kan supa till på skämd mjölk. Saltvatten fräter dock på dem som svavelsyra, så det är inte bara fördelar.

Efter några år i karantän har de nu släppts ut i frihet, skaffat sig jobb och bostäder och bildat familjer. De kallas nykomlingar men i folkmun heter de "slags", de bor i stadsdelen som kallas Slagtown, och de utsätts för misstankar, hat och fördomar.

När polisen Matthew Sykes (James Caan) förlorar sin partner Bill Tuggle (Roger Aaron Brown) i en eldstrid med brottsliga nykomlingar frivilliganmäler han sig trots sina åsikter om nykomlingarna till att bli partner med den förste av dem som befordrats till civilpolis: Samuel Francisco (Mandy Patinkin), som Sykes kallar George då han vägrar presentera honom som Sam Francisco. Hans plan är att på omvägar utreda mordet på Tuggle.

Har vi inte sett filmer exakt som denna många gånger innan? Varför behöver George vara rymdvarelse, varför kan Slagtown inte vara en vanlig jordisk etnicitetsenklav, och hur ruttet förutsägbar kan en buddy-cop-film egentligen bli? Rasismmetaforen är så tung och osubtil att den knappt kan kallas för metafor längre. Nykomlingarna är i princip människor med annorlunda utseende och matvanor. Låter som precis vilken invandrargrupp som helst.

Dessutom är det inte mycket med Matthew Sykes. Han påstås vara - och filmens logik kräver att han är - fientlig mot nykomlingarna men han visar sig bra mycket mer förstående och tillmötesgående än de flesta människor i filmen. Hans personliga karaktärsresa är inte så imponerande när det verkar som om utgångspunkt och mål är på ungefär samma plats.

Det mest underhållande i filmen är den alltid skicklige Terence Stamp som ärkeskurken Harcourt och slutstriden med honom hade faktiskt varit svår att göra utan science fiction-inslaget. Samtidigt är stridens utgångspunkt fullständigt larvig, nästan lika larvig som första avsnittet av TV-serien som följde på filmen, och resten av Alien Nation är en platt historia som består av klumpigt återvunna filmbitar, kryddade med en meningslös och onödig twist.

Withnail and I (1987) - 6/6

Jag har varit ett tystlåtet fan av Richard E. Grant ända sedan jag såg Warlock någon gång under det tidiga nittiotalet. Han tillhör samma kategori som John Turturro och William H. Macy, de där pålitliga skådespelarna som med jämna mellanrum dyker upp och alltid är bra, ofta det bästa i sina filmer, men aldrig har haft en spektakulär roll.

Det närmaste Grant kommit var i hans allra första film där han spelade den gravt alkoholiserade, konstant rökande, ofta knarkande, mer eller mindre utslagne skådespelaren Withnail, och det är också hans bästa prestation. Withnail är en fantastisk skapelse, en aldrig tyst virvelvind av destillerat elände, en orakad trasklädd uppenbarelse, en skamlös fegis och karriärmissbrukare som aldrig slutar betrakta sig som skådespelare oavsett hur länge sen det blir sen han stod på en scen. Man vill bara se mer av Withnail, höra honom prata om sina bisarra idéer, smida sina omöjliga planer, och fokusera på det som alltid är hans huvudsakliga motivation: att få tag på mer sprit. För Withnail är det en prövning att ta sig fram till pubarnas öppnande, och samtidigt gnäller han oavbrutet över världens orättvisa. Varför får inte han de roller han vill ha? Varför hittar hans agent aldrig något åt honom? Varför får inte han ett eget TV-program? De uppenbara svaren på de frågorna föresvävar honom aldrig.

Absolutisten och alkoholallergikern Richard E. Grant hade aldrig smakat alkohol när han spelade Withnail. Regissören Bruce Robinson ska ha tvingat Grant att ta sig en ordentlig bläcka så att han skulle veta hur det kändes att vara full, en upplevelse Grant fann enormt obehaglig. Jag vet inte om det hjälpte, men något var det: Grant skapar i Withnail något mycket speciellt och vi betvivlar inte för ett ögonblick att den här mannen är mycket välbekant med insidan av flaskor.

Det fantastiska - och det som gör filmen så lyckad som den är - är att snart sagt varenda karaktär i Withnail and I är precis lika fascinerande som Withnail, var och en på sitt eget sätt. Den här filmen innehåller bara original, och inte ett enda av dem är irriterande lustifikt eller störande obehagligt. De drar ögat till sig, välsignar scenerna med sin närvaro och får oss att vilja tillbringa mer tid i deras sällskap även om vi i verkligheten hade avskytt dem.

Det är Withnails rumskamrat, den namnlöse (även om namnet Marwood ska kunna utläsas vid ett tillfälle) "and I" (Paul McCann), som inleder filmen med att konstatera att han inte står ut med Withnail längre. Men han är inte mycket bättre själv; han dricker oavbrutet han också och om han är den vanlige människan, vår synvinkelkaraktär, är det bara för att vi inte skulle hantera att se världen genom Withnails ögon. I alla fall inte förrän i slutscenen.

Det är Withnails farbror Monty (Richard Griffiths), en överviktig bitchig livsnjutare som är så flammande homosexuell som man rimligen kunde vara i filmens 1969, vid hans ålder. Monty var själv skådespelare som yngre, men aldrig proffs, och han vräker gärna ur sig Shakespearecitat och poemstycken. Vi ser att Withnails hala tunga finns i släkten.

Det är knarklangaren Danny (Ralph Brown) som hävdar att hår är antenner som plockar upp signaler från kosmos - "this is the reason bald-headed men are uptight" - och sörjer att sextiotalet snart är slut. Han levererar stenade citat som en Coenskriven svampskalle och har briljanta planer för att undvika att åka dit för rattfylleri.

När Withnail och hans rumskamrat åker ut till Montys lantställe för att komma undan från London ett tag - men vad väntar de sig att finna där ute? - stöter de på en lokal bonde (Michael Wardle) som lär dem hur man hanterar en kåt tjur - "run at it shouting" - och en tjuvskytt (Michael Elphick) som växlar mellan vänlighet och våld som en uppskruvad metronom. När Monty dyker upp på lantstället med avsikter som skrämmer livet ur "and I" tvingas den senare inse precis vad Withnail försatt honom i, och hur otvunget han gjort det.

Allt detta är baserat på Bruce Robinsons eget liv. Han är själv "and I" och tydligen ska till och med Withnail ha existerat under namnet Vivian MacKerrell, som bodde ihop med Bruce Robinson på sextiotalet. Robinson komprimerade flera år av sitt liv till de två veckor som vi får se i Withnail and I, men det är förstås mycket som vi inte får se också. Och innan dess kan jag föreställa mig en långsam glidning ner i träsket.

Det här är en film där historien spelar föga roll; det intressanta är att se karaktärerna gnidas mot varandra tills insikterna nås och upplösningen kan utspela sig. "And I" har en möjlighet att nå längre än Withnail, som halvt frivilligt lett sig själv in i en återvändsgränd. De hade båda goda utgångspunkter, de är bildade och intelligenta, men de har valt en annan väg.

Withnail and I låter troligen som en bedrövligt deprimerande film och nog innehåller den sin beskärda del av elände. Samtidigt är den rolig nästan hela tiden, man skrattar sig igenom den, och dessutom gör den det som alla de bra drog-och-spritfilmerna gör: den visar de värsta tänkbara konsekvenserna men får oss också att förstå hur man hamnar där. Som det sägs i början av Trainspotting; det som aldrig nämns är hur skönt det känns att knarka. Annars skulle man inte göra det.

Det fanns en tid när jag tog de första stegen nerför en stig som kunde ha lett mig till att bli som Withnail, och när jag ser den här filmen kan jag inte undvika att känna något som jag bara kan beskriva som angenäm nostalgi. Det kan vara fantastiskt attraktivt att försöka nå botten och strunta i allt annat än att fördärva sig själv. Självdestruktivitet kan kännas riktigt bra, och för Withnail har det känts så bra så länge att inte ens när han inser att det är det han gör kan han ändra sig.

Das Boot (1981) - 5/6

Det finns ett halvdussin versioner av Das Boot. Den har släppts som långfilm i olika versioner, som miniserie, och slutligen som en 293 minuter lång film som består av nästan allt material från miniserien. Det är den versionen jag har sett.

De nästan fem timmarna berättar en episk historia genom det klassiska greppet att observera det stora genom det lilla. I det här fallet är det andra världskriget genom en enda tysk ubåt och dess besättning. Deras öden är en miniversion av det Tyskland gick igenom under detta det blodigaste av alla människans krig.

Vår huvudperson, i så måtto det går att välja en enda, är löjtnant Werner (Herbert Grönemeyer). Han skickas som krigskorrespondent till ubåten U-96. Vi träffar honom och resten av besättningen på en nattklubb där soldaterna festar innan de ska ge sig ut under havet i en trång metallburk. Redan här ser vi de första sprickorna i den nazistiska rustningen när kapten Thomsen (Otto Sander) håller ett tal som führern nog inte hade tyckt om.

Löjtnant Werner är vår berättare och det är genom honom vi följer handlingen. Han studerar officerarna och manskapet. Han vet vilka som är nazister - egentligen bara en man ombord - och vilka som är mer skeptiska. De flesta verkar inte bry sig, de gör som de blir tillsagda och försöker komma undan med vad de kan.

Det är svårt att i korta ordalag beskriva en film så svepande som Das Boot. Vi följer besättningen genom strider, stormar, segrar och nederlag. Kriget böljar, misstankarna att det inte står väl till med Tyskland kryper upp till ytan, men manskapet fortsätter göra sitt jobb. De är faderlandets soldater, det är vad de gör.

De klaustrofobiskt effektiva scenerna ombord på ubåten kontrasteras med öppna, ljusa scener där besättningen lämnar skeppet. De bjuds in på ett lyxfartyg där de får berätta sina historier för ivrigt lyssnande patrioter. Sedan sitter de fast under vattnet i en ubåt som de kämpar för att reparera innan syret tar slut. Och ständigt rör de sig mot slutet som vi - och även de - vet är oundvikligt. Det finns ingen seger; det är bara en fråga om vem som kommer att överleva.

Lothar-Günther Buchheim, som skrev boken som filmen bygger på, var inte nöjd med resultatet. Han tyckte att hans antikrigsbok hade förvandlats till ännu en film som glorifierade krig, en blandning mellan en tunn amerikansk actionfilm och tysk krigspropaganda. Jag tror inte att han och jag såg samma version. I den Das Boot jag såg finns ingen glorifiering. Berömmet officerarna får är ihåligt, hedern och äran är långt borta. Det här kriget har ingen ljus sida.

Raging Bull (1980) - 4/6

Det här var en besvikelse. Raging Bull är en legendarisk film, unisont hyllad. Den kallas för det bästa Martin Scorsese gjort och det bästa Robert De Niro gjort. Det är tunga namn och tillsammans har de producerat både Taxi Driver och Goodfellas. Starka filmer. Konsensustoppen på deras samarbete måste vara något alldeles speciellt.

Nej. Jag föredrar både Taxi Driver och Goodfellas, med breda marginaler. Därmed inte sagt att Raging Bull är en dålig film; det är den absolut inte. Men den är inte i närheten av att förtjäna sitt rykte. Den sanna historien om boxaren Jake La Motta når aldrig någon upplösning. Det finns ingen tillfredsställelse här, inte ens den tillfredsställelse man får av en film med okonventionell, kanske mystisk, struktur.

Temana är starka - vrede och förvirrad sexualitet. Jake La Motta (De Niro) är fast i sina oflexibla tankebanor. Vreden dyker upp och måste uttryckas, den kan inte kvävas. Sexualiteten är allhärskande, och den innebär att erövra kvinnor och kedja dem. Minsta misstanke om otrohet väcker vreden. La Motta måste vara alfahanne och om han för ett ögonblick misstänker att han inte är det känner han bara till ett sätt att bemöta det: med nävarna.

Mellan våldet kan han - stundtals - vara en god man, men det är övergående. Allt i hans liv styrs av vreden. Hans bror (Joe Pesci), själv en före detta boxare och numera Jakes manager, blir mål för raseriutbrotten lika lätt som Jakes fru Vickie (Cathy Moriarty). Det är knappt Jake kan hålla sig i skinnet när han är bland de mäktiga män som alltid förekommer i Scorseses filmer: maffiabossar, gangstrar, hårda män som inte tolererar bristande respekt.

Vi följer honom genom boxningsmatcher - de bästa scenerna i filmen, var och en av dem filmad i sin egen stil - och efter att boxningskarriären har slutat ser vi honom bli nattklubbsägare, vilket för med sig sina egna problem. Ständigt förs Jake framåt av sina instinkter och ständigt får de honom i trubbel. Han är en tragisk figur och en fundamentalt frånstötande figur. Han förlorar karriär, familj, pengar och jag tror inte att han någonsin inser hur det gick till.

Jag känner det fantastiska under ytan, men när jag tittar kommer det aldrig upp. Raging Bull är en film som aldrig når fram, som till slut verkar bestå av stycken som inte hör samman. De Niro är bra, Pesci är bra även om det är i samma roll han alltid spelar, Scorsese gör sitt jobb som han alltid gör, och jag har kanske aldrig sett så här intagande boxningsscener. Men summan undflyr mig, och jag är besviken.