Jag önskar att jag hade sett den här filmen när jag var fem och den var ny. Då hade den varit en upplevelse som blivit ett outplånligt barndomsminne. Om jag hade fått se den om och om igen så hade den blivit en del av min barndoms mytologi, som Labyrinth, Willow, Star Wars eller The NeverEnding Story. Nu kan jag bara se den som den prestation den trots allt är, och sörja för min egen förlorade oskuld.
På planeten Thra nånstans i universum lever tre raser: de älvlika Gelflings, de goda magikerna Mystics, och de mörka monstren Skeksis. De två senare skapades när titelns magiska kristall sprack i två. Det hände för tusen år sedan och nu närmar sig dagen då kristallen måste sättas ihop, annars kommer Skeksis att härska för evigt.
Uppdraget faller på Gelflingen Jen. Tillsammans med sin nya vän Kira och hennes djur Fizzgig reser Jen över Thra. De möter sagolika varelser och rör sig genom fantastiska miljöer tills de ska avsluta sin uppgift medan Skeksis förbereder sig för seger och Mystics vandrar över Thra.
Men vem bryr sig egentligen om historien? Detta är en film som uppspelas helt av dockor, från en tid innan CGI tog över, och poängen är att förundras över det som Jim Henson och hans folk lyckats skapa. Det är något mycket imponerande, en unik värld befolkad med fascinerande varelser.
Jag försöker bedöma den som om det vore tjugofem år sedan, men jag lyckas inte. Jag är för gammal, filmkonsten har marscherat för långt fram, och The Dark Crystal ger mig inte mycket att bygga på. Allt den har är sin skönhet, och den skönheten har överträffats för många gånger. Jag önskar att jag älskade den, men jag tycker bara om den.
På planeten Thra nånstans i universum lever tre raser: de älvlika Gelflings, de goda magikerna Mystics, och de mörka monstren Skeksis. De två senare skapades när titelns magiska kristall sprack i två. Det hände för tusen år sedan och nu närmar sig dagen då kristallen måste sättas ihop, annars kommer Skeksis att härska för evigt.
Uppdraget faller på Gelflingen Jen. Tillsammans med sin nya vän Kira och hennes djur Fizzgig reser Jen över Thra. De möter sagolika varelser och rör sig genom fantastiska miljöer tills de ska avsluta sin uppgift medan Skeksis förbereder sig för seger och Mystics vandrar över Thra.
Men vem bryr sig egentligen om historien? Detta är en film som uppspelas helt av dockor, från en tid innan CGI tog över, och poängen är att förundras över det som Jim Henson och hans folk lyckats skapa. Det är något mycket imponerande, en unik värld befolkad med fascinerande varelser.
Jag försöker bedöma den som om det vore tjugofem år sedan, men jag lyckas inte. Jag är för gammal, filmkonsten har marscherat för långt fram, och The Dark Crystal ger mig inte mycket att bygga på. Allt den har är sin skönhet, och den skönheten har överträffats för många gånger. Jag önskar att jag älskade den, men jag tycker bara om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar