Jag har sagt det förr: jag älskar att bli överraskad av filmer som den här. Jag väntade mig ingenting av en skräckfilm jag knappt hört talas om och inledningsscenen verkade precis så skitnödigt tillknuten som man kunde vänta sig av den sortens film jag väntade mig att den här skulle vara.
Men nej. 13 Sins är ett riktigt bra exemplar i sin genre, mycket tack vare skådespelet från den för mig okände Mark Webber som spelar en helt vanlig man som hamnar i en sjuk situation. Nej, det är inte ett originellt tema men det är ett extremt fruktbart ett.
Webber spelar Elliot, en man med problem. Han är en duktig säljare men får sparken för att han är för snäll. Att han ska gifta sig med Shelby (Rutina Wesley) är inte ett problem men att hon är svart medan hans far (Tom Bower) är rasist är det, särskilt som fadern måste bo hos dem. Det hjälper inte att Elliot även är ansvarig för den förståndshandikappade brodern Michael (Devon Graye), vars vård han nu inte längre har råd att betala. Det ser ut som om Michael måste flytta tillbaka till vårdhemmet han hatar.
När allting har gått åt helvete ringer Elliots mobiltelefon och han hör en mystisk men remarkabelt tilltalande röst (George Coe) som verkar veta allt om honom. Rösten erbjuder Elliot tusen dollar för att döda en fluga. Elliot lyder och får nästa uppdrag: strax över tretusen dollar för att svälja flugan. Sagt och gjort.
Nu är Elliot inblandad i ett besynnerligt spel. För varje uppdrag han utför får han mer pengar, men uppdragen blir förstås mer och mer krävande, farligare och farligare, och får större och större konsekvenser. Rösten i telefonen lovar att om Elliot utför tretton utmaningar får han en livsförändrande summa pengar och alla konsekvenserna försvinner. Och den verkar ha uppbackning; vilka det än är som gör detta så är de mäktiga människor.
I ett sidospår får vi se en polis (Ron Perlman) utreda Elliots framfart och snubbla över konspirationsteoretikern Vogler (Pruitt Taylor Vince) som tillbringat åratal med att samla information om spelet Elliot spelar.
13 Sins gör det väldigt lätt att leva sig in i Elliots situation, känna hans förtvivlan och förstå varför han fortsätter. Hans hjärta mörknar när han hör nästa uppdrag, han uppnår tillfällig extas när han lyckas, och han vrider sig i spiral för att hålla ihop sitt liv lite till, bara lite till, så han kan klara det trettonde uppdraget och allting fixar sig. Vi förstår hans omöjliga situation, med bara otänkbara alternativ.
Manuset är dessutom smart nog att kasta ett par vändningar på oss och föra in oss i den osäkra dimma som Elliot vistas i, och ibland får vi skratta av ren nervositet, för att det är bättre än att leva i hans mardröm. 13 Sins gör precis det den vill göra och gör ingen besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar