torsdag 30 april 2015

Tangled (2010) - 4/6


I Disneys version av Rapunzelsagan är hon en prinsessa som redan som spädbarn kidnappas av en ond häxa, Gothel (Donna Murphy). Rapunzels hår har magiska läkekrafter som Gothel vill använda för att hålla sig evigt ung, så hon spärrar in flickan i ett torn och säger åt henne att det är för hennes egen skull - världen utanför är mörk och grym.

Rapunzel (Mandy Moore) växer upp med bara kameleonten Pascal som sällskap. Hon tillbringar dagarna med att läsa samma böcker om och om igen och måla på väggarna. När Gothel, som hon kallar för mamma, ropar så slänger Rapunzel ner sitt hår så Gothel kan klättra upp. Rapunzels stora önskan är att få se de "svävande ljusen" på nära håll. Hon vet inte att de är papperslyktor som släpps iväg på den förlorade prinsessans födelsedag - hennes.

En dag är tjuven Flynn Rider (Zachary Levi) på flykt med en stulen krona och hamnar i Rapunzels torn. Hon klipper till honom med en stekpanna, gömmer kronan och utkräver ett löfte att han ska visa henne de svävande ljusen. Samtidigt är han jagad både av kungens soldater och sina egna gamla skurkkompisar.

Det är inte en svårförutsägbar historia, även om det finns ett ögonblick nära slutet som jag faktiskt inte såg komma, och den utvecklar sig ungefär som man kan vänta sig. Den är rätt charmig och harmlös, men den påminner mig ständigt om varför jag tycker så mycket bättre om Frozen

Tangled är bedövande normativ och visuellt konservativ (ljust är bra och mörkt är dåligt, på ett så blatant sätt att det kunde ha kommit från femtiotalet), och den stereotypa berättelsen avlöper helt enligt sitt förbestämda mönster. Det här är en sorts animerad film som jag hoppades att vi hade börjat lägga bakom oss.

tisdag 28 april 2015

Exists (2014) - 1/6


Eduardo Sánchez, mannen bakom The Blair Witch Project, filmen som populariserade den genre jag förmodligen avskyr mer än någon annan, har gjort en ny film i samma genre. Det är fejkdokumentär, handhållen kamera och ett förment otäckt monster. Föga överraskande är den urusel.

Bortsett från att den har samma problem som alla found footage-filmer - varför fortsätter han filma? etc etc - så är det som om den anstränger sig för att pricka in alla trötta skräckfilmsklichéer, inklusive "sex=död" och de traditionella karaktärstyperna. Exists är en oironisk, okritisk The Cabin in the Woods. Går det att tänka sig något tommare?

Historien utspelar sig - förstås - i en isolerad stuga i skogen där mobiltelefoner saknar täckning. Bröderna Matt (Samuel Davis) och Brian (Chris Osborn), Matts flickvän Dora (Dora Madison Burge) och deras vänner Elizabeth (Denise Williamson) och Todd (Roger Edwards) ska ut till stugan, som ägs av brödernas farbror, för att festa.

Redan på väg dit går det illa när bilen krockar med något som försvinner in i skogen, och de sen finner att vägen är blockerad av ett nerfallet träd. De tar sig ändå in till stugan och allt är frid och fröjd och fest - och filmande av kamerafetischisten Brian, som i en obegripligt tråkig scen får förevisa sin utrustning - tills någonting börjar dyka upp och smyga runt, och bröderna minns att deras farbror pratade om att något fanns i de här skogarna...

Jag ska sabba spänningen: det är Bigfoot. Ja, den kanske minst troliga av alla otroliga monstermyter som folk faktiskt tror på. Det är monstret som Eduardo Sánchez valde den här gången, och det blir precis lika lyckat som det låter.

Exists har knappt ett bra ögonblick. Det är aldrig trovärdigt, aldrig spännande, aldrig otäckt, aldrig välspelat. Kan inte den här filmen få vara spiken i kistan för kassa found footage-filmer? Vi har levt med trenden i femton år nu. Det borde vara nog.

Men det är i alla fall inte den svarte killen som dör först.

söndag 26 april 2015

As Above, So Below (2014) - 4/6


Det här är ännu en film ur found footage-genren, som jag aldrig försökt dölja min avsmak för. Den får mig att ställa samma frågor som alla de filmerna får. Varför fortsätter man filma med handkamera medan alla de här sakerna händer? Varför är det knappt nån som tittar på den skumme typen som fortsätter filma medan han går baklänges nerför en trappa? Vem sköter klippningen? Hur får man så bra bild- och ljudkvalité trehundra meter under marken? Hur kommer det sig att det alltid finns precis lagom med ljus för att visa det man vill och inget annat?

Bortsett från det så är faktiskt As Above, So Below rätt bra. I alla fall betydligt bättre än jag väntade mig och betydligt bättre än den förtjänar att vara, med tanke på att den inte ens kan bestämma sig för om den är en skräckfilm eller National Treasure-gåtknäckeri.

Om den siktade på det senare så gjorde den i alla fall ett bra försök att matcha den korkade premissen. Varför döljs hemligheter bakom gåtor? Antingen vill man att någon ska hitta dem, och då berättar man hur man gör det, eller så vill man inte, och då lämnar man inga ledtrådar.

Men nog om det. Gåtknäckaren i As Above, So Below är Scarlett Marlowe (Perdita Weeks) vars far var besatt av sökandet efter de vises sten, en besatthet hon har tagit över. Hon har slutligen hittat den avgörande pusselbiten och gör sig redo för ett sista äventyr. Tillsammans med sin kameraman Benji (Edwin Hodge) och gamle kompis George (Ben Feldman) försöker hon hitta till rätt ställe, nånstans under Paris.

Till detta behöver de hjälp från de lokala kidsen Papillon (François Civil), Souxie (Marion Lambert) och Zed (Ali Marhyar) som tydligen har som hobby att smyga omkring i de avstängda delarna av Paris katakomber.

De här bitarna av filmen är rätt smetiga och klichéfyllda, men i motsats till hur det brukar vara gör filmen en uppryckning så fort karaktärerna kommit under marken. Katakomberna är ett otäckt ställe, även om filmen hade tjänat på att ge oss en lite klarare bild av rummen som karaktärerna rör sig igenom, och vi faller långsamt ner i en helt annan värld.

Det stora problemet med filmen är att jag hela vägen igenom hade ångest inför slutet. Jag visste att det skulle vara tomt, meningslöst och avsnoppat. Jag hade inte fel, men jag hade inte helt och hållet rätt heller. Och den sista stunden innan lyckas faktiskt bli så pass bra att det är okej, på det hela taget.

torsdag 23 april 2015

These Final Hours (2013) - 5/6


En meteor har slagit ner i norra Atlanten och eldvågen rör sig över jordytan. Det ger James (Nathan Phillips) och de andra i Perth tolv timmar att leva. Vissa begår självmord, andra letar efter en bra utsiktsplats där de ska möta slutet, och många försöker njuta så mycket som möjligt av sina sista timmar. 

Det är James plan. Han lämnar sin älskarinna Zoe (Jessica De Gouw) för att köra till en jättefest arrangerad av Freddy (Daniel Henshall), bror till James flickvän Vicky (Kathryn Beck). Han leds på avvägar och råkar bevittna två våldtäktsmän som har fångat den kanske elvaåriga Rose (Angourie Rice).

James undrar nog tyst vad det spelar för roll vad som händer henne, men till slut räddar han henne och det blir början på ett försök att återförena henne med hennes far (Benj Daddario). De lovade att vara tillsammans när slutet kom.

James och Rose rör sig genom en postapokalyptisk värld, besynnerligt avfolkad men kusligt realistisk. Enstaka självmördare pryder lyktstolparna, klotter proklamerar människors sista tankar. En ensam radioröst räknar ner till undergången i ett fåfängt försök att ge lite tröst när slutet närmar sig.

Det är en värld av motsatser. Hemma hos Freddy får vi se en gigantisk orgie. Knark, sprit, sex, rysk roulette och hopplösa drömmar om överlevnad. På andra platser råder lugnet, eller vansinnet, eller den ostoppbara sorgen.

Över alltihop - framför allt över James allt mer desperata försök att hjälpa Rose - vilar tanken bakom filmens återkommande replik "What difference does it make?". När vi bara har tolv timmar kvar, sen tio, sen åtta, sen sex... spelar egentligen någonting någon roll? Finns det någon anledning att bry sig om rätt eller fel?

Men så tänker jag ett steg till, och inser att alla människoliv är begränsade. Tolv timmar eller tolv år eller tolv årtionden - är det någon skillnad? Vi lever och dör, och till och med vår civilisation och vår art kommer att gå under en dag, men vi kämpar ändå varje dag.

Jag tror att det är samma slutsats som James når, och det är därför han också kämpar, tills han når ett slut som trots filmens ämne lyckades med att beröra mig.

tisdag 21 april 2015

Transcendence (2014) - 5/6


Den teknologiska singulariteten är den tidpunkt - förhoppningsvis nära förestående, jag håller tummarna för "inom min livstid" - när mänskligheten uppfinner sann artificiell intelligens som är smartare än vi själva. Efter det finns det ingen anledning för den tekniska utvecklingen att stanna av eller sakta ner eller ens göra något annat än att accelerera exponentiellt, för om vi kan skapa något smartare än vi är så kan det skapa något smartare än det är, och på den vägen är det. Sen blir det kall fusion och nanoteknologi och därmed i praktiken oändligt med energi och produktionskapacitet, och så har vi ingen anledning att ha en ekonomi och världen blir en utopi.

Det är i alla fall teorin. Det är förstås rätt svårt att visa på film - utopier är tråkiga och det är svårt att porträttera den utvecklingen - även om Transcendence i alla fall gör ett bra försök att visa hur världens förändring skulle kunna arta sig. Tekniken vi ser här skulle verkligen skapa en ny värld, och den utvecklingen visas upp gradvis, accelererande, med en hälsosam dos av tvivel insprängd.

Dr Will Caster (Johnny Depp) är en av de främsta forskarna på den artificiella intelligensens område. Det enda han bryr sig om förutom det är sin fru Evelyn (Rebecca Hall), hans koppling till världen.

När den teknikfientliga terroristgruppen R.I.F.T. attackerar AI-laboratorier runt om i världen är det bara Wills kvar som har en chans att nå några resultat inom de närmaste decennierna. Själv blir han utsatt för ett mordförsök men överlever, tills det visar sig att kulan var poloniumförgiftad. Han har dagar kvar att leva.

Det är Evelyn som kommer på lösningen och presenterar den för deras forskarvän Max (Paul Bettany). Det närmaste någon kommit sann AI var när de kopierade en apas sinne och laddade upp det till en dator. Evelyn vill prova samma sak med Will. Max invänder att det är omöjligt, om de missar minsta lilla grej är det inte Will längre. Är Evelyn förblindad av kärlek eller är Max trångsynt?

De försöker, och de lyckas. Wills kropp dör men hans medvetande lever vidar i en kvantdator. R.I.F.T. anfaller och försöker förstöra datorn men Evelyn lyckas kopiera Will till internet och själv fly. Tillsammans med Will börjar hon förändra världen.

Det finns så mycket härligt med Transcendence. Till att börja med är den både smart och rent visuellt vacker, vilket man kan vänta sig när regissören är Christopher Nolans favoritfotograf Wally Pfister. Johnny Depp, alltjämt en av mina favoritskådespelare, har hittat tillbaka från sina Jack Sparrow-karaktärer till något mjukt och genuint, men han gör det ändå tvetydigt och det är där vi hittar det riktigt bra.

Transcendence får mig hela tiden att fortsätta gissa. Är Will fortfarande Will? Är R.I.F.T. på rätt eller fel sida? Kommer det här att visa sig vara mänsklighetens välsignelse eller dess förbannelse? Kan man lita på FBI-agenten Donald Buchanan (Cillian Murphy) eller på den gamle vännen Joseph Tagger (Morgan Freeman)? Hur hamnar vi i den förstörda värld som visas under de första minuterna? Vi förstår alla sidor i konflikten, alla gruppers motiv, och vi vet inte vilken sida vi själva borde stå på. Fler filmer borde fungera så här.

söndag 19 april 2015

Man of the Year (2006) - 2/6


En sund idé som förstörs så grundligt att jag börjar tro att det var med flit. Annars begriper jag inte varför man låter Robin Williams spela komiker och sen ger honom sämre skämt än han skulle kunna improvisera på stället, eller varför man blandar tre-fyra olika genrer och berättelser utan att fundera på vad publiken kan tänkas vilja ha, eller varför man lämnar öppna hål som får mig att klia mig i huvudet, och framför allt inte varför man gör ett så kraftigt skifte halvvägs igenom att vi ser två filmer, en utan slut och en som är rätt ointressant.

Williams spelar Tom Dobbs, en politisk TV-komiker i Jon Stewart-stil som mer eller mindre av en slump bestämmer sig för att sluta skoja och bli presidentkandidat. Han blir en frisk fläkt och får anhängare bara av den anledningen, han lyckas ta sig in i TV-debatterna och bryter mot all etikett. Han erkänner marijuanabruk, sexköp, alla sina gamla synder och karaktärsfel. Och det fungerar.

Samtidigt ska ett nytt röstningssystem införas, helt datoriserat och ypperligt effektivt. Dess upphovskvinna är Eleanor Green (Laura Linney) som kort innan valet upptäcker en otäck bugg som mycket väl kan ändra valets utfall. Hon försöker berätta det för sina chefer på företaget Delacroy, men Stewart (Jeff Goldblum) informerar henne om att ingenting ska göras. Förbättra systemet, men gör det efter valet. Rädda företaget. Spelar det egentligen någon roll hur många som röstade på vinnaren?

Dobbs vinner - till allas förvåning - och måste fundera på att bilda en regering, stå ut med livvakter, och vad i helsike han ska göra med den här nya situationen som han aldrig egentligen väntade sig.

Vad vill man se nu? Jag vet inte vad du tänker, men jag ville se Dobbs börja arbeta i det politiska systemet. Kan han behålla sina ideal eller kommer han att smulas sönder av det traditionsbundna maskineriet? Vad händer när det inte bara handlar om att se bra ut i TV och säga roliga saker?

Det är förstås inte den historien vi får. I stället fokuserar resten av filmen på datorbuggen och Delacroys försök att tysta Eleanor Green. Det blir thrillerstämning och actionscener och allt politiskt djup som byggts upp slängs bort. Dessutom blir det en söt liten kärlekshistoria mellan Tom Dobbs och Eleanor Green, som om det den här filmen behövde var ännu en meningslös undertråd.

Man of the Year är två (minst) filmer i en, och ingen av dem fungerar riktigt bra. Robin Williams har sällan varit mindre rolig, en bragd med tanke på att han spelar en komiker, och medan Laura Linney gör ett bra jobb med att förmedla sin växande paranoida skräck så är det här inte filmen för den prestationen.

Kan vi inte få en ny film som den här, där vi helt enkelt hoppar över biten med valbuggen och går vidare med alla de lovande politiska trådarna i stället? Det finns många bra repliker i Man of the Year. Jag hade velat höra dem i sin rätta miljö.

torsdag 16 april 2015

American Hustle (2013) - 5/6


Christian Bale, Jennifer Lawrence, Amy Adams, Bradley Cooper, Louis C.K., Jeremy Renner. Sex skådespelare som jag aldrig har sett vara dåliga, och sex orsaker till att American Hustle är så bra som den är. Den här historien hade kunnat vara tråkig, seg, meningslös, klichéartad i sin The Sting-liknande röra. Men med charmen från dessa sex fungerar det. Det fungerar riktigt bra.

Till viss del är American Hustle en kärlekshistoria mellan Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams). Han är yrkesbedragare och hon blir hans assistent; med engelsk accent och sin falska identitet som "lady Edith Greensly" ger hon hans bluffar en anstrykning av klass och stil.

Irving är dock fortfarande gift med den labila Rosalyn (Jennifer Lawrence), vars son Danny (Danny och Sonny Corbo) har adopterats av honom. Han vill inte lämna henne, för då förlorar han Danny - och förmodligen ringer hon polisen och spiller allt hon vet också.

FBI-agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) lyckas avslöja Irving och Sydney men går med på att låta dem löpa om de hjälper honom med en stor operation. Han behöver erfarna bedragare, människor som vet hur man bluffar och fuskar, skapar förtroende och lurar människor. Det han vill göra är att avslöja korrumperade politiker, bland dem borgmästaren Carmen Polito (Jeremy Renner). Både Irving och Richies chef Stoddard Thorsen (Louis C.K.) är emot hela idén, men Richie låter sig inte stoppas.

Och så är cirkusen igång, med falska namn och inhyrda skådespelare och snygga fasader och pengar under bordet och desperata telefonsamtal och svettiga möten och dolda mikrofoner. Naturligtvis försöker filmen lura sin publik ett par gånger också - hur det går med det beror väl på tittaren, och framför allt på hur gärna hen vill bli lurad. När man förstått hur filmer som den här funkar så är det inte mycket som kan överraska en längre och det är bara att njuta av skådespelet. Och det är där våra sex skådespelare kommer in.

Men det jag kommer att minnas av filmen är något som egentligen inte spelar någon roll för handlingen, men som håller kvar intresset av ren spänning. Kurt Vonnegut har berättat om en elev på en av hans skrivkurser som skrev en novell där en nunna hade en bit tandtråd fast mellan två oxeltänder. Novellen handlade om mycket större och viktigare saker än så, men det som gjorde att man vände sida var att man ville veta om nunnan skulle få loss den där biten tandtråd någon gång.

Det är något liknande som händer i American Hustle när Stoddard Thorsen börjar berätta en familjehistoria för Richie DiMaso. Richie har inte tålamod att lyssna färdigt, men det gnager i honom och då och då kräver han att Stoddard ska berätta den färdigt. Varenda gång tappar han tålamodet och försöker komma till poängen, och varje gång gissar han fel. Och jag väntar på nästa gång. Det är ett rätt enkelt berättarknep, men det funkar, och jag älskar det.

tisdag 14 april 2015

Dawn of the Planet of the Apes (2014) - 6/6


Den förra Apornas planet-filmen var en enormt felbemängd film som på något sätt lyckades bli fantastisk ändå, främst genom sin otäckt verklighetstrogna CGI som användes till att skapa scener som inte liknade något jag sett förut, en huvudperson som var en av de trovärdigaste ickemänskliga karaktärerna någonsin, och en välsmidd historia som slutade med ett kraftfullt känslomässigt klimax.

Jag hade inga större förhoppningar om uppföljaren, men den överraskade mig. Den har färre uppenbara fel än föregångaren men kanske inte lika mäktig berättelse, men där föregångaren gav oss enstaka ickemänskliga karaktärer får vi här ett helt ickemänskligt samhälle. Liksom Caesar i Rise of the Planet of the Apes är aporna i Dawn of the Planet of the Apes inte människor i apmasker, de är intelligenta apor. De har byggt sin egen värld, formad av deras tankar, instinkter och erfarenheter. De har hus, eld, spjut, skolor, lagar.

Under tiden har människornas värld gått under. Viruset som gav Caesar intelligens och skulle bota Alzheimers visade sig vara en dödlig farsot och när filmen börjar har det gått två år sedan aporna såg minsta tecken på mänskligt liv. De utgår ifrån att de är utrotade. Chimpansen Caesar (Andy Serkis) sörjer dem, medan orangutangen Maurice (Karin Konoval) säger att han aldrig kände dem som Caesar gjorde. Han såg bara deras dåliga sidor.

Men en dag så dyker en människa upp i skogen. Det är Carver (Kirk Acevedo), som skräckslagen skjuter en av aporna och ropar på sina vänner, en liten grupp människor ledda av Malcolm (Jason Clarke). Aporna samlas, ledda av Caesar som beordrar människorna att ge sig av. De flyr tillbaka till San Francisco, där de människor som visat sig immuna mot viruset försöker återuppbygga civilisationen under Dreyfus (Gary Oldman).

Deras rapporter om apor som bär vapen och kommunicerar tas först inte på allvar. Sen dyker Caesar och andra apor upp till häst för att förklara att de vill ha fred men kommer att slåss för att försvara sitt hem om det behövs, och då splittras överlevarna i tjabbande falanger. En del vill attackera. Andra vill isolera sig. Men bränslet håller på att ta slut, och Malcolms gäng var i apornas skogar för att se om en gammal damm gick att använda så att San Francisco fick ström igen. Det var Dreyfus plan hela tiden; strömmen skulle hålla igång civilisationen.

Det är här filmen blir riktigt bra. Det är inte apor mot människor. Båda sidor har sina aggressiva och välvilliga falanger. Hos människorna skyller Carver aporna för allting och vill helst skjuta av dem. Hos aporna är Koba (Toby Kebbell) en aggressiv människohatare. Dreyfus vill plundra de gamla arsenalerna och starta krig mot aporna. Malcolm får tre dagar på sig att hitta en fredlig lösning, men hur intelligent Caesar än är så är han ändå en främmande varelse och hans värld en främmande plats. Det är fantastiskt välbalanserat.

Visst finns det saker som hade kunnat förbättras, precis som i föregångaren. I början använder aporna teckenspråk och när de någon enstaka gång pratar, med ord som trycks fram genom illa lämpade stämband, är det för att ge extra tyngd till sina ord eller för att det är enda sättet att nå fram till människorna. Mot slutet häver de ur sig hela konversationer, även när det bara är apor närvarande.

Ett ögonblick gjorde mig genuint förbluffad, jag hade aldrig gissat att det skulle hända, och trist nog så följdes det av ett ögonblick som fick mig att skrika "nej!" rätt ut. Det var en fruktansvärt lam uppföljning som stal mycket av filmens känslomässiga kraft.

Men det är faktiskt småsaker. Dawn of the Planet of the Apes innehåller trovärdiga karaktärer på alla sidor av konflikten, en fängslande historia, och effekter så briljanta att de inte ens märks. Jag ser fram emot nästa del i serien - och detta kommer från någon som aldrig hade sett en bra Apornas planet-film före 2012.

söndag 12 april 2015

Dallas Buyers Club (2013) - 3/6


Jag vet hur mycket hyllningsrop och fina priser den här filmen har fått, men jag tillbringade hela löptiden med att undra när det skulle dyka upp något jag inte hade sett massor med gånger tidigare. Ett outhärdligt arsel är med om något hemskt och får se olycka och blir därmed en bättre människa, och blir under tiden vän med någon han brukade hata. Och så finns det förstås en stark kvinna som kan sätta arslet på plats. Är det något som känns nytt?

Arslet är ett riktigt arsel. Ron Woodroff (Matthew McConaughey) är en rasistisk, sexistisk, homofob rodeocowboy som en dag i mitten av åttiotalet diagnostiseras med HIV och ges trettio dagar att leva. Först vägrar han acceptera diagnosen - han hotar att spöa upp läkaren som vågade fråga om han någonsin haft sex med en man - men snart söker han sig i stället till alternativa och experimentella mediciner. Han vill ha AZT, som ska testas på sjukhuset där den tuffa doktor Eve Saks (Jennifer Garner) jobbar. Men hon kan inte hjälpa honom; han måste i så fall vara med i studien och den är redan igång.

Ron får tag i AZT ändå, via en mutad sjukhusstädare. Sen tar han sig till ett mexikanskt sjukhus där en läkare som förlorat sin licens skriver ut vitaminer och andra vagt newageiga generalbotemedel. Han smugglar in medicinerna till USA. På ett sjukhus träffar han Rayon (Jared Leto), en campy transkvinna som han först hatar, i enlighet med sin personlighet. Allt eftersom tiden går börjar de samarbeta. Ron får tag i medicin, Rayon fixar kunder. Det blir ett litet företag.

Under tiden börjar dr Saks, liksom Ron, tvivla på AZT, men hennes chef dr Sevard (Denis O'Hare) vill fortsätta. Saks och Ron utkämpar samma strid på varsitt håll och blir samtidigt vänner. Företaget växer och Ron åker till Japan och till Europa.

McConaughey och Leto fick varsin Oscar men jag tyckte McConaughey spelade en kliché på ett klichéigt sätt och Leto gav intryck av att försöka Oscarbaita genom att spela gay/trans, vilket känns väldigt 1993. Det räcker inte längre och jag såg ingenting i någondera prestationen som förtjänade en statyett. Och Jennifer Garner spelade som hon brukar vilket är väldigt bra när det fungerar (Catch and Release, Juno) och mindre bra när det inte gör det (13 Going on 30, den här filmen).

Resultatet är inte dåligt, precis. Det är bara väldigt, väldigt ordinärt. Jag har ingen aning om varifrån hyllningarna kommer. För mig är Dallas Buyers Club ännu en film i massan.

torsdag 9 april 2015

Hello Ladies: The Movie (2014) - 4/6


Den underhållande TV-serien Hello Ladies följer Stuart (Stephen Merchant, Ricky Gervais' toklånga parhäst) och hans försök att scora sin drömkvinna bland alla modeller och skådespelerskor i Los Angeles. I serien lyckas han aldrig och efter att den lades ner kom en långfilm för att avsluta historien.

Stuart bor fortfarande i ett fint hus med kompisen Jessica (Christine Woods) i gästhuset. Hon är en hoppfull skådespelerska som aldrig lyckas slå igenom. Stuart jobbar med nörden Rory (Kyle Mooney) och hans kompisar är tjocke Wade (Nate Torrence) och rullstolsbundne Kives (Kevin Weisman). I korthet så är det här inte ett gäng som passar in bland jetsetarna i Los Angeles. Stuarts plan är att fixa in sig via Jessicas kk Glenn (Sean Wing) som har kontakter med festfixaren Alan (Stephen Tobolowsky).

Det är inte svårt att räkna ut hur en långfilmsavslutning på Hello Ladies måste sluta - Stuart måste växa som person, komma över sina komplex, och till slut finna kärleken. Det blir inga överraskningar på den fronten, det roliga - eller inte - är att se det hända, och se detaljerna växa fram.

Den här gången handlar det om att Stuarts gamla ex Trudy (Henrietta Meire), vars tokdumpning av honom fick honom att lämna England för Los Angeles till att börja med, ska komma och hälsa på tillsammans med Josh (Greg Tuculescu) som hon lämnade Stuart för. Stuart måste ha en toksnygg tjej att visa upp och lyckas faktiskt scora en modell men när hon sviker honom finns det bara en sak att göra: muta Jessica att låtsas vara hans flickvän. Och modell. Och kompis med Nicole Kidman...

Det blir roligt, även om Stephen Merchants komik också går ut på att framkalla skämskudde efter skämskudde. Jag satt bokstavligt talat med en filt runt mig som jag drog framför ögonen när det blev alldeles för pinsamt. Ibland är det igenkänning, ibland är det bara jobbigt.

Men för det mesta är det kul. Förutsägbart, men kul. Ibland rentav charmigt. Stuart är trots allt en figur det är svårt att tycka illa om, särskilt när han till slut får sin insikt och vänder skutan rätt.

tisdag 7 april 2015

Magic in the Moonlight (2014) - 3/6


En dag kommer jag kanske att sluta tjata om Colin Firth, men den dagen har inte kommit än. Hans skicklighet - och hans kemi med Emma Stone - är det enda som räddar Magic in the Moonlight från att bli tråkig. Den når ändå inte upp till att bli sevärd, men flera av Colin Firths scener gör just det.

Han spelar Stanley Crawford, en framgångsrik trollkonstnär som framträder sminkad till en asiatstereotyp under namnet Wei Ling Soo. Han är också känd som en oböjlig rationalist som tillbringar sin lediga tid med att avslöja charlataner och falska medier.

Hans gamle vän - och tillika trollkonstnär - Howard Burkan (Simon McBurney) dyker upp med en historia om ett amerikanskt medium, Sophie Baker (Emma Stone), som inte ens Howard lyckats genomskåda. Stanley avfärdar förstås alltihop; han är en stenhård cyniker. Howard övertygar honom att följa med till Côte d'Azur och avslöja Sophie som den bluff Stanley är säker på att hon är. Howard verkar faktiskt inte lika säker.

De reser till familjen Catledges herrgård, där Sophie håller seanser och har charmat den unge Brice Catledge. Och hon är övertygande, så övertygande att Stanley faktiskt inte kan komma på hur hon gör det. Och naturligtvis - det är en romantisk komedi, trots allt - spirar känslor mellan Sophie och Stanley.

Jag gillar att Magic in the Moonlight faktiskt inte tar den helt uppenbara vägen med sin historia, även om det länge verkar som om den ska det. Och scenerna där manuset och Colin Firth får samarbeta är faktiskt hur fina som helst. I filmens bästa scen pågår ett samtal mellan Stanley och hans älskade släkting Vanessa (Eileen Atkins) på två nivåer samtidigt. Orden säger en sak och betydelsen en helt annan.

Det är sånt jag kommer att minnas av Magic in the Moonlight. Ännu en fjäder i Colin Firths hatt, men inte den han ska vara stoltast över.

söndag 5 april 2015

The Jinx (2015) - 6/6


I min recension av All Good Things sa jag att det enda den filmen saknade var en upplösning, ett svar på gåtan David Marks - Ryan Goslings karaktär i filmen, vars verklige motsvarighet är Robert Durst, arvtagare till ett fastighetsimperium. Jag tyckte att All Good Things ställde många frågor och inte besvarade en enda.

Jag förstod förstås varför. Frågorna har inte besvarats i verkligheten heller, och de flesta av dem kan bara besvaras av en människa: Robert Durst själv. Så när jag fick veta att Andrew Jarecki, regissören som gjorde All Good Things, nu hade filmat en miniseriedokumentär om Robert Durst där han intervjuade Durst själv visste jag att jag måste se den.

Jag har fått svar på vissa av mina frågor. Jag tror att jag vet vad som hände men jag vet fortfarande inte varför, och det är en hemlighet som Robert Durst kommer att ta med sig till graven. Om han ens känner till den själv.

The Jinx börjar många år efter All Good Things, med att en gammal ensamvarg vid namn Morris Black hittas mördad. Under utredningen visar det sig att Black bodde granne med en kvinna vid namn Dorothy Ciner, som snart visar sig vara något helt annat än en kvinna. Det var i själva verket Robert Durst som levde gömd och utklädd.

Med det som utgångspunkt går Andrew Jarecki igenom Dursts liv. Uppväxten som stenrik arvtagare, moderns självmord när han själv var sju, konflikter med syskonen, den i All Good Things skildrade perioden när han lämnade familjeföretaget för att öppna en hälsokostaffär tillsammans med sin fru Kathie, som sedermera försvann spårlöst och fortfarande är försvunnen. Tiden när han arbetade i familjeföretaget innan han slutligen lämnade det och hans lillebror Douglas tog över. Vänskapen med Susan Berman, som mördades. Ett mord som Robert Durst slutligen greps för den 15 mars 2015, och i skrivande stund väntar rättegång för.

Kathie Durst, försvunnen. Susan Berman, mördad. Morris Black, mördad. Och ständigt i närheten, Robert Durst. Som hans före detta granne Bill Mayer uttrycker det: "A lot of smoke doesn't necessarily mean fire, but I think there's a lot of smoke here. He seems to be at the wrong place at the wrong time very often."

Andrew Jarecki sätter ihop sin film av intervjuer med släktingar, vänner, poliser, åklagare, alla som haft med Durst att göra. Men stjärnan är förstås Durst själv. Han är en gammal man nu, svartögd och vithårig, mager och skinntorr, med ansiktet härjat av tics. Rösten är släpig och rostig. Ibland talar han med konstiga ordval; han kallar Kathie för "Kathie Durst", inte bara Kathie, inte "my wife".

Men han är iskall också, och smart, och orden sitter där de ska. Han har sina egna anledningar att delta och ett helt livs erfarenhet av att säga rätt saker. När intervjun tar en paus och en fortfarande påslagen mikrofon plockar upp att Durst övar på en replik - "I did never intentionally, purposefully lie" - har han på ett ögonblick en förklaring redo.

Liksom han har en på allt märkligt som hänt runt honom. Han säger att han är en "jinx", någon som för elände med sig och orsakar olyckor. Han får medhåll från Chris Lovell, en av jurymedlemmarna från rättegången för mordet på Morris Black: "Robert Durst may be the unluckiest man in the world."

Så tror jag inte att det är, och det gör inte Andrew Jarecki heller. Jarecki har skickligt konstruerat sin historia så att den närmar sig ett crescendo i den sista delen. Han har ett - tycker han - avgörande bevis som han vill visa upp för Durst, och när det kritiska ögonblicket närmar sig dunkar det av spänning i mig. Kommer den gamle mannens rustning att spricka? Vad kommer vi att få se?

Jag ska inte berätta vad som händer, eller ens mina egna slutsatser. Jag ska bara säga att det var ett fantastiskt slut på en mycket välgjord dokumentär, och att det jag kommer att ta med mig från historien är orden från Kathies vän Gilberte Najamy: "Nothing happens the way it's supposed to when it comes to Robert Durst."

torsdag 2 april 2015

The Amazing Spider-Man 2 (2014) - 4/6


Den här filmen känns som om den hade ett dussin manusförfattare, en del skickliga, en del klåpare, och inte en enda av dem var överens med nån av de andra om nånting. Inte om löptiden, inte om stämningen, inte om graden av realism, inte om karaktärernas personligheter, inte ens om vilka karaktärer som skulle få vara med.

Först verkar The Amazing Spider-Man 2 göra ett allvarligt försök att fånga den dubbla stämningen från serietidningen, med humor och mörker i blandning. Den verkar till och med vara på god väg att lyckas. Sen svänger den åt höger, sen åt vänster, sen tillbaka tills jag inte vet vad den försöker göra längre.

Kärleksscenerna mellan Peter Parker (Andrew Garfield) och Gwen Stacy (Emma Stone) är så pinsamma att jag vrider på mig - kanske hade andra skådespelare kunnat få ut nåt av de replikerna men det hade varit bättre att ge de här två bättre repliker. Green Goblin (Dane DeHaan), Spindelmannens ärkefiende, är med i några minuter. Den andre skurken i filmen, Electro (Jamie Foxx), börjar som en så utpräglad karaktär att han gränsar till parodi. Peters sökande efter sanningen om sina försvunna föräldrar engagerar mig aldrig. En karaktär är en så patetiskt klichéartad tysk ond vetenskapsman att jag hade svårt att tro vad jag såg - han till och med säger und i stället för "och". Man hade lätt kunnat klippa bort en halvtimme och ha en bättre film.

Men. Actionscenerna har hämtat upp sig, nu har de både närhet och tyngd. Historien rör sig framåt på ett meningsfullt sätt som pekar mot en uppföljare jag faktiskt ser fram emot. Peter plågas av tankar på Gwens far, George Stacy (Denis Leary) som dog i förra filmen, och hans konflikt inför sina löften och plikter berör. När Dane DeHaan fortfarande spelar Harry Osborn är han så bra att jag genast började leta efter andra filmer han varit med i, och hans Harry är en trovärdig och tilltalande karaktär, med en moralisk utveckling som är begriplig och intressant.

Och sen får vi en riktigt bra version av en av de mest legendariska och omdiskuterade serietidningsscenerna någonsin, en som är trogen sitt arv och samtidigt får det att fungera i ett nytt medium. Den följs av en kort rad scener som bara blir bättre och bättre tills filmen avslutar fantastiskt och under eftertexterna sitter jag bara och undrar varför den inte var så jävla bra hela tiden.