Jag är kluven. Å ena sidan är det här helt enkelt en väldigt bra film. Välgjord, snygg, stämningsfull, intressant. Å andra sidan presenterar den ett väldigt positivt porträtt av en människa som - hur omtyckt han än verkar ha varit av alla han träffade - inte verkar ha brytt sig särskilt mycket om någon annan än sig själv.
Han var Christopher Johnson McCandless (Emile Hirsch), som efter fyra års college skänker bort resten av sina besparingar till välgörenhet och gör sitt bästa för att försvinna. Han lämnar sina föräldrar (Marcia Gay Harden och William Hurt) och sin syster (Jena Malone) och ger sig av för att leva i enkel frihet.
Han kallar sig Alexander Supertramp. Han reser genom USA genom att köra bil, lifta, tjuvåka tåg och paddla kajak. Han tar jobb här och var, han stöter på människor som blir hans vänner, och hela tiden rör han sig genom fantastiska miljöer. Under tiden undrar hans familj var han håller hus och varför han inte hör av sig. Han verkar ha planerat särskilt för att de inte skulle få veta. Han vill inte bli hittad. Han må ha haft anledning att ogilla sina föräldrar, även om de verkar hyggliga nog, men varför plåga sin älskade syster?
Hela tiden är planen att resa norrut och uppleva sitt stora Alaska-äventyr. Han sätter stolthet i att leva utan pengar och med så lite utrustning som möjligt men verkar ha en väldigt romantisk syn på vildmarken, den riktiga vildmarken. När han till slut inleder sin odyssé och tar sig ut i Alaskas skogar upptäcker han hur svårt det är för en civilisationsprodukt att överleva utan civilisationen.
Liksom McCandless romantiserade det vilda har många romantiserat hans öde. Jag ser honom som en egoistisk liten skit som i praktiken begick självmord, en drömmare som inte kunde se skillnad på drömmar och verklighet. Filmen framställer honom snarare som en idealist som drabbades av en tragisk olycka, men i verkligheten gick han rakt in i den olyckan.
Det spelar kanske ingen roll. Into the Wild är ett fint verk och den är faktiskt försiktig med att uttala sig om McCandless. Det bästa man kan göra är väl att berätta vad som hände och låta var och en bestämma själv.
Han var Christopher Johnson McCandless (Emile Hirsch), som efter fyra års college skänker bort resten av sina besparingar till välgörenhet och gör sitt bästa för att försvinna. Han lämnar sina föräldrar (Marcia Gay Harden och William Hurt) och sin syster (Jena Malone) och ger sig av för att leva i enkel frihet.
Han kallar sig Alexander Supertramp. Han reser genom USA genom att köra bil, lifta, tjuvåka tåg och paddla kajak. Han tar jobb här och var, han stöter på människor som blir hans vänner, och hela tiden rör han sig genom fantastiska miljöer. Under tiden undrar hans familj var han håller hus och varför han inte hör av sig. Han verkar ha planerat särskilt för att de inte skulle få veta. Han vill inte bli hittad. Han må ha haft anledning att ogilla sina föräldrar, även om de verkar hyggliga nog, men varför plåga sin älskade syster?
Hela tiden är planen att resa norrut och uppleva sitt stora Alaska-äventyr. Han sätter stolthet i att leva utan pengar och med så lite utrustning som möjligt men verkar ha en väldigt romantisk syn på vildmarken, den riktiga vildmarken. När han till slut inleder sin odyssé och tar sig ut i Alaskas skogar upptäcker han hur svårt det är för en civilisationsprodukt att överleva utan civilisationen.
Liksom McCandless romantiserade det vilda har många romantiserat hans öde. Jag ser honom som en egoistisk liten skit som i praktiken begick självmord, en drömmare som inte kunde se skillnad på drömmar och verklighet. Filmen framställer honom snarare som en idealist som drabbades av en tragisk olycka, men i verkligheten gick han rakt in i den olyckan.
Det spelar kanske ingen roll. Into the Wild är ett fint verk och den är faktiskt försiktig med att uttala sig om McCandless. Det bästa man kan göra är väl att berätta vad som hände och låta var och en bestämma själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar