Frank Dux är en amerikansk kampsportsinstruktör som hävdar att han på sjuttiotalet deltog i en hemlig fullkontaktturnering som kallades kumite. Världens bästa stridskonstnärer bjuds regelbundet in dit och möts i direktutslagning. Ibland dör någon.Andra betvivlar detta, och hävdar bland annat att den kinesiska organisation som arrangerar kumite har samma adress som Dux själv. Dux hävdar i sin tur att hans kritiker konspirerar mot honom eftersom de ser honom som ett hot. Jag är inte den som brukar tro på vilda påståenden, och framför allt undrar jag hur det kommer sig att Dux fortfarande lever om han nu gick ut offentligt med denna hemlighet. Tänk på saken. Han gjorde världens bästa ninjor riktigt arga. Låter det som nåt man skulle överleva?
Men vi lämnar det. I filmen som "inspirerats" av hans berättelse spelas han av Jean-Claude van Damme, som startade sin karriär här. Hans version av Dux är en amerikansk soldat som lyckades få Senzo Tanaka (Roy Chiao) att lära honom sina uråldriga konster. När Tanaka är gammal och sjuk berättar Dux att han tänker åka till Hong Kong och delta i kumite för att hedra sin läromästare. Det kräver bondpermis från armén, men det är det värt.
Väl i Hong Kong stöter han på Ray Jackson (Donald Gibb), som också tänker delta och som blir hans bäste kompis på en eftermiddag. Han träffar också journalisten Janice Kent (Leah Ayres), som är där för att skriva om kumite men har svårt att tränga innanför hemlighetsmakeriet. De blir naturligtvis sexpartners och hon vajar genom att göra allt hon kan för att stoppa hans deltagande och att skrattande hurra när han vinner. Samtidigt jagas han av två militärpoliser (Forest Whitaker och Norman Burton) som vill dra hem honom till USA igen.
Men det är bara utfyllnad, och inte särskilt intressant utfyllnad heller. Bloodsport existerar för sina stridsscener, och tyvärr är de flesta av dem rätt trista - det är mycket vi har sett förut. De flesta matcherna är till för att etablera Chong Li (Bolo Yeung) som psykopatisk stridsmaskin, så att det ska vara spännande när finalen kommer och han ska möta Dux.
Det är först i finalmatchen som filmen vänder och blir bra. Det är faktiskt en spännande, välgjord strid. Dux får flashbacks till träningen som hjälper honom igenom matchen, Chong Li kör med fula tricks och Dux anpassar sig, och alla onödigt stilande moves fungerar. Det är inte nog för att vända upp en film som i princip saknar skådespelartalang och handling, men det är i alla fall några bra minuter.
Har van Damme förresten nånsin gjort en film utan att göra en split?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar