Jag trodde aldrig att jag skulle få se den här filmen i hyrfilmshyllan. Det är osannolikt att den över huvud taget finns, och att den nånsin skulle visas öppet var en riktig högoddsare. Det är syns att den inte kunde leva upp till sin hype.
Det vi pratar om är den ultimata gerillafilmen, en hel långfilm inspelad på Disney World, utan Disneys tillåtelse. Omslaget bär en blodig Musse-hand. Skådespelarna betalade inträde, hade med sig handhållna kameror, tejpade fast bandspelare under kläderna, och lyckades skapa en film som rent tekniskt är uppseendeväckande bra, med tanke på omständigheterna.
Jag tror att jag hade varit ännu mer fascinerad om jag någonsin hade varit på Disney World så jag kunde känna igen allt själv, men det är likväl ett riktigt stordåd. Jag trodde väl att filmskaparna skulle bli krossade av Disney - de brukar inte vara blyga för att ta till juridiken - men den här gången valde jätten att ta ett steg tillbaka och låta hypen dö på egen hand. Det var säkerligen rätt val; filmen hade ändå spritts, och förmodligen till fler.
Men vad är det då vi får se? Vad är denna gerillafilmandets trofé? Tvåbarnsfadern Jim (Roy Abramsohn) är på semester på Disney World med sin familj. Semesterns sista morgon får han ett telefonsamtal om att han fått sparken, vilket han inte berättar ens för sin fru Emily (Elena Schuber). De tar sina barn Sara (Katelynn Rodriguez) och Elliot (Jack Dalton) till nöjesparken en sista dag. Men den här dagen är annorlunda.
Jim får syn på och blir förtrollad av två franska tonårstjejer (Danielle Safady och Annet Mahendru). Han börjar hallucinera och glömma saker. Emily tjatar på honom. Barnen tycker inte om honom. Han träffar en mystisk kvinna (Alison Lees-Taylor) och börjar bråka med en turist i permobil (Lee Armstrong). Hans värld rasar samman.
Det låter som något jag verkligen skulle kunna gilla, men Escape from Tomorrow har ingen takt, ingen rytm, ingen vettig progression. Viktigast av allt - den saknar den där ogripbara logiktråden som anas under ytan på filmer som Donnie Darko och The Zero Theorem. Jag sitter inte och söker efter lösningen, för jag tror inte att det finns någon.
Regissören Randy Moore har sagt att han tror att det han skapat här är framtiden. Det tror jag också. Vi kommer att få se fler och fler gerillafilmer, mer och mer välgjorda. Många av dem - hoppas jag - kommer att ha ett värde förutom gerillafaktorn. Jag förstår att Escape from Tomorrow är en djupt personlig skapelse för Randy Moore, men mig ger den ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar