Kill the Messenger (2014) - 4/6

Kill the Messenger har samma problem som många filmer som bygger på en sann historia: verkligheten har ingen dramaturgi. Antingen ändrar man på historien - ibland så mycket att det knappt finns nåt kvar - eller så står man ut med en film som är dramatiskt svag, helt enkelt därför att den bara tar slut utan klimax eller upprättelse. Kill the Messenger valde det senare alternativet, vilket jag tycker är helt rätt - om inte annat så för att det här är politiskt sprängstoff. Den här historien spelar roll.

Det dödar inte heller filmen, men den börjar mycket starkare än den kan avsluta, och de traditionella "vad hände sen?"-texterna är direkt nedbrytande. Då tycker vi nämligen rätt bra om journalisten Gary Webb (Jeremy Renner), en grävare på en liten lokaltidning. Han skriver om hur den amerikanska staten konfiskerar egendom från misstänkta knarklangare och sen behåller alltihopa även om den misstänkte frias.

Då får han ett samtal från Coral Baca (Paz Vega) som har en historia att berätta om sin pojkvän Raffie (Aaron Farb). Hon påstår att Raffie sålde knark på statligt uppdrag, något som får Gary Webb att höja på ögonbrynen och lyssna. Hon har dessutom kopior på viktiga dokument, och Gary plockar fram spaden.

Det leder honom till en fantastisk historia. Det verkar som om CIA finansierade nicaraguanska frihetskämpar genom att sälja crack i USA. De förvandlade South Central Los Angeles - och oräkneliga andra platser - till helveteshål för att stödja den nicaraguanska revolutionen. Det är förstås explosiva uppgifter, och när de är publicerade blir Gary själv en måltavla. Hårda män i mörka kostymer sätter press på honom, och hans allierade blir färre och färre.

Såvitt jag kan utröna följer Kill the Messenger verkligheten väldigt nära. Frågan som fortfarande surrar i huvudet är hur mycket av Gary Webbs artikelserie "Dark Alliance" som faktiskt var sann. Hur inblandade var CIA? Vem visste vad och hur tänkte de? De frågorna finns hela tiden i bakgrunden under Kill the Messenger, som drivs framåt av sin huvudpersons vrede. Först är det journalistisk nit, sen är det ambition, sen är det ilska, och slutligen blodröd aggression, och vi står bakom varje skifte.

Det fungerar för att vi tycker om Gary Webb och vill att det ska gå bra för honom. Han är modig och hederlig och vinner vår sympati, och när hans liv rasar samman för att han gjort det rätta står vi på hans sida när knappt någon annan gör det. Men det är också därför den sista biten av Kill the Messenger inte fungerar särskilt väl. Då tar verkligheten vid, och den är brutal och kall.