Ibland känner jag mig pinsamt lättmanipulerad. Jag kan invända mot nästan varenda detalj i And So It Goes, och jag förstår varenda dålig recension den fått. Jag kan inte försvara den på något rationellt plan. Den har inte mycket nytt, och den som inte kan förutsäga slutet efter en kvart har sett alldeles för lite film i sitt liv.
Men om jag ska gå efter effekten den hade på mig, känslorna den gav mig, då är det här en riktigt bra film. Kanske var jag ovanligt blödig när jag såg den, eller så råkade den bara träffa just mig. Det enda jag vet är att den rörde mig.
Den börjar med Oren Little (Michael Douglas), en till synes känslolös man i fastighetsbranschen som försöker sälja ett visst hus för ett pris som alla - utom han - tycker är för högt. Han bor i ett lägenhetshus som han äger och är allmänt illa omtyckt av grannarna - sångerskan Leah (Diane Keaton), tvåbarnsmamman Kate (Annie Parisse) och det gravida paret Kennedy (Yaya DaCosta) och Reggie (Albert Jones). Oren är helt enkelt en riktig gubbjävel; det enda han bryr sig om förutom sig själv och sitt företag är att besöka sin frus grav.
Förändringen börjar när Orens son, en långtidsknarkare som nu klantat in sig i fängelse, dyker upp med sin för Oren okända dotter Sarah (Sterling Jerins) och ber honom ta hand om henne under fängelsetiden. Oren vägrar naturligtvis men Sarah hamnar där ändå; hon har ingen annan stans att bli av och ingen kontakt med mamman.
Leah hoppar in och tar hand om flickan medan Oren börjar leta efter mamman. Men så slutar det förstås inte. Du vet hur det slutar. Men fan ta mig, det fungerar. När Orens bakgrund bit för bit blottläggs, när vi får veta mer om hur han blev det han är i dag, när Sarah nästlar sig in... det griper mig. Och då bryr jag mig inte ett dugg om allt annat man skulle kunna klaga på om man ville. Jag känner det i hjärtat, och jag njuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar