Jag har aldrig längtat så mycket efter att få se Jean-Claude van Damme. Den snabbfotade trögpratande belgaren är utan konkurrens det bästa i No Retreat, No Surrender, och efter ett kort inhopp precis i början lyser han med sin frånvaro tills det är dags för slutstriden. För inte har man med van Damme - inte ens innan han blev känd - utan att han är antingen hjälten eller storskurken.
van Dammes karaktär Ivan ("the Russian") jobbar för ett gäng organiserade brottslingar som använder dojos som fasader för sin verksamhet. De ger sig på Tom Stilwell (Timothy D. Baker) som vägrar samarbeta och får ett brutet ben i present av Ivan. Toms son och hetsporre till elev Jason (Kurt McKinney) försöker hjälpa till men har förstås inte en chans.
Det låter väl som en hyggligt intressant historia, men så lätt ska det inte bli. Nu flyttar Tom sin familj från Los Angeles till Seattle, och filmen handlar i stället till största delen om Jasons problem med lokala översittare.
Jason träffar R.J. (J.W. Fails), en kille som är svart och därmed rappar, dansar breakdance, åker skateboard och spelar basket. De blir bästis och bundis på en minut blankt medan Scott (Kent Lipham), som är tjock och därmed konstant frossar på kakor och hamburgare, hatar R.J. (av hemliga anledningar som vi aldrig får veta) och därmed även Jason. Och Scott har gott om kompisar.
Du har sett Karate Kid, du kan resten. Den stora gimmicken är att Jason åker till sin idol Bruce Lees grav och i förtvivlan ber om hjälp, med följden att Bruce Lees spöke (Kim Tai-chung) dyker upp och börjar träna honom. Eftersom Kim Tai-chung inte är lik Bruce Lee - som ständigt syns i filmen på Jasons affischer - antar jag att filmskaparna räknade med att alla asiater ser likadana ut.
Det är så mycket som är fel med No Retreat, No Surrender. Det finns inte en enda skådespelarprestation i filmen som är värd att kallas prestation. Manuset är ett pussel med flera saknade bitar - plötsligt har Jason en flickvän, sen är hon frånvarande, sen dyker hon upp igen. Logiken brister - plötsligt dyker ryska maffian upp igen och satsar tydligen sin verksamhet på en kickboxingturnering. Visste inte att gangsters hade sån känsla för fair play.
Det enda bra är van Damme, och det är en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Men till och med han är egentligen bara något att ha i den första scenen, när han är en iskall kostymkille som skrider till brutal handling när det behövs. Nästa gång vi ser honom är han en standardskurk, arg och våldsam, och när han gör den patenterade van Damme-spliten kan vi bara skratta. Men det är i alla fall mer än resten av filmen ger oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar