Ingmar Bergmans Oscarvinnande megafilm (lite över tre timmar i sin vanliga version som är den jag sett, en bit över fem i fullständig form) var också den sista biofilm han regisserade, och förmodligen hans mest personliga verk. Det är svårt att se den och inte tänka sig lille Ingmar inuti Alexander, den lille pojke som tillsammans med sin syster får en svår barndom under en sträng och hårt religiös far. Kanske är den resultatet av Bergmans barnsliga önsketänkande. Det är så här han önskar att det kunde ha gått.
Under 1900-talets första årtionde lever den välbärgade familjen Ekdahl i Uppsala. Pappa Oscar (Allan Edwall) och mamma Emilie (Ewa Fröling) arbetar inom teatern och deras barn Fanny (Pernilla Allwin) och Alexander (Bertil Guve) leker lyckligt i familjens flådiga hus. Allting ändras när pappan dör och mamman gifter om sig med biskop Edvard Vergéus (Jan Malmsjö), en änkling som lever spartanskt i ett sparsamt inrett hus.
Nu är det slut på de glada lekarna. Under den strikte biskopen får man inte ha roligt. Alexanders förhållande till sin styvfar är först kallt och sedan fientligt; Alexanders fantasi och livsglädje sticker biskopen i ögonen. Han bestämmer sig för att knäcka Alexander men det visar sig svårt. Hur intensivt biskopen än predikar att hans själsliga styrka är större än Alexanders så inser vi att det är precis tvärtom. Biskopen är en svag man som desperat vill vara stark men inte vet hur. Alexander har aldrig behövt tänka på det, han bär det inom sig.
Emilie, som nog till en början hoppades på att livet med biskopen inte skulle bli så annorlunda mot livet med Oscar, inser vad det är hon försatt sig själv och sina barn i och när ett brinnande hat mot biskopen. Han vägrar skilsmässa och om hon lämnar honom så får han behålla barnen. Hon lierar sig med familjevännen Isak Jacobi (Erland Josephson) för att rädda barnen. I Isaks hus finns den mystiske Ismael (Stina Ekblad), vars ord till Alexander förmodligen innehåller filmens kärna.
Detta kan aldrig bli mer än den kortaste sammanfattning. Fanny och Alexander innehåller så mycket mer, trådar inom trådar, dussintals karaktärer och deras relationer till varandra, och idel fina insatser från dåtidens svenska skådespelarelit och dem som senare skulle ingå i den. Bland de kända namnen finns Jarl Kulle, Christina Schollin, Peter Stormare, Pernilla Wahlgren, Pernilla August och Lena Olin, bortsett från dem jag redan nämnt. Tillsammans bygger de upp denna fantastiska historia i denna konstfärdigt hopsatta värld som förtjänar sina Oscars för foto och scenografi.
Det märks att tretimmarsversionen saknar en del. Emilie går alltför fort från att lyckligt flytta ihop med biskopen till att hata honom. Jag tror att det i de saknade scenerna finns en hel del förklaringar. Det ändrar inte att tretimmarsversionen är ett förtrollande verk. Trots den ofta dystra miljön och svarta stämningen finns det magi här, barndomsmagi. Det syns särskilt i scenen när familjen ska fly från biskopens hus och något omöjligt händer, utan närmare förklaring.
Är det vad lille Ingmar drömde om skulle hända när han var liten och fadern låste in honom i garderoben som straff för någon mindre förseelse? Är det vad den store Ingmar vill ska hända alla små pojkar i Alexanders situation? Mig påminde det om To Kill a Mockingbird, som tydligt är en historia sedd genom barns ögon. Det kanske inte hände exakt så där, men Scout minns det så. Detta är Alexanders historia - Fanny finns bara i bakgrunden, Alexanders känslomässiga ankare - och det är hans version vi ser.
Nu är det slut på de glada lekarna. Under den strikte biskopen får man inte ha roligt. Alexanders förhållande till sin styvfar är först kallt och sedan fientligt; Alexanders fantasi och livsglädje sticker biskopen i ögonen. Han bestämmer sig för att knäcka Alexander men det visar sig svårt. Hur intensivt biskopen än predikar att hans själsliga styrka är större än Alexanders så inser vi att det är precis tvärtom. Biskopen är en svag man som desperat vill vara stark men inte vet hur. Alexander har aldrig behövt tänka på det, han bär det inom sig.
Emilie, som nog till en början hoppades på att livet med biskopen inte skulle bli så annorlunda mot livet med Oscar, inser vad det är hon försatt sig själv och sina barn i och när ett brinnande hat mot biskopen. Han vägrar skilsmässa och om hon lämnar honom så får han behålla barnen. Hon lierar sig med familjevännen Isak Jacobi (Erland Josephson) för att rädda barnen. I Isaks hus finns den mystiske Ismael (Stina Ekblad), vars ord till Alexander förmodligen innehåller filmens kärna.
Detta kan aldrig bli mer än den kortaste sammanfattning. Fanny och Alexander innehåller så mycket mer, trådar inom trådar, dussintals karaktärer och deras relationer till varandra, och idel fina insatser från dåtidens svenska skådespelarelit och dem som senare skulle ingå i den. Bland de kända namnen finns Jarl Kulle, Christina Schollin, Peter Stormare, Pernilla Wahlgren, Pernilla August och Lena Olin, bortsett från dem jag redan nämnt. Tillsammans bygger de upp denna fantastiska historia i denna konstfärdigt hopsatta värld som förtjänar sina Oscars för foto och scenografi.
Det märks att tretimmarsversionen saknar en del. Emilie går alltför fort från att lyckligt flytta ihop med biskopen till att hata honom. Jag tror att det i de saknade scenerna finns en hel del förklaringar. Det ändrar inte att tretimmarsversionen är ett förtrollande verk. Trots den ofta dystra miljön och svarta stämningen finns det magi här, barndomsmagi. Det syns särskilt i scenen när familjen ska fly från biskopens hus och något omöjligt händer, utan närmare förklaring.
Är det vad lille Ingmar drömde om skulle hända när han var liten och fadern låste in honom i garderoben som straff för någon mindre förseelse? Är det vad den store Ingmar vill ska hända alla små pojkar i Alexanders situation? Mig påminde det om To Kill a Mockingbird, som tydligt är en historia sedd genom barns ögon. Det kanske inte hände exakt så där, men Scout minns det så. Detta är Alexanders historia - Fanny finns bara i bakgrunden, Alexanders känslomässiga ankare - och det är hans version vi ser.
Vad som egentligen hände Fanny och Alexander får vi nog aldrig veta, men under ett underbart ögonblick blev en liten pojkes önskedrömmar sanning, och vi får avsluta historien på ett ljust sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar