Någon har sagt att en manusförfattares jobb är att dölja att hens karaktärer är idioter. De bästa manusförfattarna ser förstås till att deras karaktärer inte är idioter, men det är inte många förunnat att varenda gång lyckas snickra ihop en handling som en normalbegåvad människa inte hade kunnat ta sig ur på en halv kafferast. Om det görs bra nog så bryr vi oss förstås inte och filmen fungerar ändå. När karaktärernas idiotier drar till oss vår uppmärksamhet är det för att resten av filmen inte lyckas distrahera oss.
Och så finns det filmer som Riddle, där karaktärerna gör varenda klichéigt misstag man kan göra - vända ryggen åt den fortfarande levande skurken, dela upp sig när de rör sig på främmande mark i mörkret, springa uppför trappor i stället för nerför - och det ändå lyckas fungera, främst genom att vända upp och ner på ett par andra klichéer och dra in oss i sin stämning och sitt mysterium.
Holly (Elisabeth Harnois) är en välartad, populär tonåring i en liten amerikansk stad. Hennes lillebror Nathan (Ryan Malgarini), som verkar ha någon form av lättare handikapp, är ett vanligt mobbingoffer och föredrar att hålla sig för sig själv. Hans syster tar hand om honom och vid dagens slut sitter han på läktaren medan hon övar cheerleading, och väntar på att han ska köra henne hem.
Då dyker två äldre killar upp, killar som kommer från white trash-centret Riddle. De är Matt (Bryan Lillis) och Cameron (Ben Bledsoe). Både vi och Nathan förstår att de är där för att roa sig genom att jävlas med honom, men Nathan faller för önsketänkandet och hänger med dem på en tur i deras vrålåk. De bränner iväg längs vägarna och stannar till på en bensinmack. Nathan går på toa... och syns inte till igen.
Tre år senare är Nathan fortfarande försvunnen och Holly försöker gå vidare med sitt liv. En dag ser hon Nathans skor på en främmande mans fötter och när hon följer honom genom en folkmassa tycker hon sig se Nathan själv i en bil som kör iväg, mot Riddle. Hon följer efter, och jakten är igång.
Det är här Riddle börjar överraska. När filmen hoppade över tre år blev jag besviken; jag hade velat se efterspelet till Nathans försvinnande. Vad hände med Matt och Cameron? Så fort Holly kommer till Riddle kommer svaren på det. Hela den staden hamnade i fokus när Nathan försvann och dess invånare vill inte ha med Hollys jakt att göra. De vill inte uppleva det igen. Val Kilmers tjocke, släpige bondlurksheriff (filmens bästa prestation) ger henne definitivt ingen hjälp, men han är en väldigt underhållande roll som omedvetet skickar henne mot sin dotter Amber (Diora Baird) som är betydligt mer villig att hjälpa till. Matt och Cameron kommer in i berättelsen igen, och trådarna börjar knytas ihop.
När jag ser filmer som Riddle är jag alltid orolig att jag ska bli besviken, särskilt på slutet - alldeles för många filmer bidrar till den moderna trenden att strunta i att ha ett vettigt slut alls - men Riddle höll formen. Visst, karaktärerna beter sig som idioter och det är svårt att ignorera, men den gör tillräckligt mycket ovanligt och rätt för att det ska bli rätt bra i slutänden.
Och så finns det filmer som Riddle, där karaktärerna gör varenda klichéigt misstag man kan göra - vända ryggen åt den fortfarande levande skurken, dela upp sig när de rör sig på främmande mark i mörkret, springa uppför trappor i stället för nerför - och det ändå lyckas fungera, främst genom att vända upp och ner på ett par andra klichéer och dra in oss i sin stämning och sitt mysterium.
Holly (Elisabeth Harnois) är en välartad, populär tonåring i en liten amerikansk stad. Hennes lillebror Nathan (Ryan Malgarini), som verkar ha någon form av lättare handikapp, är ett vanligt mobbingoffer och föredrar att hålla sig för sig själv. Hans syster tar hand om honom och vid dagens slut sitter han på läktaren medan hon övar cheerleading, och väntar på att han ska köra henne hem.
Då dyker två äldre killar upp, killar som kommer från white trash-centret Riddle. De är Matt (Bryan Lillis) och Cameron (Ben Bledsoe). Både vi och Nathan förstår att de är där för att roa sig genom att jävlas med honom, men Nathan faller för önsketänkandet och hänger med dem på en tur i deras vrålåk. De bränner iväg längs vägarna och stannar till på en bensinmack. Nathan går på toa... och syns inte till igen.
Tre år senare är Nathan fortfarande försvunnen och Holly försöker gå vidare med sitt liv. En dag ser hon Nathans skor på en främmande mans fötter och när hon följer honom genom en folkmassa tycker hon sig se Nathan själv i en bil som kör iväg, mot Riddle. Hon följer efter, och jakten är igång.
Det är här Riddle börjar överraska. När filmen hoppade över tre år blev jag besviken; jag hade velat se efterspelet till Nathans försvinnande. Vad hände med Matt och Cameron? Så fort Holly kommer till Riddle kommer svaren på det. Hela den staden hamnade i fokus när Nathan försvann och dess invånare vill inte ha med Hollys jakt att göra. De vill inte uppleva det igen. Val Kilmers tjocke, släpige bondlurksheriff (filmens bästa prestation) ger henne definitivt ingen hjälp, men han är en väldigt underhållande roll som omedvetet skickar henne mot sin dotter Amber (Diora Baird) som är betydligt mer villig att hjälpa till. Matt och Cameron kommer in i berättelsen igen, och trådarna börjar knytas ihop.
När jag ser filmer som Riddle är jag alltid orolig att jag ska bli besviken, särskilt på slutet - alldeles för många filmer bidrar till den moderna trenden att strunta i att ha ett vettigt slut alls - men Riddle höll formen. Visst, karaktärerna beter sig som idioter och det är svårt att ignorera, men den gör tillräckligt mycket ovanligt och rätt för att det ska bli rätt bra i slutänden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar