Jag ville så, så gärna tycka om den här filmen. Jag ville att någon skulle ha gjort en riktigt bra Stålmannenfilm, till slut. När det först började pratas om den var mina förväntningar i botten, men när det visade sig att Zack Snyder (Watchmen), Christopher Nolan (Dark Knight-trilogin) och David S. Goyer (Dark City) var inblandade skruvades de upp till "det här har faktiskt en rimlig chans att bli hyggligt"-nivån.
Jag hade fortfarande mina tvivel. Det är inte lätt att göra en bra Stålmannenhistoria; han är en gud och gudar är ointressanta. Men det går - Kingdom Come, Supreme Power (rent formellt inte en Stålmannenhistoria men kom igen), historien där paret Hawk för honom tillbaka till resterna av Krypton och han hallucinerar ett händelseförlopp där kryptonierna lyssnade på hans far, till och med Karas dödsscen i Crisis on Infinite Earths innehåller frön.
Det fanns så många vägar att gå. Man hade kunnat göra den nästanrealistisk (som Nolan gjorde med Batman), man hade kunnat göra den lättsinnig och lyckligt äventyrlig, man hade kunnat göra den mörk och allvarlig, man hade kunnat göra en film för fansen, man hade kunnat göra en film som presenterade Stålmannen för nästa generation, man hade kunnat fokusera på Stålmannens grundläggande konflikt: vad gör man när man är mäktigast i världen? Tvingar man människor att vara goda? Hur står han ut med att han inte kan rädda alla, ens om han arbetar dygnet runt i superhastighet?
Man of Steel valde ingen av dessa vägar, eller snarare valde den allihop. Den går lite åt ena hållet, lite åt andra, lite åt tredje men följer ingen tråd fullt ut och resultatet är en röra. En tråkig, grå röra med alldeles för många, långa och meningslösa slagsmålsscener. Vad händer när två osårbara varelser slår på varandra? Ingenting.
Den ger oss i alla fall vår första riktiga filmiska titt på Krypton, under den väldigt långa bakgrundssekvensen. Det är vackert gjort, även om kryptonsk teknologi är av det slag som ingen skulle bygga i verkligheten eftersom den är till för att se cool ut på film, inte för att fungera.
Stålmannens far Jor-El spelas av Russell Crowe. Kan någon berätta vad som hände med honom? Han brukade vara bra - A Beautiful Mind, Cinderella Man, L.A. Confidential, 3:10 to Yuma - men här har han helt glömt hur man agerar. Det är antagligen Shakespearesjukan; det är inte många som kan uttala de här replikerna och låta vettiga medan de gör det.
Jor-El är planeten Kryptons främste vetenskapsman och har upptäckt att dess kärna håller på att kollapsa, vilket kommer att ha negativa följder för genomsnittskryptonierns hälsa. Hans förslag är att börja evakuera planeten till dess forna kolonier, men det styrande rådet står emot. General Zod (Michael Shannon) har en annan plan: att rädda de släktled han anser värdiga. Resten kan få gå under i elden. Zod ger sig på en militärkupp varpå Jor-El förvandlar sig till actionhjälte och stjäl ett kraniumfragment som kallas Kodexen och innehåller alla potentiella kryptoniers genetiska material. Med tanke på hur viktig Kodexen är så är den enormt illa bevakad.
Zod besegras och tillsammans med sina upprorsmakare skickas han till Fantomzonen vilket gör att han överlever Kryptons undergång. Vid det laget har Jor-El och hans fru Lara (Ayelet Zurer) redan skickat iväg sin lille son Kal-El till Jorden, där hans kapsel kraschlandar i Kansas.
Efter denna utdragna bakgrundshistoria börjar filmen anstränga sig för att förvirra oss genom att hoppa i tiden. Kal-El är vuxen (Henry Cavill) och jobbar på en fiskebåt, han är barn (Cooper Timberline) och räddar en skolbuss, han är vuxen och på Nordpolen, han är barn och blir retad. Hans mänskliga föräldrar Jonathan (Kevin Costner) och Martha (Diane Lane), som i de flesta inkarnationer av Stålmannen gör honom till den genomgode man han är genom att lära honom kärlek och godhet koncentrerar sig här i stället på att lära honom paranoia. Om mänskligheten får veta att han finns och vad han kan göra kommer de att bli rädda.
Därför är han heller aldrig superhjälte. Han drar inte på sig sin blåröda dräkt eller tar namnet Stålmannen eller gör sig känd som världens störste hjälte. I stället verkar han i det fördolda med att rädda människor i nöd. Så dyker general Zod upp, utsläppt ur sitt fängelse när Krypton exploderade, och kräver att mänskligheten ska lämna över honom. Lois Lane (Amy Adams) har redan träffat honom och en av hennes kontakter avslöjar att hon vet vem han är. Därmed börjar den stora kampen mellan Zod och hans onda anhang å ena sidan, och Stålmannen och människorna å den andra.
Och det är så mycket som blir fel. Till att börja med förutsätter filmen praktiskt taget att man känner till Stålmannen från början, men samtidigt undviker den att vara en Stålmannenfilm. Den förklarar ingenting, men charmar ändå inte fansen. Om man nu gör en film som man måste vara fan för att uppskatta, varför gör man inte en film som fansen kommer att uppskatta? Det här är inte Stålmannen.
Det finns till exempel en scen där Stålmannen måste ta det svåra beslutet om han ska döda, vilket hade fungerat om filmen hade nämnt att Stålmannen har en stenhård regel att aldrig döda. Nu undrar man bara varför han inte nackar kräket. Detta sker dessutom efter så långa och våldsamma strider att hundratals människor redan har dödats, tydligen utan att Stålmannen ägnar dem en tanke.
På samma sätt är det när filmen försöker sätta upp en konflikt inom Stålmannen mellan att rädda Jorden och att rädda det som finns kvar av Krypton, men han har getts oändligt med anledningar att bry sig om Jorden och knappt någon att bry sig om Krypton. Det är ett enkelt val. Konflikten finns inte där.
Man of Steel skyndar sig förbi det den borde ha ägnat mer tid åt, och ägnar massor med tid åt det den borde ha skyndat sig förbi. Den är utdragen och ruschad på samma gång, förändrar sin ikoniska historia på onödiga och försämrande sätt och lägger alldeles för mycket tid på urtråkiga stridsscener. Det här är inte vad jag vill ha av en Stålmannenfilm. Det är inte vad jag vill ha av en film alls.
Det är några få saker som räddar den från att vara en katastrof. Jag tycker om Kevin Costner som Stålmannens gamle farsa, hans moraliska rättesnöre både som levande och död. Jag gillar att människorna i allmänhet ser ut som vanliga människor, inte som perfekta exemplar - det lämnas åt det perfekta exemplaret. Jag hade aldrig valt Amy Adams till att spela Lois Lane men jag har heller aldrig tröttnat på att se henne jobba. Michael Shannon får till några bra scener där hans Zod utstrålar ostoppbar machovrede. Och visst, så fort actionscenerna handlar om något annat än effektlösa knytnävsslag så är de ganska bra.
Jag hade fortfarande mina tvivel. Det är inte lätt att göra en bra Stålmannenhistoria; han är en gud och gudar är ointressanta. Men det går - Kingdom Come, Supreme Power (rent formellt inte en Stålmannenhistoria men kom igen), historien där paret Hawk för honom tillbaka till resterna av Krypton och han hallucinerar ett händelseförlopp där kryptonierna lyssnade på hans far, till och med Karas dödsscen i Crisis on Infinite Earths innehåller frön.
Det fanns så många vägar att gå. Man hade kunnat göra den nästanrealistisk (som Nolan gjorde med Batman), man hade kunnat göra den lättsinnig och lyckligt äventyrlig, man hade kunnat göra den mörk och allvarlig, man hade kunnat göra en film för fansen, man hade kunnat göra en film som presenterade Stålmannen för nästa generation, man hade kunnat fokusera på Stålmannens grundläggande konflikt: vad gör man när man är mäktigast i världen? Tvingar man människor att vara goda? Hur står han ut med att han inte kan rädda alla, ens om han arbetar dygnet runt i superhastighet?
Man of Steel valde ingen av dessa vägar, eller snarare valde den allihop. Den går lite åt ena hållet, lite åt andra, lite åt tredje men följer ingen tråd fullt ut och resultatet är en röra. En tråkig, grå röra med alldeles för många, långa och meningslösa slagsmålsscener. Vad händer när två osårbara varelser slår på varandra? Ingenting.
Den ger oss i alla fall vår första riktiga filmiska titt på Krypton, under den väldigt långa bakgrundssekvensen. Det är vackert gjort, även om kryptonsk teknologi är av det slag som ingen skulle bygga i verkligheten eftersom den är till för att se cool ut på film, inte för att fungera.
Stålmannens far Jor-El spelas av Russell Crowe. Kan någon berätta vad som hände med honom? Han brukade vara bra - A Beautiful Mind, Cinderella Man, L.A. Confidential, 3:10 to Yuma - men här har han helt glömt hur man agerar. Det är antagligen Shakespearesjukan; det är inte många som kan uttala de här replikerna och låta vettiga medan de gör det.
Jor-El är planeten Kryptons främste vetenskapsman och har upptäckt att dess kärna håller på att kollapsa, vilket kommer att ha negativa följder för genomsnittskryptonierns hälsa. Hans förslag är att börja evakuera planeten till dess forna kolonier, men det styrande rådet står emot. General Zod (Michael Shannon) har en annan plan: att rädda de släktled han anser värdiga. Resten kan få gå under i elden. Zod ger sig på en militärkupp varpå Jor-El förvandlar sig till actionhjälte och stjäl ett kraniumfragment som kallas Kodexen och innehåller alla potentiella kryptoniers genetiska material. Med tanke på hur viktig Kodexen är så är den enormt illa bevakad.
Zod besegras och tillsammans med sina upprorsmakare skickas han till Fantomzonen vilket gör att han överlever Kryptons undergång. Vid det laget har Jor-El och hans fru Lara (Ayelet Zurer) redan skickat iväg sin lille son Kal-El till Jorden, där hans kapsel kraschlandar i Kansas.
Efter denna utdragna bakgrundshistoria börjar filmen anstränga sig för att förvirra oss genom att hoppa i tiden. Kal-El är vuxen (Henry Cavill) och jobbar på en fiskebåt, han är barn (Cooper Timberline) och räddar en skolbuss, han är vuxen och på Nordpolen, han är barn och blir retad. Hans mänskliga föräldrar Jonathan (Kevin Costner) och Martha (Diane Lane), som i de flesta inkarnationer av Stålmannen gör honom till den genomgode man han är genom att lära honom kärlek och godhet koncentrerar sig här i stället på att lära honom paranoia. Om mänskligheten får veta att han finns och vad han kan göra kommer de att bli rädda.
Därför är han heller aldrig superhjälte. Han drar inte på sig sin blåröda dräkt eller tar namnet Stålmannen eller gör sig känd som världens störste hjälte. I stället verkar han i det fördolda med att rädda människor i nöd. Så dyker general Zod upp, utsläppt ur sitt fängelse när Krypton exploderade, och kräver att mänskligheten ska lämna över honom. Lois Lane (Amy Adams) har redan träffat honom och en av hennes kontakter avslöjar att hon vet vem han är. Därmed börjar den stora kampen mellan Zod och hans onda anhang å ena sidan, och Stålmannen och människorna å den andra.
Och det är så mycket som blir fel. Till att börja med förutsätter filmen praktiskt taget att man känner till Stålmannen från början, men samtidigt undviker den att vara en Stålmannenfilm. Den förklarar ingenting, men charmar ändå inte fansen. Om man nu gör en film som man måste vara fan för att uppskatta, varför gör man inte en film som fansen kommer att uppskatta? Det här är inte Stålmannen.
Det finns till exempel en scen där Stålmannen måste ta det svåra beslutet om han ska döda, vilket hade fungerat om filmen hade nämnt att Stålmannen har en stenhård regel att aldrig döda. Nu undrar man bara varför han inte nackar kräket. Detta sker dessutom efter så långa och våldsamma strider att hundratals människor redan har dödats, tydligen utan att Stålmannen ägnar dem en tanke.
På samma sätt är det när filmen försöker sätta upp en konflikt inom Stålmannen mellan att rädda Jorden och att rädda det som finns kvar av Krypton, men han har getts oändligt med anledningar att bry sig om Jorden och knappt någon att bry sig om Krypton. Det är ett enkelt val. Konflikten finns inte där.
Man of Steel skyndar sig förbi det den borde ha ägnat mer tid åt, och ägnar massor med tid åt det den borde ha skyndat sig förbi. Den är utdragen och ruschad på samma gång, förändrar sin ikoniska historia på onödiga och försämrande sätt och lägger alldeles för mycket tid på urtråkiga stridsscener. Det här är inte vad jag vill ha av en Stålmannenfilm. Det är inte vad jag vill ha av en film alls.
Det är några få saker som räddar den från att vara en katastrof. Jag tycker om Kevin Costner som Stålmannens gamle farsa, hans moraliska rättesnöre både som levande och död. Jag gillar att människorna i allmänhet ser ut som vanliga människor, inte som perfekta exemplar - det lämnas åt det perfekta exemplaret. Jag hade aldrig valt Amy Adams till att spela Lois Lane men jag har heller aldrig tröttnat på att se henne jobba. Michael Shannon får till några bra scener där hans Zod utstrålar ostoppbar machovrede. Och visst, så fort actionscenerna handlar om något annat än effektlösa knytnävsslag så är de ganska bra.
Men som helhet är detta inget annat än en besvikelse och ett manus som borde ha kortats ner, ändrats om, och handlat om någon annan än Stålmannen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar