Rocky Graziano var en av sin tids största boxare och befinner sig fortfarande i toppen vad gäller knockout. Minns ni "One Punch" Mickey O'Neil i Snatch? Det är ungefär vad Rocky Graziano var i verkligheten, en slagskämpe som kunde fälla med en smäll, till och med när han mötte motståndare för vilka en timme i ringen bara var ännu en dag på jobbet.
I filmen om honom - som bygger på hans självbiografi och såvitt jag kan utröna faktiskt troget följer den sanna historien - spelas han av Paul Newman - i dag legendarisk veteran, då en färsk skådespelare som här gjorde sin första huvudroll. Hans karaktär påminner till att börja med om den han tio år senare spelade i Cool Hand Luke, men de två väljer ganska snart olika vägar i livet och därför slutar det på helt olika sätt.
Den unge Thomas Rocco "Rocky" Barbella växer upp i de italienska kvarteren i Brooklyn. Hans far (Harold J. Stone) är en försupen, bitter, misslyckad boxare och lille Rocky får snart lära sig att ducka och ta en smäll. Det brukar inte gå så bra med de killarna och det gör det inte här heller; Rocky blir småbrottsling och gatukämpe och tillbringar en stor del av sin ungdomstid inspärrad. När han till slut hamnar i ett riktigt fängelse gör det ingen skillnad alls för honom, han fortsätter göra uppror som om han inte känner till att det finns något annat sätt att bete sig på.
När han kommer ut ur fängelset väntar en värvningsorder. Andra världskriget pågår och landet behöver soldater. Arméns disciplinerade tillvaro är naturligtvis ingenting för Rocky och han bråkar så mycket han kan för att sen ta permanent bondpermis. Nu är han på flykt och utfattig, och för att överleva gör han något han avskyr: han blir boxare. Rocky vill inte gå i sin fars fotspår och i stället för att göra karriär av sin järnhöger tar han sina pengar och försvinner efter varje match.
Han kan inte hålla sig undan för evigt och efter ett år i militärfängelset tar han upp boxningskarriären på riktigt. Nu börjar hans liv fixa sig; det gamla gänget finns inte längre i hans liv, han får en flickvän, Norma (Pier Angeli), och han har en duktig tränare, Irving (Everett Sloane), som frustrerat försöker få honom att träna hårdare. Men behöver han det, så länge han vinner?
Gatans kung är en film som får mig att fundera över sportfilmens konventioner. Man ser många av dem här men många av dem vänds också upp och ner. Var dessa saker konventioner före den här filmen eller var den med om att skapa dem? Klichéer förändras ofta väldigt mycket mellan sitt ursprung och att de blir klichéer.
Ta Norma, filmens boxarhustru. En karaktär som hon har ungefär en och endast en uppgift i en boxningsfilm: hon ska vara orolig och sitta hemma framför TV:n eller radion när de stora matcherna pågår, och begrava ansiktet i en näsduk när kommentatorn säger att hennes man tar en smäll. Norma gör förstås allt detta, men det är inte allt hon är. Hon är en riktig karaktär, bra mycket trovärdigare och mångfacetterad än de flesta sportfilmsfruar. Var hon med och skapade en arketyp som råkade missa det som gjorde henne bra? Det vore inte första gången.
Historien i Gatans kung sitter ihop så fint och är så väloljad att jag blev förvånad över hur nära den följde det som hände i verkligheten. Givetvis har den förenklats - om inte annat så hade Rocky en bror som inte förekommer i filmen - men de viktiga bitarna verkar sammanfalla. Framför allt är Rockys stenhårda höger, hans trubbel med boxningskommissionen, den klimaktiska matchen och, tror jag, Rockys personlighet allihop på riktigt.
I filmen om honom - som bygger på hans självbiografi och såvitt jag kan utröna faktiskt troget följer den sanna historien - spelas han av Paul Newman - i dag legendarisk veteran, då en färsk skådespelare som här gjorde sin första huvudroll. Hans karaktär påminner till att börja med om den han tio år senare spelade i Cool Hand Luke, men de två väljer ganska snart olika vägar i livet och därför slutar det på helt olika sätt.
Den unge Thomas Rocco "Rocky" Barbella växer upp i de italienska kvarteren i Brooklyn. Hans far (Harold J. Stone) är en försupen, bitter, misslyckad boxare och lille Rocky får snart lära sig att ducka och ta en smäll. Det brukar inte gå så bra med de killarna och det gör det inte här heller; Rocky blir småbrottsling och gatukämpe och tillbringar en stor del av sin ungdomstid inspärrad. När han till slut hamnar i ett riktigt fängelse gör det ingen skillnad alls för honom, han fortsätter göra uppror som om han inte känner till att det finns något annat sätt att bete sig på.
När han kommer ut ur fängelset väntar en värvningsorder. Andra världskriget pågår och landet behöver soldater. Arméns disciplinerade tillvaro är naturligtvis ingenting för Rocky och han bråkar så mycket han kan för att sen ta permanent bondpermis. Nu är han på flykt och utfattig, och för att överleva gör han något han avskyr: han blir boxare. Rocky vill inte gå i sin fars fotspår och i stället för att göra karriär av sin järnhöger tar han sina pengar och försvinner efter varje match.
Han kan inte hålla sig undan för evigt och efter ett år i militärfängelset tar han upp boxningskarriären på riktigt. Nu börjar hans liv fixa sig; det gamla gänget finns inte längre i hans liv, han får en flickvän, Norma (Pier Angeli), och han har en duktig tränare, Irving (Everett Sloane), som frustrerat försöker få honom att träna hårdare. Men behöver han det, så länge han vinner?
Gatans kung är en film som får mig att fundera över sportfilmens konventioner. Man ser många av dem här men många av dem vänds också upp och ner. Var dessa saker konventioner före den här filmen eller var den med om att skapa dem? Klichéer förändras ofta väldigt mycket mellan sitt ursprung och att de blir klichéer.
Ta Norma, filmens boxarhustru. En karaktär som hon har ungefär en och endast en uppgift i en boxningsfilm: hon ska vara orolig och sitta hemma framför TV:n eller radion när de stora matcherna pågår, och begrava ansiktet i en näsduk när kommentatorn säger att hennes man tar en smäll. Norma gör förstås allt detta, men det är inte allt hon är. Hon är en riktig karaktär, bra mycket trovärdigare och mångfacetterad än de flesta sportfilmsfruar. Var hon med och skapade en arketyp som råkade missa det som gjorde henne bra? Det vore inte första gången.
Historien i Gatans kung sitter ihop så fint och är så väloljad att jag blev förvånad över hur nära den följde det som hände i verkligheten. Givetvis har den förenklats - om inte annat så hade Rocky en bror som inte förekommer i filmen - men de viktiga bitarna verkar sammanfalla. Framför allt är Rockys stenhårda höger, hans trubbel med boxningskommissionen, den klimaktiska matchen och, tror jag, Rockys personlighet allihop på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar