Tusk är en så äcklig, sjuk film att jag dels inte fattar hur jag kan rekommendera den och dels inte fattar hur mannen som gjorde Mallrats också gjorde den här filmen. Den började som en skämtannons som Kevin Smith läste upp på sin podcast och därifrån blev den en vidrig historia som Smith och hans kompis Scott Mosier pratar om som en komedi.
Visst, Tusk fick mig att skratta ibland. Den är faktiskt riktigt rolig, som det alltid blir när Smith är igång. Till och med Red State, som var en enorm avvikelse för honom, framkallade skratt. Men hela idén, historien, är så fasansfull att jag knappt kan tro att jag nånsin skrattade.
Jag tänker inte berätta för mycket. Det börjar med två podcasters, Teddy Craft (Haley Joel Osment) och Wallace Bryton (Justin Long), som gör ohemult med pengar på att visa upp märkliga människor och skratta åt dem. Wallace reser runt - och passar på att vara otrogen mot sin flickvän Ally (Génesis Rodriguez) - och träffar freaks medan den reserädde Teddy stannar hemma.
Wallaces nästa uppdrag är att åka till Kanada för att träffa en man som kallas Kill Bill Kid (Doug Banks) men när den resan inte bär frukt letar han efter ett alternativ. En lapp på en toavägg leder honom till Howard Howe (Michael Parks), en gammal man med oändliga historier att berätta.
På vägen får vi träffa en rolig skäggig tullare (Harley Morenstein) och njuta av en underhållande prestation från en helt oigenkännlig Johnny Depp. Men vi blir också tvungna att sjunka ner ungefär så djupt och mörkt som vi någonsin har gjort.
Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Det spelar ingen roll hur avtrubbad jag tror att jag är; det finns alltid någon som har en sjukare tanke. Den här gången var det Kevin Smith och en skämtsam poet vid namn Chris Parkinson. Det blev något fullständigt vidrigt men samtidigt så välgjort att jag inte kan göra annat än att ge det en positiv recension. Men jag önskar också att jag aldrig hade sett skiten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar