Öppet brev till alla författare av skräckfilmsmanus: vi fattar, dockor är otäcka. Ni kan sluta tjata om det. Försök hitta något annat. Världen är full av möjligheter som inte är dockor.
Den aktuella dockan, den eponyma Annabelle, är inte ens särskilt otäck. Visst, den ser för jävla kuslig ut, så att man undrar vilken bisarr impuls som gav upphov till dess skapelse och varför någon skulle vilja köpa eländet, men hur hemsökt och ond den än är så gör den knappt nånting.
Faktum är att jag efter att ha sett filmen fortfarande inte är riktigt klar över hur allt hängde ihop. Var dockan ond från början eller blev den det av det som hände? Jag tror att det är det senare, men varför... hoppsan, jag kan inte ställa den frågan utan att spoila. Det finns frågetecken, är poängen.
Hur som. Annabelle är prequel till den hyllade men av mig osedda The Conjuring. Varken den här filmen eller det faktum att The Conjuring handlar om de notoriska bedragarna Warren får mig att vilja se den, heller. Att den tydligen delar öppningsscen med Annabelle gör mig något mer entusiastisk, dock. Under den scenen trodde jag att Annabelle var en bra film.
Ett ungt gift par, Mia (Annabelle Willis) och John (Ward Horton), väntar barn. Mia samlar på dockor - man skulle kunna tro att hon aldrig sett en skräckfilm - och John har lyckats hitta en som hon har letat efter. Det är förstås Annabelle, som genast får en hedersplats på dockhyllan.
Kort efteråt blir grannarna angripna av två mordiska satanisthippies som även ger sig på Mia och John. De överlever men är traumatiserade, särskilt Mia, och bestämmer sig för att flytta. John slänger Annabelle - den ena mördaren höll henne i famnen under dådet - men när de packar upp är hon likväl där. Jupp, det är vad hemsökta dockor brukar göra. Inget nytt under solen här.
Mia, John och deras lilla Leah försöker skapa normala liv, med viss hjälp från hygglige pastor Perez (Tony Amendola) och nye vännen Evelyn (Alfre Woodard). Men mystiska saker händer och Mia blir mer och mer övertygad om något hemskt har följt med dem från deras gamla hus. Pastorn identifierar det och förklarar reglerna - visst är det skönt att ha en expert att fråga?
Annabelle kör hårt på plötsliga händelser, mystiska ljud, dörrar som öppnar och stänger sig själva, sånt. Med tanke på vad den onde plågoanden senare visar sig kunna göra undrar man varför den börjar så lätt, men det är ju så såna här filmer fungerar.
Annabelle har faktiskt några bra scener - jag tänker särskilt på en i en hiss som lyckas göra något bra av ett så uttjatat koncept - men för det mesta är det sånt vi har sett förut. Och slutet är en besvikelse, där reglerna fastställs, vi får veta vad vi kämpar för, och filmen sedan bestämmer sig för att strunta i det. Ska det här vara ett lyckligt slut? Det verkar som om människorna bakom Annabelle tyckte det, men jag håller inte med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar