Frank är en film om irriterande människor och det är fantastiskt att den inte är mer irriterande än den är. Den är ändå rätt irriterande, dock. För att inte tala om sanslöst pretentiös. En apart scen väldigt nära slutet får mig att tro att filmskaparna egentligen ville slita en massa prettoklichéer i stycken, men när de tillbringar nittio minuter med att predika dem försvinner den effekten.
Jag borde kanske ha förstått vart det var på väg redan från början. Jon (Domhnall Gleeson) är en yngling med musikdrömmar, och som alla förment kreativa ungdomar har han huvudet fullt av idéer som aldrig blir något. Han klagar om detta för sina 14 Twitterföljare innan han äter middagen hans mamma har lagat.
En dag råkar han bli vittne till ett mediokert självmordsförsök; klanten visar sig vara keyboardspelare för bandet Soronprfbs. Han nämner för bandmedlemmen Don (Scoot McNairy) att han själv spelar keyboard och mer behövs inte för att bli medlem.
Jon presenteras för bandets ledare Frank (Michael Fassbender), en mystisk typ som lever iklädd ett papier mâché-huvud i Frank Sidebottom-stil. Frank och Don visar sig dock vara de enda i bandet som inte hatar Jon. Den aggressiva Clara (Maggie Gyllenhaal) och de två bakgrundsfigurerna Nana (Carla Azar) och Baraque (François Civil) tycker att han är äcklig, påträngande, talanglös... det tar aldrig slut.
Jon tror sig följa med på ett gig men det visar sig att bandet ska slå sig ner i en stuga och spela in en skiva. Själva inspelningen börjar inte förrän perfektionisten Frank är nöjd. Under månaderna som går sprider Jon information på Twitter och Youtube, vilket ger bandet den enda publik de någonsin haft.
Det är inte konstigt att de inte haft några mainstreamframgångar än. Deras musik är nämligen riktigt, riktigt usel. Plågsam att lyssna på. Det är så att jag undrar om det är tänkt att vara en del av skämtet att alla tycker Frank är så fantastiskt genialisk när han bara producerar skit, men i så fall smälter det oerhört illa in i resten av filmen. Även den där aparta scenen i slutet, runt vilken vem som helst hade kunnat bygga en bättre film, bygger på att Frank faktiskt är ett musikaliskt geni.
Resten av filmen tillbringar vi i smärtsamt sällskap med hemska stereotyper, prettoelementarer och outhärdliga drygon, medan Michael Fassbenders uttrycksfulla ansikte döljs bakom en orörlig mask - en idé i klass med att ha James Earl Jones till att spela stum eller låta Fred Astaire uppträda kedjad. Frank är värd ett högt betyg för vad jag tror att den försöker göra, men ett lågt för vad den lyckas med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar