Jag kände för att se en fyrtiotalsfilm men hade ingen hemma så jag tog det närmaste jag hade: The Black Dahlia. Det räckte. Den här filmen låter som en fyrtiotalsfilm, beter sig som en fyrtiotalsfilm, och ser ut som en fyrtiotalsfilm - bortsett från färgen och allt tydligt sex och våld.
Kvinnorna bär långa klänningar och har farliga hemligheter. Männen bär rock och hatt och har hårda nävar. Revolvrar, whiskyglas, skumma klubbar, luttrade poliser, rika och mäktiga, utpressning, sex, slagsmål, en melankolisk berättarröst och ett mystiskt mord i centrum av en komplicerad intrig som jag är förvånad att jag till slut förstod.
Bucky "Mr Ice" Bleichert (Josh Hartnett) och Lee "Mr Fire" Blanchard (Aaron Eckhart) är poliser och boxare. De möts i en match för att skapa PR för polisen - och göra en kommande lagändring populär - och blir sedan kollegor. Bucky, Lee och Lees flickvän Kay (Scarlett Johansson) blir vänner som äter middag varje onsdag. Det är genom Bucky vi följer händelseförloppet, och han är nog den ende i hela filmen som inte har en mörk hemlighet.
När Elizabeth Short (Mia Kirshner) hittas mördad och vanställd blir Lee så besatt av fallet att han släpper allt annat. Bucky försöker få radarparet att sköta sina egna jobb och lämna mordet åt mordroteln men dras med i Lees utredning och in i en korrumperad värld.
The Black Dahlia består av en Big Scene efter en annan. En bravurprestation i en marmortrappa, en mångfacetterad eldstrid, en paranoid familjemiddag. På så vis slingrar sig intrigen fram, med nivå efter nivå tills jag inte tror att det nånsin kommer att knytas ihop. Men det gör det.
Regissören Brian De Palma har gjort många mediokra och dåliga filmer, men på det visuella planet sätter han alltid sin signatur. The Black Dahlia har samma stil och är dessutom välsignad med en slipad handling. Den förvaltar arvet från noir väl, och gör det till något modernt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar