De filmer som gjorde Jim Carrey känd - Ace Ventura, The Mask, Dumb and Dumber - var verkligen inte bra. Och de visade inte upp någon viktig del av Carreys talang. När han får en roll i en bra film - The Truman Show, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, The Majestic, Man on the Moon, till och med vissa delar av Liar Liar och The Cable Guy - så visar han också vad han kan. Mr. Popper's Penguins tillhör inte de filmerna, men till och med här blinkar briljans förbi ibland.
Tom Popper (Carrey) hade en jobbig uppväxt. Hans far åkte Jorden runt och löste världsproblem, och kommunicerade med sin son via kortvågsradio. Lille Tom växte upp till att bli en frånskild far med komplicerade relationer till barnen Janie (Madeline Carroll) och Billy (Maxwell Perry Cotton) som bor hos sin mor Amanda (Carla Gugino).
Han är även en jäkel på att köpa byggnader till mäklarfirman där han jobbar, vare sig ägaren vill sälja eller inte. Hans senaste uppdrag är att köpa den klassiska restaurangen Tavern on the Green från Selma Van Gundy (Angela Lansbury).
Det går dock snett när hans frånvarande far dör och Toms arv blir en pingvin. Som genom ett missförstånd får fem kompisar. Plötsligt har Tom sex små pingviner i sin lyxlägenhet, och han vill bli av med dem men så får barnen se dem och tycker om dem och, ja... du kan gissa resten.
Det här är förstås en totalt förutsägbar, totalt ooriginell film. Den trampar inte på en enda tå och överraskar inte en enda tittare. Det finns bara en anledning att gilla den, och det är därför jag gillar den.
Pingvinerna. De är så sanslöst söta att jag bara kapitulerar. Jag växlar mellan att säga "nnnnnaaaawwwww!" och att skratta högt. Jag kunde inte få nog av dem. Så lätt kan det vara att korsa gränsen mellan meningslös och underhållande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar