Savage Grace (2007) - 3/6

Det första som den här filmen fick mig att tänka på var Breakfast at Tiffany's. Det är samma förljugna, ytliga societetsvärld och samma besatthet med högklassig fasad. Men i Savage Grace visar sig sprickorna mycket tidigare och tydligare, och det här är en väldigt annorlunda film. Mycket mörkare, och tyvärr inte alls lika bra.

Det är Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore), som gift sig in i den rika Baekeland-familjen som bakelit är döpt efter, som står för dramat. Hon kommer från en besvärlig bakgrund och lägger den bakom sig genom att kasta sig in i livsstilen som hennes äktenskap erbjuder henne.

Det verkar perfekt. Den rike, belevade maken Brooks (Stephen Dillane). Sonen Anthony (Barney Clark som barn, Eddie Redmayne som vuxen) som älskar sin mor. Men Barbara är ingen sund människa och hennes familj är ingen sund familj. I den fina världen gör hon sig känd för emotionella utbrott, djupa depressioner och gravt olämpligt beteende.

Vad gör då detta med Anthony? Hur reagerar han på en mor som ber sin tolvårige son att läsa högt ur de Sades verk för att visa hur bra han är på franska? Vad gör föräldrarnas ständiga hemligheter och otrohetsaffärer med hans psyke? När han blir äldre och hans homosexualitet inte accepteras märks det att han ärrats av sina upplevelser. Relationen med modern blir allt närmare och sjukare tills det blir tydligt att det här inte kommer att ha ett lyckligt slut.

Savage Grace sviks av sitt manus. Den är välsignad med skickliga skådespelare i en genre som kräver bra prestationer och om den dramatiska strukturen bara hade fått lite mer uppmärksamhet så hade den blivit riktigt bra. Nu är den snarare nittio minuter i sällskap med hemska människor och ett avslut som kommer som en överraskning - den dåliga sortens överraskning. Om man inte råkar veta vad som hände i verkligheten, förstås, men inte ens då verkar filmen veta det.