Det här är den andra recensionen jag skriver av The Imitation Game. Den första hyllade filmen nästan förutsättningslöst; de enda förbehållen gällde att den tog friheter med verkligheten - och säg den film som inte gör det.
Jag pratade lyriskt om perfekt stämning, perfekt skådespel, och en historia som fångade något viktigare än den nakna sanningen. Jag sa att den destillerade ett viktigt skeende till en form som vi kunde ta in, som konsten ska.
Jag hann inte ens publicera den recensionen innan jag insåg att jag inte längre höll med om vad jag hade skrivit. Visst, det är en fantastiskt välgjord film, med de prestationer och den stämning jag pratade om.
Och det skeende den beskriver är precis så viktigt som jag påstod. Mänsklig historia är alltid för komplicerad för simpla svepande uttalanden men om man ska välja en person som datorns uppfinnare så är det Alan Turing och om man ska välja en person som vinnare av andra världskriget så är det Alan Turing. Hans liv förtjänar att belysas.
Men det borde göras bättre än så här. The Imitation Game är smärtsamt konventionell, med träig kliché efter träig kliché. Filmens Turing (Benedict Cumberbatch som efter Sherlock kan leverera de här prestationerna i sömnen) är ett klassiskt asocialt filmgeni, en obegripligt intelligent man som inte kan relatera till människor och som inte förstår humor, som arbetar ensam och lyckas genom dramatiska genombrott. Verklighetens Turing var en helt annan, och filmens Turing har inget nytt att komma med.
Det är samma sak över hela brädet. Joan Clarke (Keira Knightley) rekryteras via gåtor i tidningen, Turings överordnade Denniston (Charles Dance) är ett byråkratiskt hinder som inte förstår hur viktigt arbetet är, Turing hittar en osannolik allierad i MI-6-chefen Stewart Menzies (Mark Strong), och det slutgiltiga genombrottet som vinner kriget sker av ett ögonblickligt hugskott fött ur en slumpad kommentar, precis som när dr House löser veckans medicinska mysterium.
Med ett manus som närmare följde verkligheten hade The Imitation Game förtjänat allt jag skrev om den i min första version av den här recensionen. Nu, när de första intrycken lagt sig, inser jag att The Imitation Game kan vara hur mästerligt konstruerad som helst - den är ändå en historia vi sett förut, förklädd till en historia som borde berättas.
Jag hann inte ens publicera den recensionen innan jag insåg att jag inte längre höll med om vad jag hade skrivit. Visst, det är en fantastiskt välgjord film, med de prestationer och den stämning jag pratade om.
Och det skeende den beskriver är precis så viktigt som jag påstod. Mänsklig historia är alltid för komplicerad för simpla svepande uttalanden men om man ska välja en person som datorns uppfinnare så är det Alan Turing och om man ska välja en person som vinnare av andra världskriget så är det Alan Turing. Hans liv förtjänar att belysas.
Men det borde göras bättre än så här. The Imitation Game är smärtsamt konventionell, med träig kliché efter träig kliché. Filmens Turing (Benedict Cumberbatch som efter Sherlock kan leverera de här prestationerna i sömnen) är ett klassiskt asocialt filmgeni, en obegripligt intelligent man som inte kan relatera till människor och som inte förstår humor, som arbetar ensam och lyckas genom dramatiska genombrott. Verklighetens Turing var en helt annan, och filmens Turing har inget nytt att komma med.
Det är samma sak över hela brädet. Joan Clarke (Keira Knightley) rekryteras via gåtor i tidningen, Turings överordnade Denniston (Charles Dance) är ett byråkratiskt hinder som inte förstår hur viktigt arbetet är, Turing hittar en osannolik allierad i MI-6-chefen Stewart Menzies (Mark Strong), och det slutgiltiga genombrottet som vinner kriget sker av ett ögonblickligt hugskott fött ur en slumpad kommentar, precis som när dr House löser veckans medicinska mysterium.
Med ett manus som närmare följde verkligheten hade The Imitation Game förtjänat allt jag skrev om den i min första version av den här recensionen. Nu, när de första intrycken lagt sig, inser jag att The Imitation Game kan vara hur mästerligt konstruerad som helst - den är ändå en historia vi sett förut, förklädd till en historia som borde berättas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar